John Vikström var biskop i lutherska kyrkan i sammanlagt 28 år. År 1970 valdes han till biskop i Borgå stift och 1982 till ärkebiskop, ett ämbete som han innehade till 1998. Under Vikströms ärkebiskopstid slutfördes flera kyrkliga reformer. Kyrkan fick ny psalmbok och bibelöversättning, en ny kyrkolag stiftades och de första kvinnorna prästvigdes. Kyrkans internationella och ekumeniska kontakter förstärktes. Vikström deltog aktivt i samhällsdebatten och höjde kyrkans socialetiska profil, speciellt under den ekonomiska depressionen.
John Vikström föddes 1931 som äldsta barnet i en lärarfamilj i en gammal bondesläkt i Kronoby, svenska Österbotten. Fadern Edvin Vikström var förutom folkskollärare även lekmannapredikant och bar ansvar för såväl kommunens som församlingens angelägenheter. Hemmet präglades av öppenhet inför både samhället och kulturlivet. Föräldrarnas religiositet var en välvillig och jordnära kombination av kyrklighet och väckelsekristendom. De tillhörde den pietistdominerade inomkyrkliga väckelserörelsen i svenska Österbotten.
Under barndomen hörde lärarsonen John ingen finska. Hösten 1944 började han i läroverk i Gamlakarleby trots familjens kärva ekonomi och lång skolväg. Efter den sexåriga folkskolan kunde han söka in till andra klassen i svenska samskolan efter att ha läst finska för fadern. Senare avancerade han ännu snabbare då han läste in fjärde klassen under sommarlovet.
”Vicki” deltog ivrigt i det kristliga skolungdomsarbetet. Småningom mognade ett beslut hos honom att läsa till präst. Han var också idrottsintresserad och vann bland annat ett finlandssvenskt skolmästerskap i höjdhopp. Men friidrotten fick snart ge plats för den viktigaste hobbyn, fotbollen.
Våren 1950 tog Vikström studenten och inledde följande år sina studier i teologi vid Helsingfors universitet. Den teologiska fakulteten i Helsingfors hade rekommenderats speciellt av kyrkoherden i Karleby, teologie doktor Tor Krook. I bakgrunden fanns de österbottniska väckelsekristnas misstro mot det finlandssvenska alternativet, teologiska fakulteten vid Åbo Akademi, som upplevdes som alltför liberal. Den unge studenten åkte även på en kort stipendieresa till Uppsala, där han bekantade sig med den svenska ungkyrkorörelsen, vars förenande av kristen och humanistisk tradition till en harmonisk helhet gjorde bestående intryck på honom.
Under studietiden i Helsingfors bodde Vikström tre år hos kyrkoherden i den tyska församlingen, teologie doktor Geert Sentzke. Sentzkes predikningar och exempel bidrog till att forma hans prästideal. Sentzkes ambition var att förmedla det kristna budskapet på samma sätt som den ungkyrkliga rörelsen i Sverige, i relation till olika fenomen inom kultur och samhällsliv. Till Vikströms viktigaste upplevelser hörde även ett intensivt ”lärande för livet” i studentkåren, på Vasa nation och i de finlandssvenska studenternas kristliga förening.
Redan i de grundläggande studierna inriktade sig Vikström på systematisk teologi, som han studerade för professorerna Osmo Tiililä och Yrjö J. E. Alanen. Som ämne för sin avhandling pro gradu valde han Gustaf Rosenqvist, en i synnerhet bland den svenska befolkningen ansedd teolog, kulturpersonlighet, vetenskapsman och politiker, som i början av 1900-talet arbetade för att överbrygga klyftan mellan kulturen och den kristna tron. Efter slutförda studier och prästvigning i Borgå 1956 arbetade Vikström en kort tid i Esbo svenska församling.
Läsåret 1956–1957 var den unge prästen Kyrkornas Världsråds stipendiat i Tübingen i Tyskland, främst för att studera kyrkans och världens problematiska förhållande till varandra. Samtidigt bekantade han sig med de tyska evangeliska akademierna, en mötesplats för kyrka, samhälle, kultur och arbetsliv. Stipendieåret stärkte Vikströms tankar på att fortsätta teologistudierna.
