Elvi Sinervo var vänsterlitteraturens mest kända och erkända författare i efterkrigstidens Finland. Hon var en mångsidig skribent, som dock offrade en del av sin talang och sina krafter åt den kommunistiska världsåskådningen och partiet. Den skarpa politiseringen gjorde henne till en ”andlig mormor” för de kommunistiska studenterna och konstnärerna på 1970-talet. Hon kallades ”diktarmoran”, och hennes dikter sjöngs och reciterades med hög röst och höjd, knuten näve; hos henne sökte man politisk upplysning och vägledning.
Elvi Sinervo föddes som nummer sex av tio barn i en plåtslagarfamilj i Sörnäs i Helsingfors. Den materiella fattigdomen innebar emellertid inte ett andligt armod; hennes far Edvard Sinervo var en flitig läsare och självlärd, och modern Alma betonade för sina barn att den enda vägen ut ur fattigdomen var att skaffa sig kunskaper och gå i skola. Båda föräldrarna deltog i arbetar- och fackföreningsrörelsens verksamhet. Fadern deltog också i inbördeskriget 1918, men enbart i några små vaktuppdrag. Efter kriget var familjen tvungen att fly från Helsingfors och eventuella politiska repressalier till Edvard Sinervos hemtrakter i Laihela i Österbotten.
Elvi Sinervo började i folkskolan i Laihela och fortsatte skolgången i läroverket i Vasa. Edvard Sinervo dog på fattighuset i Laihela 1926 och Alma Sinervo flyttade tillbaka till Helsingfors med barnen. Där tog Elvi Sinervo studenten våren 1931.
Den äldsta systern Sylvi-Kyllikkis flitiga dagboksskrivande fick även de yngre att intressera sig för att skriva. Elvi Sinervos första dikter, som publicerades i tidningen Työläisnuoriso, var längtanssuckar efter livet och kärleken. Redan i dessa tidiga diktförsök fanns det emellertid en samhällelig synvinkel, skildringar av en dyster barndom och social otrygghet.
Elvi Sinervo hade utmärkta vitsord i både matematik och teckning i sitt studentbetyg, vilket gjorde att hon blev antagen till Tekniska högskolan för att studera arkitektur. Men redan efter några månader märkte hon att hon var på fel bana och hon avbröt sina arkitektstudier den första vintern. Hösten 1932 skrev hon in sig vid filosofiska fakultetens historisk-filologiska avdelning och där var hon inskriven ännu 1935. Hon avlade emellertid aldrig någon examen.
Tillsammans med sin syster Aira hade Sinervo anslutit sig till Socialdemokratiska ungdomsförbundet i Helsingfors redan 1930, och då inleddes ett rastlöst och häftigt deltagande i politiken. Hon hade sekreteraruppgifter i förbundet, hon deltog i kulturverksamheter och i studiecirklar, där hon läste samhälleliga och politiska ämnen. I september 1933 övergick förbundets ordförande, medicine studerande Mauri Ryömäs och Sinervos arbetsgemenskap i äktenskap.
Det unga paret var politiskt mycket, rentav intensivt, medvetet. De radikala åsikterna krävde ett markerat proletärt levnadssätt. Bägge föraktade det konventionella och formella, man måste bryta normala familjeband och avstå från allt borgerligt socialt umgänge. Det proletära tänkandet skulle synas även i beteende och klädsel. Sinervos kortklippta pojkhår och mörka, ovårdade skönhet väckte uppmärksamhet. Raoul Palmgren kallade henne beundrande ”en verklig komsomolka”.
I april 1935 avskedades Mauri Ryömä och Elvi Sinervo från ungdomsförbundet och anslöt sig i stället till det radikalare Helsingfors arbetarförenings kamratförbund, som blev kommunisternas och vänstersocialisternas forum. I dess verksamhet deltog bl.a. Raoul Palmgren, Ahti Myrsky, Maija Savutie, Tapio Tapiovaara och Arvo Turtiainen. Sinervo deltog aktivt även i den radikala arbetarteatern (Työväen näyttämö). Hon gjorde scenografi, målade planscher och stod till och med på scenen.
År 1933 vann Sinervo första pris i den tävling om bästa samhälleliga novell som tidskriften Tulenkantajat utlyst. Novellen hette ”Lapsi katselee” (Barnet ser). Enligt poeten Katri Vala, som hörde till priskommittén, hade Sinervo i sin novell skildrat barnen i stadens utkant ”klart och sant”, och skribenten ”förväntades en segerrik framtid som författare”.
