Veikko Antero Koskenniemi införde europeiskt formspråk och den europeiska traditionens myter i den finska lyriken; hans författarskap styrdes samtidigt av nationella motiv. Koskenniemi fick ett stort kulturellt inflytande, först som redaktör och kritiker, sedan som professor vid Åbo universitet och ledamot av Finlands Akademi. Hans högerpolitiska ställningstaganden mötte motstånd redan på 1930-talet, och både som poet och kritiker råkade han vid decennieskiftet 1950 på kant med den unga modernistgenerationen.
De yttre hållpunkterna i V. A. Koskenniemis liv och karriär utgjordes av tre städer: Uleåborg, Helsingfors och Åbo. Koskenniemi behöll en emotionell kontakt med födelse- och skolstaden Uleåborg med omgivningar, även sedan han avlagt studentexamen 1903 och flyttat till Helsingfors. I Helsingfors upplevde han början på sin karriär som poet, och som kritiker och essäist lade han samtidigt en fast grund för sin kommande akademiska karriär. När ett finskspråkigt universitet grundades i Åbo 1920, blev den meriterade magistern kallad till professor i inhemsk och allmän litteraturhistoria, utan krav på doktorsexamen. Koskenniemi visade sig mycket snart vara uppgiften vuxen, vilket bestyrks av att han redan på 1920-talet blev kallad till hedersdoktor vid både Helsingfors universitet och universitetet i Dorpat.
Flyttningen från huvudstaden till Åbo var den mest omvälvande vändpunkten i Koskenniemis liv; bakom sig lämnade han en tid av fritt diktande och framför sig hade han vetenskapliga utmaningar och de plikter som åtföljer en fast tjänst. Även giftermålet med magister Vieno Pohjanpalo 1922 gav stabilitet åt tillvaron. I Åbo var Koskenniemi bosatt och verksam i fyra decennier, ända fram till sin död 1962.
Sin barndom och tidiga ungdom har Koskenniemi skildrat i två böcker som kom ut rätt sent, Lyckans håvor (1935, svensk övers. 1943) och Student när seklet var ungt (1947, svensk övers. 1948). För Koskenniemis diktarroll hade rötterna i mellersta Österbottens jordbruksbygder både på fädernet och mödernet stor betydelse. Fadern, lektor Anders Forsnäs, hade slagit in på den lärda banan i det svensktalande Kronoby, men snart blivit övertygad fennoman. Något direkt inflytande över sonens fennomani och gammalfinska partiståndpunkt hann fadern dock inte utöva; han dog då Veikko Antero var två och ett halvt år gammal. Den 26 år yngre modern hann för sin del följa sonens framgångar under lång tid innan hon dog 1938. Efter faderns död var sonen i tidig barndom omgiven av sju kvinnor, utom modern och två systrar, även moderns tre systrar. Hans mormor hade också en viktig roll i familjen.
Koskenniemi betonade ofta att han såg lyriken som en central del inte bara av sin litterära produktion utan av hela sitt livsverk. Redan då han studerade till filosofie kandidat – examen avlade han 1907 – skördade han lagrar som diktare. Då debutsamlingen Runoja (Dikter) kom ut hösten 1906 och rönte stor uppmärksamhet, var han en 21-årig student med estetik och modern litteratur som huvudämne; samma år ändrade han sitt efternamn från Forsnäs till Koskenniemi. Före Åbotiden gav han ut diktsamlingar i förhållandevis snabb takt, allt som allt fem stycken.
Koskenniemis första biograf, Lauri Viljanen, har karaktäriserat honom som den första finskspråkiga filosofiska diktaren. Stjärnhimlen, i synnerhet himlavalvet vintertid, hörde till hans starka tidiga upplevelser, upplevelser som har en anknytning till hans uppfattning om den ensamma människan utslängd i världen utan möjlighet att påverka sitt öde. De känslomässiga utgångspunkterna för sin fosterländskhet sökte Koskenniemi i Österbottens slätter, och som nationell inriktning valde han den väg som både J. L. Runeberg och J.V. Snellman stakat ut. Under tiden i Helsingfors, under självständighetstidens första år, gjorde Koskenniemi sitt definitiva politiska val att bli det vita Finlands finska poet. På 1930-talet öppnade sig hans finskhet mot folklore och folkdiktning.
