Bruno Jalander var en officer från den gamla finska militären som avancerade till generalitetet i det självständiga Finland. Under revolutionsåret 1917 blev han landshövding i Nylands län och var krigs- och försvarsminister i fyra regeringar under 1920-talet. Trots att han inlett sin politiska bana som aktivist blev Jalander kort efter självständigheten öppen motståndare till aktivismen. Detta tillsammans med ett uppträdande som inte tog hänsyn till regeringens linje stäckte till sist hans karriär inom förvaltningen.
Efter att ha genomgått Finska kadettkåren i Fredrikshamn 1895 tjänstgjorde Bruno Jalander i Nylands finska skarpskyttebataljon tills den finländska nationella militären upplöstes. Under tre års tid tjänstgjorde han vid ett ryskt truppförband i Kaukasien. På grund av den politik som eftersträvade ett förenhetligande av hela det ryska väldet hamnade löjtnant Jalander på indragningsstat. Efter detta innehade han diverse befattningar på olika områden, t.ex. som bokhållare vid ett länsfängelse, polismästaradjoint, försäkringsinspektör och – efter att ha avlagt skogsmästarexamen i Sverige – som biträdande direktör på ett sågverk.
Vid världskrigets utbrott 1914 inkallades Jalander till militärtjänst i Ryssland, där han tjänstgjorde som kompanichef och bataljonchefens adjutant vid de lantvärnsförband som uppsattes av Petrograds infanteridivision. Efter marsrevolutionen 1917 erhöll han en befattning vid Finlands generalguvernörs kansli. Vid denna tid blev han också antagen som medlem i den av aktivisterna sammansatta Militärkommittén, som förberedde en självständighetskamp. Hösten 1917 var han, på uppdrag av Helsingfors stadsfullmäktige, med om att organisera ett 600 man starkt kommunalt skyddsgarde. Med senatens fullmakt organiserade han också en kurs för den beridna polisen på Saxby gård i Borgå landskommun. Denna polisskola, den s.k. Ordningsfanan, var senatens första försök att skapa en beväpnad ordningsstyrka för regeringsmakten.
Under kaotiska förhållanden i november 1917 utnämndes Jalander – som tidigare samma år befordrats till överstelöjtnant – till guvernör för Nylands län (från 1918 landshövding). Under den röda revolten i januari 1918 gömde han sig i huvudstaden utan att delta i någon militär aktivitet. I april, efter att tyskarna intagit Helsingfors, återupptog han sina åligganden som landshövding. I juni 1918 infördes han i Finlands armés officersrulla som överste. Någon militär bana återupptog han dock aldrig.
Landshövding Jalander råkade i dispyt först med Sveaborgs kommendant generalmajor Gösta Theslöf och sedan med riksföreståndaren Gustaf Mannerheim. Motsättningarna härrörde närmast från herrarnas olika uppfattning om hur man skulle förhålla sig till de ryska flyktingarna i Finland. Trots att både Jalander och Mannerheim hade tjänstgjort som officerare i Rysslands armé hyste Mannerheim större sympatier för de kejserligt sinnade flyktingarna än Jalander, som aktivt arbetade för utvisning. Jalander hade inte heller någon förståelse för Mannerheims idé om ett anfall mot Petrograd och ett finländskt stöd åt de vita ryssarnas ledare Nikolaj Judenitj. Dessutom ansåg Jalander att Mannerheim under världskriget varit mer lojal mot kejsardömet än mot Finlands självständighetskamp.
Meningsskiljaktigheterna var ägnade att kyla relationerna mellan Jalander och hans tidigare aktivistvänner, som såg Mannerheim som sin ledare. Jalanders position som landshövding var hotad redan under Mannerheims riksföreståndarskap, och i början av L. K. Relanders presidentperiod försökte såväl aktivisterna som Detektiva centralpolisen avlägsna Jalander från posten. Han fick dock behålla sin tjänst, främst tack vare inrikesminister Heikki Ritavuori. Faktum är att Jalander hade börjat avancera i karriären under K. J. Ståhlbergs tid som president när denne 1920 utnämnde honom till krigsminister i Rafael Erichs borgerliga regering och några månader senare befordrade honom till generalmajor. Då var Jalander ännu medlem i det aktivistiska Nationella samlingspartiet, men i regeringen satt han som tjänstemannaminister. Regeringen, som avgick i april 1921, kunde räkna 1920 års fredsfördrag i Dorpat med Sovjetryssland som sin främsta prestation.
I september 1921 utnämndes Jalander på nytt till krigsminister, i J. H. Vennolas andra regering, i stället för Onni Hämäläinen som hade varit tvungen att avgå på grund av krisen i skyddskårernas ledning. Jalander fortsatte som minister även i A. K. Cajanders tjänstemannaregering 1922 och i Kyösti Kallios regering som försvarsminister 1922–1923. När Jalander inte ville underkasta sig Samlingspartiets partidisciplin råkade han i onåd hos partiledningen och sade upp sitt medlemskap i partiet. Därigenom var han fr.o.m. Vennolas regering i praktiken en partilös tjänstemannaminister. Politiskt förflyttade han sig snart långt från Samlingspartiet, vilket bekräftas av att han redan 1924 omnämndes som eventuell gemensam presidentkandidat för Agrarförbundet och socialdemokraterna.
