Antti Hackzell gjorde en imponerande och framgångsrik karriär som landshövding, diplomat, medlem av statsrådet och verkställande direktör för Arbetsgivarnas i Finland Centralförbund under de två årtiondena mellan världskrigen. Han utnämndes till statsminister under det kritiska krigsåret 1944. Till hävderna gick Hackzell framför allt på grund av sin dramatiskt avslutade bana som ordförande för fredsdelegationen till Moskva i september 1944.
Man kan säga att Ryssland var Antti Hackzells öde. År 1911 begav han sig som ung jurist till S:t Petersburg, där han bedrev affärsverksamhet samt verkade som jurist och ämbetsman vid statssekretariatet fram till bolsjevikernas maktövertagande 1917. Under sina år i S:t Petersburg lärde sig Hackzell ryska och blev förtrogen med det dagliga livet och mentaliteten i Ryssland. Det var viktiga meriter när man i det självständiga Finland sökte efter personer som var beredda att sköta relationerna till det sovjetsamhälle som uppstått ur ruinerna av det kejserliga Ryssland.
Hackzell återvände till Finland 1917 och anslöt sig till den vita armén som följande år besegrade de röda gardena. Han verkade bland annat som adjutant hos Aarne Sihvo, överbefälhavare för den karelska fronten. I det självständiga Finland utnämndes Hackzell redan 1918 till landshövding i Viborgs län, då det behövdes ordinarie tjänsteinnehavare i stället för de avskedade ryskvänliga guvernörerna. Han avgick mot slutet av 1920, då han blev ledamot av och vice ordförande i den blandade finsk-ryska kommittén för verkställandet av freden i Dorpat. Kommitténs uppgift var att sköta de praktiska arrangemang fredsfördraget föranledde; ordförande var statsrådet Anders Ahonen. Den besvärligaste frågan visade sig vara tolkningen av Rysslands utfästelser om autonomi för Östkarelen, en fråga som förblev olöst.
I den blandade kommittén fick Hackzell ytterligare erfarenhet av att sköta finsk-ryska relationer. Sedan företrädaren Boris Gyllenbögel hade återvänt till hemlandet på sovjetregeringens uppmaning blev Hackzell 1922 republiken Finlands chargé d’affaires i Moskva och samma år utnämnd till sändebud. Här rörde det sig om ett av de svåraste finländska diplomatiska uppdragen. Relationerna mellan Finland och Sovjetunionen stördes vid den tiden av många faktorer, framför allt av den på ömse sidor upplevda politiska misstron samt de militära konfrontationerna 1918–1922. Trots svårigheterna innebar Hackzells tid som sändebud en stabiliseringstid för beskickningen i Moskva, ty han stannade kvar som Finlands representant i Moskva i fyra år.
Arbetet vid Finlands beskickning i Moskva fick under Hackzells ledning fram till 1927 sina former för hela mellankrigsperioden. Beskickningen i Moskva var tvungen att skapa arbetsmetoder som avvek från de gängse; inhämtandet av information och den politiska rapporteringen var problematiska eftersom diktatursystemet inte tillät direkta kontakter med samhället. Sålunda blev det redan under Hackzells tid brukligt att upprätthålla intima kontakter med andra diplomater i Moskva, varvid det var möjligt att jämföra uppgifter och åsikter om den sovjetiska politiken.
Under Hackzells tid som sändebud stördes relationerna mellan Finland och Sovjetunionen förutom av en allmän misstro också av många svåra frågor. Knappt hade man klarat av oenigheterna beträffande tolkningen av fredsfördraget i Dorpat, då ett väpnat uppror mot republiken Finland av finländska kommunister vid Savukoski-Salla vintern 1922 åter skärpte relationerna. Ett par år efter denna konflikt, som blev känd som ”fläskupproret”, stramades relationerna länderna emellan igen åt av att sovjetiska trupper trängde in i Georgien och annekterade landet och av att Finland i Nationernas förbund förhöll sig negativt till detta. När man 1926 på Sovjetunionens initiativ började förhandla om en nonaggressionspakt agerade Hackzell som rådgivare åt Finlands regering. Underhandlingarna stupade till slut på det för ryssarna främmande skiljedomstolsförfarandet som Hackzell kraftigt hade propagerat för, medan de resultatlösa förhandlingarna inte förbättrade de skeptiska attityderna länderna emellan.
