Matti Vanhanen blev först försvarsminister i Anneli Jäätteenmäkis center-vänsterregering i april 2003. Sedan Jäätteenmäki tvingats avgå efter två månader ersatte Vanhanen henne som statsminister och som ordförande för Centerpartiet i Finland. Då Centern förblev det största partiet efter riksdagsvalet 2007 fortsatte Vanhanen som statsminister i en regering dominerad av Centern och Nationella samlingspartiet.
Matti Vanhanen växte upp i en partipolitiskt präglad familj. Hans far Tatu Vanhanen hade varit chef för Agrarförbundets/Centerpartiets presscentrum 1962–1969 samt chef för informations- och forskningsavdelningen 1964–1969. Han disputerade 1969 på avhandlingen Partierna och pluralismen och gick in för en akademisk karriär. Efter det har Tatu Vanhanen publicerat ett antal globala komparativa undersökningar om demokratin och om intelligenskvoten hos olika folk, den senaste högst kontroversiella studien efter att ha gått i pension 1992 från professuren i statslära vid universitetet i Tammerfors.
Matti Vanhanen bodde nästan trettio år i Esbo, vilket gav honom en för en Centerledare ovanlig kännedom om södra Finland och större städer. Hans politiska bana började redan i samskolan i Lahnus, där han som centerpartist valdes in i skolrådet. Han deltog dock inte i verksamheten inom det på den tiden genompolitiserade finska skolungdomsförbundet Teiniliitto. Efter att ha gått om en klass avlade han studentexamen 1975.
På riksnivå blev Matti Vanhanen känd som ordförande för beväringsförbundet 1977–1979. Under hans egid utvecklades förbundet i en försvarsvänligare riktning och närmade sig försvarsmaktens ledning. Den första och enda gången Vanhanen träffade Urho Kekkonen var när han som ordförande för förbundet till överbefälhavaren överlämnade en adress med namnen på 10 000 värnpliktiga om en förbättring av beväringarnas sociala förmåner. Vid överlåtelsen åtföljdes Vanhanen av Eero Heinäluoma, som senare blev ordförande för Socialdemokratiska partiet (SDP) och finansminister i Vanhanens första regering, samt Matti Viialainen, som blev partisekreterare för Vänsterförbundet och biträdande direktör vid Finlands fackförbunds centralorganisation (FFC).
Vanhanen fick ett visst politiskt inflytande när han 1976 invaldes i Centerpartiets partifullmäktige och 1980 i stadsfullmäktige i Esbo. År 1985 valde Vanhanen grannkommunen Nurmijärvi till sin boningsort, där han i Klövskog byggde ett egnahemshus och senare ett betydligt större i Lepsämä. År 1988 invaldes han i kommunfullmäktige i Nurmijärvi. Vanhanen verkade från 1985 som redaktör vid gratistidningen Kehäsanomat i västra Vanda och som chefredaktör från 1987. I kommunalpolitiken ägnade Vanhanen sig i synnerhet åt miljö- och stadsplaneringsfrågor. År 1989 blev han politices magister.
Vanhanens politiska tyngd ökade när han 1980–1983 var ordförande för Centerpartiets ungdomsorganisation efter Esko Aho. Han blev också medlem av partistyrelsen och dess arbetsutskott. På den tiden inriktades de politiska ungdomsledarnas internationella samarbete närmast på Sovjetunionen. Där avhölls jättelika festivaler och politiska seminarier, där man tvistade om ordalydelsen i de utrikespolitiska kommunikéerna.
Inom Centerpartiet uppnådde ungdomsorganisationen en stor framgång då man 1980 lyckades föra fram Paavo Väyrynen som partiledare i stället för Johannes Virolainen. Ungdomsrörelsen råkade emellertid ut för ett bittert nederlag då Ahti Karjalainen, som man stött närmast av östligt betonade utrikespolitiska skäl, inte utsågs till partiets presidentkandidat. Trots att Vanhanen författat en valbroschyr för Karjalainen, valdes han 1982 till elektor för Johannes Virolainen. År 1991 valdes Vanhanen vid tredje försöket in i riksdagen.
Vanhanen hade motsatt sig kärnkraft redan när han eftersträvade topplatsen inom Centerungdomen och fortsatte att göra det även i Centerns partistyrelse. Denna hårda linje var en följd av Vanhanens önskan att rentvå partiets framtoning som nedsvärtats i miljöpolitiken. Vanhanens mest uppmärksammade prestation i riksdagen var att stjälpa det femte kärnkraftverket 1992, vilket bromsade utbyggnaden av kärnkraften för en tioårsperiod. Kraftverket fick byggnadstillstånd av Vanhanens första regering, sedan majoriteten i riksdagen gått in för en mer positiv inställning till kärnkraft.
