Den liberale anglofilen Rudolf Holsti var utrikesminister i sex regeringar. Han var en av sin tids mest kända gestalter i Finland, en omstridd och mångsidig begåvning, som gjorde en remarkabel karriär som journalist, politiker och diplomat. Bäst minns man honom som förespråkare för randstatspolitiken och som en ivrig anhängare av Nationernas förbund.
Som utrikesminister i sex regeringar 1919–1922 och 1936–1938 var Rudolf Holsti en av sin tids mest kända gestalter i Finland. Den omstridde Holsti var en anglosaxiskt orienterad liberal, vilket var ett ovanligt inslag i finländsk politik. Han fick misstroendevotum i riksdagen 1922, då riksdagen inte gick med på att ratificera det av Holsti undertecknade randstatsavtalet. Hösten 1938 avgick han från posten som utrikesminister på grund av tyska påtryckningar, brist på inrikespolitiskt stöd och av hälsoskäl.
Under första världskriget var Holsti redaktör för utrikesavdelningen vid tidningen Helsingin Sanomat och en av de bäst kända journalisterna i Finland. Han kan betraktas som skaparen av en modern utrikesavdelning i finskspråkig press. Holstis kommenterande översikter lästes noga och debatterades. Hans artiklar bidrog i hög grad till att Helsingin Sanomat på 1910-talet blev den största tidningen i landet. Under självständighetens första årtionden var Holsti en av de få experterna på internationell politik i Finland.
Rudolf Holsti tillhörde på faderns sida en österbottnisk präst- och tjänstemannasläkt och på moderns sida en krigarsläkt från Mellersta Finland. Holstis föräldrar hade i Saarijärvi en av de största gårdarna i Mellersta Finland (Suojoki). I enlighet med morfaderns, den kände fennomanen W. S. Schildts praktiska finskhetspolitik gick den unge Holsti på den fyraåriga reallinjen i det finska lyceet i Jyväskylä.
Holstis bekymmersfria barndom tog slut när hans far, vicehäradshövdingen och gårdsägaren Severin Holsti, 1896 gjorde konkurs till följd av sina borgensförbindelser. Därmed strandade sonens planer på ett liv som gårdsägare, och Rudolf, som fortsatt sina studier i släktingars hägn i Helsingfors blev tvungen att klara sig på egen hand.
Holstis samhälleliga engagemang hade i avgörande grad sin grund i den politiska brytningstiden 1899–1901. Andan i hemmet och släktkretsen uteslöt gammalfinnarnas undfallenhetspolitik. Rudolf Holsti blev en socialreformator, en konstitutionell liberal som försvarade finska språkets ställning. Holsti, som deltagit i studentpolitiken och de värnpliktigas uppbådsstrejk, utsågs som 21-åring till huvudredaktör för tidningen Hämetär. Journalistyrket blev en politikerskola för den slagfärdige och polemiske Holsti. Han återvände i början av 1905 till den lärda banan, sedan han ett halvt år hade varit relegerad från universitetet på grund av sitt deltagande i uppbådsstrejken.
De följande tio åren i Holstis liv fylldes av journalistik och studier. Han grubblade över frågor om krig och fred samt över skillnaderna mellan framåtskridande och konservatism. Även som forskare var Holsti hela tiden politiskt medveten och aktuell. Han sökte vetenskapligt stöd för sina uppfattningar. Hans politiska verksamhet byggde på vetenskaplig grund, och han var också verksam som folkbildare.
Holsti disputerade i socialantropologi för Edvard Westermarck, den då internationellt bäst kände finländske vetenskapsmannen. I sin engelskspråkiga avhandling (1913) om förhållandet mellan krig och staters uppkomst framstod Holsti i mycket som en westermarckian, men bakom den universella frågeställningen fanns också nationella syften. Han sökte med forskningens hjälp stöd för Finlands suveränitet: även ett litet folk kunde vara självständigt. När Holsti 1909–1911 arbetade på sin avhandling i London var han samtidigt korrespondent för Helsingin Sanomat. Perioden i London tillförde Holstis tänkande ett allt klarare paneuropeiskt perspektiv. Som utlandsredaktör för Helsingin Sanomat fortsatte Holsti 1911–1917 att analysera internationell politik.
