Augustin Ehrensvärd planerade sjöfästningarna utanför Helsingfors och Lovisa till Sveriges och den östra rikshalvans försvar. Detta sitt livsverk utförde han i den övertygelsen att Finland var en jämbördig del av det svenska riket och att ansvaret för Finlands försvarsberedskap var hela rikets angelägenhet. Då fästningen utanför Helsingfors sommaren 1750 namngavs skulle den enligt Ehrensvärd heta Sveaborg ”så att denna fästning vid Rikets östra gräns finge svara emot Göteborgs fästning mot Wästerhavet”. På uppmaning av Ehrensvärd grundades en särskild skärgårdsflotta för att patrullera Finska vikens stränder. Skärgårdsflottan fick senare en avgörande betydelse för sjöstriderna i Gustav III:s ryska krig.
Augustin Ehrensvärd föddes 1710 på Fullerö i Västmanland, en herrgård, som då ägdes av moderns morbror greve Jacob Cronstedt. Där kom han också att tillbringa sina tio första år, närmast av den anledningen att hans far under det stora nordiska kriget år efter år låg i fält som artilleriofficer. Fadern, som hette Jacob Johan Scheffer, gjorde sig känd som en omdanare och utvecklare av det svenska artilleriet, och när han för sina förtjänster adlades 1717 tog han namnet Ehrensvärd. Först två år senare, då han befordrades till överste och blev kommendant på Karlstens fästning i Marstrand, lyckades han samla familjen. Den tioårige Augustin flyttade 1720 från Fullerö till Marstrand.
Vid 16 års ålder inledde Augustin Ehrensvärd sin militära karriär som volontär vid artilleriet. Efter ett första avancemang två år senare fick han tillstånd att med bibehållen lön studera vid Uppsala universitet, och där blev han så intresserad av matematik att han i ett skede drömde om att bli professor i ämnet. På eget initiativ studerade han dessutom mekanik för Christoffer Polhem på Stjernsund. Polhem kom sedermera att, vid sidan av Daniel af Thunberg, bli Ehrensvärds främste tekniska rådgivare i frågor som gällde byggandet av Sveaborg.
År 1736, då Ehrensvärd hade avancerat till löjtnant, fick han av riksrådet ett resestipendium för att under två år i Europa studera olika länders artilleri och annan stridsmateriel, vapen- och rustkamrar, gevärsfabriker m.m. Efter återkomsten lämnade han in två rapporter, en om sina erfarenheter av artilleriet, en om vad han hade sett i gevärs-, kanon- och krutfabriker. På resan studerade han befästningar samt frågor som gällde dessas försvar och erövring. Senare skulle han ofta av sina kritiker bland de yrkesutbildade fortifikatörerna få höra, att hans erfarenheter inom detta område var bristfälliga och baserade sig på en enda studieresa. Till utbildningen var han artillerist och inte fortifikatör. Under resan hade han därtill studerat måleri och teckning samt gravyr i Paris.
Efter återkomsten till Stockholm förordnades Ehrensvärd att som kaptenmekanikus utbilda artilleriofficerare. Vid samma tid inledde han sin politiska verksamhet genom att vid riksdagen 1738–1739 representera sin ätt. Han anslöt sig till hattarna, och genom sin militära sakkunskap kom han med tiden att spela en viktig roll i deras krets, dock utan att räknas till de politiska ledarna.
När hattarnas krig mot Ryssland bröt ut 1741 ställdes Ehrensvärd till överbefälhavarens disposition, och han kom då att för första gången besöka Finland. Hans första uppgift blev att sätta artilleriet i fältdugligt skick. Därefter ledde han utbyggnaden av Fredrikshamns försvar. När den ödesdigra reträtten inleddes följande sommar bidrog han i augusti till att från större förluster rädda den armé, som från Helsinge malm retirerade mot Helsingfors. På ett berg intill Domarby förde han befälet över ett svenskt batteri, som lyckades tysta ett ryskt batteri i Staffansby. Samtidigt fick hans batteri in fullträffar på några ryska ammunitionsvagnar. Kort därefter beordrades Ehrensvärd dock att följa överbefälhavaren till Stockholm, där en rapport om läget i Finland avgavs till riksrådet.