Hemma i Finland väntade en tjänst som stiftspastor för diakoniarbete och sociala frågor i Borgå stift. Till diakonipastorns uppgifter hörde att hålla kontakt med industrin och arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna. Vikström började tillämpa erfarenheterna från Tyskland i sitt arbete, liksom inom Förbundet för svenskt församlingsarbete i Finland. Men som pionjär inom det samhällsetiska arbetet fick han möta kritik från arbetarrörelsen för kyrkans gamla synder. Vikström kom även i kontakt med finska kyrkliga kretsar intresserade av socialetisk verksamhet. Han deltog i det första kyrkliga industriseminariet 1958, som leddes av pastor Toivo I. Palo. Efter den teoretiska delen arbetade deltagarna i fabriker och med andra världsliga uppgifter i sex veckor. Följande år studerade Vikström en månad i Sverige vid LO:s (Landsorganisationen i Sverige) institut.
Ett statligt forskarstipendium knöt Vikström till Åbo Akademi 1962, då också hela familjen flyttade från Helsingfors till Åbo. Redan på våren var han klar med sin licentiatavhandling i religionssociologi om kyrkligt deltagande i några finlandssvenska församlingar. Därefter började han arbeta på sin doktorsavhandling samtidigt som han hade tillfälliga undervisnings- och forskningsuppdrag. Det var främst hustrun, folkskolläraren Birgitta, som försörjde trebarnsfamiljen. Även hon kom från en lärarfamilj och hade gått två år i samma klass som John Vikström i Gamlakarleby.
Vid Åbo Akademi var Vikström på god väg att inrikta sig på religionssociologi. Men svensken Ragnar Bring, professor i systematisk teologi vid teologiska fakulteten, råkade läsa en artikel av Vikström om G. G. Rosenqvist och uppmanade honom att skriva sin avhandling om denne. Vikström disputerade 1966 på avhandlingen Religion och kultur. Grundproblemet i G. G. Rosenqvists religiösa tänkande, och kort därefter blev han lektor i systematisk teologi.
Lektoratet följdes av en docentur i systematisk teologi, och hösten 1970 utnämndes Vikström till biträdande professor i teologisk etik och religionsfilosofi. I praktiken hann han dock aldrig sköta sin professur. Slutet av 1960-talet var en lycklig tid; den populäre teologen kunde koncentrera sig på det han gillade mest: undervisa och forska vid akademin och predika och hålla föredrag i kyrkan. Det rådde en fruktbar spänning mellan de två miljöerna. Båda handlade om att begrunda samma sak men ur olika synvinklar: vad är kyrkans roll i det moderna samhället?
Biskopsvalet i Borgå stift 1970 visade definitivt att Vikströms plats inte var i universitetsvärlden utan i kyrkans ledning. Stiftets tredje biskop Karl-Erik Forssell meddelade på våren att han skulle gå i pension, vilket satte i gång livliga spekulationer om hans efterträdare i den finlandssvenska pressen. Förbundet för svenskt församlingsarbete, Vikströms tidigare arbetsgivare, arrangerade ett provval där nästan 80 procent av de kommande väljarna deltog. Vikström fick det största stödet både i provvalet och i det egentliga valet. Med undantag för Åland placerades han i första förslagsrummet i alla prosterier. I hemstaden Åbo var han klar etta, men i fädernebygden Österbotten, där han kunde anses alltför radikal, var ledningen knapp. När Vikström utnämndes till biskop i oktober 1970 hade han precis fyllt 39 år. Endast en tidigare biskop, 35-årige Johannes Gezelius (1686–1733), hade varit yngre vid sitt tillträde.
Trots det starka stödet för Vikström i biskopsvalet var det ingen lätt uppgift att fungera som herde för det såväl geografiskt som religiöst splittrade Borgå stift. Den svenskösterbottniska landsbygden präglades i hög grad av en kristen enhetskultur, medan sekulariseringen snabbt hade vunnit terräng i huvudstadsregionen. I framtiden hotade dessutom prästbrist.
