Hugo Ekhammar var en av de mest radikala representanterna för den allsvenska rörelsen i Finland under förra hälften av 1900-talet. Han är mest känd för två folklivsskildringar och en omfattande historiekonstruktion, Det forntida Östersverige och svenskdomen. Som aktiv i kretsen kring Arvid Mörne var han i socialpolitiska frågor vänsterorienterad, men i övrigt verkade han främst för att sprida ett medvetande om ”östsvenskheten” och om ”den svenska jorden”. Ekhammar tillbringade det mesta av sitt liv anspråkslöst och på resande fot, efter att ha åtagit sig rollen som missionär för bygdesvenskheten.
Hugo Johannes Ekholm, som antog namnet Ekhammar 1930, föddes i blygsamma förhållanden 1880 i Helsingfors. Han avlade studentexamen vid Svenska reallyceum 1900 och inledde sina studier vid Helsingfors universitet samma år. Han blev filosofie kandidat 1905 och magister 1907, med svenska språket och litteraturen som huvudämne.
Under sina studieår vid universitetet var Ekhammar inskriven vid Nylands nation, där han dock med sin modesta bakgrund hade få möjligheter att hävda sig. Som en självklar medlem av nationens studentgrupp ”Klunsen” – bestående av dem som föll utanför den förnämligare ”Klicken” – kom han dock i nära beröring med personer som verkade för svensk folkbildning på gräsrotsnivå. Han var Arvid Mörnes goda vän, inledde sina studier i svenska språket för A. O. Freudenthal under dennes fyra sista år som professor och blev därefter elev till Hugo Pipping. Dessa förbindelser var avgörande för Ekhammars framtida intressen; samtliga gestalter var avgörande för uppkomsten av den ”östsvenska” ideologin i Finland.
Nationskamraterna gav honom det inte helt oskuldsfulla smeknamnet Jeremias, som skulle följa med honom livet ut som en påminnelse om hans tidiga böjelse för att profetera och predika svenskhetens sak. Trots att Ekhammar inte fullt uppskattade sitt öknamn, blev det så vedertaget att flera av hans samtida uppfattade Jeremias som hans mellersta namn, eftersom han ofta signerade som Hugo J. Ekholm innan han övergick till att använda sitt författarnamn Hugo Ekhammar även i officiella sammanhang.
Efter slutförda studier blev Ekhammar föreståndare för den nygrundade folkhögskolan i Vörå 1907. Det dröjde inte länge innan den unge och radikale magistern hade delat kommunen i anhängare och motståndare till sina emancipatoriska, allsvenska idéer. Hans temperament och originalitet kombinerade med hans programmatiska försök till svensknationalistisk folkbildning ledde snart till en öppen förtroendekris i kommunen. Till Ekhammars anpassningssvårigheter bidrog hans från Helsingfors härstammande ideologiska identifikation med den enkla allmogebefolkningen och hans motsvarande förakt för ståndspersoner och samhällets styrande skikt. Ekhammar ansåg dessa vara förrädare av svenskhetens sanna, rasmässiga ideal, en åsikt han omfattat redan under sin nationstid i Helsingfors.
Situationen i Vörå inflammerades under de följande två åren, och efter diverse förvecklingar – inklusive förfalskade direktionsprotokoll, handgemäng och ettriga tidningsskriverier – tvingades Ekhammar lämna befattningen 1909, efter endast två läsår. Hans österbottniska mellanspel kom dock att ha en viss betydelse för debatten om Vörårunornas äkthet på 1980-talet, då professor C. F. Meinander övertygades om att det var den språkkunnige Ekhammar som hade ristat den omtvistade Egilsstenen i Rejpelt.
Efter Vörå återvände Ekhammar till studierna och studentlivet i Helsingfors; förutom att han arbetade på sin doktorsavhandling medverkade han bl.a. i det välkända arbetet Svenskt i Finland (1914), som kännetecknades av en stark raskänsla och en svensknationalistisk syn på Finlands historia.
I november 1912 lediganslogs tjänsten som redaktör för Studentbladet för det kommande året, och av två sökande utsågs Ekhammar till den ansvarsfyllda posten i tidningen, som grundats året innan. Han kom att fortsätta som den enda anställda redaktören fram till 1917. Den tillfälliga ekonomiska tryggheten innebar även att Ekhammar kunde disputera; han avlade licentiatexamen 1916 och promoverades till filosofie doktor samma år. I Studentbladet fann Ekhammar en kanal för sin övertygelse och iver att skola upp en framtida mera ideologiskt vaken svensk stam. Han var även en av redaktörerna för Östsvensk tidskrift, som Bertel Appelberg utgav 1917–1918. Med vissa undantag höll dock Ekhammar en rätt låg profil inom tidskrifterna; redaktörsperioden igenom var det främst andra skribenter som debatterade de aktuella svenskhetsfrågorna, såsom Svenska teaterns nationalitet eller de ännu färska nationalitetsbegreppen ”finlänning” och ”finländare”.