Det är uppenbart att upplevelserna under fälttåget i Finland gjorde ett outplånligt intryck på Augustin Ehrensvärd. I sina senare utredningar och promemorior om försvaret återkom han upprepade gånger till sina erfarenheter, och det är tydligt att han redan under hattarnas krig skapade sig en klar bild av hur Finland skulle försvaras i fortsättningen.
Innan Augustin Ehrensvärd fick möjlighet att lägga fram sina synpunkter på problemen i Finland fick han dock ännu en erfarenhet av krig. Ar 1745 utsågs han att åtfölja tronföljaren Adolf Fredrik på dennes resa till sin svåger Fredrik II av Preussen, som i Böhmen låg i krig med Österrike. Där fick han vara med om det för preussarna framgångsrika slaget vid Soor.
Finlands försvar blev en av huvudfrågorna vid riksdagen 1746–1747. Inte minst representanterna från Finland ivrade för att riksdagen nu klart skulle ta ansvar för Finlands försvar, och de fick nu stöd också av andra riksdagsmän. Tanken på en stor fästning och en flottbas vid Helsingfors hade framkastats redan tidigare, både 1723 och 1738, men ingenting hade då gjorts. Planerna studerades nu på nytt, och småningom kom man till insikt om att ett starkt sjöförsvar, kompletterat med fästningar, var det säkraste skyddet mot fienden i öster. Småningom avancerade man i diskussionerna mot rent konkreta planer, framförallt tack vare Augustin Ehrensvärd och Hans Henrik von Liewen, som båda representerade hattarnas parti.
En överenskommelse ingicks samtidigt med Frankrike om pekuniärt stöd: Frankrike garanterade Sverige 200000 riksdaler under fyra år, d.v.s. en så stor summa att man vågade fortsätta planeringen av en stor fästning i Finland.
Innan de slutliga besluten kunde fattas ville man dock studera olika alternativ, och därför beslöts det att en kommission skulle resa till Finland för att bekanta sig med lämpliga platser för tilltänkta befästningar. Till medlemmar av denna kommission valdes överstelöjtnanterna Ehrensvärd och von Liewen samt fortifikationslöjtnanten Alexander von Strussenfelt. Alla tre hade deltagit i kriget i Finland 1741–1743. Resan gjordes sommaren 1747 med den tvåmastade eschaloupen Diana.
Den 8 juli 1747 avseglade Diana från Stockholm med de tre officerarna ombord. När de drygt två månader senare återvände till Stockholm hade de färdats längs Finlands sydkust ända till gränsen; de hade undersökt hamnar och farleder och försökt utröna var de planerade fästningsverken kunde anläggas. Sina iakttagelser antecknade Ehrensvärd i en dagbok, som innehåller talrika illustrationer (1938 publicerad i faksimil).
Den slutliga rapporten, som av stilen att döma skrevs av Ehrensvärd, daterades redan den 9 september då de tre kommissionärerna ännu befann sig i Helsingfors. Deras förslag gick ut på att en gränsfästning skulle uppföras i Degerby (Lovisa) och att huvudfästningen, en place d’armes, skulle förläggas till Helsingfors. I Degerby skulle sex bastioner och utanverk omge staden och spärra den stora strandvägen, som löpte rakt igenom och som dessutom var den enda väg som ledde till gränsen mot Ryssland. Infarten från sjösidan skulle bevakas av en liten sjöfästning på Svartholm. För Helsingfors föreslogs en dubbelfästning, vilket innebar att den skulle omfatta dels en sjöfästning på Vargskären utanför Kronbergsfjärden, dels en serie av befästningar runt själva staden, varigenom Kronbergsfjärden skulle bli som en sluten hamn. På fastlandet skulle murar och vallar förbinda de föreslagna fästningarna. Eftersom en del fortifikatörer ännu på 1720-talet hade föreslagit murade kanontorn på olika höjder enligt principer från 1600-talet, framhöll Ehrensvärd och hans kolleger att befästningarna var ”projecterade efter bergens situation och skapnad”. De beräknade endast fyra år för byggnadsarbetena.