I början av sin biskopstid mötte Vikström mycket motstånd framförallt bland de väckelsekristna. I Österbotten tvistade man vintern 1972 om det var lämpligt att biskopen deltog i skidevenemanget Botnialoppet, som gick av stapeln på en söndag. Vikström, som hade fortsatt med sin idrottshobby i Borgå, ansåg det vara bäst att ta tillbaka sin anmälan för att inte bli en ”stötesten”.
Vikströms herdabrev Tro i kris, som publicerades hösten 1972, fick ovanligt stor uppmärksamhet i Borgå stift men även i vidare kretsar. Vikström behandlade den då aktuella frågan om kyrkans förhållande till Bibeln och närmade sig den med utgångspunkt i sin egen livshistoria och den ”myndiga” människan, som fjärmats från kyrkan. En del av prästerna inom den evangeliska rörelsen stämplade redan på förhand sin nya biskop som en företrädare för ”otrosteologin”. Men herdabrevet rönte också mycket erkänsla för sin klarhet och teologiska konsekvens. Boken blev fort slutsåld och studerades i många församlingars studiecirklar.
Borgåbiskopen ombads även delta i kyrkans gemensamma och ekumeniska uppdrag. År 1972 blev han ordförande för kyrkans nämnd för samhällsfrågor som fortsatte den lutherska kyrkans arbete inom industrin. Den före detta diakonipastorn ville stärka kyrkans socialetiska profil, men tillbakavisade inriktningen på ett socialt och politiskt ”evangelium”. På samma grund ifrågasatte han senare det berättigade i ett speciellt kristet politiskt parti. Vikström gjorde på 1970-talet en betydande insats i flera kommittéer som dryftade kyrkans administration och organisationsform, och var alltså med och förberedde senare genomförda reformer av kyrkans administration och verksamhet.
Redan 1968 hade Vikström deltagit i Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Uppsala, som präglades av en radikal atmosfär. Senare deltog han aktivt i lärosamtal mellan Finlands evangelisk-lutherska kyrka och Rysslands ortodoxa kyrka samt Lutherska världsförbundet och den romersk-katolska kyrkan. Även om Vikström ursprungligen inriktade sig på socialetik, betonade han lärofrågorna i ekumeniska diskussioner.
I ärkebiskopsvalet i maj 1978 efter Martti Simojokis pensionering placerades Vikström i tredje förslagsrummet efter Mikko Juva, kansler vid Helsingfors universitet, och Samuel Lehtonen, kyrkoherde i Hagalunds församling. Borgåbiskopens många framträdanden i offentligheten, bland annat på kyrkodagarna i Uleåborg sommaren 1981, förstärkte hans ställning bland de finskspråkiga. Men ännu i oktober 1981 sade han i en 50-årsintervju att han inte eftersträvade att bli ärkebiskop eller biskop i Helsingfors.
Efter att Juvas tid som ärkebiskop blivit oväntat kort och Lehtonen valts till biskop i Helsingfors var Vikström klar etta i följande ärkebiskopsval i maj 1982. Hela 78 procent av väljarna placerade Vikström i första förslagsrummet. Tvåa respektive trea blev biskopen i Lappo stift, Yrjö Sariola, och i S:t Michels stift, Kalevi Toiviainen, båda studiekamrater till Vikström. Tammerforsbiskopen Paavo Kortekangas, tidigare biskop i Kuopio stift, som tillhörde samma grupp av rätt unga biskopar, hade tackat nej till en kandidatur och därmed berett väg för Vikström. Nu hade Vikström slutligen rivit språkmuren, och på hösten installerade han sig på Sankt Henriks stol. I Borgå stift efterträddes John Vikström av sin bror, teologie doktor Erik Vikström. Den äldre brodern aktade sig sedan noga för att ingripa i sitt gamla stifts angelägenheter.
John Vikström hade varit ärkebiskop i 16 år då han gick i pension i december 1998. På 1900-talet hade endast Gustaf Johansson varit en långvarigare ärkebiskop. Under Vikströms period slutfördes många kyrkliga reformer som beretts länge och på bred bas. För att minska på ärkebiskopens arbetsbörda inrättades ett nytt biskopsämbete inom ärkebiskopsstiftet i början av 1998. Den andra biskopens ansvarsområde är främst Åboregionen.