I sin journalistroll framträdde Holsti under första världskriget som en anglofil med liberala sympatier. Han hoppades och trodde på en seger för de demokratiska västmakterna. Därför kunde han inte stödja den separatistiska aktivism som sökte stöd hos Tyskland, jägarrörelsen. Holsti avskyddes av jägaraktivisterna och deras meningsfränder, men försöken att få Holsti avskedad från Helsingin Sanomat strandade på motstånd från Eero Erkko och K. J. Ståhlberg.
Holsti utsågs 1917 till docent i sociologi vid Helsingfors universitet, men hans vetenskapliga bana avbröts redan samma år, då Finlands självständighet medförde att han blev minister och diplomat. Holsti drogs in i rikspolitiken av den ungfinska vänsterns ledande män, Erkko och Ståhlberg, liksom även av Agrarförbundets Santeri Alkio. I många av sina samhällspolitiska ställningstaganden stod Holsti närmare Agrarförbundet än ungfinnarna.
Efter marsrevolutionen 1917 gick utvecklingen i Ryssland mot folkvälde. Holsti – den radikale borgaren – blev på socialdemokraternas begäran senator utan portfölj i en koalition under ledning av senator Oskari Tokoi. Holsti var ett slags inofficiell utrikesminister genom att han skötte relationerna till de ryska politikerna. I självständighetsfrågan drev Holsti en försiktig samarbetslinje med ryssarna och var i mycket beredd att tillmötesgå den politiska vänsterns krav på samhälleliga reformer. Den av Tokoi ledda senatens misslyckande var ett nederlag också för Holsti, och hans karriär som senator upphörde i november 1917.
Sedan bolsjevikerna tagit makten i Ryssland var Holsti redo att driva igenom en snar självständighetsförklaring och arbetade för ett erkännande av självständigheten från västmakternas sida. I december 1917 reste han som halvofficiell finländsk representant till London – Storbritannien hade inte erkänt Finland de jure – och sedan också till Paris. Han fortsatte med sitt uppdrag till sommaren 1919, trots att han hamnade i stark konflikt med den tyskorienterade regeringen i det vita Finland. Sommaren 1918 försökte Holsti på eget initiativ få ett slut på de aktuella planerna på monarki i Finland och var därmed illojal mot landets regering.
Det tyska nederlaget i världskriget och förändringen i de politiska konjunkturerna – västorientering och republikanism – öppnade vägen till en ministerpost för Holsti. Sommaren 1919 tog han emot uppdraget, därtill uppmanad av det brittiska utrikesministeriet. I hemlandet hade Holsti fått ökat stöd som en följd av sina ansträngningar att påskynda livsmedelsimporten.
Holsti var nära att bli presidentkandidat sommaren 1919. Han var dock själv nöjd med valet av Ståhlberg, och som utrikesminister åtnjöt Holsti Ståhlbergs fulla förtroende. Med Mannerheim bröts däremot relationerna sommaren 1919, då Holsti genom att utnyttja offentligheten torpederade aktivisternas planer på en intervention i Ryssland. På den högra sidan av det politiska fältet betraktades freden i Dorpat med Sovjetryssland som skamlig. Holsti fick leva med denna politiska barlast, trots att han var en av de sista ministrarna som godtog fredsvillkoren.
Holstis politik som utrikesminister 1919–1922 var inte någon neutralitetspolitik. Enligt hans mening räckte neutralitet inte som garanti för Finlands säkerhet. Utöver Sovjetryssland betraktade Holsti också Tyskland som ett hot mot Finland. Han ville styra den finländska utrikespolitiken allt närmare de västallierade och följa direkt i Frankrikes och Storbritanniens kölvatten, indirekt i Nationernas förbunds. Han var också en anhängare av samarbete mellan Finland, de baltiska republikerna och Polen, d.v.s. av randstatspolitiken. För Holsti var detta en defensiv säkerhetspolitik. Holstis inverkan på president Ståhlbergs linje har ibland överdrivits. Trots att Holsti svarade för den praktiska implementeringen av det gemensamma utrikespolitiska programmet, var Ståhlbergs inflytande stort.
