Paavo Lipponens åskådning har gått från vänsterradikalism på 1960-talet till att förespråka Finlands västliga integration. Hans politiska karriär föreföll stagnera i brist på stöd, tills Finlands socialdemokratiska parti i början av 1990-talet råkade ut för en ledarkris. För Lipponen, som var känd för att vara en självständig tänkare, öppnade sig plötsligt vägen till att bli ordförande för partiet. Han blev en av de långvarigaste statsministrarna i Finland och en statsman som också åtnjöt internationellt förtroende inom Europeiska unionens krets.
Paavo Lipponen var lyceist i 1950-talets Kuopio. ”Han var den kloke, tyste pojken, vars uppförande och skolframgång alltid var utan klander och som alltid visste litet mer än vi andra”, har eleven i samma skola Lasse Lehtinen erinrat sig om sin ett par år äldre skolkamrat. Lyceet öppnade vägen till klassisk bildning samt ett intresse för filosofi och litteratur. Fritiden ägnades också motionssimning, som skulle bli ett bestående inslag i Lipponens liv. Det medelklasshem han växte upp i präglades mer av en stark rättskänsla än av politisk aktivitet.
Lipponen hörde till den första generationen av 1960-talister vars samhälleliga aktivism och radikalism hade kulturella rötter, närmast i de modernistiska strömningarna på 1950-talet. Utöver de goda insikter i tyska han inhämtade i lyceet lärde han sig också engelska för att kunna läsa Jack Kerouac och andra tidens kultförfattare. Efter skolan och armén sökte Lipponen sig för läsåret 1960–1961 till Dartmouth College i Förenta staterna, där han studerade amerikansk litteratur och kunde följa den jäsning bland studenterna som spirade på universitetets campus. En mångsidig beläsenhet har under årtionden förblivit karakteristisk för Lipponen, samtidigt som hans estetiska intresse utvidgats i riktning mot musik och i synnerhet arkitektur.
Året i USA radikaliserade Lipponen. Efter sin återkomst till Finland skrev han in sig vid Helsingfors universitet men övergick inom kort från humanistiska studier till den statsvetenskapliga fakulteten. Studierna låg dock inte närmast den unge mannens hjärta, utan tidsandan och hans egen vakenhet ledde honom till samhällelig verksamhet. Lipponen, som 1964 anslutit sig till den akademiska socialdemokratiska föreningen, deltog i studentpolitiken samt verkade inom De hundras kommitté och studenternas FN-förening, som då utgjorde viktiga budbärare om internationalism och en ny tid i Finland. Som redaktör för studenttidskriften Ylioppilaslehti gjorde han sig bemärkt också på detta 1960-talisternas viktigaste åsiktsforum, men förlorade genom lottdragning 1966 den hårda kampen om chefredaktörskapet för tidskriften. Karriären fortsatte på frilansbasis vid Rundradion, där radikala åsikter inte då ännu var någon merit för fast anställning.
Lipponen räknade sig till den grupp av unga socialdemokrater som inom politiken sökte nya öppningar och nytt innehåll från klart vänsterorienterade utgångspunkter. Han väckte nationell uppmärksamhet, även inom den högsta statsledningen, då han hösten 1966 krävde en ny framstegsvänlig utrikespolitik, som mer mångsidigt än tidigare skulle ägna sig åt frågor inom internationell politik och som i synnerhet bättre än tidigare skulle beakta utvecklingshjälpen. Inom Socialdemokratiska partiet (SDP), som leddes av Rafael Paasio, väckte åsikterna gensvar bara hos partisekreteraren Erkki Raatikainen, som trots motstånd lyckades anställa Lipponen vid partikansliet som forskningssekreterare. Inom SDP hade man börjat utveckla program- och arbetsgruppverksamheten, och för koordineringen av denna behövdes kunniga personer.
Trots att Lipponen redan var känd och uppskattad, fick han inte någon ordentlig skjuts framåt på det partipolitiska fältet. Unga socialdemokrater upphöjdes till riksdagsledamöter och ministrar medan Lipponen förblev vid sidan. Han var några avgörande år äldre än Ulf Sundqvist, Erkki Tuomioja, Matti Ahde och Erkki Liikanen, vilka bars framåt på ungdomspolitikens vågkam. Å andra sidan saknade Lipponen sådana sociala färdigheter som krävdes för att tilltala menige man; snarare än en karismatisk förgrundsfigur var han en grundlig forskartyp. Han skulle ha lämpat sig för tjänstemannauppdrag i anslutning till internationell politik, men även inom denna sektor blev han i början av 1970-talet förbigången av de unga socialdemokraterna Jaakko Kalela och Osmo Apunen; Kalela kom till republikens presidents kansli och Apunen till utrikesministeriet.