I oktober 1935 slog den samhällsengagerade unga radikala litteraturgruppen in ”som en kil i litteraturen”. Det första offentliga framträdandet blev en succé, och våren 1936 antecknades den nya författar- och konstnärsföreningen Kiila (Kilen) i föreningsregistret. Elvi Sinervo deltog i verksamheten från början. Trettiotalets Kiila var en liten grupp, med en förhållandevis liten utgivning; utan Elvi Sinervos, Arvo Turtiainens och Viljo Kajavas medverkan skulle knappast många rader ha gått till den finska litteraturhistorien. Kiila-gruppen förväntade sig en stor samhällelig roman av Elvi Sinervo, en roman som skulle spränga sönder den fadda och unkna finska litteraturen. För dem var det något av en besvikelse att hennes debutverk var novellsamlingen Runo Sörnäisistä (En dikt om Sörnäs), som kom ut hösten 1937.
I Sinervos noveller är fattigkvarterens barn vakna. De iakttar sin omgivning med öppna ögon och öron och de är ofta brådmogna. I samlingen finns dessutom noveller om kärlekens svårigheter och utmärkta skildringar av en ung kvinnas otillfredsställda erotiska längtan. Somliga av dessa noveller ansågs på sin tid vara alltför vågade, och förlaget krävde att några av dem togs bort. Sinervo gick inte med på det, och i efterhand kan man se att det var en lycka för samlingen. Några i egentlig mening politiska noveller finns det inte i boken. En del av dem rör sig dock på det samhälleliga och politiska medvetandets område.
På 1930-talet var släktromanen en mycket populär genre, som Maila Talvios, Unto Seppänens och Mika Waltaris romaner banade väg för. Elvi Sinervo beslöt svara på tidens utmaningar och skrev en roman om sin far och sin släkt. Smeden i Palava by utkom strax före vinterkriget, men den blev bortglömd under kriget och återupptäcktes igen först på 1960- och 1970-talen.
Smeden i Palava by avvek från sin tids släktromaner redan genom sin struktur: den har ingen egentlig huvudperson, synvinklarna varierar mellan den som berättar och den som upplever. Romanens knappa, men mycket uttrycksfulla berättande och levande, avskalade dialog hänför den snarare till 1950-talets återhållna stilideal än till 1930-talets yviga och flödande berättarmönster.
Sommaren 1940 biträdde Elvi Sinervo som vice sekreterare i Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen, och året därpå ställdes hon inför rätta. I slutet av juli 1941 dömdes hon till tre års fängelse för landsförräderi. För samma brott dömdes Mauri Ryömä till sju års tukthus. Sinervo avtjänade sitt straff på centralfängelset i Tavastehus, där det även fanns andra kända vänsterkvinnor, t.ex. Hertta Kuusinen. Fängelset var en psykiskt påfrestande upplevelse för henne, likaså att växa in i en fast politisk roll. När hon kom till fängelset var hon nämligen socialdemokrat, när hon kom ut därifrån var hon kommunist. Hemliga studiejuntor rörde sig från den ena fångcellen till den andra, och även Sinervo fick en rejäl dos marxism-leninism under ledning av Kuusinen och andra medvetna kommunistkvinnor.
En politisk fånge hade inte rätt att skriva dikter eller berättelser, så Sinervo skrev dikter i smyg på toalettpapper. Diktremsorna vandrade från hand till hand, tills en fånge band in dem till en bok. Efter kriget utkom Sinervos samling av fängelsedikter med titeln Pilvet (Molnen), och det är fortfarande den starkaste, mest övertygande och konstnärligt skickligaste finska skildringen i diktform av ett fängelse och en politisk fånges känslor. Utöver dikter skrev Sinervo några noveller och enaktaren Desantti (Desanten) på toalettpappersremsor.
Hösten 1946 utkom Elvi Sinervos största litterära verk, romanen William Bortbyting. Den kombinerar på ett intressant sätt ett sagolikt, nästan mytiskt ämne med stark, levande realism och påminner svagt om några berättelser av den unge Maksim Gorkij. Redan på 1930-talet var Gorkij Kiila-gruppens, speciellt Sinervos, litterära ideal. Början av romanen lovar mera än slutet håller. Där ger hon efter för kraven att skriva ett politiskt, optimistiskt manifest.
Bland vänsterförfattarna var Elvi Sinervo en okrönt drottning. Man hade väntat sig en stor samhällelig roman av henne, en optimistisk hjältes utvecklingshistoria. William Bortbyting uppfyllde endast delvis förväntningarna. Man tyckte att blandningen av sagolika och realistiska ämnen var konstig, och kulturteoretikerna i Finlands kommunistiska parti (FKP) vred sig besvärat. Romanen ledde till rentav häftiga diskussioner i kommunistiska partiavdelningar, och Sinervo irriterades av de anklagande och mästrande råden. Det uppstod även annars en viss friktion mellan ”råskinnen” och de kultiverade i partiet. Där Raoul Palmgren och Arvo Turtiainen gläfste emot, förblev Elvi Sinervo tills vidare partiet trogen. Hon deltog inte enbart med sina verk utan var aktiv i bl.a. Världsfredsförbundet och dess avläggare Finska fredskommittén, hon höll tal på tillställningar anordnade av Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) och FKP, hon skrev festdikter och tidningsartiklar och deltog i föreningsarbetet.