Till Vikströms program hörde att betona kyrkans egenart genom att utöka dess administrativa, ekonomiska och andliga oberoende. Målet var dels att gallra bland det som återstod av statskyrkan, dels att främja spontana aktiviteter som växte fram underifrån, synen på kyrkan som en andlig frihetsrörelse. För att dryfta det senare målet tillsattes en kommitté kallad ”Kyrkan år 2000”.
Den nya kyrkolagen och den tillhörande, allra första kyrkoordningen trädde i kraft 1994. Detta var den viktigaste lagstiftningsreformen sedan 1869 års kyrkolag. Från att ha varit underställda staten överfördes domkapitlen helt och hållet till kyrkan 1997. Presidenten förlorade rätten att utnämna biskopar 2000.
Två förnyelser som berörde de vanliga församlingsmedlemmarna var ibruktagandet av den nya finska psalmboken (1987) och bibelöversättningen (1992). Reformen av den kristna läran och gudstjänstlivet var på slutrakan när Vikström gick i pension. Mest uppmärksamhet i offentligheten väckte frågan om att öppna prästämbetet för kvinnor. Förslaget behandlades på kyrkomötet 1984, men först två år senare stöddes det av en kvalificerad majoritet av kyrkomötets delegater. De första kvinnliga teologerna prästvigdes i mars 1988. I interna kyrkliga strider litade Vikström på en öppen teologisk diskussion och på styrkan i sakargument.
Under sin tid som ärkebiskop stärkte Vikström sammanhållningen bland biskoparna. På hans initiativ introducerades informella överläggningar under kyrkomötet och före biskopsmötena. Biskoparna började också samlas till skiddagar på vårvintern, som även gav möjlighet att arbeta och be tillsammans. Vikströms motto ”livet är ett lagspel” gällde även för kyrkans ledning, även om det egentligen hörde ihop med ett projekt för ungdomsfostran som han startade i samarbete med Finlands Bollförbund.
Lutherska kyrkans internationella och ekumeniska kontakter, som hör till ärkebiskopens speciella uppgifter, stärktes betydligt under Vikströms tid. Han deltog aktivt i Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet och Europeiska kyrkokonferensen. I hans ekumeniska linje förenades en stark luthersk identitet med ekumenisk öppenhet.
Finlands lutherska kyrkas viktigaste ekumeniska tyngdpunkt var för Vikström samarbetet med den katolska kyrkan. Han besökte påven Johannes Paulus II i Rom i januari 1985 tillsammans med den finska ortodoxa kyrkans ärkebiskop Paavali och den katolska biskopen i Helsingfors Paul Verschuren, vilket inledde traditionen med de finländska biskoparnas årliga besök i Rom. När påven besökte Norden 1989 tog Vikström emot honom i Åbo domkyrka och i ärkebiskopsgården. År 1998, i slutet av Vikströms period, godkände kyrkomötet Lutherska världsförbundets och katolska kyrkans under lång tid beredda gemensamma deklaration om rättfärdighetsläran.
Vikström upprätthöll de nära kontakter med ortodoxa kyrkan i Ryssland som upprättats redan under Martti Simojokis ärkebiskopstid. Han ledde den lutherska kyrkans delegation vid de teologiska lärosamtal som fördes vart tredje år. År 1985 blev han hedersdoktor vid Leningrads andliga akademi, en sällsynt hedersbetygelse av Rysslands ortodoxa kyrka. Ett resultat av det rysk-finska kyrkliga samarbetet var även den nygrundade lutherska kyrkan i Ingermanland.
Som första finländska ärkebiskop avlade Vikström ett officiellt besök hos den ekumeniske patriarken Bartholomeos I i Konstantinopel 1998 tillsammans med den finska ortodoxa kyrkans ärkebiskop Johannes. Vikström gjorde även en betydande insats för grundandet av den s.k. Borgågemenskapen, upprättandet av en fullständig kyrklig gemenskap mellan de lutherska kyrkorna i Norden och Baltikum och de anglikanska kyrkorna i Storbritannien och på Irland. Sedan tidigare hade Vikström nära kontakt med de lutherska kyrkorna i Norden och Tyskland och minoritetskyrkorna i Östeuropa.
