Lauri Malmberg var en av de färgstarkaste och bäst kända jägarofficerarna i Finland. I sin samtid blev han särskilt känd för sin verksamhet som skyddskårsrörelsens ledare, eftersom han i denna uppgift fick fler direkta kontakter med medborgarna än de flesta generalerna i armén. Trots en viss folklighet var Malmberg en originell officer som kombinerade en övertygad patriotism med bohemiskt frisinne.
Lauri Malmbergs ungdom präglades av motsättningar mellan föräldrarna, som senare ledde till skilsmässa. Modern, författaren Aino Malmberg, blev sedermera känd som en vänsterinriktad världsmedborgare. Från fadern fick sönerna i det Malmbergska hemmet en patriotisk övertygelse. Lauri Malmberg utexaminerades som diplomingenjör från avdelningen för elteknik vid Tekniska högskolan 1914. Efter sin examen var han verksam som ingenjör vid Strömbergs maskinverkstad i Helsingfors.
Malmberg avlade sin examen under en tid av politiska omvälvningar: samma år bröt första världskriget ut, vilket gav den finländska aktivismen ny fart, och samma år drogs Malmberg in i studenternas planer för landets självständighet. Hans tekniska expertis kom till nytta särskilt då man planerade sprängningen av broar, järnvägar och telegraflinjer som en del av den strid mot ryssarna som aktivisterna ville inleda. Den unge Malmberg samarbetade med bl.a. Bertel Paulig, Edvard Hanell och Harald Öhquist, vilka senare blev kända som jägare. Vintern 1915 följde Malmberg sina kamrater till Tyskland, när det hade framgått att finländare kunde få militärutbildning där.
I mars 1915 gick Lauri Malmberg med i den finländska Pfadfinder-gruppen, som bildats bara ett par veckor tidigare i träningslägret i Lockstedt i Tyskland. Malmberg deltog som artillerist vid Kungliga preussiska jägarbataljonen 27 i striderna på tyska östfronten i Baltikum 1916–1917, där han avancerade till batterichef. När jägarna avreste till Finland i februari 1918, hade Malmberg blivit befordrad till major. Han var den enda finländska jägare vid artilleriet som nått denna grad. Under sin jägartid i Tyskland satte Malmberg upp ett förslag till utbildningsprogram för de artilleritrupper som skulle bildas i Finland, och han deltog även i arbetet med den finska militärhandboken.
Genast efter ankomsten till hemlandet kommenderades jägare som fått artilleriutbildning till den artilleriskola som överste V. P. Nenonen hade grundat i Jakobstad. Malmberg utnämndes till chef för jägarartilleridivisionen vid fronten norr om Tammerfors. I slaget om Tammerfors stred Malmberg dock i infanteriet, då han utsetts till befälhavare för en infanteriavdelning som ryckte fram längs Näsijärvis östra strand mot Tammerfors. Malmberg och hans trupper avancerade under hårda strider via Messukylä till Tammerfors centrum. Efter detta återvände Malmberg till artilleriet, nu befordrad till överstelöjtnant, och deltog som kommendör för jägarartilleribrigaden i striderna på den karelska fronten och vid intagningen av Viborg.
I det självständiga Finlands armé intog Malmberg en ledande roll inom fältartilleriet som den mest framgångsrika jägarofficeren från detta vapenslag. Sommaren 1918 utsågs han till chef för Artilleriskolan och i slutet av året till chef för Tavastlands fältartilleriregemente (från 1919 Fältartilleriregemente 1), som grundats i Skavaböle (Hyrylä). Där blev Malmberg bekant med poeten Eino Leino, som vistades i Tusby vid denna tidpunkt. Den tredje medlemmen i vänkretsen var militärläkaren Väinö Lindén, en barndomsvän till Malmberg. Dessa bohemer bildade en trio som ägnade sig åt bl.a. schackspel.
Hösten 1921 uppstod en politisk kris i skyddskårernas ledning, och man sökte efter en utomstående som kunde ta en medlande roll som ny befälhavare för organisationen. Malmbergs vän aktivisten Elmo Kaila bad Malmberg att ställa sig till förfogande. Även försvarsminister Bruno Jalander deltog i övertalningsförsöken. Efter en lång tvekan gick Malmberg med på att åta sig uppgiften. Utnämningen följdes av befordran till överste 1922 och framför allt uppgifter av ett helt nytt slag i ledningen av denna organisation för frivilligt försvar. Befälhavaren agerade självständigt och var direkt underställd republikens president.
När Malmberg tillträdde som skyddskårernas befälhavare var organisationen bara några år gammal. Den militära verksamheten lämnade åtskilligt att önska. Enligt Malmbergs åsikt skulle skyddskårerna inte utvecklas som en ”vit klassarmé”, utan som en försvarsorganisation för hela folket. Skyddskårsorganisationens ställning befästes med en lag som riksdagen stiftade 1927.
