Lennart Oesch var en av de främsta militära ledarna i det självständiga Finland. Han var i många år generalstabschef och medlem av försvarsrådet och verkade både under vinterkriget och fortsättningskriget på ansvarsfyllda poster som generalstabschef och som befälhavare för stora krigsoperationer. Efter krigen blev det hans öde att bli stämplad som krigsansvarig av den nya riktningens män.
Lennart Oesch hade schweiziska rötter. Fadern Christian Oesch var ostmästare, och hade som 19-åring flyttat till Finland och verkat i olika delar av Karelen, där han utvecklade mejerinäringen och var självständig företagare. Familjen hade nio barn, och Lennart var den yngste av sex söner. Oesch, som studerat botanik vid universitetet, begav sig i februari 1915 med den första frivilliga kontingenten till Tyskland för att erhålla jägarutbildning. Avfärden påverkades åtminstone delvis av arvet hemifrån, eftersom fadern hatade allt statligt förtryck och uppmuntrade sin son att resa. Det var också faderns förtjänst att Lennart redan vid unga år blev en skicklig miniatyrgevärsskytt.
Oesch inledde bland de första sin jägarutbildning den 25 februari 1915 och deltog bland annat i striderna vid floden Misse (numera Misa) 1916. Efter att emellanåt i ett halvt års tid ha verkat i värvningsuppdrag som ansvarig för etappstationen i Nurmes återvände han till Tyskland och kom sedan med jägarnas huvudstyrka till Finland i februari 1918. I Finland bestod hans uppgift i att med frivilliga sätta upp den 8 jägarbataljonen i Sordavala och att delta i krigshandlingar i närheten av östgränsen, bl.a. i Rautu och Raasuli från och med februari 1918. Efter inbördeskriget svarade Oesch, som befordrats till major, för att i samband med omorganiseringen av armén sätta upp 18. Bergsbrigaden, där han fungerade som stabschef till november 1918.
År 1920 fick Oesch befälet över Viborgs regemente, och 1923–1926 var han kommenderad till Frankrike för studier, där han genomgick en kurs vid den franska militärakademin. Efter att ha återvänt till Finland blev han 1926 chef för Krigshögskolan och 1929 befälhavare för 1 divisionen. När K. M. Wallenius hösten 1930 tvingades avgå som generalstabschef, på grund av skjutsningen av expresident K. J. Ståhlberg, utnämndes Oesch i hans ställe. Denna viktiga post hade Oesch oavbrutet i ett årtionde ända till slutet av vinterkriget.
Oesch är också känd för att ha varit republikens kortvarigaste minister. President P. E. Svinhufvud utnämnde honom till biträdande inrikesminister för polisärenden i J. E. Sunilas regering vid tiden för upproret i Mäntsälä i stället för Niilo Solja, som avgått ur regeringen den 4 mars 1932. Sedan upproret omintetgjorts avgick Oesch redan den 14 mars ur regeringen, och i hans ställe utnämndes Arvo Manner. Oesch verkade också under ”Mäntsäläveckan” i presidentens stab, där han drev en medlande linje mellan kommendören för krigsmakten Aarne Sihvo, som var kategorisk motståndare till de upproriska, och chefen för skyddskårerna Lauri Malmberg, som i rätt hög grad sympatiserade med männen från Mäntsälä.
Som generalstabschef och medlem av försvarsrådet var Oeschs centrala uppgift att delta i planeringen av försvarsberedskapen i landet. Redan 1930–1931 ledde han den kommitté som planerade omorganiseringen av försvarsmakten. Han medverkade i hög grad till flygvapnets nya organisation 1932, och under hans ledarskap planerades organiseringen av arméns högsta ledning 1935 och 1937. Oesch verkade hela 1930-talet i nära samarbete med försvarsrådets ordförande Mannerheim för att förbättra den materiella beredskapen inom armén samt för att uppdatera de truppkoncentrationsplaner som armén uppgjort i händelse av krig.
Under vinterkriget tillämpade Oesch som överbefälhavarens generalstabschef i praktiken de försvarsplaner som han uppgjort före kriget. Mot slutet av kriget tvingades generalstabschefen i början av mars av omständigheterna att också fungera som befälhavare vid fronten. Sedan situationen vid Viborgska viken blivit kritisk i februari utsågs K. M. Wallenius, som fört befäl över Lapplandsgruppen, till kommendör för Kustgruppen, efter Harald Öhqvist. Överbefälhavaren avskedade dock Wallenius nästan omedelbart och Oesch fick ta över befälet för Kustgruppen samt stabilisera fronten under krigets sista dagar.