Under oktober månad diskuterades ärendet flitigt i rådet. Debatten var ibland häftig, och Ehrensvärd fick höra att han var artillerist och inte fortifikatör. Den 9 november 1747 blev Ehrensvärds fästningsplan för Helsingfors och Degerby slutligt godkänd av Fredrik I. Samtidigt utnämnde kungen Ehrensvärd till ledare för arbetet. Sin fullmakt fick Ehrensvärd den 26 november 1747.
Ehrensvärd ville inte förspilla någon tid, och redan den 3 januari följande år landsteg han i Åbo, där han under några dagar överlade med generalguvernör von Rosen. Därefter fortsatte han till Helsingfors i sällskap med bl.a. byggmästaren Daniel Thunberg, som liksom Ehrensvärd var elev till Christoffer Polhem. Där väntade dem nästan oöverstigliga svårigheter. I det lilla Helsingfors med ca 1500 invånare fanns varken material, redskap eller hantverkare. Där fanns inte heller lämpliga logement för de officerare, hantverkare och soldater, som i tusental förväntades delta i arbetena redan under den kommande sommaren. Alla dessa problem måste lösas under vintern och våren. I Ehrensvärds rapporter kan man läsa om rekvisitioner av tegel, kalk, timmer, ved och träkol från socknarna i den närmaste omgivningen. De soldater, som hade uppbådats redan föregående år, började arbetena i februari.
Samtidigt kunde man konstatera att också planeringen var ofullständig; det enda som fanns var översiktliga idéskisser. Redan i detta första skede möter man någonting som skulle bli typiskt för Ehrensvärds drygt två årtionden på Sveaborg; mycket byggdes utgående från en spontan planering på platsen, och de ritningar som har bevarats är för det mesta s.k. relationsritningar, som i efterhand vittnar om det som redan hade gjorts.
Under detta första skede utgick man från att hela Helsingfors, inklusive öarna utanför, helt enligt de uppgjorda planerna, skulle bli en enda stor fästning, omgiven av bastioner mot alla väderstreck. I februari företogs de första sprängningarna på Broberget intill den nuvarande Långa bron. I mars inleddes arbetena på Kasberget (nuvarande Observatorieberget) och på Vargskäret utanför staden. Så fort snön hade smält började man bygga kaserner med tegel som hade levererats från Sörnäs tegelbruk. På Kasberget murades grundstenen högtidligen den 16 juli, och berget döptes då om till Ulrikasborg efter drottning Ulrika Eleonora. Vid samma tid inleddes arbetena också på Vargskäret ytterst mot havet.
När arbetet återupptogs på våren 1749 började Ehrensvärd och hans medhjälpare redan ana att projektet var för vidlyftigt och att resurserna inte skulle räcka till. Arbetet på Broberget ansågs därför nu vara mindre viktigt, och det lades därför ned. Ytterligare ett år senare avbröt man arbetena på Ulrikasborg. På hösten samma år beslöt rådet i Stockholm på Ehrensvärds förslag slutligen att alla krafter skulle koncentreras på öarna utanför staden och att alla övriga arbeten skulle uppskjutas tillsvidare. För Ehrensvärd var det uttryckligen fråga om ett uppskov, och själv övergav han aldrig planerna på att befästa också Helsingfors.
Den ökade satsningen på Vargskärsholmarna, som fortfarande skedde under fruktan för ett nytt krig med Ryssland, fick sin speciella markering när fästningen på Vargskär enligt beslut av kungen fick namnet Gustavssvärd efter den unge arvprinsen Gustav. Förslaget, som bifölls den 27 oktober 1747, var Ehrensvärds. En ny milstolpe passerades följande år, den 28 juni 1750, då arbetena på Gustavssvärd hade avancerat så långt att Ehrensvärd till ackompanjemang av kanonskott kunde låta hissa Sveriges flagga på bastion Zander.