I slutet av maj 1924 utsågs Malmberg till försvarsminister i Lauri Ingmans regering. Han skötte uppdraget vid sidan av sina uppgifter som befälhavare för skyddskårerna. Den första punkten i regeringsprogrammet blev att iståndsätta rikets försvar och försvarsväsendet. Det var dock inte lätt att hitta utbildade och villiga män. Även Malmberg hade ställt hårda villkor för sin utnämning till ministerposten. Han krävde reformer i arméledningen och i resurstilldelningen till försvaret; jägarofficerarna ville att officerare som tjänstgjort i Rysslands armé skulle avsättas från de ledande posterna inom armén.
Man lyckades inte genomföra alla reformer under Malmbergs knappt ett år långa period som försvarsminister, men huvuddelen av de äldre officerare som jägarofficerarna motsatte sig blev tvungna att avstå sina platser åt yngre, främst officerare med jägarutbildning. Under sin tid som minister genomdrev Malmberg också lagar och förordningar som främjade försvaret. Bland de viktigaste var lagen om läroanstalter för officerare och tillhörande förordningar om Krigshögskolan, Kadettskolan och Reservofficersskolan samt lagen om inrättandet av en flotta för kustförsvaret.
Rätt snart efter sin ministerperiod utnämndes Malmberg av president Relander till befälhavare för krigsmakten. Detta var på sätt och vis en fortsättning på den process för att entlediga äldre officerare från ledande poster inom armén som inletts under Malmbergs period som minister. Kommenderingen var inte lätt då den tidigare befälhavaren, generalmajor Karl Fredrik Wilkama, strävade efter att återvända till posten. Dessutom ansåg Malmberg att det låg i arméns allmänna intresse att avskeda ytterligare några äldre officerare som gett upphov till missnöje. Malmbergs tid på posten blev bara ett halvår, varefter Wilkama återkom för att i sin tur ytterligare ett halvår senare få en mer permanent efterträdare, Aarne Sihvo.
Lapporörelsen försatte skyddskårerna under Malmbergs befäl i en av de svåraste situationerna i organisationens historia. Det var klart att rörelsen hade många anhängare i skyddskårerna. Malmberg ställde sig i princip positiv till Lapporörelsens mål att utplåna den revolutionära kommunismen, och han bistod den s.k. bondemarschen till Helsingfors som rörelsen ordnade i juli 1930. Samtidigt planerade man att utse Malmberg till försvarsminister i P. E. Svinhufvuds nya regering. Malmberg var dock inte villig att åter bli medlem av statsrådet och gjorde sig oanträffbar.
Malmbergs verkliga elddop ifråga om Lapporörelsen blev den händelse i februari 1932 som blev känd som Mäntsäläupproret. Flera hundra skyddskårister som stödde Lapporörelsen samlades i Mäntsälä och på några andra orter och krävde regeringens avgång eftersom de ansåg att regeringen intagit en eftergiven attityd till vänsterns verksamhet. Malmberg kallades till president Svinhufvuds stab för att diskutera olika lösningar på situationen. I motsats till befälhavaren för krigsmakten, Aarne Sihvo, talade Malmberg för en försonlig attityd och gick inte med på att läsa upp en appell i radio som uppmanade Mäntsälämännen att återvända hem. Han ansåg att den bästa lösningen på problemet var att regeringen avgick. Malmberg fick dock uppdraget att göra slut på upproret. På order av presidenten for han till Mäntsälä, där han bad upprorets ledare K. M. Wallenius stiga in i bilen och gav chauffören order att köra till Helsingfors. Med sig hade han fyra flaskor whisky, som jägarkamraterna drack under bilfärden till Helsingfors.
Vid denna tid var förbudslagen fortfarande i kraft. Alkoholen var inte ett problem bara för Wallenius, utan även för Malmberg. Händelserna i Mäntsälä gav upphov till allvarliga beskyllningar emot skyddskårerna. Trots att antalet ”upprorsmän” var ringa, framfördes krav på att skyddskårerna skulle rensas från element som sympatiserade med Lappoandan. I detta läge blev befälhavaren tvungen att betona att organisationen var trogen den lagliga överheten och att den skulle hållas utanför all partipolitisk verksamhet. Malmberg var egentligen inte högerradikal, men blev av många betraktad som högerextremist. Misstron mot Malmberg i de politiska kretsarna ökade till den grad att han under senare hälften av 1933 blev tvungen att anhålla om ett års tjänstledighet från posten som befälhavare för skyddskårerna. Han använde sin tjänstledighet för att bekanta sig med försvarsorganisationen i Sverige och Storbritannien.