Holsti var allmänt sett försiktig i sin randstatspolitik. På randstaternas utrikesministermöte i Warszawa i mars 1922 var han beredd att sluta ett politiskt avtal, då man inte fick till stånd det tidigare planerade militära avtalet. I hemlandet gick den politiska högern och vänstern samman och vägrade ratificera avtalet. Holsti, som agerat med oklara fullmakter, fick misstroendevotum i riksdagen och tvingades avgå. Efter detta stod Holsti länge vid sidan om politiken och verkade på anspråkslösa poster som Finlands sändebud i Tallinn och senare också i Riga. Ett uppdrag av andra dimensioner fick han däremot när han år 1927 utnämndes till Finlands permanenta representant vid Nationernas förbund i Genève och till sändebud i Bern.
Holsti har karaktäriserats som en idealist i sitt förhållande till Nationernas förbund. Bilden är delvis felaktig, för Holsti hade en realistisk uppfattning om Nationernas förbunds verkliga väsen. En förstärkning av Nationernas förbund låg i de små folkens, också i Finlands intresse. Enligt Holsti borde man göra vad som möjligt var för att stärka förbundet. Nationernas förbunds svaghet samt misslyckade försök att trygga freden och skapa ett kollektivt säkerhetssystem var en besvikelse för Holsti. Samtidigt var han misstrogen – och med facit i hand med fog – till tanken på säkerhetsgarantier från de andra nordiska ländernas sida. Han förhöll sig därför kallsinnig till den nordiska orientering som började spira i mitten av 1930-talet.
Utnämningen av Holsti till utrikesminister i Kallios regering i oktober 1936 var en överraskning också för honom själv. Politiskt stöddes han av Agrarförbundet, Framstegspartiets vänstra flygel och vänstern. Den politiska högern inklusive Svinhufvud och Mannerheim förskräcktes över Holstis återkomst. De som gett honom sitt stöd kunde snabbt lägga märke till att den dynamiske politikern från 1920-talet inte längre var sig själv. Den forne nykterhetsmannen hade alkoholiserats och hans hälsa vacklade. En lång tid utomlands hade fjärmat honom från hemlandets ärenden och han orkade inte intressera sig för dagspolitik, regeringsrutiner eller samhällsfrågor.
Holsti fortsatte som utrikesminister i Cajanders rödmylleregering. Han var fortfarande inriktad på Storbritannien och Frankrike med förbigående av de nordiska länderna, och hans utrikespolitiska program var baserat på Nationernas förbund. I östrelationerna innebar Holstis tid som utrikesminister töväder och han gjorde ett besök i Moskva. I Tyskland förhöll man sig kallsinnig till Holsti: hans negativa inställning till allt tyskt och hans avsky för totalitära system var allom bekanta. Då Agrarförbundet och socialdemokraterna ställde sig alltmer kritiska till Nationernas förbund och till Holstis politik raserades hans inrikespolitiska grund. Holstis utrikespolitiska linje led ett nederlag när Finland våren 1938 tog avstånd från sanktionsparagrafen i Nationernas förbunds stadga. Hälsoskäl och tyska påtryckningar påskyndade Holstis avgång: vid en diplomatmiddag i Genève hade han i berusat tillstånd uttryckt sig förklenande om Hitler, vars radiotal sällskapet åhörde.
Holsti återvände som en bitter man till Genève; som sändebud granskade han sin vana trogen den finska regeringens handlingar kritiskt och polemiskt. Under vinterkriget försökte han energiskt utverka utländskt bistånd till Finland – något som är mindre känt. När Nationernas förbund i och med andra världskrigets utbrott förlorade de sista resterna av sin betydelse, beslöt Finlands regering sommaren 1940 att lägga ner beskickningen i Genève. Holsti försattes i disponibilitet. Det var sålunda lätt för Finlands regering att beröva en kritisk och illojal kommentator hans position. Åtgärden var också ägnad att förbättra relationerna mellan Finland och Tyskland.