År 1925 informerade Hackzell president Lauri Relander om att Josef Stalin blivit den mest inflytelserika personen i Ryssland och att denne närde ett outsläckligt hat gentemot allt borgerligt. Det finländska sändebudet hade redan iakttagit att Lev Trotskijs utsikter var ringa; denne stod under uppsyn av Tjekan, den sovjetiska säkerhetspolisen, och fördrevs till slut från Sovjetunionen 1929. Enligt Hackzell innebar förändringarna i Ryssland en kursändring vänsterut, vilket enligt de allra ivrigaste betydde en övergång till ”ren kommunism”. Hackzell ansåg att detta innebar Rysslands undergång, och hans tro på Sovjetunionens fortbestånd var inte särskilt stark ännu på 1920-talet. Han förväntade sig att det kommunistiska styret skulle kollapsa på grund av en intern, av ekonomiskt elände förorsakad opposition i landet och kunde inte förutse Stalins förmåga att skingra allt motstånd genom att skoningslöst likvidera sina kritiker.
Hackzells kunskaper om Ryssland fördjupades genom hans släktskap med Reinhold Svento (till 1938 Sventorzetski). Den kände socialdemokratiske och ryskfödde politikern Svento var gift med Hackzells syster Evi. Svågerskapet underlättade emellertid inte Hackzells förståelse för den socialdemokratiska politiken. När Väinö Tanners regering utnämndes mot slutet av 1926 och Väinö Voionmaa blev dess utrikesminister, vägrade Hackzell att lyfta sin lön från utrikesministeriet, då han inte ville ha någonting att göra med ministeriets chef och sin närmaste förman Voionmaa. Hackzell motiverade sin uppfattning för presidenten med att Voionmaa under kriget 1918 hade varit med om att uppgöra det röda gardets operationsplaner tillsammans med dess överbefälhavare Ali Aaltonen.
Att Voionmaa utnämndes till utrikesminister var den primära orsaken till att relationerna mellan utrikesministeriet och sändebudet i Moskva blev spända. Även Voionmaa gjorde klart att han inte accepterade Hackzell, varför denne lämnade sitt uppdrag 1927. President Relander värdesatte däremot Hackzells ryska insikter och försökte förgäves få honom utnämnd till sändebud i Moskva igen. När Hackzell inte gick med på att ta emot ett andra uppdrag som sändebud, planerade Relander att utnämna honom till utrikesministeriets kanslichef. Men inte heller de följande utrikesministrarna understödde tanken på en utnämning av Hackzell, och sålunda tvingades en förbittrad Relander att avstå från sin favoritdiplomat, som efter tre år i disponibilitet övergick till Arbetsgivarnas i Finland Centralförbund (AFC) 1930.
Trots att Hackzell var oeftergivlig i sin opposition mot socialisterna, godtog han inte heller högerradikalismen. Detta blev helt klart under bondetågets och Lapporörelsens oroliga år i början av 1930-talet. Hackzell ansåg att regeringen varit alltför svag då den gett efter för folkrörelsens krav; ”presidenten grät igår två gånger, detta visar bäst statsmaktens oföretagsamhet”, skrev han i början av 1931. Tvångsskjutsningarna av vänstersinnade fick en sträng dom av laglighetsmannen.
Sedan Hackzell i ett år verkat som vice verkställande direktör inom AFC utnämndes han 1931 till ombudsman för Träförädlingsindustriernas arbetsgivareförbund. Den nya banan avbröts redan efter ett par månader, då Hackzell i december 1932 utsågs till utrikesminister i T. M. Kivimäkis regering. Formellt rörde det sig om en minoritetsregering som i riksdagen enbart stödde sig på Nationella framstegspartiet och Svenska folkpartiet. Regeringen skulle dock sitta vid makten längre än någon annan dittills, delvis på grund av att den omfattade flera ministrar som tillhörde andra partier. En av dem var samlingspartisten Hackzell, som åtnjöt president P. E. Svinhufvuds speciella förtroende.