Trots alla svårigheter och bekymmer, både på det lokala planet och i förhållandet till den högsta riksledningen, fortsatte Ehrensvärd målmedvetet arbetet på sjöfästningen. Enligt de nedbantade planerna kom denna att omfatta fyra slutna fästningar på lika många öar samt öppna försvarsverk på ytterligare två öar. En ny viktig etapp nåddes den 17 juli 1750, då kung Fredrik på Ehrensvärds förslag beslöt att det nya fästet skulle heta Sveaborg. Ur detta namn utvecklades den finska benämningen Viapori. Tydligare än så kunde man inte markera att Sveaborg byggdes för hela rikets försvar och ingalunda endast för att skydda Helsingfors eller den östra rikshalvan.
Under Ehrensvärds första period på Sveaborg 1748–1756 färdigställdes fästet Gustavssvärd på Vargskäret och även på Vargön nådde man så långt, att huvudfästningen blev funktionsduglig. På Stora Öster-Svartö, den största av öarna, gjordes emellertid endast obetydliga arbeten, då ön reserverades för senare byggnadsskeden. Däremot kom man redan i början av 1750- talet ganska långt med befästandet av tre mindre öar, Lilla Öster-Svartö, Väster-Svartö och Långörn. Till de märkligaste anläggningarna på Sveaborg hörde de två dockor, galärdockan och skeppsdockan, som började byggas 1752 efter Daniel Thunbergs planer.
Efter Fredrik I:s död 1751 riktades allt mer kritik mot Ehrensvärd i Stockholm. Han mötte kritik också inom de egna leden bland hattarna. Man ansåg att satsningen i Finland började bli alltför dyr, och dessutom hänvisade man till att den planerade fyraårsperioden snart var till ända utan att något slut på arbetena kunde skönjas.
Redan kort efter sin tronbestigning tillkännagav Adolf Fredrik att han hade för avsikt att personligen stifta bekantskap med fästningsarbetena i Finland. Planerna förverkligades i juni 1752. Ehrensvärd befann sig ännu på försommaren vid riksdagen i Stockholm, men den 14 juni, fem dagar före kungen, var han tillbaka på Sveaborg. Följande dag hann han t.o.m. inspektera arbetena i Degerby. Konungen åtföljdes på sin resa av ett tiotal fortifikationsexperter, som dessvärre nästan alla hörde till Ehrensvärds kritiker.
Den 19 juni anlände kungen till Sveaborg. På den plats där han steg i land byggdes Kungsporten följande år. Under nästan en vecka besåg han fästningsanläggningarna både på öarna och på fastlandet. Därefter fortsatte han till Degerby, som genast efter ankomsten den 29 juni fick namnet Lovisa, drottningen till ära. Ett tredje sammanträffande med kungen hade Ehrensvärd den 8 juli i Tavastehus.
Granskningen av fästningarna skedde tydligen under fridfulla former. Stor var därför hans bestörtning, när kungen i oktober i Stockholm inför rådet presenterade en reserapport. Han beklagade att han inte tidigare hade besökt Helsingfors, ty det visade sig nu att han enbart av kartorna inte hade fått en rätt bild av situationen. Därför måste han ändra åsikt om de verk som han tidigare hade prisat. Fästningen Gustavssvärd på Vargskär var felplacerad; den borde ha byggts på det betydligt högre Skanslandet, där man dessutom hade bättre tillgång till vatten. Ett stort fel var att man hade lagt ned arbetena på Ulrikasborg och Broberget, de verk som på fastlandet skulle samspela med Sveaborg. En större satsning borde ha gjorts på gränsfästet Lovisa. Därtill borde man också ha befäst Hangöudd.
Ehrensvärd bemötte kritiken med skärpa, och han påpekade bl.a. att hans åtgärder år för år hade godkänts av såväl kungen, rådet som ständerna. Småningom segrade Ehrensvärd över hela linjen, och när han i januari 1753 fick tillstånd att återvända till Finland hade riksdagen dessutom beviljat 975000 daler silvermynt för fortsatta arbeten på Sveaborg och i Lovisa. De fyra fredsåren fram till pommerska kriget, som började 1757, utnyttjades därefter effektivt.