William Bortbyting förblev Elvi Sinervos viktigaste verk. I slutet av 1940-talet utgav hon även novellsamlingen Vuorelle nousu (Bergsbestigningen) och miniatyrromanen Toveri, älä petä (Kamrat svik inte), som Raoul Palmgren har ansett som hennes främsta verk. En modern läsare besväras emellertid av partitroheten, som påminner om religiös inskränkthet. Innan Sinervo tystnade som författare utgav hon på 1950-talet två skådespel och 1956 det som kom att bli hennes sista verk, diktsamlingen Neidonkaivo (Jungfrukällan). Även om Neidonkaivo fick ett tämligen mördande mottagande av nykritikerna på 1950-talet, var det säkert inte den enda orsaken till att Sinervo avslutade sin författarbana. Mauri Ryömäs död i en bilolycka i november 1958 och avslöjandena inom den kommunistiska rörelsen under den stalinistiska tiden gjorde att grunden rasade såväl för hennes världsåskådning som för den litterära motivation den byggde på.
Att författarens röst tystnade innebar emellertid inte att hennes skapande verksamhet upphörde helt: Elvi Sinervo utförde ett långt och storartat arbete som översättare till finska. Som översättare rörde hon sig suveränt från den ena genren till den andra: Herman Hesses versrader tyngda av filosofi, Kerstin Ekmans robusta men smidiga prosa och Bertolt Brechts episka dramatik – allt formade hon till finska. Till Sinervos starka språk hörde engelska, tyska och svenska.
Elvi Sinervos produktion mötte förståelse bland 1970-talets studerande vänsterintellektuella. Hennes skådespel Maailma on vasta nuori (Jorden är ännu ung) uppfördes på några professionella teaterscener, och hennes verk kom ut i nytryck. Det kom även utgåvor på flera andra språk bl.a. i Sovjetunionen, Tyskland, Estland och Kina.
I sin sista intervju sade Elvi Sinervo att hon inte uppnått något vare sig som författare eller som människa, men kanske trots allt hade åstadkommit en bok av värde: diktsamlingen Pilvet. Samtidigt överräckte hon en bit tunt, gulnat toalettpapper till intervjuaren, en av manuskriptremsorna till diktsamlingen och sade: ”Jag älskar moln så mycket . …”
Kalevi Kalemaa
Elvi Aulikki Sinervo, pseudonym Aulikki Prinkki, född 4.5.1912 i Helsingfors, död 28.8.1986 i Pernå. Föräldrar plåtslagaren Edvard Sinervo (tid. Brink) och Alma Erika Wallenius. Gift 1933 med riksdagsledamoten Mauri Ryömä.
PRODUKTION. Runo Söörnäisistä. Novelleja (1937); Palavankylän seppä. Romaani (1939, Smeden i Palava by. Stockholm 1945); Onnenmaan kuninkaantytär ja ihmislapset (1944); Pilvet. Runoja (1944); Desantti. 1-näytöksinen näytelmä (1945); Pikku Aljosha (1946); Viljami Vaihdokas. Kertomus pojasta, joka tahtoi tulla Dankon kaltaiseksi (1946, William Bortbyting. En berättelse om en gosse som ville bli lik Danko 1947); Toveri, älä petä (1947, Kamrat svik inte. Stockholm 1975); Toukokuun viimeisenä iltana. Radiokuunnelma (1948); Vuorelle nousu (1948); Maailma on vasta nuori (1952); Neidonkaivo. Runoja (1956); Rukkanen. Kansansatu (1957); Runoni (1962); Puhveli (1966); Runot 1931−56. Kirjailijan vastuusta (1977); Diktarmoran och andra dikter (1978); Barnet ser och andra noveller (1980). Se även Finlands författare 1917−1944 (1981).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Elvi Sinervos privatarkiv, Folkets arkiv. K. Kalemaa, Elvi Sinervo–vuorellenousija (1989); R. Palmgren, Elvi Sinervo, kiilalaisen realismin klassikko. Kirjallisuudentutkijain Seuran vuosikirja 34 (1982).
BILDKÄLLA. Sinervo, Elvi. SKS/Litteraturarkivet.