I riksdagen motsatte Vanhanen sig till en början en medlemsansökan till Europeiska unionen (EU). Sedan han omvärderat sin ståndpunkt förde han i folkomröstningen om EU-medlemskap en kampanj för medlemskap i motsats till huvudströmningen inom partiet. Han satte sig in i EU-politiken i riksdagens stora utskott och som medlem av konventet som förberedde EU:s konstitution 2002–2003. Vanhanen var en av författarna till det diskussionsunderlag för en arbetsreform som uppgjordes av Centern i oppositionsställning och som strävade till att luckra upp arbetsmarknadens struktur. Diskussionsunderlaget blev sedermera FFC:s viktigaste valvapen mot Centern vid riksdagsvalet 1999.
En ny vändning i Vanhanens karriär inträffade då Centerns ordförande Esko Aho, som knappt förlorat i presidentvalet och vars parti förblivit i oppositionsställning, begav sig för en årslång tjänstledighet till Harvard 2000. I det viktiga valet av vice ordförande kom Vanhanen på tredje plats efter Anneli Jäätteenmäki och Maria Kaisa Aula. Jäätteenmäki valdes till tf. partiordförande, och sedan Aho avgått från ordförandeskapet förrättades ett nytt val i Tavastehus 2002. Jäätteenmäki vann, på andra plats kom den förre riksdagsmannen och partiets vice ordförande Olli Rehn, som 2004 blev Europeiska unionens kommissarie för utvidgningsärenden, och på tredje plats den förre ordföranden Paavo Väyrynen, som återvände från Europaparlamentet till riksdagen 2007 och blev utrikeshandelsminister. Matti Vanhanen slutade på fjärde plats.
Sedan Centern med en knapp majoritet på 6 000 röster avancerat till landets största parti, blev Anneli Jäätteenmäki, i enlighet med den nya parlamentariska praxisen, landets första kvinnliga statsminister i april 2003. Vanhanen utsågs till försvarsminister. Jäätteenmäki tvingades emellertid avgå den 18 juni på grund av några hemliga dokument som presidentens rådgivare läckt till henne. De s.k. Irakpapperen, som hon utnyttjade i valkampen, hade hon enligt egen utsago erhållit ”oombedd och överraskad”. Det andra stora regeringspartiet SDP lät sig inte övertygas och Centern tvingades ge med sig och acceptera ett byte av statsminister. Vanhanens avancemang till statsminister skildras av hans assistent Timo Laaninen i valboken Se on ihan Matti (2005):
”Vanhanen hade för det första efter partikongressen i Tavastehus blivit den oomtvistade andre mannen inom partiet. Vanhanen var det bästa valet till statsminister också för den skull att ordförandeskapet i riksdagens stora utskott och deltagandet i arbetet i EU:s framtidskonvent hade gjort honom till en av de främsta EU-experterna inom Centern. Han hade sålunda goda förutsättningar att leda den finländska EU-politiken från statsministerns taburett.
Och slutligen vändes det som var en belastning vid kampen om ordförandeskapet för Centern vintern 2002 till hans fördel. Nu var det en trumf med en jämngrå, saklig och pålitlig framtoning. Hela det politiska systemet var i behov av en stabil ledargestalt efter den dramatiska Irakkrisen.”
Frånsett utbytet av stats- och försvarsministrar fortsatte regeringen med samma bas och med samma program. Centern och SDP hade bägge åtta ministrar och Svenska folkpartiet två. Försvarsminister blev den tidigare partisekreteraren och mångfaldige ministern Seppo Kääriäinen. Under Vanhanens regering förverkligades huvudmålet för den ekonomiska politiken genom att sysselsättningen ökade med 100 000 personer. Arbetslösheten sjönk med nästan två procentenheter. Man kan betrakta Finlands hantering av ordförandeskapet för Europeiska unionen under senare delen av 2006 som höjdpunkten i Vanhanens politiska karriär. Som centrala teman framstod unionens utvidgning, energipolitiken, konkurrensförmågans stärkande, klimatförändringens konsekvenser och invandringen, samt Mellersta Östern och samarbetet mellan EU och Ryssland. Europeiska unionens kemikaliemyndighet, som inledde sin verksamhet i Helsingfors 2007, är det mest påtagliga resultatet av EU:s verksamhet i Finland.
