Humanisten, litteratur- och konstforskaren, essäisten och ”kulturkritikern” Hans Ruin förenade sin akademiska bana med en karriär som publicist, kulturdebattör och populärföreläsare. Som forskare rörde han sig i gränsmarkerna mellan ett stort antal vetenskaper, där estetik och psykologi dominerade, men där litteratur och konsthistoria samt filosofi också intog ett synligt rum. Denna rörlighet hölls samman av en stark koncentration på ett huvudtema; upplevelsen som estetiskt och psykologiskt fenomen.
Inom psykologin, som ännu på 1920- och 1930-talen sågs som en del av filosofin, ställde sig Ruin kritisk till behaviorismen, vilket framgår av hans doktorsavhandling Erlebnis und Wissen. Kritischer Gang durch die englische Psychologie (1921). Starkt engagerad av människan som intellektuell varelse fick han aldrig anledning att överge denna kritik. Som akademisk forskare följde Ruin mer spekulativa kontinentala tankemönster (bl.a. Ludwig Klages vitalism och Henri Bergsons intuitionism) än den anglosaxiska lärdomstradition som hans lärare i estetik, Yrjö Hirn, och inom filosofin Edvard Westermarck infört.
Redan 1923 gav Ruin ut studien Nutidskonst i psykologisk belysning‚ där han försöker finna de psykologiska grunderna till de stora förändringarna i övergången från den impressionistiska konsten till ”modernistiska riktningar” och till strävan efter ”ren konst”. Detta tema skulle behålla stark aktualitet genom hela hans estetiska produktion. År 1929 utgav Ruin en volym med namnet Själens försvarsproblem, som skärskådar själslivets beträngdhet i kulturen och 1934 essäsamlingen Gycklare och apostlar‚ i vilken han på ett slående sätt konkretiserar de politiska hot mot kulturen som totalitära ideologier hopade över Europa. I boken gör han också upp räkningen med sin tidigare inspiratör inom psykologin, Ludwig Klages, sedan denne inrangerat sig bland de nazistiska idealens tillskyndare. Varnande lyfte Ruin fram iakttagelsen att de intuitionistiska och vitalistiska idéer som spelat en stor roll för hans eget psykologiska närmelsesätt nu på kontinenten lierat sig med en primitivistisk antiintellektualism och kulturfientlighet.
Intuitionismen sådan Ruin mött den i sin humana form hos Henri Bergson och Henri Bremond övergav han dock inte. Den spelade en avgörande roll för Ruins magnum opus Poesiens mystik (1935). Detta verk är byggt på en jämförelse av karakteristiska drag i poetens intuitiva skapande process och den religiösa mystikerns strävan efter en förening med det gudomliga. Han kallade poesin för ”en religion för dem som inte har något annat hem på denna jord” och upplevde den, skriver Staffan Björck, ”som en kunskapsväg till mål onåbara på annat sätt.” Då E. N. Tigerstedt kritiserade Ruins huvudverk på ett avfärdande sätt, svarade Ruin med en utomordentligt skarp kritik av Tigerstedts avhandling. Kritiken har sitt särskilda intresse eftersom Ruin här i polemisk form preciserar grundlinjerna i sin uppfattning om relationerna mellan begreppen religion, mystik och poesi. Verket nådde i motsats till de flesta docentspecimen också snabbt ut till en stor publik utanför det akademiska samhället och gjorde ett djupt intryck på åtskilliga författare både i Finland och i Sverige.
Under 1930-talets slut ägnade sig Ruin allt mer åt sin kulturkritiska och litterära verksamhet. Det ligger ett lidelsefullt engagemang i hans civilförsvar mot de totalitära tendenserna i Europa, ett engagemang som han ger röst i den intellektuella reportageboken Väl mött Europa!
Krigsåren innebar en avmattning i Ruins vetenskapliga produktion. Däremot hörde hans insats i Finlands psykologiska försvar under vinterkriget och fortsättningskriget till de minnesvärda bidragen i den officiösa litteratur som under krigen hjälptes fram av det finska statliga informationsverket. År 1940 gav han ut en volym meditationer Makt och vanmakt och följande år essäsamlingen Ett land stiger fram. Den 1942 utgivna samlingen Det finns ett leende lyckas rent av med konststycket att starkt markera Ruins motstånd mot nazismen.