Efter att de värsta politiska stormarna kring skyddskårernas befälhavare lagt sig och efter att ha återträtt i tjänst kunde Malmberg koncentrera sig på att utveckla organisationens utbildningsverksamhet. Han upprätthöll även nära kontakter med skyddskårernas systerorganisation Lotta Svärd, och han medverkade ofta som föreläsare på lottaorganisationens kurser. Malmberg bevakade också skyddskårsorganisationens intressen som medlem av försvarsrådet.
Det världspolitiska läget började tillspetsas mot slutet av 1930-talet, och detta syntes även i skyddskårernas intensifierade verksamhet. Krisförberedelserna kulminerade i befästningsarbetena på Karelska näset sommaren och hösten 1939. När krigshotet ökade hösten 1939, fastställdes att skyddskårernas stab skulle bilda stommen till hemmatruppernas stab och befälhavaren för skyddskårerna bli chef för dessa trupper. Deras viktigaste uppgift var att bilda nya trupper och utbilda dem för kriget. Malmberg skötte denna uppgift under vinterkriget, under freden mellan krigen samt under fortsättningskriget. Samtidigt fungerade han också som befälhavare för skyddskårerna, som bildade hemmatruppernas stomme.
Under fredsperioden 1940–1941 skedde det betydande förändringar i skyddskårernas verksamhet. Organisationen fick en ny distriktsindelning och även nya myndighetsuppgifter. I samband med detta ändrades Malmbergs titel till kommendör för skyddskårerna.
I slutet av fortsättningskriget föranledde Malmbergs alkoholproblem anmärkningar av överbefälhavaren, och sommaren 1944 beordrade Mannerheim honom att ta ledigt för att behandla sin alkoholism. Malmberg hann dock inte utnyttja hela sin ledighet innan hela skyddskårsorganisationens existens stod på spel. När det vapenstillestånd som dikterats för Finland i Moskva i september 1944 hade undertecknats, skaffade Malmberg fullmakt av skyddskårernas representantmöte att skänka bort organisationens rätt betydande egendom för den händelse att man blev tvungen att lägga ned kårerna.
Skyddskårernas öde beseglades i månadsskiftet oktober–november 1944, då kontrollkommissionens ordförande Andrej Zjdanov gav order om att organisationen skulle upplösas och riksdagen beslutade att iaktta denna befallning. Malmbergs försök att tala för skyddskårerna ledde inte till resultat. I enlighet med sin fullmakt donerade Malmberg den egendom som skyddskårernas stab innehade till Finlands Röda Kors med ett gåvobrev daterat den 6 november 1944. I sin sista dagorder, som Malmberg läste upp i radio, tackade kommendören skyddskårernas medlemmar. I början av 1945 sattes han på indragningsstat, och i slutet av samma år lämnade han försvarsmakten även formellt. En allvarlig sjukdom bröt ned Lauri Malmbergs krafter relativt snabbt efter kriget. Han avled i mars 1948.
Mikko Uola
Kaarlo Lauri Torvald Malmberg, född 8.5.1888 i Helsingfors, död 14.3.1948 i Helsingfors. Föräldrar lektorn Emil Othniel Malmberg och läraren, författaren Aino Emma Wilhelmina Perenius. Gift 1918 med tandläkaren Ragni Ståhlberg.
PRODUKTION. Suomen vapaussota kuvissa I–II (tills. med andra, 1934); Frihetskrigets historia i bild (1938); Suojeluskuntain yliesikunta 25-vuotias (1944).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Lauri Malmbergs arkiv, Riksarkivet. N. V. Hersalo, Suojeluskuntain historia II (1962); Itsenäisen Suomen kenraalikunta 1918–1996 (1997); M. Lauerma, Kuninkaallinen Preussin Jääkäripataljoona 27 (1966); V. F. Lindén, Spalernajasta talvisotaan sotilaslääkäri muistelee (1972); H. Raikkala, Suojeluskuntain historia III (1964); Raja railona. Näkökohtia suojeluskuntiin (1998); K. Selén, Sarkatakkien maa (2001); M. Sinerma, Lauri Malmberg ja suojeluskunnat (1995); M. Uola, ”Suomi sitoutuu hajottamaan...” : järjestöjen lakkauttaminen vuoden 1944 välirauhasopimuksen 21. artiklan perusteella (1999); Valtioneuvoston historia 1917−1966. I. Ministeristöjen historia 1917–1939 (1977); Vi stod redo. Red. J. Lagus et al. (1967).
BILDKÄLLA. Malmberg, Lauri. Foto: Helander, 1927. Uusi Suomis bildarkiv.