Den tyske ministern Wipert von Blücher, som anlände till Finland 1935, beskrev sedermera Hackzell med en kort karaktäristik: ”Herr Hackzell var en kortvuxen man, hans livliga väsen besatt ingenting av den för finländare emellanåt typiska sävligheten. Han gav intryck av att vara en mycket intelligent man, en som kunde anpassa sig till skilda förhållanden och smidigt finna sig i den för tillfället rådande situationen.” Blücher konstaterade vidare att Hackzell hade namn om sig att vara en opportunist, men att han som utrikesminister tillämpade en klar politisk linje. Han styrdes av misstro gentemot Ryssland och i viss mån också mot Nationernas förbund samt av en neutral, saklig inställning till Tyskland.
Kivimäkis regeringstid 1932–1936 var på många sätt betydelsefull för Finlands utrikespolitik. Utrikesminister Hackzell tvingades lösa frågor som skulle bli avgörande för de allvarliga kriserna mot slutet av årtiondet, och han var en av dem som hade störst inflytande på Finlands utrikespolitik på 1930-talet. Framför allt var tre frågor aktuella: Finlands förhållande till Nationernas förbund, vars betydelse höll på att minska, relationerna mellan Finland och Sovjetunionen samt Finlands strävan att bli erkänt som anhängare av den nordiska neutraliteten.
I Nationernas förbund var bland annat den japanska ockupationen av Manchuriet och det italienska överfallet på Abessinien aktuella. Det av Hackzell ledda utrikesministeriet försökte balansera i den japanska frågan och undvika att fördöma Japan, som klart var en angripare men som man i Finland betraktade som en motvikt mot Sovjetunionen. Däremot deltog Finland i sanktionerna mot Italien. Som en följd av Nationernas förbunds ställningstaganden lämnade såväl Japan som Italien organisationen och följdes av Tyskland. Däremot anslöt sig Sovjetunionen till Nationernas förbund 1934. I enlighet med utrikesministeriets instruktioner röstade också Finland för ett godkännande av Sovjetunionen, vilket väckte protester i hemlandet.
Trots att Finland och Sovjetunionen 1931 ingått ett nonaggressionsavtal normaliserades inte relationerna länderna emellan. Hackzell fick som utrikesminister lov att åhöra ryssarnas förebråelser för bland annat antisovjetiska skriverier i den finländska pressen samt för Finlands diffusa politik gentemot Tyskland. Den för att vara diplomat ovanligt frispråkige Hackzell meddelade vid Nationernas förbunds generalförsamling 1934 den sovjetiske utrikesministern Maksim Litvinov att Finland under inga omständigheter skulle komma att behöva den av Sovjetunionen erbjudna hjälpen mot Tyskland. Hackzells uppfattning om Finlands relationer till Sovjetunionen åskådliggörs av hans konstaterande till Aarno Yrjö-Koskinen, Finlands sändebud i Moskva, 1935: ”Dagens status quo i relationerna mellan Finland och Sovjetunionen är, hur tråkigt det än låter, det normala tillståndet, och ryssarna borde begripa detta.” Utrikesministern vägrade också att besöka Moskva trots Litvinovs inbjudan. ”Det vore för mycket emot min natur”, konstaterade Hackzell om besöket, vilket gjorde ryssarna benägna att betrakta honom som tyskvänlig.
När Hackzell 1935 tog emot det nya sovjetiska sändebudet Eric Assmus fick han höra att Sovjetregeringen fortfarande var missnöjd med den finländska östpolitiken och inväntade åtgärder från finländsk sida. Hackzell svarade i samma ton att Sovjetregeringen själv kunde vidta åtgärder för att förbättra förhållandet, om den ansåg det för nödvändigt. Frågan återkom vid Hackzells och Litvinovs sammanträffande i Genève sommaren 1935. Ordväxlingen ledde inte från någondera sidan till konkreta åtgärder för att förbättra relationerna. Däremot förmedlade Assmus till den finländska regeringen Sovjetregeringens besked om att Sovjetunionen avsåg att besätta delar av Finland om det i Centraleuropa skulle uppstå en väpnad konflikt.