Ruin hörde till de talrika intellektuella finländare som efter vapenstilleståndet med Sovjetunionen 1944 fann för gott att söka sig en framtid i Sverige. Den finländska art av retorik som Ruin begagnade som essäist och bejublad talare uppfattades i hans nya hemland som elegant, ceremoniös och lätt arkaisk. Denna stil hade han delvis övertagit av fadern, professorn i pedagogik och didaktik, Waldemar Ruin, en tid rektor för Helsingfors universitet och också han berömd för sin stilkonst. I ett kapitel med titeln ”I skuggan av en idealist” har Ruin i sin självbiografiska bok Hem till sommaren (1960) själv visat på sitt beroende av fadern.
Ruins avsked från hemlandet torde kunna härledas från misströstan om Finlands möjligheter att undgå att falla offer för Sovjetimperiets expansion. Ännu i detta skede sökte Ruin dock tjänsten som professor i filosofi vid Åbo Akademi, och han utnämndes också till ämbetet 1945. Detta trots att hans akademiska meriter vid denna tidpunkt knappast kan ha ansetts centrala inom denna vetenskap, vilken höll på att utveckla sig i en helt annan riktning än den som stod honom själv nära. Det var därför begripligt att han inte tillträdde tjänsten utan inriktade sig på att söka den efter Gunnar Castrén ledigblivna lärostolen i svensk litteratur vid Helsingfors universitet. Till specimineringen för denna tjänst hörde hans 1946 publicerade, grundläggande litteraturvetenskapliga biografi över Arvid Mörne, som fortfarande utgör den bästa presentationen av denne finlandssvenske lyriker, författare och ideolog. Ruin ansåg dock att sakkunnigvalet gått honom emot och han tog tillbaka sin ansökan. Under tiden hade också de politiska utsikterna för Finland försämrats och många hyste farhågor om en kommunistisk statskupp. Ruins framgångsrike medtävlare E. N. Tigerstedt hade knappt utnämnts till den professorstjänst de två konkurrerat om, innan även han flyttade till Sverige.
Ruin slog sig nu ned i Lund, där han 1947 utnämndes till docent i estetik och från 1952 till forskardocent. Hans överflyttning till Sverige var nu definitiv och han tog svenskt medborgarskap, men besökte varje sommar sitt sommarhem Härligö i Ingå skärgård, en för honom fast punkt i tillvaron som ofta avspeglar sig i hans självbiografiska berättelser.
I Sverige blev Ruin inte bara en av de populäraste publika kulturtalarna. Han betraktades som den store lärde folktalaren, och väckte stor beundran inte minst i studentkretsar. Under åren 1952–57 verkade han som inspektor för Malmö nation. Ruins produktion fick inte heller efter överflyttningen till Sverige en strikt formell prägel. Tvärtom kan man säga att hans uppsatser och essäer blev ännu friare. Men även om detta rent akademiskt kan ha uppfattats som mindre värdefullt, var det en av förutsättningarna för Ruins livsverk både som estetiker och som opinionsbildande kulturkritiker. Han hade förmågan att lyhört beskriva hängivenhetens, engagemangets och attitydernas roll i kulturlivet. I detta ligger också en del av hemligheten i Hans Ruins exempellösa framgång som föreläsare och radiotalare. Han förstod intuitivt en viktig, men ofta försummad del, den estetiska, av vårt människovarande, och han hade förmågan att begripligt och medryckande formulera sina insikter för sina läsare.
Som emotionalistisk konstteoretiker byggde Ruin ut sina för hans tänkande grundläggande observationer i en serie essäer, som på sin tid tjänade till att ställa in både den äldre och den moderna konsten i ett levande tidshistoriskt perspektiv. I essäerna granskas konsten inte sällan som synliggörare av väsentliga, existentiella, religiösa eller politiska livsattityder.
Den 1949 utkomna Konstens brännspegel. Från impressionismens konst till diktaturernas räknas som Ruins näst efter Poesiens mystik mest betydelsefulla estetiska verk. Det skönas förvandlingar. Essäer (1962), som bl.a. innehåller en kärleksfull essä om Yrjö Hirn, sammanfattar än en gång hans estetik och humanistiska livssyn och bidrar till att framhålla dess mänskliga och etiska relevans.