De sista åren av sitt liv var Holsti professor i sociologi vid Stanford University i Kalifornien. I de memoranda som han under fortsättningskriget skrev för Förenta staternas utrikesministerium kritiserade han starkt Risto Rytis utrikespolitik som stödde sig på Tyskland.
Holstis död på ett amerikanskt operationsbord var ingen stor nyhet i Finland sommaren 1945. Mera uppmärksammad har han senare blivit i memoarer samt inom historieforskningen. Detta beror delvis på att Holsti var delaktig i ett brytningsskede i Finlands historia, som varit föremål för ett flertal utvärderingar efter andra världskriget. Holsti har i mycket fått stå för vissa icke accepterade utrikespolitiska linjedragningar, såsom randstatspolitiken och orienteringen mot Nationernas förbund.
Som en polemisk och omstridd person präglas Holstis eftermäle av motstridiga uppfattningar. Redan under sin livstid hade han en anmärkningsvärd förmåga att väcka starka sympatier och antipatier. Å ena sidan var han en sällskapsmänniska, en lysande talare och en utmärkt skribent. Å andra sidan var han med sin tilltro till den egna förmågan och sin impulsiva natur så envis och kategorisk att han lätt vidgade kretsen av politiska motståndare.
Holstis mångsidiga begåvning har väckt intresse bland forskarna. Mot slutet av 1970-talet upptäckte sociologerna också sociologen Holsti och fredsforskarna pacifisten Holsti. På 1980-talet började man undersöka hans samhälleliga och utrikespolitiska tänkande mera på djupet. De som forskat i politik har erkänt Rudolf Holsti som en av de få experterna på utrikespolitik i Finland under självständighetens första årtionden.
Jukka-Pekka Pietiäinen
Eino Rudolf Woldemar Holsti, född 8.10.1881 i Jyväskylä, död 4.8.1945 i Palo Alto, Kalifornien, begraven i Helsingfors. Föräldrar häradsdomaren Frans Michael Severin Holsti och Ilma Ihanelma Fredrika Schildt. Gift med (1) Hellin Aliina Horelli 1906, (2) Liisa Annikki Franssila 1932.
PRODUKTION. Aseellisesta rauhasta (1907); Some Superstitious Customs and Beliefs in Primitive Warfare (1912); The Relation of War to the Origin of the State (1913); Maailmansota (1914–1915); Mietteitä elämän arvoista. Hancock, Michigan (1947); Muistelmia vuosilta 1936−1938. Suomen Kuvalehti 51–52/1984, 1–2/1985. Se även T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 I (1925); J.-P. Pietiäinen, Rudolf Holsti. Lehtimies, tiedemies, poliitikko 1881–1919 (1986).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Rudolf Holstis arkiv, Riksarkivet. K. J. Holsti, Suomen ulkopolitiikka suuntaansa etsimässä vuosina 1918−1922. Rudolf Holstin osuus (1963); J.-P. Pietiäinen, Entinen ulkoministeri länsirintamalla. Kanava 7/2010; J.-P. Pietiäinen, Suomen ulkopolitiikan alku. Itsenäistymisen vuodet 1917−1920 3 (1992); J.-P. Pietiäinen, Rudolf Holsti ja Suomen Kansainliitto-politiikka. Kasvaminen kansakunnaksi. 50 vuotta talvisodasta (1990); J.-P. Pietiäinen, Rudolf Holsti. Lehtimies, tiedemies, poliitikko 1881–1919 (1986); Suomalainen diplomaatti. Muotokuvia muistista ja arkistojen kätköistä (2003); H. Roiko-Jokela, Ihanteita ja reaalipolitiikkaa (1995); J. Suomi, Talvisodan tausta. Neuvostoliitto Suomen ulkopolitiikassa 1937–1939 1. Holstista Erkkoon (1973).
BILDKÄLLA. Holsti, Rudolf. Museiverket.