Edvard Valpas var en av de första internationellt bevandrade socialisterna och tidningsmännen i Finland. Han var ledare för den nationella linjen inom den gamla arbetarrörelsen, lantdagsman och partiledare, redaktör för Työmies och debattör i arbetarföreningarnas lokaler.
Edvard Hänninen, sedermera Valpas, hade svårt att dra jämnt med sin språklärare vid Vasa finska reallyceum. Han ägnade därför mycket tid åt sina språkläxor, vilket längre fram skulle visa sig vara till nytta: Valpas kunde studera Hjalmar Branting på svenska, Jean Jaurès på franska, och Karl Marx och Karl Kautsky på tyska. Valpas avbröt sin skolgång och drömde liksom så många andra om att emigrera över Atlanten. Drömmen förverkligades dock inte för hans del. Valpas fick aldrig se Amerika, hans privatstudier för studentexamen blev på hälft och arkitektbanan förblev en dröm. Valpas bytte 1896 ut Vasa mot Helsingfors, som kom att bli hans hemstad under återstoden av hans liv.
Omedelbart efter flyttningen till huvudstaden drogs Valpas in i en strejk där arbetsgivarna anlitade ryska strejkbrytare. Valpas fick bekanta sig med Marx lära i praktiken; hur produktionen koncentreras, kapitalet ackumuleras och arbetarna sugs ut. Talet om ett gemensamt fosterland tedde sig som tomt prat. Valpas försörjde sig som murare, och det var murarfacket i Helsingfors som övertalade honom att börja skriva i arbetartidningen Työmies. Valpas blev våren 1899 biträdande redaktör för tidningen, och året därpå dess huvudredaktör. Ekonomiskt ljusnade det för tidningen; mera problematiska var de upprepade presshinder som prästerskap och politiska motståndare lyckades utverka.
Vid sekelskiftet 1900 började Edvard använda sitt andra förnamn Valpas (fi. vaksam) som efternamn. Han gjorde också skäl för namnet i och med sin vaksamhet mot ”irrläror” inom socialismen. Han tog egenmäktigt på sig rollen som övervakare av läran. Valpas skolade upp de akademiska ungdomar som hade anslutit sig till det socialdemokratiska partiet vid tiden för storstrejken 1905, och som sommaren 1917 tog partiledningen i egna händer.
Den tyske socialdemokraten Eduard Bernstein ansåg att den marxistiska arbetarrörelsen borde revidera sitt program. Så uppstod revisionismen, den socialistiska arbetarrörelsens högerflygel, som övergav den revolutionära retoriken till förmån för praktisk reformpolitik. Bernsteins främste motståndare var den ortodoxe marxisten Karl Kautsky, som ville hålla fast vid Marx klasskampsdoktrin och begränsa samarbetet med borgerliga partier. Valpas var anhängare av Kautsky och gjorde också inom den finländska arbetarrörelsen en åtskillnad mellan revisionism och marxism. Revisionisterna hade grupperat sig kring Yrjö Mäkelin, som var huvudredaktör för Tammerforstidningen Kansan Lehti. De godkände inte revisionistetiketten och kallade i sin tur marxisterna inom partiet för Valpasanhängare eller för ”Broholmare”, efter platsen för Työmies redaktion.
Yrjö Mäkelin, Eetu Salin, Taavi Tainio och Matti Turkia kom ur arbetarnas egna led och ansåg att strävan till social rättvisa var socialismens bärande idé och att nationell solidaritet med de konstitutionella var ett sätt att trygga arbetarnas politiska rättigheter. Proletariatet hade ingen användning för Valpas hårklyverier, ansåg Tainio. Työmies var ändå den överlägset största och mest respekterade av den gamla arbetarrörelsens tidningar. För Valpas var teorin inte bara avgörande för utformningen av partiets taktik utan även för dess existens och möjlighet att nå önskat resultat. Elaka tungor hävdade dock att Valpas var en teoretiker som alltid för sig själv reserverade möjlighet att kritisera uppnådda resultat och att alltid få rätt. De mera välvilligt inställda insåg att han var radikal i teorin men försiktig i praktiken.