Andra volymer, bland dem Drömskepp i torrdocka (1951) och Hem till sommaren (1960), kan räknas till de rent självbiografiska eller skönlitterära, eftersinnande intrycken på livets väg. Till dessa kan man också räkna essäsamlingen Den mångtydiga människan (1966), som innehåller reflexioner och aforismer och klipp ur Ruins artiklar i Sydsvenska Dagbladet och i andra tidningar och tidskrifter i vilka han medverkade. Världen i min fickspegel (1969) innehåller tillbakablickar och anmärkningsvärda porträtt av författare som Ruin personligen känt. År 1971 sammanställde Ruin en vital volym studier i dramatik, Höjder och stup hos Ibsen och några andra. I denna essäsamling återvänder han till den dramatik och de dramatiker han även tidigare i artiklar och föredrag ägnat uppmärksamhet, bl.a. Ibsen, Shakespeare, Molière, Holberg, Tjechov och Lorca.
För litteraturälskare och utövande författare utgjorde Ruins lättbegripliga och pedagogiskt tydliga framställning en välkomnande port till förståelse av konsten i samtiden. En andra upplaga av Poesins mystik försedd med en kommenterande och reviderande efterskrift av författaren utkom 1960. Sedan hermeneutiska perspektiv börjat tävla med analytiska i den nordiska estetiken, lockade verket nya läsare vid en ny tryckning 1978, till stor del på grund av både känsligheten och historiciteten i Ruins iakttagelser.
Johan Wrede
Hans Waldemar Ruin, född 18.6.1891 i Helsingfors, död 3.11.1980 i Stockholm. Föräldrar rektorn för Helsingfors universitet, professorn i pedagogik och didaktik Waldemar Ruin och Flora Henrika Lindholm. Gift 1917 med Karin Sievers.
PRODUKTION. Krigets anlete (1919); Erlebnis und Wissen. Kritischer Gang durch die englische Psychologie (1921); Nutidskonst i psykologisk belysning (1923); Själens försvarsproblem (1929); Gycklare och apostlar (1934); Poesiens mystik (1935; 2. uppl. 1960, rev. uppl. 1978); Väl mött Europa! Stockholm (1938); Makt och vanmakt (1940); Rummen med de fyra fönstren (1940; ny uppl. 1966); Ett land stiger fram (1941); Det finns ett leende (1942); Arvid Mörne. Liv och diktning (1946); Jarl Hemmer. En minnesteckning (1946); I konstens brännspegel. Från impressionismens konst till diktaturernas. Malmö (1949); Drömskepp i torrdocka. Stockholm (1951; ny uppl.1963); Hem till sommaren. Stockholm (1960; ny uppl. 1964; till finska 1962); Det skönas förvandlingar. Stockholm (1962); Avoin ja suljettu käsi (1964); Den mångtydiga människan. Stockholm (1966); Världen i min fickspegel. Stockholm (1969); Höjder och stup hos Ibsen och några andra. Malmö (1971); Uppbrott och återkomst. Dagboksblad 1933−1973. Stockholm (1977).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Belfrage, En storartad retoriker och samtalskonstnär. Sydsvenska Dagbladet 31.12.1991; S. Björck, Hans Ruin. Årsbok. Vetenskapssocieteten i Lund (1981); T. Ek, En människas uttryck. Studier i Hans Ruins självbiografiska essäistik (2003); N.-E. Forsgård, Poesins samlande nu. Hans Ruin och tidens anlete. Historiska och litteraturhistoriska studier 71 (1996); P. Huuhtanen, Tunteesta henkeen. Antipositivismi ja suomalainen estetiikka 1900−1939 (1978); M. Mazzarella, Om att återvända till utgångspunkten. Tid och minne i Hans Ruins memoarverk. Historiska och litteraturhistoriska studier 66 (1991); S. Nygård, Henri Bergson i Finland (2011); H. Ruin, Destination Lund. Årsskrift. Akademiska föreningen i Lund (1963); H. Ruin, Uppbrott och återkomst. Dagboksblad 1933−1973. Stockholm (1977); O. Ruin, Spänningar. Finland speglat i en familj. Stockholm (1987); O. Ruin, Hans Ruin. En gränsöverskridare. Stockholm (2009); Vandringar & speglingar. Hans Ruin-essätävlingen 2008. Red. H. Näsman (2008); Verser och vetande. En vänbok till Hans Ruin den 18 juni 1951. Lund (1951); J. Wrede, Hans Ruin. Minnesord upplästa vid Finska Vetenskaps-Societetens sammanträde den 15 december 1980. Societas scientiarum Fennica. Årsbok LVIII (1980).
BILDKÄLLA. Ruin, Hans. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.