Otto Carl von Fieandt var en av de tidiga självständighetsivrarna som trots sin politiska verksamhet undgick fångenskap och landsflykt under den svenska tidens sista år. I egenskap av skicklig kartritare och sedermera föreståndare för Topografiska kåren på Haapaniemi, sedermera Kadettskolan i Fredrikshamn, initierade von Fieandt omfattande kartritningsprojekt i Finlands östra gränstrakter.
Otto Carl var son till major Carl Johan von Fieandt, ägare till Kyyhkylä gård i S:t Michels socken. Redan som åttaåring inskrevs gossen i Savolax lätta infanteriregemente. Enligt tidens sed kunde han därmed kringgå de krav på tjänsteår som ställdes på befordringar och blev sergeant redan som 14-åring. För adelns söner var tjänstgöringen som menig bara en formalitet, och tre år senare blev von Fieandt fänrik. Befälhavaren för Savolax regemente, överste Göran Magnus Sprengtporten som vunnit ryktbarhet i samband med Gustav III:s statskupp, utövade ett starkt inflytande på ynglingen. Sprengtporten och hans krets hade stora planer på att utveckla krigsväsendet och den unge von Fieandt anförtroddes uppgiften att för en tid verka som lärare vid den nyinrättade krigsskolan på Brahelinna i Kristina socken (senare på Haapaniemi i Rantasalmi).
Då relationen mellan Sprengtporten och kungen svalnade anammade von Fieandt de idéer som hans beundrade överste utvecklade om en separation från Sverige och ett självständigt Finland under ryskt beskydd. Därigenom drogs han in i ett skeende som skulle kasta en skugga över resten av hans liv. Efter att Sprengtporten tagit avsked från sitt regemente 1778 var von Fieandt inte sen att knyta kontakter i samma anda inom Valhallaorden. Hemliga sällskap fungerade vid denna tid som interna nätverk för adeln. Valhallaorden bildades omkring 1780 på Sveaborgs fästning och spreds därifrån snabbt över hela Finland. von Fieandt blev chef och skattmästare för det savolaxiska kommanderiet Gyllene bågen. Till en början präglades sällskapet av kulturella intressen, men under ledning av Sprengtportens vän Jan Anders Jägerhorn började det allt mer intressera sig för politisk verksamhet och hylla frihet och republikanska idéer. Man var inspirerad av upplysningsfilosoferna och Förenta staternas frigörelse.
Det första tecknet på von Fieandts statsfientliga verksamhet härrör från vintern 1786–1787, när den 28-årige kaptenen i hemlighet besökte Sprengtporten i S:t Petersburg. Sedan Sprengtportens agerande lett till en brytning med kungen hade han gått över i rysk tjänst. Uppenbarligen medförde von Fieandt ett bud om att officerarna vid Savolax lätta infanteriregemente understödde det planerade upproret i Finland. Men innan något hann inträffa inledde Gustav III sommaren 1788 sitt krig mot Ryssland. Otto Carl von Fieandt utnämndes till överadjutant hos chefen för trupperna i Savolax, överste Berndt Johan Hastfehr. Denne var kungens förtrogne och hade rent av iscensatt ett intermezzo som försåg Gustav med ett svepskäl till kriget. Hastfehrs trupper var även de första som marscherade över gränsen, varefter de belägrade Olofsborg i slutet av juni.
Sedan kungens fälttåg mot Fredrikshamn misslyckats och officersmyteriet inom huvudarmén resulterat i den s.k. Anjala-akten, började Hastfehr oroa sig för sin egen ställning. I slutet av augusti retirerade han efter påtryckning från upprorsmännen tillbaka över gränsen och var inom kort redo att ta kontakt med Sprengtporten. I september–oktober arrangerade von Fieandt två möten mellan herrarna, varvid Hastfehr lovade stödja upproret. När Anjalaförbundet upplösts försökte han dra sig ur spelet, men kungen hade redan fått vetskap om hans hemliga kontakter och vid årsskiftet häktades såväl översten som hans adjutant. Vid rättegångarna mot upprorsmännen våren 1789 dömdes ett antal officerare till stränga straff. Hastfehrs dödsdom omvandlades slutligen till landsförvisning. Trots att von Fieandt verkar att ha varit mycket djupare involverad i konspirationen än sin chef lyckades han svära sig fri från alla åtalspunkter genom att hänvisa till att han inte känt till vad som diskuterats på de möten han arrangerat.
Inom kort fick von Fieandt tillfälle att rentvå sitt rykte i regentens ögon. Förutom sin erfarenhet som adjutant hade han också insikter i kartering, och sommaren 1791 sändes han på ett hemligt uppdrag till det revolutionära Frankrike. Den franska kungafamiljen hölls i arrest i Paris. Gustav III hade beslutat befria dem och krossa revolutionen. För detta ändamål reste han till Holland för att träffa franska emigranter. Kung Ludvig XVI skulle i hemlighet fly till utlandet, varefter Gustav III i spetsen för de främmande makternas armé skulle tåga in i Paris. Otto Carl von Fieandts och kornett Carl Fredrik Königs uppgift var att färdas med postdiligens från Le Havre till Paris och samtidigt rita en karta över arméns marschrutt.