Tack vare klassiska motiv och versmått fick hans bana också en europeisk riktning. Han fick från början av 1900-talet namn om sig som en kulturpoet, och redan i debutsamlingen förekommer bl.a. Pan, en av de centrala mytiska gestalterna i hans lyrik. Andra favoriter skulle sedan visa sig vara Ikaros, Prometheus och Narkissos. Det antika intresset delade Koskenniemi med Emil Zilliacus bland finlandssvenska samtida. I sin iver att företa resor hade han en like i sina författarkollegor Eino Leino och Joel Lehtonen.
Från våren 1909 till våren 1914 hann Koskenniemi göra fyra långa utlandsresor, som gick till Tyskland, Österrike, Italien, Frankrike och Belgien. Sina intryck skildrade han i boken Runon kaupunkeja (Diktens städer, 1914). Till reseskildringarna hör de senare publicerade Suvipäiviä Hellaassa (Sommardagar i Hellas, 1927), Symphonia Europaea A.D. 1931 och Etruskien haudoilta nykypäivien Italiaan (Från etruskernas gravar till dagens Italien, 1939), vilka har karakteriserats än som essäsamlingar, än som memoarer. Hans perspektiv på antiken kom att vidgas ytterligare av Franz Grillparzers dramer med antika motiv, som han översatte till finska omkring 1910.
Det är ändå först i samlingen Elegioja (Elegier, 1917) som dikterna i klassisk form blir dominerande, samtidigt som poeten sätter in människolivets ringhet i ett evighetsperspektiv. Det europeiska kulturarvet syns även som en fruktbar påverkan från tysk och fransk diktning. Världspolitiken, särskilt första världskrigets utbrott, hade undergrävt grunden för en poesi ägnad enbart Finlands historia. Ett behov av att förlägga perspektivet högt ovanför de ohyggliga dagshändelserna och den svåra tiden kring Finlands självständighet har givit motiv till flera dikter, inte bara i samlingen Elegioja utan också i den två år senare utkomna Sydän ja kuolema (Hjärtat och döden). En parallell till Sydän ja kuolema är essäsamlingen Roomalaisia runoilijoita (Romerska poeter), som gavs ut 1919 och som slutgiltigt banade vägen för honom till en professur vid Åbo universitet. Meriterande var också hans insatser som kritiker och som huvudredaktör för tidskriften Aika.
Johann Wolfgang Goethe var den författare vars personlighet och produktion Koskenniemi ägnade sig åt mer än åt någon annan. Goethe blev det första ämnet för hans undervisning på universitetet; samtidigt översatte han Goethes lyrik till finska. Hans mångsidiga förtrogenhet med den tyske poeten resulterade i två gedigna volymer som kom ut på 1930- och 1940-talen: Nuori Goethe. Elämä ja runous (Den unge Goethe. Liv och dikt, 1932) och Goethe. Keskipäivä ja elämänilta (Goethe. Middagshöjd och levnadsafton, 1944). I Koskenniemis Goetheinspirerade germanofili och i hans dyrkan av stora personligheter har man också sökt förklaringen till hans förbehållslösa inställning till ”Tredje riket”.
Symtom på Koskenniemis metamorfos från 1920-talet kan måhända ses redan i att det antika motivet i Uusia runoja (Nya dikter) helt har fått ge vika för ett bibliskt bildspråk som talar till en bredare läsekrets. Det är uppenbart att poeten med titeln på samlingen har velat signalera en ny fas i livet, där besluten regleras av en etisk och samhällelig pliktkänsla. Koskenniemi kände att han stred i frontlinjen för nationsbygget i det självständiga Finland. Han avböjde inte de uppdrag han erbjöds. Problematiskt var det ändå att Koskenniemis litteraturbegrepp smalnade, vilket kom till uttryck bl.a. i hans kritik av finlandssvenska kulturföreteelser. Det är en klar förändring jämfört med 1910-talet, då han som fri kritiker och essäist uppmärksamt följde den skandinaviska och finlandssvenska litteraturen. Särskilt på 1930-talet dominerades hans skrivande av politiska ledare och artiklar, som han publicerade i högertidningen Uusi Aura i Åbo. Koskenniemis mest passionerade ställningstaganden är svåra att förstå, än mer att försvara, även om man inte går så långt som Johannes Salminen, som rent ut kallar honom för fascist.