EU:s utvidgning till Estland och den därpå följande avregleringen av importen av alkohol för turister 2004 ledde till att Vanhanens regering sänkte alkoholskatten i Finland mer än någonsin tidigare i landets historia. Skatten på alkoholhaltiga drycker sjönk med i medeltal 33 procent, vilket ledde till att Alkos minuthandelspriser sjönk med i medeltal 22 procent. Den sedan skolåren helnyktre Vanhanen har verkat inom många nykterhetsorganisationer. Även finansminister Antti Kalliomäki, som genomförde skattesänkningen, är nykterist. Som en följd av prissänkningarna steg konsumtionen av starka drycker, helhetsförbrukningen ökade märkbart och alkoholskadorna likaså.
Vanhanen valdes enhälligt till partiordförande 2003. Den offentliga bilden av hans familjeliv och grundläggande värden råkade ut för en förändring i och med den överraskande nyheten om hans skilsmässa i april 2005. Detta ledde enligt Vanhanens dagbok till ”huvudlösa skriverier”. Vanhanen, som tidigare beskyllts för färglöshet, förvandlades nu i kvällstidningarna till en långvarig löpsedelskändis för sitt sällskapande, i synnerhet sedan cateringföretagaren Susan Kuronen, som statsministern lärt känna via Internet, började ge intervjuer och skildrade deras intima förhållande och dess avslutning i boken Pääministerin morsian (2007, Statsministerns brud). Vanhanen polisanmälde boken, och författaren och förläggaren dömdes till böter för kränkning av privatlivet.
Vanhanen var Centerpartiets presidentkandidat 2006 och förde en aktiv och dyr kampanj, men hamnade i första omgången på tredje plats efter socialdemokraternas Tarja Halonen och Samlingspartiets Sauli Niinistö. Vanhanen strävade efter att styra över sitt partis anhängare på ett i förväg överenskommet sätt till Niinistö, vilket märkbart förbättrade de traditionellt tämligen frostiga relationerna mellan Centern och Samlingspartiet.
Riksdagsvalet 2007 förändrade överraskande sammansättningen av regeringen, som haft ett gott samarbete och för den skull var beredd att fortsätta, då det av Eero Heinäluoma ledda SDP föll till tredje plats i riksdagen. Jyrki Katainen, som lett Samlingspartiet till en valseger och lyft sitt parti till det näst största i riksdagen och till regeringen, blev finansminister. Vanhanen behöll sin plats som statsminister, då Centern, trots sitt valnederlag, med knapp nöd förblev det största partiet. Dessutom togs De gröna och Svenska folkpartiet med i Vanhanens andra regering.
År 2010 avgick Vanhanen i förtid både från sin post som partiledare och som statsminister. Dessutom anhöll han om avsked från riksdagen för att bli verkställande direktör för Familjeföretagens förbund. Vanhanen anförde hälsoskäl för sitt beslut att avgå även om smärre skandaler, inklusive anklagelser om korruption, kantade hans politikerbana.
Matti Vanhanens bakgrund i huvudstadsregionen samt hans intresse för miljörörelsen och EU-frågor gjorde honom till en förnyare av Centern i Finland. Till sin ledarstil var han inte som sina föregångare Paavo Väyrynen, Esko Aho och Anneli Jäätteenmäki någon kantig viljepolitiker, utan i likhet med en annan av sina företrädare, V. J. Sukselainen, synnerligen jämkande och rentav tam. Detta betraktades som en fördel i regeringsarbetet och för harmoniseringen av partiet, men som en nackdel under valkampanjerna.
Martti Häikiö
Matti Taneli Vanhanen, född 4.11.1955 i Jyväskylä. Föräldrar biträdande professorn Tatu Vanhanen och Anni Tiihonen. Gift 1985 med flygvärdinnan Merja Hannele Lemmetti, (skild).
PRODUKTION. Rapport om uppföljningen av statsrådets ungdomspolitiska utredning (1986); Ensimmäinen kausi (1995); Uudistajat (tills. med T. Karpela, 1999); Vaikeita valintoja (2002); Suomen tie maailmassa (2005).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. S. Kuronen, Pääministerin morsian (2007); T. Laaninen, Se on ihan Matti (2005).
BILDKÄLLA. Vanhanen, Matti. Foto: Lehtikuva Oy. Statsrådets kansli.