Under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget var Oesch chef för II armégruppen i Lahtis, men när fortsättningskriget bröt ut bad han överbefälhavaren sända honom som chef till någon plats för större krigshandlingar. Anhållan godtogs, och under fortsättningskriget var Oesch en av de mest centralt placerade befälhavarna. Under det offensiva skedet i början av kriget kommenderade han IV armékåren på Karelska näset. Som stabschef fungerade överste Valo Nihtilä, som också var känd som en framstående officer. Tack vare den s.k. bilaterala blockaden, nedgjorde Oeschs armékår de tre sovjetiska divisioner som stod emot dem. Blockaden som baserade sig på en snabb övergång av Viborgska viken, har blivit välkänd i krigshistorien och medförde bland annat att man lyckades ta det största krigsbyte som Finlands armé någonsin erövrat. Under Oeschs ledning återtogs Viborg. År 1942 överfördes Oesch till Petroskoj som kommendör för Karelska armén, sedermera Aunusgruppen. I detta uppdrag var hans första uppgift att avvärja fiendens s.k. menföresangrepp vid Svir.
Under de kritiska tidpunkterna i juni 1944 vid tiden för det sovjetiska storanfallet beordrade Mannerheim Oesch att ta befälet över Laatikainens och Siilasvuos armékårer på Karelska näset, vilket ledde till en konflikt mellan cheferna för de bägge armékårerna. Oesch har skildrat dessa tider i sin 1956 utgivna bok Suomen kohtalon ratkaisu Kannaksella v. 1944 (Finlands öde avgöres på Näset år 1944, 1957). Han medger att ansvaret tyngde, men å andra sidan ansåg han avvärjningssegern på Karelska näset med fog för synnerligen viktig, ty den lade grunden för de kommande fredsförhandlingarna och medförde att man inte tvingades till en ovillkorlig finländsk kapitulation. I slaget vid Tali-Ihantala bröts udden av den stora ryska offensiven.
Medan striderna pågick som hetast på Näset tilldelades Oesch Mannerheimkorset av överbefälhavaren. I motiveringarna konstaterades det att Oesch under fortsättningskriget redan tre gånger lett avgörande operationer synnerligen skickligt och framgångsrikt: Första gången var under det offensiva skedet, när han ledde de trupper som opererade på västra delen av Näset och bland annat erövrade Viborg. Andra gången avvärjde han som befälhavare för Aunusgruppen våren 1942 fiendens menföresangrepp och förorsakade fienden tunga förluster. Tredje gången ledde Oesch i juni 1944 försvaret av Karelska näset och hejdade med sina trupper den överlägsna fiendens massiva anfall samt avvärjde truppsammandragningarna och de hotande genombrottsförsöken.
Efter kriget ställdes Oesch inför rätta för krigsförbrytelser. Han hade i en order från september 1941 uppmanat de finländska krigsfånglägren att skjuta sovjetiska krigsfångar om de vägrade lyda kommando; en order som missbrukades av några skjutglada finländska fångvaktare. Sovjetunionen begärde att Oesch skulle gripas för avrättningen av 17 krigsfångar. På initiativ av justitieminister Urho Kekkonen arresterades Oesch i oktober 1945 och var tvungen att sitta flera månader i rannsakningshäkte. Han dömdes till 12 års fängelse, en dom som dock av Högsta domstolen mildrades till 3 år.
Oesch frigavs 1948 och hade resten av sitt liv tämligen anspråkslösa sysselsättningar. Som initiativtagare till och sedermera huvudredaktör för tidskriften Kansa taisteli om frontsoldaternas krigserfarenheter, skrev han flitigt och höll föredrag om de krigstida händelserna. Den framstående generalens sista årtionden präglades av bitterhet över att han aldrig fick det offentliga erkännande för sina prestationer som borde ha tillkommit honom. I synnerhet president Kekkonens inställning till jägargeneralerna och särskilt till Oesch var fullständigt negativ.
Mikko Uola
Karl Lennart Oesch, född 8.8.1892 i Pyhäjärvi, Viborgs län, död 28.3.1978 i Helsingfors. Föräldrar fabrikören Christian Oesch och Anna Barbara Stegman. Gift 1919 med Anna Aitanga Niskanen.
PRODUKTION. Suomen kohtalon ratkaisu Kannaksella v. 1944 (1956, Finlands öde avgöres på Näset år 1944, 1957).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Brantberg, Sotakenraalit (1998, 4 uppl. 2004); Jatkosodan historia I−VI (1988−1994); H. Seppälä, Karl Lennart Oesch. Suomen pelastaja (1998); J. Kronlund, Suomen puolustuslaitos 1918−1939 (1988); V.-M. Syrjö, Itsenäisen Suomen kenraalikunta 1918−1996 (1998); Talvisota (1989); Talvisodan historia I−IV (1977−1979); T. Tiihonen, Karjalan kannaksen suurtaistelut kesällä 1944 (1999).
BILDKÄLLA. Oesch, Karl Lennart. Uusi Suomis bildarkiv.