I sin akademiska forskning valde Koskenniemi att jämte Goethe inrikta sig på Aleksis Kivi och Maila Talvio, klart medveten om att den inhemska litteraturen var en viktig del av hans professur. Han skapade sin egen bild av Kivi, en bild som stod i bjärt kontrast till Viljo Tarkiainens positivistiska tolkning. En monografi över ungdomsvännen Maila Talvios liv och produktion hann Koskenniemi publicera medan objektet för hans beundran ännu var i livet. Talvio och hennes man J. J. Mikkola hade på 1910-talet hållit en litterär salong i Fågelsången i Helsingfors för studenter från Satakunda. Där var Koskenniemi ofta gäst och där kunde han presentera sina tidiga diktsamlingar.
Möjligen gav denna salong honom impulsen till en motsvarande i Åbo. Även Koskenniemis Åbosalong var akademisk, liksom Talvios, men inte bunden till någon viss hemtrakt. Från 1927 samlade Koskenniemi sina bästa studenter till samtal under fria former. Salongens verksamhet var som intensivast på 1920- och 1930-talen. Koskenniemi kan även sägas ha bedrivit en inofficiell nationell och internationell kulturfostran, så namnkunniga var flera av de gäster som framträdde i salongen. Under vinter- och fortsättningskriget och under tiden efter kriget fick hela den akademiska verksamheten en oregelbunden prägel. När Koskenniemi 1948 utnämndes till ledamot av Finlands Akademi, valde han att lämna universitetet och sin offentliga liksom privata undervisning.
Efter andra världskriget hade Koskenniemi en svår ställning: så envetet hade han under hela 1930-talet bundit sig till den förlorande parten, Tyskland. Inom det litterära fältet befäste han visserligen utåt sett sin ställning som chefredaktör för Valvoja-Aika och Valvoja (1942–1944, 1944–1954), men samtidigt vände hans karriär som lyriker nedåt och hans verksamhet som kritiker gav upphov till svåra konflikter. Till lycka för Koskenniemi blev dock inte Latuja lumessa (Skidspår i snön, 1940) hans sista diktverk.
I vissa dikter i Syksyn siivet (Höstens vingar, 1949) samt i några klassiskt inspirerade dikter och korta naturdikter når Koskenniemi nästan samma nivå som i tidigare mästerverk. Men tragiskt nog hade tiden gått honom förbi. Det var inte längre möjligt att hoppas på uppskattning för en poesi som liksom hans egen framhävde versmått och rim, former som han förespråkade i Runousoppia ja runoilijoita (Poetik och diktare, 1951), utgiven vid decennieskiftet 1950.
Av Koskenniemis tre aforismsamlingar publicerades Elokuisia ajatuksia (Augustifunderingar) och Ihmisosa (Människans lott) påfallande sent: 1954 och 1958; föregångaren Matkasauva (Vandringsstaven) hade kommit ut redan 1925. Det är möjligt att författaren föredrog upphöjd avskildhet, ett välavvägt avstånd från det dagsaktuella. Impulserna var dock av tidigt datum; allt sedan ungdomen hade Koskenniemi ivrigt läst Søren Kierkegaard och Friedrich Nietzsche. Människans ställning i ett universellt och världshistoriskt perspektiv hör till hans centrala teman; ju närmare sin egen tid han kommer, desto mer ironisk blir tonen.
Pirkko Alhoniemi
Veikko Antero Forsnäs, fr.o.m. 1906 Koskenniemi, född 8.7.1885 i Uleåborg, död 4.8.1962 i Åbo. Föräldrar lektorn Anders Forsnäs och Anna Maria Hällberg. Gift 1922 med filosofie magister Vieno Pohjanpalo.
