Sedan Finland 1809 införlivats med Ryssland, verkade vid det kejserliga hovet ett antal finländare i syfte att främja storfurstendömets ställning. Georg Edvard Ramsay var en av dessa viktiga finländare, som hade nära kontakter med kejsaren. Hans bana tog dock slut i och med en brytning 1902, då han tog avsked från den kejserliga armén i protest mot att krigsmakten i Finland upplöstes.
I bakgrunden till Georg Edvard Ramsays framgångsrika militära bana fanns hans far Anders Edvard Ramsay, som i sin egenskap av kejserlig gunstling avancerade högt i rikets militära hierarki och till slut blev generaladjutant och medlem av den ryska krigskonseljen. Den unge Georg Edvard skrevs i juli 1848 in vid kadettskolan i Fredrikshamn. Därifrån förflyttades han sommaren 1853 till junkerskolan vid gardet i S:t Petersburg, vilket garanterade honom bättre möjligheter till avancemang. Efter sin officersexamen utnämndes han i juni 1855 till fänrik vid Preobrazjenska livgardet, som hans far en gång kommenderat.
Ramsay tjänstgjorde vid gardet i sex års tid och befordrades till underlöjtnant. Sommaren 1861 förflyttades han till Livgardets tredje finska skarpskyttebataljon, det så kallade Finska gardet, och utnämndes till adjutant hos generalguvernören i Finland, greve F. W. R. Berg. Vid samma tid gifte han sig i S:t Petersburg med Elisabeth Cumming, 19-årig dotter till affärsmannen James Alexander Cumming. Familjen fick på kort tid tre barn. År 1863 köpte Ramsay av sin far Munksnäs gård i Helsinge socken, där han sedermera alltid bodde då han vistades i Finland.
Ramsay tjänade inte länge under greve Berg, som i Finland blev föremål för skarp kritik, och som befriades från sitt uppdrag i november 1861. Han fortsatte som adjutant hos grevens efterträdare, friherre Platon Ivanovitj Rokassowskij, nu som kornett vid livgardets husarregemente, och hans karriär gick stadigt uppåt, med regelbundna befordringar. När Rokassowskij våren 1866 såg sig tvungen att stiga åt sidan, efterträddes han i det besvärliga uppdraget av greve Nikolaj Vladimirovitj Adlerberg, som Ramsay i sin tur tjänade som adjutant, och vid denna tid redan som ryttmästare.
Efter att i sju års tid ha tjänstgjort som adjutant i Finland återvände den 34-årige Ramsay i arméns tjänst. I juni 1868 utnämndes han till överstelöjtnant vid sin gamla enhet, Livgardets finska skarpskyttebataljon. Det hade varit Ramsays livslånga dröm att få befälet över den bataljon som hans far en gång satt upp, men i april 1870 förflyttades han mot sin vilja som överste till chefskapet över tredje (ryska) grenadjärskarpskyttebataljonen. Följande år utsågs han till hedersuppdraget som kejsarens flygeladjutant, en utnämning som säkerligen influerats av hans far, som var kejsarens generaladjutant.
I början av 1874 fick Ramsay sin länge åtrådda utnämning till befälhavare för Finska gardet. Bataljonen stod nära kejsar Alexander II, som bemödade sig om relationerna till Finland, och de följande åren fick Ramsay njuta hovets gunst. I april 1877 förklarade Ryssland krig mot Turkiet och Ramsay fick 43 år gammal order om att leda sin bataljon till dess första krig. Krigsentusiasmen var stor i Finland, liksom även på andra håll i riket, och Ramsay blev snart en lokal berömdhet, då han i spetsen för sina trupper begav sig från Helsingfors mot den avlägsna fronten.
När bataljonen i oktober 1877 anlände till den ryska fältarmén vid Donau hade entusiasmen dock redan lagt sig. Tvärtemot förväntningarna hade den moderniserade turkiska armén visat sig bjuda starkt motstånd mot storfurst Nikolaj Nikolajevitjs trupper, som redan i månader belägrat befästningen i Plevna under befäl av Osman Nuri Pascha. Den viktigaste strid bataljonen deltog i var stormningen av sidobastionen i Gornij-Dubnjak den 24 oktober 1877. Kejsaren, som personligen följde med striderna, var nöjd med finländarnas insatser och befordrade Ramsay i november till kommendör för det ärorika Semjonovska gardesregementet. Sålunda tvingades Ramsay åter en gång överge Finska gardet.