När det säkerhetspolitiska läget stramades åt strävade Hackzell aktivt efter att närma Finland till de neutrala nordiska länderna. Det ledde i december 1935 till en till riksdagen överlämnad proklamation om Finlands nordiska orientering, som riksdagen också formellt enhälligt godkände. C. G. Mannerheim och dåvarande statsministern Kivimäki har setts som arkitekter och förespråkare för denna nordiska inriktning, men Hackzells insats låg åtminstone i jämbredd med deras; han gav upphov till idén och genomdrev den också i praktiken. Som utrikesminister hade Hackzell redan 1934 gått in för Finlands nordiska linje.
Kivimäkis regering föll i oktober 1936 efter att detektiva centralpolisen läckt ut hemliga promemorior till allmänheten som ledde till en inrikespolitisk kris. Befriad från uppdraget som utrikesminister utnämndes Hackzell omedelbart till verkställande direktör för Arbetsgivarnas i Finland centralförbund, en post som han redan tidigare skött som vikarie i ett års tid. Utnämningen hade fördröjts med några år på grund av att Kivimäkis regering visat sig oväntat långlivad.
Som verkställande direktör för AFC strävade Hackzell efter att göra boskillnad till den under föregående årtionde skapade strejkbrytarorganisationen och sålunda förbättra relationerna till löntagarorganisationerna. Han var också initiativtagare till en omfattande lönestatistik. Till Hackzells mest framsynta åtgärder som arbetsgivarledare hörde den s.k. januariförlovningen, som ingicks när vinterkriget brutit ut. Vid underhandlingarna mellan arbetsgivare och löntagare, förda under socialminister K.-A. Fagerholms ordförandeskap, kom man fram till att de tidigare hindren för förhandlingar mellan AFC och FFC (Finlands fackföreningars centralförbund) hade avlägsnats och att centralorganisationerna i framtiden skulle förhandla med varandra. Att avtalet kunde undertecknas den 23 januari 1940 var i avgörande grad Hackzells förtjänst.
Trots att ställningen som ordförande för riksdagens grundlagsutskott inte gav Hackzell någon formellt högre politisk ställning än andra riksdagsledamöter, var han som känd statsman en inflytelserik person. Han använde sitt inflytande under vinterkriget för att först försöka utverka vapen och frivilliga från de nordiska länderna till Finland och till att mot slutet av kriget sträva efter att påverka Tyskland, så att det skulle verka till Finlands fördel i samband med fredsslutet. Beträffande Tyskland råkade den forne utrikesministern den gången ut för en besvikelse. Hans försök sommaren 1940 att närma Finland och Tyskland till varandra började emellertid redan på hösten leda till resultat.
Under fortsättningskriget som inleddes sommaren 1941 höll Hackzell sig till sina uppdrag som vd för AFC och som riksdagsman. Hans tankar var dock hela tiden sysselsatta med förhållandena mellan Finland och Ryssland. När Edwin Linkomies regering bildades vårvintern 1943 var Hackzell på förslag till utrikesminister, men regeringsbildaren ansåg inte honom lämplig för uppdraget. Linkomies hade varit beredd att erbjuda Hackzell den vid den tiden viktiga posten som sändebud vid Vatikanen, men denne var inte intresserad. Hackzell höll sig kvar i hemlandet, där det fanns bruk för honom i krigets slutskede.
Sedan Mannerheim i början av augusti 1944 valts till republikens president bildades också en ny regering, vars uppgift var att leda Finland till fred. Hackzell var från första början tänkt som utrikesminister i regeringen, och på förslag till statsminister fanns bland andra Kivimäki, Väinö Hakkila och Eero Rydman. Då det inte föreföll att finnas någon lämplig eller villig statsministerkandidat erbjöds Hackzell posten, vilket han slutligen accepterade efter påtryckningar från bl.a. Linkomies och Mannerheim. Hackzells regering utnämndes den 8 augusti 1944, och dess primära uppgift var att återuppta de strandade fredssonderingarna med Sovjetunionen. Statsministerns person var av betydelse för regeringens handlingsförmåga. I Sovjetunionen betraktade man Hackzell som tyskvänlig, medan tyskarna ansåg honom vara pessimistisk beträffande en fortsättning av kriget; även inom en del inhemska politiska kretsar ansågs han representera ett defaitistiskt synsätt. I augusti 1944 var Hackzell emellertid en kompromiss på den krävande statsministerposten.