Under Vikströms ärkebiskopstid inledde evangelisk-lutherska kyrkan i Finland även bilaterala lärosamtal mellan representanter för ortodoxa kyrkan och olika protestantiska kyrkosamfund, vilket gjorde Finland till ett modelland för nationell ekumenik.
I sitt fortsatta närmande av kyrkan mot samhället följde Vikström i sina företrädares spår. På 1990-talet blev han en viktig opinionsbildare i hela det finländska samhället. Hans genomtänkta socialetiska ställningstaganden, där han speciellt kritiserade den ekonomiska nyliberalismen, lade grund för kyrkans profilering i samhällsfrågor. Under depressionsåren ställde sig kyrkan under Vikströms ledning vid vanliga människors sida och stärkte sin position som folkkyrka. En kolumnist i vänstertidningen Kansan Uutiset föreslog rentav att ärkebiskopen skulle utses till Vänsterförbundets presidentkandidat.
Men Vikströms samhällsengagemang mötte även kritik inom statsmakten. Återflyttningen av de s.k. söckenhelgerna, d.v.s. helgdagar som infaller på vardag (trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag) till sina ursprungliga dagar sköts upp, när president Mauno Koivisto 1986 stadfäste lagen men sköt upp dess ikraftträdande till början av 1992. När Vikström kallade flyktingfientlighet för en ”synd” ledde det till en oväntat häftig konflikt mellan ärkebiskopen och presidenten; Koivisto bojkottade Helsingfors nye biskop Eero Huovinens installation.
John Vikströms litterära produktion är omfattande och mångsidig. Tillsammans med hustrun Birgitta skrev han även läroböcker i religion. Birgitta Vikström var bl.a. ordförande för Finlands svenska Marthaförbund, Prästfruförbundet och Nordens husmodersförbund. I sitt eget offentliga liv och privatliv förenade hon Martas och Marias roll. År 1991 tilldelades hon Fredrika Runeberg-stipendiet som ges för en ”samhällsmoderlig gärning”.
Efter att Birgitta Vikström avlidit i cancer och han själv insjuknat i prostatacancer åtog sig John Vikström att under sin pensionärstid delta i det förebyggande arbetet mot cancer. Han har hjälpt finländska män att möta sorg och sjukdom.
John Vikström har hållit kontakt med kulturlivet, universiteten, företagsvärlden och idrottsvärlden och gjort skarpsinniga analyser av etiska frågor. Hans livsgärning har rönt uppskattning på många håll och han har fått såväl statliga, akademiska och kyrkliga som ekumeniska utmärkelser.
Hannu Mustakallio
John Edvin Vikström, född 1.10.1931 i Kronoby. Föräldrar folkskolläraren Edvin Vikström och folkskollärarinnan Hilma Lindström. Gift med (1) folkskollärarinnan Märta Ulla Birgitta Hellberg 1957, (2) pedagogie kandidaten Clary-Ann Still 2001.
PRODUKTION. Religion och kultur. Grundproblemet i G. G. Rosenqvists religiösa tänkande (1966); Kyrka och revolution (1968); Kyrkan och kulturradikalismen (1968); Tro i kris. Herdabrev till Borgå stift (1972; 3 uppl. 1973); Fråga biskopen om tro (1980); Herdastaven. Tal och predikningar i Borgå stift 1970−82 (1982); Trots allt. Herdabrev till Åbo ärkestift (1983); Usko ja uskallus. Paimenpuheita (1998); Att leva är att dö. Ett samtal om tillvarons mening (tills. med J. Donner, 2002); Där ärlighet och sanning är. Att tro och tänka idag (2003); Toivo ja elämä (2005). Se även M. Ketola & H. Mustakallio, Bibliographia Vikstroemiana 1953−1991.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Kankkonen, Vägar att vandra. En bok om John Vikström (1991); Purjeena Perinne. Juhlakirja Arkkipiispa John Vikströmin täyttäessä 60 vuotta 1. lokakuuta 1991 (1991).
BILDKÄLLA. Vikström, John. Foto: Bo Stranden, 1995. Uusi Suomis bildarkiv.