I början av 1900-talet bestod de borgerliga partierna av lösa grupperingar som samlat sig kring vissa tidningar. De var tvungna att skapa ett partimaskineri och precisera sina strävanden i partiprogram under kampanjen inför valet till den första enkammarlantdagen 1906–1907. För socialdemokraterna var situationen en annan. De hade ända sedan sekelskiftet ett parti bestående av framför allt arbetarföreningar och fackavdelningar. Partiet hade också ett huvudorgan och ett målinriktat partiprogram. I Työmies pläderade demokratiseringsrörelsen för allmän och lika rösträtt, och arbetarrörelsen rycktes med. Det socialdemokratiska partiet stod för ett korrekt uppträdande under storstrejken, och i lantdagsvalet 1907 uppnådde partiet det största antalet lantdagsplatser.
Valpas läste noggrant de tyska socialisternas huvudorgan Vorwärts och en vetenskaplig tidskrift, Die Neue Zeit, som Karl Kautsky redigerade under tre årtionden. Valpas fick 1903 i Dresden bevittna hur det tyska broderpartiet valde en klasskampslinje i Kautskys anda.
Vid partikongressen i Viborg 1901 övertygades mötesdeltagarna av Valpas insikter i socialismen; Mäkelin, Salin och Tainio kunde inte med sina bristande språkkunskaper mäta sig med honom. Vid partimötet i Helsingfors 1904 befäste Valpas sin ställning som auktoritet; enligt spefåglarna som partiets påve. I sin egenskap av huvudredaktör för Työmies, partiledare och lantdagsman avgjorde han vad som i olika situationer var förenligt med Kautskys ortodoxa linje.
Vid tiden för storstrejken 1905 lierade sig en grupp idealistiska studenter och magistrar med arbetarrörelsen, och många av dem fick plikta för detta genom försämrade relationer till släkt och familj och försämrade möjligheter till avancemang i det borgerliga samhället. Arbetarna hade å sin sida inget att förlora; deras bana i samhället kunde bara föra uppåt. Valpas betraktade de akademiska socialisterna – Otto Ville Kuusinen, Kullervo Manner och Yrjö Sirola – som konkurrenter i fråga om uttolkningen av socialismen.
Valpas ansåg att arbetarrörelsen under de första ofärdsåren hade avvikit från den marxistisk-kautskyska ortodoxin genom att framföra laglighetskrav sida vid sida med de konstitutionella. Enligt Kautsky – och Valpas – tänkte en sann socialist inte nationellt utan internationellt. Efter en linjerevidering under åren efter storstrejken begränsade partiet samarbetet med de borgerliga partierna. Samtidigt fortsatte man att försvara autonomin för att säkra sin egen verksamhet. Som riktmärke hade man den kommande revolutionen; om den blev fredlig eller våldsam var beroende av det borgerliga samhällets reaktion.
Lantdagsmannen Valpas verkade ihärdigt för stora, principiella frågor som industriarbetarnas och landsbygdsproletariatets levnadsvillkor, statsfinanserna, myndigheternas egenmäktighet samt nykterhets- och folkbildningsarbetet. Hans inlägg i debatten var väl underbyggda men lät ofta som stridsrop. Valpas kom också med ständiga tillrop och kommentarer till de andra lantdagsmännens anföranden, enligt en modell han lärt sig på läktarna i utländska parlament. Han uppehöll sig troget och ofta sent in på natten i lantdagens plenisal, men i den egna lantdagsgruppens möten deltog han bara i sällsynta fall och då endast om han hade något ”eget” ärende att bevaka.
Från 1900-talets första år fram till sommaren 1917 framstod Valpas som ”arbetarrörelsens förste man”, även om hans klara och koncisa stil ofta var hånfull, rent av bitande sarkastisk, och trots att han var fruktad av sin närmaste krets. Hella Wuolijoki, en av redaktörerna på Työmies, beskriver Valpas i sina memoarer: ”För att visa sitt förakt för den borgerliga världen gick Valpas och höjde på axlarna eller släpade fötterna efter sig för att ge ett så lömskt och skrämmande intryck som möjligt, så att bara inte någon borgare skulle få för sig att komma fram och inleda ett vänligt samtal med honom.” Valpas ”såg aldrig den han talade med i ögonen; råkade han kasta en blick på en var det som att bli skuren med en kirurgkniv”.
Valpas spelade en obetydlig roll stor del i händelserna 1918. Han var teoretiker, inte anförare, och motsatte sig också principiellt terror, anarki och alla slags väpnade aktioner. Samtidigt strävade han efter att eliminera orättvisor som kunde ge upphov till massivt våld. Han hade många gånger tidigare avsagt sig sitt ansvar och gjorde det också nu, även om bland andra Kuusinen var övertygad om att Valpas redan i början av året skulle gå med i de rödas regering. Han följde händelserna från Työmies bakre rum, men betraktades ändå i borgerliga kretsar som en ärkeuppviglare. Då man i februari från Berlin fick höra att Kautsky hade fördömt de finländska meningsfrändernas aktiviteter började Valpas förhandla om ett slut på kriget, samtidigt som han försökte etablera kontakt med agrarförbundets lantdagsmän. De vita räknade dock med en säker seger och gick inte med på att förhandla.