På riksdagen 1755–1756 vann Ehrensvärd en annan seger: på hans förslag grundades en särskild flottenhet, arméns flotta, med galärer och andra lättare fartyg. Större delen av flottan, som alltså underställdes armén och inte amiralitetet, skulle stationeras i Finland, där Sveaborg skulle utgöra dess bas. Till dess högste chef utsågs Ehrensvärd, som samtidigt befordrades till generalmajor och medlem av krigskollegiet. Liksom Sveaborg och befästningarna i Lovisa, Finska fästningsbyggnaden, skapades skärgårdsflottan som ett särskilt projekt, utanför de stadgeenligt organiserade stridskrafterna, genom de särskilda befogenheter och medel som Ehrensvärd beviljades.
Ehrensvärds skärgårdsflotta hade till uppgift att fungera tillsammans med landstridsskrafterna i närheten av Finska vikens kuster. Ryssland hade haft en motsvarande flotta i bruk sedan Peter I:s tider. Tillsammans med skeppsbyggaren Fredric Henric Chapman (senare adlad af Chapman) planerade Ehrensvärd den nya flottans fartyg och dess beväpning. De olika fartygstyperna uppkallades efter finska landskap – Udema efter Uusimaa (Nyland), Pojama efter Pohjanmaa (Österbotten), Turuma efter Turunmaa (Åboland) och Hemmema efter Hämeenmaa (Tavastland), i enlighet med Ehrensvärds intresse för det finska. Sveaborgs fästning byggdes härefter ut framför allt som flottans stödjepunkt. Skärgårdsflottan fick senare en avgörande betydelse för sjöstriderna under Gustav III:s ryska krig 1788–1790.
Innan beslutet om flottan verkställts fick Ehrensvärd emellertid befallning att bege sig till Pommern, där han 1761 avancerade till överbefälhavare för de svenska trupperna. Till Sveaborg återvände Ehrensvärd 1762. Han var nu den äldste tjänstgörande officeren i Finland, och åtnjöt de styrandes förtroende. I februari 1764 befordrades han till general och i juni samma år upphöjdes han och hans bröder i friherrligt stånd. Han måste emellertid kämpa för att få de anslag som behövdes, och därom finns ett legendariskt yttrande som han fällde 1764: ”Vad botar mig titlar och granna band. Vill konungen visa mig sin nåd, må han skaffa pengar till flottans och fästningens byggande. Allt annat är överflödigt.”
Ehrensvärds andra period blev kort, till följd av den politiska situationen vid riksdagen. Då mössorna 1765 lyckades ta makten, inleddes på nytt hård kritik mot Ehrensvärd, och han fick avsked i december 1765. Han drog sig då tillbaka till sitt tjänsteboställe Saaris i Mietois, vilket han på begäran fått 1761.
Hattarna återtog makten 1769, och därefter kallades Ehrensvärd igen till Sveaborg. Den tredje perioden blev också kort (1770–1772). Trots dålig hälsa var han på plats på Sveaborg den 20 april 1770, där han med hjälp av 800 man påbörjade slutförandet av halvfärdiga bastioner, dockanläggningar och kaserner. En ständigt försämrad hälsa medförde dock att han endast kunde följa med händelserna på Sveaborg på avstånd, från sitt boställe Saaris. I juli 1771 begärde han om avsked, som beviljades den 29 juli till den del det gällde fästningsarbetena. Däremot kvarstod han som chef för arméns flotta. Den 15 oktober 1771 upphöjdes han till greve.
Den 4 oktober 1772 avled Augustin Ehrensvärd på Saaris. Tre veckor tidigare hade han av Sveriges nye kung Gustav III befordrats till fältmarskalk. Stoftet fördes först till kyrkan i Virmo, där det låg i jorden till följande sommar. Då bars Ehrensvärds kista högtidligen till Åbo, varifrån Turuma Lodbrok seglade den till Helsingfors. Vid ankomsten dit saluterade kanonerna på Sveaborg. Jordfästningen skedde i stadskyrkan under de ceremonier som var föreskrivna för fältmarskalkar och serafimerriddare. Kopparkistan lades därefter i en murad grav på kyrkogården, där den låg i tio år, i väntan på överflyttning till Sveaborg.