Lipponen tillbringade 1970-talet i partikansliet, till en början som SDP:s sekreterare för internationella frågor och slutligen som planeringschef vid den politiska avdelningen. Han hörde till dem som Kalevi Sorsa i partitoppen hade förtroende för, även om det tidvis förekom spänningar dem emellan. Under detta årtionde gjorde Lipponen en omvärdering av sin politiska grundåskådning. Den akademiskt färgade radikalismen och ideologiskt baserade renlärigheten fick ge vika, då uppgifterna i samband med SDP:s internationella relationer och med utrikespolitiken lärde Lipponen pragmatism och realism. Vid partimötet 1972 gick han in för att stödja ett frihandelsavtal med Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC), vilket den socialdemokratiska vänstern högljutt motsatte sig. År 1978 ansåg Lipponen offentligt att den kommunistiska, centraliserade socialismen förlorat i kampen mot det kapitalistiska systemet med blandekonomi, där det privata företagandet utgör en styrka. I det dåtida Finland innebar ställningstagandet en tankemässig frigörelse, medan väktarna av vänsterideologin stämplade Lipponen som suspekt högerman.
Arbetet i partikansliet blev delvis frustrerande för en självständig man som Lipponen. År 1979 inledde han en ny karriär, då han blev statsminister Mauno Koivistos politiske sekreterare. Presidentvalskampanjen som följde på president Urho Kekkonens insjuknande fördjupade samarbetet mellan chef och underordnad, och Lipponen kunde allmänt få heta Vice-Manu, då Koivisto skickade honom som sin ersättare till en televiserad debatt. ”Fenomenet Manu” utstrålade så pass mycket folkgunst även över ersättaren, att Lipponen valdes till elektor vid presidentvalet 1982 och att han följande år invaldes i riksdagen, om än med knapp nöd. Hans politiska karriär föreföll att äntligen segla i medvind; nu fick Lipponen också den viktiga posten som ordförande för SDP:s distrikt i Helsingfors. Ett par år senare ryktades det redan om att han vore en av kandidaterna till posten som partiordförande. Men konjunkturerna inom politiken tog plötsligt en annan vändning. Lipponen föll ur riksdagen 1987 och förlorade samma år på sommaren kampen om partisekreterarjobbet, då Ulpu Iivari lyftes fram.
Lipponen höll på att hamna på politikens skuggsida, men fann 1989 en attraktiv tjänst som chef för Utrikespolitiska institutet i Helsingfors. Han inledde snabbt ett reformarbete inom den något sömniga forskningsanstalten och påbörjade ett antal aktuella projekt. För Lipponen har det alltid varit ett typiskt drag att sträva till en väl organiserad verklighetsuppfattning, trots att dagspolitiken inte lämnat honom tid och krafter att fortsätta på den akademiska banan längre än till politices magisterexamen. Från sin observationsplats hade han möjlighet att följa med brytningsskedet inom den internationella politiken och koncentrerade sig i synnerhet på två frågor: sitt eget gamla specialområde Centraleuropa och Tyskland samt den europeiska integrationsprocessen. Lipponen framträdde våren 1989 som visionär genom att som första namnkunniga politiker betona att världens förändring i väsentlig grad skulle inverka också på Finlands ställning och politik. Han rekommenderade att gränserna skulle öppnas för utländsk konkurrens och förespråkade en aktiv insats i bygget av ett nytt Europa genom deltagande i integrationsprocessen.
Lipponen, som förhöll sig positiv till Europa och marknadsekonomin, ställde 1990 upp som utmanare vid ordförandevalet inom SDP, men stödet för den mot framtiden spanande reformatorn blev blygsamt. Men Pertti Paasio, som utgick från en mer traditionell socialdemokrati, ledde partiet i bara ett års tid, då socialdemokraterna förblev i opposition efter ett andra stort valnederlag i följd. Den i panikstämning sammankallade extra partistämman utsåg Ulf Sundqvist – chefen för STS-banken (tidigare Arbetarsparbanken) – till räddaren i nöden och den som skulle anpassa partiet till den fria marknadsekonomin på 1990-talet. Lipponen förblev i skymundan ännu en gång. Han lyckades trots allt ta en plats i riksdagen 1991 – som den sist invalda socialdemokraten i Helsingfors valkrets.