PRODUKTION. Diktsamlingar: Runoja (1906); Valkeat kaupungit ynnä muita runoja (1908); Hiilivalkea ynnä muita runoja (1913) Elegioja ynnä muita runoja (1917); Hannu. Erään nuoruuden runoelma (1913); Nuori Anssi. Runoelma Suomen sodasta 1918 (1918, Den unge Anssi 1919); Sydän ja kuolema. Elegioja, lauluja ja epitaafeja (1919) Uusia runoja (1924); Kurkiaura. Ballaadeja ynnä muita runoja (1930) Tuli ja tuhka (1936); Latuja lumessa. Kenttäpostia ynnä muita runoja (1940); Syksyn siivet (1949). Romaner: Konsuli Brennerin jälkikesä. Romaani (1916, Konsul Brenners indiansommar 1916). Aforismer: Matkasauva. Katkelmia ja säkeitä päiväkirjasta (1925; 4. utökade uppl. 1945); Elokuisia ajatuksia (1954); Ihmisosa. Elokuisia ajatuksia (1958); Valitut mietelmät (1959); Vandringsstaven. Ett urval (1961). Reseskildringar: Kevätilta Quartier Latinissa. Pariisin muistelma (1912); Runon kaupunkeja ynnä muita kirjoitelmia (1914); Suvipäiviä Hellaassa (1927); Symphonia Europaea A.D.1931 (1931); Havaintoja ja vaikutelmia Kolmannesta valtakunnasta (1937). Memoarer: Onnen antimet. Lukuja elämäni kirjasta (1935, Lyckans håvor. Blad ur min levnads bok 1943); Vuosisadanalun ylioppilas (1947, Student när seklet var ungt 1948). Essäer: Kirjoja ja kirjailijoita I–V (1916–1931); Roomalaisia runoilijoita (1919; 3. utökade uppl. 1953); Runousoppia ja runoilijoita (1951). Monografier: Alfred de Musset (1918); Juhani Aho. Kiertoesitelmä (1921); Nuori Goethe. Elämä ja runous (1932); Aleksis Kivi (1934); Den finska språk- och kulturfrågan (1935); Finnland Schild des Nordens. Eine kulturell-politische Übersicht (1941); Goethe, keskipäivä ja elämänilta (1944); Maila Talvio. Kirjailijakuvan ääriviivoja (1946); Eros. Rakkausrunoja ja runoja rakkaudesta (1948); Goethe ja hänen maailmansa (1948); Werner Söderström (1950); Goethe-studier och andra litteraturhistoriska essäer. Falun (1963). Se även Finlands författare 1809–1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. V. A. Koskenniemis manuskript och brev, Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv; otryckt material (föreläsningar, tal), Åbo universitets bibliotek. H. Aaltonen, V. A. Koskenniemen kirjallista tuotantoa vuodesta 1945 (1975); P. Alhoniemi & S. Katajamäki, V. A. Koskenniemen käsikirjoituksia ja pienpainatteita. Runoilijan monet kasvot. Kirjoituksia V. A. Koskenniemestä (1985); E. J. Ellilä, V. A. Koskenniemen kirjallista tuotantoa vv. 1900–1944 (1945); Kurkiauran varjo. Esseitä V. A. Koskenniemestä (1985); M. Häikiö, V. A. Koskenniemi. Suomalainen klassikko. I–II (2010); Y. Luojola, V. A. Koskenniemen uskonnollinen maailma (1977); P. Mattila, V. A. Koskenniemi lyyrillisenä taiteilijana (1954); J. Salminen, Stålets kalla doft. Gränsland (1984); L. Viljanen, V. A. Koskenniemi. Suomen kirjallisuus VI (1967); L. Viljanen, V. A. Koskenniemi. Hänen elämänsä ja hänen runoutensa (1935).
BILDKÄLLA. Koskenniemi, Veikko Antero. Foto: Ateljé Salon Strindberg. SKS/Litteraturarkivet.