I april 1918 flydde Valpas till Petrograd där han blev redaktör för tidningen Vapaus (Frihet), ett uppdrag han skötte i Kautskys anda. Då han 1919 som oliktänkare avsattes från tidningens ledning återvände han till hemlandet. Våren 1920 dömdes han till livstids tukthus för hög- och landsförräderi. Valpas stod anklagad för vad han underlåtit att göra snarare än för vad han gjort; han hade inte gjort något för att förhindra upproret. ”Så detta är domen över en oskyldig?”, utbrast Valpas efter att ha hört domstolens utslag.
Valpas frigavs 1924 villkorligt från fånglägret i Ekenäs och utsågs till sekreterare vid Finlands landsorganisation, landets första fackliga centralorganisation, där han redigerade dess publikationer. När organisationen upphörde 1930 blev han arbetslös. Tidningsarbetet fick han inte möjlighet att återvända till, och man ville inte låta honom skriva en historik över den gamla arbetarrörelsen eller en biografi över A. B. Mäkelä, tidigare huvudredaktör för Työmies. Detta trots att han hade en större teoretisk kunskap om arbetarrörelsens ideologi än någon annan och att han som flitig besökare av ”diskussionsstugorna” inte hade fjärmat sig från arbetarna. Valpas var nedstämd, och för sitt uppehälle skrev han bland annat skådespel som han själv gav ut.
Valpas var en mycket motsägelsefull person. Han hade ingen familj eller släkt, knappast ens några vänner. Han duade nästan ingen, och även sina närmaste kollegor tilltalade han i tredje person. Det är känt att han livet igenom skrev kärleksdikter och försökte ställa in sig hos kvinnor på ett sätt som kunde väcka pinsam uppmärksamhet. Han föraktade socialister ur de bildade klasserna; de förstod inte att uppskatta hans litterära stil, som enligt honom själv var ”den finska arbetarens egen stil”. Få visste var han bodde, men många kände till att han hade ett privat bibliotek som omfattade flera tusen volymer. Han hade också en garderob som tillät honom att styra ut sig som en herreman. Efter Valpas bortgång påstods att han under kejsarväldet hade varit hemlig agent för ryska statspolisen. Flera av hans vänner ansåg dock att anklagelserna var en skymf mot arbetarrörelsen och en skändning av den avlidnes minne.
Valpas avled på Maria sjukhus i januari 1937 i en magsjukdom. Helsingfors murares fackavdelning och Finlands murarförbund anordnade begravningen på Sandudd. Enslingen Valpas följdes av en arbetarskara på flera tusen. Men så var Valpas också, för att citera texten på hans minnesten, den som hade ”väckt Finlands arbetare”.
Venla Sainio
Edvard Valpas Hänninen, även Edvard Valpas, Edvard Valpas-Hänninen, pseudonymerna Kyösti Kulkuri, Edvard Walpas, Mikko Moukka, född 6.9.1873 i Saarijärvi, död 11.1.1937 i Helsingfors. Föräldrar handlanden, jordbrukaren Gabriel Hänninen och Hedda (Heta) Rutanen.
PRODUKTION. Työläisnuoriso mukaan (1901); Mikä menettelytapa (1904); Torpista kivitaloon. Helsingin työväenyhdistyksen asunnot vuosina 1883–1908 (1908); Luettaviksi tarkoitettuja näytelmiä I–V (1936). Se även W. Ostwald, Moninaisia saarnoja I–II (1923, övers. till finska av Edvard Walpas).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Privatarkiv, Arbetararkivet, Helsingfors; Lantdagens protokoll 1907–1918. A. Kujala, Venäjän hallitus ja Suomen työväenliike 1899–1905 (1995); H. Soikkanen, Sosialismin tulo Suomeen (1961); K. Hämäläinen & S. Vuolijoki, Edvard Valpas. Suomalaisia sosialisteja II (1967); H. Soikkanen, Edvard Valpas. Vanhan työväenliikkeen linjanvetäjä. Tiennäyttäjät I (1967); H. Wuolijoki, Minusta tuli liikenainen (1953).
BILDKÄLLA. Valpas, Edvard. Finlands nationalmuseum. Museiverket.