Lipponens stora ögonblick inföll våren 1993, då Sundqvist tvingades avgå som ordförande för SDP på grund av påstådda oegentligheter i STS-bankens verksamhet. I denna överraskande situation hade det socialdemokratiska fältet varken tid eller lust för traditionell lobbying. Partiet hade tröttnat på ledarkrisen som pågått sedan Sorsas avgång 1987. I förhållande till motkandidaten Antti Kalliomäki, vars personlighet trots fackföreningsfolkets stöd inte gick hem hos delegaterna vid partistämman, framstod Lipponen slutligen som det klart mera trovärdiga svaret på tidens utmaningar, inklusive uppdraget som statsminister.
Den nye ordföranden ärvde ett parti i oppositionsställning som mitt i en djup ekonomisk depression hade ett opinionsstöd på närmare 35 procent. Den starka medvinden fortsatte under presidentvalet, då socialdemokraternas Martti Ahtisaari besegrade de borgerliga partiernas kandidater. Lipponens smekmånader med offentligheten upphörde hösten 1994, då den till uttryckssättet något tröge och styve oppositionsledaren i televisionsdebatterna blev överkörd av den medieskicklige statsministern Esko Aho. Lipponens pågående skilsmässa vädrades i offentligheten, hans hälsa var inte den bästa och närheten till valet manade till försiktighet. Rädslan att tappa bort en storseger ledde till kritik från det socialdemokratiska fältet; Lipponen betraktades som alltför främmande och osocial. Å andra sidan fanns det i farans stund inte annat att göra än att samla leden bakom partiledningen.
I riksdagsvalet 1995 fick SDP 28,3 procent av de avgivna rösterna och med 63 riksdagsledamöter sin största riksdagsgrupp sedan andra världskriget. Valresultatet infriade inte alla förhoppningar, men det innebar partiets återkomst som den ledande kraften inom politiken och för partiordföranden uppdraget som statsminister. Lipponens självständighet och kreativa fördomsfrihet syntes i regeringslösningen. Trots att en stram besparingslinje inskrevs i regeringsprogrammet lyckades han kring SDP bygga upp en icke tidigare upplevd bred koalition från Nationella samlingspartiet till Vänsterförbundet. Dörrarna till statsrådsborgen öppnades nu för första gången också för de gröna. Det enda betydelsefulla oppositionspartiet blev sålunda Centern i Finland, ett parti för vilket Lipponen knappt brydde sig om att dölja sina antipatier. I riksdagen uppkom inte sällan debattsituationer då statsministern, förargad på oppositionen, förlöjligade centerpartisterna med ett bildspråk som närmade sig smaklöshetens gränser.
Regnbågskoalitionen, som den kallades, förmådde tvärtemot mångas förväntningar hålla samman hela valperioden. Den politiska axel som bildades av Lipponen och Samlingspartiets ordförande Sauli Niinistö visade sig vara stark, och i kritiska situationer ansåg de små partierna att de bättre kunde inverka på landets affärer från sina ministerposter än från oppositionens led. Statsministern åtnjöt inom regeringen uppskattning för sina ledaregenskaper och sin förmåga att skapa goda förutsättningar för samarbete, som trots politiska tvister präglades av samförståndsanda och lojalitet ministerkollegerna emellan.
Statsministern hade det ofta besvärligast med sina egna, som bland annat grämde sig över valen av ministrar. Lipponen fick täckning för sitt rykte som förkämpe för jämställdhet, då han i SDP:s ministergrupp på sju personer tog med fyra kvinnor, som på sitt ansvar även fick så kallade tunga portföljer. Sålunda hade Pertti Paasio svårt att smälta att Tarja Halonen i sista stund gick förbi honom vid valet av utrikesminister. Valet visade sig dock vara ett förträffligt drag, för Halonen blev en av de populäraste regeringsmedlemmarna, SDP:s presidentkandidat och slutligen Finlands första kvinnliga president. Lika lyckosamt gick det inte för andra finansministern Arja Alho. Hon råkade ett par gånger i sin tjänsteutövning så illa ut i offentlighetens ögon att hon till slut var tvungen att lämna sin post. I dessa tvister föll också en skugga över Lipponen, och man tolkade det skedda så att han offrat Alho för att rädda sitt eget anseende. Vid en utredning som tillsattes fann man dock ingenting att anmärka beträffande statsministerns verksamhet.