Mot slutet av augusti lyckades regeringen få kontakt med Moskva genom förmedling av Aleksandra Kollontaj, Sovjetunionens sändebud i Stockholm. Regeringen godkände den 2 september 1944 ett vapenstillestånd som trädde i kraft ett par dagar senare. Hackzell redogjorde för beslutet såväl i riksdagen som i sitt radiotal och inskärpte att någon lättnad i fredsvillkoren inte fanns inom synhåll utan att Finlands ställning efter fredssonderingarna under vårvintern tvärtom i hög grad försämrats.
Efter detta sändes en fredsdelegation till Moskva som anlände till staden den 7 september. Dess självskrivne ordförande var statsminister Hackzell. Det fanns inte några andra frivilliga till detta uppdrag frånsett statsrådet J. K. Paasikivi, som Hackzell inte ansåg lämplig på grund av dennes undfallenhetslinje.
Den finländska delegationen tvingades vänta en vecka i Moskva innan den kallades till Kreml för den första förhandlingsrundan. Orsaken till dröjsmålet var att de allierade ville få ordalydelsen till vapenstilleståndsavtalet med Rumänien klar innan man började underhandla med Finland. Hackzells delegation förnötte tiden bland annat genom att bevista operan, men dröjsmålet med att inleda förhandlingar utan att finländarna kände till orsaken var ägnat att göra delegaterna nervösa. När finländarna till slut den 14 september kallades till underhandlingar med den av utrikesminister Molotov ledda sovjetiska delegationen, drabbades ordföranden för den finländska delegationen Hackzell av ett svårt slaganfall. Han förmådde inte alls delta i de egentliga förhandlingarna, och i hans ställe sändes utrikesminister Carl Enckell från Helsingfors.
Hackzells bana som politiker och som arbetsmarknadsledare fick ett dramatiskt slut genom det slaganfall som drabbade honom i Moskva. Han repade sig aldrig från sin sjukdom, utan avled i sitt hem i Helsingfors ett drygt år senare.
Mikko Uola
Anders (Antti) Verner Hackzell, född 20.9.1881 i S:t Michel, död 14.1.1946 i Helsingfors. Föräldrar rektorn Mathias Gustaf Hackzell och Helena Nathalia (Lilli) Örn. Gift 1914 med Elsa Julia Wolff.
PRODUKTION. Santarmipäällikkö Freibergin esitys Suomen asevelvollisuuden lakkauttamisesta (1933); Finnlands europäische Aufgabe. Zeitschrift für Politik 8/1941; Hur mycket har kriget kostat Finland? Stockholm (1942).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. W. von Blücher, Ödesdigra år. Diplomatiska minnen från Finland 1935–1944 (1950); K. Korhonen, Suomi neuvostodiplomatiassa Tarton rauhasta talvisotaan II. Turvallisuuden pettäessä (1971); E. Linkomies, I mitt lands tjänst. Minnen från statsministertiden 1943–1944. Stockholm (1974); M. Mansner, I kamp och förhandling. Arbetsgivarnas i Finland Centralförbund 1907–1982 (1991); J. Nevakivi, Ulkoasiainhallinnon historia I. 1918–1956 (1988); J. Nordström, Voitto tai kuolema. Jääkärieverstin elämä ja perintö (1996); L. K. Relander, Presidentin päiväkirja I–II (1967–1968); T. Soikkanen, Kansallinen eheytyminen – myytti vai todellisuus (1984); P. Talvela, Muistelmat. Sotilaan elämä II (1977); Valtioneuvoston historia I–II (1977).
BILDKÄLLA. Hackzell, Antti. Foto: Ateljé Rasmussen. Uusi Suomis bildarkiv.