Ludvig XVI:s flykt från Paris misslyckades och hela planen gick slutligen om intet på grund av bristande stöd från stormakternas sida. Emellertid avlade von Fieandt inför kungen en rapport om sitt uppdrag och befordrades till major hösten 1791. Gustav III mördades följande vår; kartorna kom aldrig till användning, men von Fieandts avancemang fortsatte. I augusti 1792 blev han kapten vid Tavastehus regemente och i november gavs han i uppdrag att kartera gränsen mot Ryssland, vilket han genomförde ytterst noggrant. Sommaren 1794 befordrades von Fieandt till överstelöjtnant och flygeladjutant, varefter han blev lärare i rekognosceringskonst vid Haapaniemi krigsskola. Efter sin första hustru Sofia Gustavas död 1799 gifte sig von Fieandt med Beata Wunsch.
Vid denna tid hade von Fieandts avancemang emellertid stagnerat och pensionen som beviljats på grund av Parisfärden dragits in. Frustrerad tog den 47-årige överstelöjtnanten i maj 1805 avsked från sitt regemente, där han alltjämt var kapten. Detta innebar ändå inte slutet på von Fieandts bana. Tre år senare, år 1808, bröt finska kriget ut. Misstron mot den gamle konspiratören som dragit sig tillbaka på släktgodset Kyyhkylä hade inte helt skingrats, men han förefaller åtminstone inte öppet ha hjälpt fienden. När Finland i och med krigsslutet 1809 skilts från Sverige började von Fieandt utnyttja sina relationer till de emigranter som flytt till Ryssland. Hans två brorsöner stannade kvar i svensk tjänst och den ene avancerade till generaladjutant vid generalstaben. Själv deltog von Fieandt i Borgå lantdag och utnämndes till militärledamot i en kommission vars uppgift var att i Stockholm kontrollera överlåtelsen av fortifikations- och andra militära kartor till ryssarna.
Våren 1812 tilläts von Fieandt återuppliva verksamheten på Haapaniemi krigsskola tillsammans med Samuel Möller, som hade varit lärare där. Skolan hade dragits in vid upplösningen av Finlands armé, men ersattes nu av en topografisk läroanstalt, där officerare undervisades i konsten att rita geografiska och ekonomiska kartor över Finlands nordliga och östliga trakter. Den gamle Möller fick träda åt sidan och von Fieandt kom helt och hållet att ansvara för organiseringen av verksamheten. Skolan som i början lydde direkt under kejsaren underställdes 1816 den ryska huvudstaben, som försköt tyngdpunkten mot militär utbildning och ändrade undervisningsspråket från franska till ryska. Efter en brand hösten 1818 beslöt man att flytta skolan till Fredrikshamn, där den småningom utvecklades till en kadettskola. Sedan von Fieandt kraftigt motsatt sig såväl en ändring av skolans syfte som flyttningen till Fredrikshamn avgick han slutligen i maj 1819. Sina sista år tillbringade han på Kyyhkylä gård. I och med von Fieandt immatrikulerades ätten i Finlands adelskalender. Vid sin död efterlämnade han elva barn. Bland hans kvarlåtenskap fanns talrika ritningar och etsningar som han gjort under sitt liv.
Risto Marjomaa
Otto Carl von Fieandt, född 20.6.1758 i S:t Michels socken, död 17.5.1825 i S:t Michels socken. Föräldrar majoren Carl Johan von Fieandt och Ebba Charlotta Furumarck. Gift 1784 med Sofia Gustava Leopold, 1800 med Beata Wunsch.
PRODUKTION. Om sättet att rita militäriske cartor (1804).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Y. Blomstedt, Kustavilainen aika. Suomen historia IV (1986); J.R. Danielson-Kalmari, Stats- och samhällsliv i Finland under gustavianska tiden I−II (1925); J.R. Danielson-Kalmari, Suomen valtio- ja yhteiskuntaelämää 18:nnella ja 19:nnellä vuosisadalla. Aleksanteri I:n aika VI (1928); K. Elio, Otto Kaarle von Fieandt. Suomalainen upseerikouluttaja (1973); E. Hultmark, Svenska kopparstickare och etsare 1500−1944. Uppsala (1944); T. Sandberg, Gustav III:s spioner. Historien om när Sverige skulle slå tillbaka franska revolutionen. Sverige (2006); J.E.O. Screen, ”Våra landsmän.” Finnish Officers in Russian Service 1809−1917 (1983).
BILDKÄLLA. von Fieandt, Otto Carl. Oljemålning: B. Godenhjelm. Finlands nationalmuseum. Museiverket.