Vid riksdagsvalet 1999 förlorade SDP över 170 000 röster och 11 mandat, men bevarade trots det med knapp nöd sin ställning som det största partiet i landet. Nederlaget förändrades till en avvärjningsseger, då Lipponen bildade sin andra regering utifrån den förra regnbågskoalitionen. Det redan etablerade samarbetet fortsatte igen under hela valperioden med undantag av att de gröna drog sig tillbaka i opposition 2002, sedan regeringen och riksdagen beviljat tillstånd för byggandet av ett femte kärnkraftverk. Statsministerns ställning förstärktes ytterligare av såväl Lipponens personligen stärkta auktoritet som av den nya grundlagen, som fråntog presidenten en del av dennes maktbefogenheter och lade grunden för en tydligare parlamentarism.
Vintern 2000 prövade Lipponen omgående gränserna för det nya systemet. Utan att höra presidenten anslöt han Finland till Europeiska unionens (EU) bojkott mot den högerpopulistiska regeringen i Österrike, vilket åstadkom uppståndelse och ledde till klander för egenmäktighet från justitiekanslerns sida. Trots att den nya grundlagen skapade spänningar mellan både institutioner och personer togs dessa inte upp i offentligheten. Lipponen fann på basis av ömsesidig respekt en lämplig rollfördelning med president Ahtisaari och hans efterträdare Halonen – även inom utrikespolitiken, som enligt grundlagen leds av presidenten i samverkan med statsrådet.
Lipponens regeringar hade framför allt tre uppgifter, av vilka man utomordentligt väl lyckades hantera två. Genom att kombinera en långfristig spar- och tillväxtpolitik stabiliserades statsekonomin i Finland, som på grund av depressionen i början av 1990-talet hamnat i en djup skuldspiral. I motsats till sin företrädare Esko Ahos borgerliga regering lyckades Lipponen åstadkomma ett fungerande samarbete med arbetsmarknadsorganisationerna. Landets ekonomi styrdes på trepartsbasis in på en tillväxtbana med omfattande inkomstuppgörelser där regeringen kompenserade löneförhöjningarnas låga allmänna linje genom att lindra inkomstskatten. Statsministerns insats märktes också i satsningen på forskning och utveckling, för vilket man framför allt utnyttjade de medel som frigjorts genom försäljning av statsbolag. På gränsen till det nya årtusendet hade Finland avancerat till ett av de mest konkurrenskraftiga länderna i världen och kom på topplaceringar oberoende av om man internationellt jämförde nivån på utbildningssystemet eller medborgarnas sociala välstånd.
Beslutet att bland de första länderna ansluta Finland till den europeiska Ekonomiska och monetära unionen (EMU), trots att Sverige, Danmark och Storbritannien stannade utanför den gemensamma valutan euron, bidrog starkt till att skapa en framgångsrik verksamhetsmiljö. Lipponen kan med fog betraktas som den främste arkitekten för den finländska Europapolitiken. Han har konsekvent talat och agerat för att Finland skulle trygga sin plats och sin beslutanderätt inom EU:s inre krets. Lipponens regeringar bedrev en måttfull politik som anpassade sig till unionens huvudlinje, medan han pikades av kritiker för att gå i Tysklands ledband eller sträva efter att bli mönsterelev i EU-klassen.
Lipponen har emellertid modigt försvarat sin uppfattning, enligt vilken en sammansvetsad union tjänar de små medlemsländernas intressen och dämpar de stora staternas övermakt och förmåga att handla egenmäktigt. Finland och dess statsminister rönte mycket tack för sin konstruktiva verksamhet, då landet andra halvåret 1999 var ordförandeland för EU. Lipponens regeringar höjde också den finländska profilen genom initiativet om en nordlig dimension, som syftar till att koordinera unionens politik inom regionen Östersjön och Norra ishavet, inklusive nordvästra Ryssland. Däremot förlorade finländarna ofta i konkurrensen om tjänster och ämbetsverk inom EU.
Av sina stora mål uppnådde Lipponens regeringar inte det viktigaste: en halvering av arbetslösheten på närmare 18 procent. Trots löftet om att så skulle ske inom fyra år var målet knappt uppnått ens vid slutet av den andra perioden. Minskningen av arbetslösheten i Finland hade emellertid hållit sig nära en europeisk toppnivå, och oppositionen kunde inte trovärdigt rida på regeringens misslyckande vid riksdagsvalet 2003. Centerns ordförande Anneli Jäätteenmäki gjorde i valstridens slutskede dubiösa antydningar om att Lipponen bakom presidentens och regeringens rygg på Finlands vägnar skulle ha stött det amerikanska fälttåget i Irak. I den tillspetsade valkampen erövrade Centern platsen som det största partiet med 6 000 rösters och två mandats övertag över SDP, vilket innebar slutet på Lipponens period som statsminister. Lipponen, som var djupt förolämpad av de metoder som tagits i bruk under kampanjen, höll sig utanför Jäätteenmäkis regering, trots att SDP gick med i regeringen som den andra huvudpartnern.