De genomförda ändringarna i skyddskårernas högsta ledning var en av Jalanders främsta prestationer under ministertiden. År 1921 var han med om att locka jägarofficeren Lauri Malmberg till posten som överbefälhavare för skyddskårerna. Genom Malmberg kunde man åsidosätta aktivistkretsarnas kandidater – särskilt Mannerheim. I övrigt fick jägarna under Jalanders ministertid inga viktigare befattningar inom försvaret. Att från arméledningen avlägsna officerare med rysk karriärbakgrund blev en uppgift för de försvarsministrar som kom efter Jalander.
Jalanders relationer till aktivisterna förblev spända under hela 1920-talet. På allvar började landshövdingens ställning vackla när han hösten 1929 i en tidningsartikel skarpt kritiserade den gällande förbudslagen. Även regeringen krävde nu hans avgång, men denna gång höll president Relander honom om ryggen. Presidenten hade dock ingen klar uppfattning om sin landshövding. I sin dagbok uttrycker han förvåning över Jalanders motsägelsefulla person. Trycket mot landhövdingen ökade ytterligare när han beskyllde Lapporörelsen, som stöddes av aktivisterna, för olagligheter. Att avskeda den som frimurare kände landshövdingen blev ett av Lappomännens centrala krav. Till slut tvingade regeringen honom att ta tjänstledigt av hälsoskäl. Till Jalanders besvikelse utnämndes Hjalmar Honkanen, som hade ett positivt förhållande till Lapporörelsen, till hans vikarie.
Efter att ha återvänt från sin ”sjukledighet” fortsatte Jalander att ansätta bl.a. sådana Lappoaktivister som deltagit i s.k. skjutsningar, politiska enleveringar där personen i fråga skjutsades till olika delar av landet, i vissa fall över gränsen till Sovjetunionen. Han bidrog också indirekt till de händelser som blivit kända som Mäntsäläupproret. Trots uppmaningar vägrade Jalander hindra den socialdemokratiske riksdagsmannen Mikko Erich att tala på folkets hus i Ohkola by i Mäntsälä socken i februari 1932, även om talet befarades leda till oroligheter. Jalander gav tvärtom sitt fulla stöd åt tillställningen där talet skulle hållas och utkommenderade 30 poliser till Mäntsälä med uppgift att arrestera de beväpnade Lappomän som samlats i Ohkola. Polisen var dock inte sin uppgift vuxen, och kraven på Jalanders avgång växte till trotsiga krav på att hela regeringen borde avgå.
De Lapposinnade menade att det var Jalander som var boven i Mäntsälädramat. Även inom regeringen ansågs det att landshövdingens rigida uppträdande hade bidragit till det spända läget. Jalander, som flera gånger blivit hotad med avsked, måste definitivt lämna sin befattning sommaren 1932, då regeringen entledigade honom. Det har sagts att avskedandet av Jalander var en följd av ett löfte som president P. E. Svinhufvud gett upprorsmakarna i Mäntsälä.
Trots de förhoppningar som Jalander fäst vid 1937 års s.k. rödmylleregering fick han inte någon ny position inom statsförvaltningen. I stället tjänstgjorde han som Nationernas förbunds evakueringschef under det spanska inbördeskriget, och hösten 1939 blev han av Finlands regering utnämnd till chef för befolkningsskyddsbyrån vid det nygrundade ministeriet för folkförsörjning. Uppdraget blev kortvarigt, och efter fortsättningskriget gjorde den bittre före detta aktivisten vissa närmanden till yttervänstern, dock utan att aktivt delta i politiken.
Bruno Jalanders andra maka från 1919 var den internationellt berömda sångerskan Aino Ackté. Det var hon som redigerade sin makes memoarer från tiden före självständigheten. Jalander utarbetade också ett manuskript för en andra del. Betecknande för hur långt vid sidan av den politiska allfarvägen han hamnat är det faktum att denna andra del – i vilken Jalander var ytterst kritisk mot Mannerheim – aldrig har kunnat publiceras.
Mikko Uola
Bruno Fredrik Jalander, född 28.8.1872 i Brahestad, död 14.12.1966 i Helsingfors. Föräldrar hovrådet Fredrik Wilhelm Jalander och Tekla Alexandra Forsell. Gift med (1) filosofie magistern Nina Helena Schultz 1906, (2) sångerskan Aino Ackté 1919, (3) Zoja Orloff 1947.
PRODUKTION. A. Ackté-Jalander, General Bruno Jalanders minnen. Kaukasiska år och politiska kristider (1932).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. L. K. Relander, Presidentin päiväkirja I–II (1967, 1968); Valtioneuvoston historia 1917−1966 I. Ministeristöjen historia 1917–1939 (1977); L. Westerlund, Bruno Jalander. Vastaanhangoitteleva maaherra ja sotaministeri aktivistien Suomessa. Historiallinen aikakauskirja 1992.
BILDKÄLLA. Jalander, Bruno. Foto: Ateljé Th. Nyblin, 1925. Uusi Suomis bildarkiv.