På Gustav III:s befallning byggdes den slutliga graven på Sveaborg och placerades mitt på Stora borggården. Den 5 juli sänktes kistan ner i ett murat gravvalv i kungens närvaro, och Gustav murade själv slutstenen i valvet med en slev av silver.
Fortfarande saknades ett monument. Gustav III gjorde själv ett utkast till ett minnesmärke, som dels utgick från Jean Eric Rehns idé, dels från en teckning av Augustin Ehrensvärds son, Carl August. Utkastet renritades av sonen Ehrensvärd, varefter den slutliga ritningen godkändes av konungen. Skulptören Johan Tobias Sergel fick därefter i uppdrag att utföra monumentet.
Först efter ytterligare fem år, 1788, höggs tumban av den legendariske stenhuggaren Nils Stenstam, och Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitetsakademiens medlemmar formulerade texten. Därefter sänkte sig tystnaden igen över borggården. Först år 1800 beslöt Gustav IV Adolf, att gravmonumentet skulle färdigställas enligt de ursprungliga ritningarna. Metallen till bronspartierna skulle tas från de kanoner som hade erövrats av ryssarna i slaget vid Svensksund 1790. Först hösten 1807, då 35 år hade förflutit sedan Ehrensvärds död, var det av Gustav III utlovade monumentet äntligen klart. Redan ett halvt år senare kapitulerade fästningen för ryssarna.
Augustin Ehrensvärd intresserade sig för det finska språket. Han tillägnade sin reseberättelse från 1747 den tvååriga prins Gustav, ”Meiden Nuoren Printz Giöstan muisto” (Vår Unge Printz Giöstas Minne). Då han blev serafimerriddare 1769, tog han till valspråk ordet ”yxitotinen” (allvarsam).
Den kanske mest uttrycksfulla minnestexten höggs i sten på klipporna utanför Tulludden i Hangö av någon okänd person: ”Aug.Ehrenswärd saknas altid af Finland”. Över Ehrensvärds minne vakar numera ett sällskap som bär hans namn; även Ehrensvärdsvägen i Helsingfors är uppkallad efter honom.
Carl Jacob Gardberg
Augustin Ehrensvärd, född 25.9.1710 på Fullerö gård i Västmanland, död 4.10.1772 på Saaris, Mietois. Föräldrar översten Jacob Johan Ehrensvärd (tidigare Schaeffer) och Anna Margaretha Mannerheim. Gift 1739 med Catarina (Catrin) Elisabet Adlerheim (tidigare Arosell).
PRODUKTION. Publicerat ett flertal krigshistoriska studier i Kungliga Vetenskapsakademiens serier: Jemförelse emellan svenskt och främmande krut (1739); Jemförelse emellan det inhemska och utländska bössesmide (1740); Anledning till skjuta och kasta bomber i allmänhet och i synnerhet vid en belägring (1741); Om mörsares rätta skapnad (1742); Om svensk sjömagt (1767).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Augustin Ehrensvärds arkiv, Nationalbiblioteket. A. Ehrensvärd, Anteckningar under en resa i Finland år 1747 (1882, faksimileupplaga 1938); H. Eklund, Augustin Ehrensvärd. Föregångaren. Stockholm 1979; H. Eklund, Augustin Ehrensvärd, Målaren, upplysningsmannen, byggaren, sjömannen och flaggmannen. Stockholm (1997); C.J. Gardberg & K. Palsila, Sveaborg (1998); O. af Hällström, Sveaborg. Fästning monument kulturcentrum (1973); O. af Hällström, Sveaborg Viapori Suomenlinna. Fästningens byggnadshistoria. Rungsted (1986); O. Nikula, Augustin Ehrensvärd (1960).
BILDKÄLLA. Ehrensvärd, Augustin. J.R. Danielson-Kalmari, Finska kriget och Finlands krigare 1808–1809 (1897).