Lipponen, som verkat synnerligen framgångsrikt i sitt uppdrag som statsminister, lyckades inte riktigt lika väl som partiledare. Under hans tid tydde sig SDP alltjämt till en åldrande medlemskår samt den av fackföreningsrörelsen mobiliserade primära supporterskaran – även om det fanns löften om friskare vindar genom de unga kvinnornas frammarsch inom partiet. Framgången i nationella och kommunala val stabiliserade sig inte på den tidigare höga nivån, och i valet till Europaparlamentet hamnade Socialdemokraterna både 1999 och 2004 på tredje plats efter Centern och Samlingspartiet, trots att Europapolitiken var ordförandens skötebarn. Ute på det traditionella partifältet vädrades allt som oftast klagomål över Lipponens alltför högersinnade linje, men en utmanare om platsen som partiledare fick han först 2002, då Erkki Tuomioja stöddes av mer än en tredjedel av delegaterna vid partistämman. Lipponen fortsatte emellertid ännu i tre års tid som partiledare, trots att han efter perioderna som statsminister redan klart var en ordförande på väg ut. Vid partistämman i Jyväskylä 2005 firades Lipponen det oaktat som en storman inom partiet, i samma klass som hans viktiga förebild Väinö Tanner.
Åtta år som målmedveten statsminister under en brytningstid lyfte fram Lipponen som en av de främsta statsmännen i det självständiga Finland. Under hans tid vid makten gick statsministern förbi presidenten som landets mest inflytelserika politiker: J. K. Paasikivis, Urho Kekkonens och Mauno Koivistos Finland följdes av Paavo Lipponens. I likhet med sina företrädare har Lipponen ofta hamnat i tvister med massmedierna, men genom att hålla fast vid sin egen föga publikfriande stil uppnådde han till slut en överraskande folkgunst, vilket bevisades av hans över 26 000 personliga röster vid riksdagsvalet våren 2003.
Ett nytt äktenskap och en ny familj utgjorde en motvikt till den tärande politiken. Paavo Lipponen väckte internationell uppmärksamhet genom att som statsminister hålla faderskapsledighet. Vid samma tid förde han ofta fram sitt intresse för sin släktbakgrund. Om internationell uppmärksamhet av annat slag vittnar att den finländska statsministerns namn redan tidigt började förekomma i de europeiska kvalitetstidningarnas spalter, då man övervägde potentiella kandidater till de ledande ställningarna inom EU. Lipponen själv dolde inte sitt intresse för sådana uppdrag, men förhoppningarna grusades på grund av den europeiska vänsterns dåliga resultat i valet till Europaparlamentet sommaren 2004. Lipponen, som ett år senare lämnade ordförandeskapet för SDP och flyttat bort från den nationella politikens hetaste mittpunkt, var riksdagens talman 2003–2007. Efter sin aktiva politiska tid har han fungerat som konsult i ekologiska frågor, bl.a. i samband med byggandet av naturgasledningen i Östersjön.
Mikko Majander
Paavo Tapio Lipponen, född 23.4.1941 i Turtola. Föräldrar överforstmästaren Orvo Matias Kalervo Lipponen och sjuksköterskan Hilkka Aino Iisalo. Gift med (1) redaktören Aila-Maria Nikupeteri 1963, (2) historieläraren, filosofie doktor Päivi Pauliina Hertzberg (tidigare Hiltunen) 1998.
PRODUKTION. Muutoksen suunta. Kriittinen raportti maailmanlaajuisista kehityssuunnista ja Suomen rakennemuutoksesta (1986); Kohti Eurooppaa (2001); Järki voittaa. Suomalainen identiteetti globalisaation aikakaudella (2008).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. Apunen, Linjamiehet. Paasikivi-seuran historia (2005); K. Boxberg, Paavo Lipponen (2004); P. Ervasti, Irakgate. Pääministerin nousu ja ero (2004); P. Puoskari, Laman varjo ja sateenkaari. Talouspoliittinen päiväkirja 1900-luvulta (2002); T. Raunio & T. Tiilikainen, Finland in the European Union. London (2003); Suomi EU:n johdossa. Tutkimus Suomen puheenjohtajuudesta 1999 (2000).
BILDKÄLLA. Lipponen, Paavo. Utrikesministeriets arkiv.