Ramsay deltog i spetsen för Semjonovska regementet i striderna om vem som skulle behärska passen i Balkanbergen, då turkarna förgäves försökte undsätta garnisonen i Plevna. Fästningen kapitulerade slutligen den 10 december 1877 och ryssarna avancerade över bergen mot Konstantinopel. Vid årsskiftet deltog Ramsay i erövringen av Sofia. Efter den avgörande segern vid Senova (senare Syanovo) den 8–9 januari 1878 befordrades han till generalmajor och medlem av kejsarens svit. Turkarna retirerade till Konstantinopels portar, där ett vapenstillestånd slutligen undertecknades den 31 januari 1878.
Efter kriget mot Turkiet väcktes Ramsays intresse för planerna på att grunda en egen, på värnplikt baserad krigsmakt i Finland. Förberedelserna påbörjades våren 1879, och följande år utnämnde kejsaren den 45-årige Ramsay till befälhavare för krigsmakten i Finland, trots att det fanns anciennitetsmässigt mer förtjänta finländska generaler. Befälet över krigsmakten i Finland var höjdpunkten på Ramsays militära bana. Armén organiserades under hans ledning, och han förde befälet över den i över två decennier, från 1886 som generallöjtnant. Under denna tid deltog han som representant för sin ätt i ett flertal ståndslantdagar och var en av de synligaste finländarna i storfurstendömets hierarki.
Tiderna höll dock på att förändras. På 1890-talet började kejsardömet centralisera sin förvaltning och förhöll sig allt mer återhållsamt till storfurstendömets särställning. De stramare ryska greppen väckte motstånd i Finland, som i sin tur ökade misstron gentemot finländarnas lojalitet. Man ifrågasatte existensen av ett separat krigsväsen i Finland. Till slut räckte inte ens Ramsays personliga inflytande vid hovet till för att försvara detta. Dekretet om att upplösa krigsmakten i Finland och att integrera de värnpliktiga i den ryska armén gavs hösten 1901. Den förbittrade Ramsay ansåg sig inte kunna kvarstå i kejsardömets tjänst utan avgick i februari 1902. I samband med avskedet beviljades han rangen general av infanteriet. Utöver många tidigare hedersbevisningar hade Ramsay 1896, såsom tidigare hans far, tilldelats S:t Andreasorden, den högsta ryska utmärkelsen.
Återstoden av sina dagar tillbringade Georg Edvard Ramsay på Munksnäs gård fram till sin död i juli 1918. Han hann sålunda uppleva hur hans värld störtade samman i och med första världskriget och ryska revolutionen. Hans ende son, Edvard Alexander, hade avgått som överste i den kejserliga armén det ödesdigra året 1902 och avled redan 1915. Hans tvillingdöttrar Johanna Eleonora och Constance Viveka, som bägge varit kejserliga hovdamer, kom att leva sina liv i en helt annan värld.
Risto Marjomaa
Georg Edvard Ramsay, född 19.9.1834 i Viborg, död 5.7.1918 i Helsinge. Föräldrar generalen av infanteriet, friherre Anders Edvard Ramsay och Constance Wilhelmina Reuterskiöld. Gift 1861 med Elisabeth Cumming.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. A. Gripenberg, Lifgardets 3 Finska skarpskyttebataljon 1812−1905 I−II (1905−1906); Kenraali Georg Edvard Ramsayn muistelmat. Historiallinen aikakauskirja 1932; M. Klinge, Krig, kvinnor, konst (1997); H. Schulman & S. Nordenstreng, Finska kadettkårens elever och tjänstemän I (1912); J. E. O. Screen, ”Våra landsmän.” Finnish Officers in Russian Service 1809−1917 (1983); J. E. O. Screen, Suomalaiset tarkk’ampujat. Suomen ”vanha sotaväki” 1881−1901 (2000).
BILDKÄLLA. Ramsay, Georg Edvard. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.