Efter tiden som Studentbladets redaktör levde Ekhammar uppenbarligen ett mycket kringflackande liv, utan vare sig tjänster eller befattningar, medan han reste i svenskbygderna kring Östersjön och pläderade för en allsvensk väckelse och samling. Utöver tillfälliga arvoden från sina skrifter och föredrag livnärde han sig främst som ambulerande och långvarig gäst hos släkt, vänner och bekanta både i Sverige och i Finland. Han färdades med cykel eller till fots, dels för att han knappast hade råd till andra fortskaffningsmedel, dels för att han av ideologiska skäl föredrog enkelheten i att gå eller färdas med ”trampkärra”, som han kallade sin cykel.
Förutom att han kom att författa några böcker, kan Ekhammars liv efter Studentbladet närmast karaktäriseras som karriärlöst; han var ”fri från ordnar och band” som han själv skrev. Han befann sig nästan ständigt på resande fot, inte minst i ”Storsveriges” vidsträckta bygder, där han som filosofie doktor och svepande orator med föredrag och diskussioner försökte fängsla bygdefolk och allmogebefolkning. Ekhammar var en begåvad talare. Han försökte återinföra en arkaisk och ”ursprunglig” svenska, enkel och fri från lånord, men utan större framgång; själv påstod han sig dock ha skapat begreppet Åboland (1910-talet) och firmanamnet Varuboden (1921). Han var även involverad i grundandet av en del föreningar i bygderna, t.ex. av (Norra) Tenala ungdomsförening (1905) och Lotlax ungdomsförening ”Framstegsvännerna” i Vörå (1909).
Ekhammars utanförskap syns även i det att han inte engagerade sig särskilt djupt i Wilhelm Lundströms samtida allsvenska rörelse, som i praktiken omfattade samma nationalistiska idéer som han. Eftersom Ekhammar talade om Sverige som ”vårt storland” och om de svenska regionerna i Finland som delar av Sverige – ”Östersverige” – politiserade han den allsvenska rörelsen i skarp kontrast mot allmänt rådande idéer om ett trots allt enhetligt Finland. Dessa separatistiska tongångar möttes av opposition från anhängare av en mera opolitisk och nationell kultursvenskhet som inte var redo att överge kärleken till fosterlandet. Medan östsvenskheten tynade och marginaliserades i 1920-talets Finland, förblev Ekhammar trogen sina ungdomsideal och sin säregna nationalism. Med åren vistades han allt mer i Sverige, där det var lättare att vinna gehör för storsvenska tankegångar; centrala bland hans svenska mecenater var Svante Påhlson och Greta Montgomery, som förvaltade Rottneros herrgård i Värmland.
Ekhammars författarskap omfattar arbeten av tre skilda kategorier: vetenskaplig forskning, reseskildringar och romaner. Efter doktorsavhandlingen (1915), som var en trivial detaljstudie av ett medeltida svenskspråkigt manuskript, utgav han två romaner som närmast kan karaktäriseras som folklivsskildringar. Bägge var samtidigt nyckelromaner som utgick från Ekhammars och hans fars förflutna. Det norrfångna landet (1920) var en bygderoman och nidskrift om ”Hamnå”, som i lätt förklädnad beskrev Ekhammars stormiga period som föreståndare för folkhögskolan i Vörå 1907–1909. Bokens huvudperson, folkhögskoleläraren Erik Ramm, erbjuder en bild av Ekhammar själv, såsom han ville bli sedd av eftervärlden.
Nästa roman, Under torparsolen (1922), behandlade de svenskspråkiga torparnas misär under senare hälften av 1800-talet i skuggan av ”Gråborg” i västra Nyland, d.v.s. Raseborg i Snappertuna. Ekhammar vände sig här än kraftigare mot ”herrarna”, ståndspersonerna och deras kultursvenskhet, medan den ”svenska jorden” och allmogebefolkningen framställs som representanter för sanna och eviga värden av god svenskhet. År 1923 tilldelades han Paul Werner Lybecks pris av Svenska litteratursällskapet för Under torparsolen. Boken har även bearbetats till ett skådespel av Lars Huldén, med musik av Toni Edelmann; pjäsen uruppfördes på Raseborgs festspel 1973.
Sina reseiakttagelser sammanfattade Ekhammar senare i Genom svenska land (1926) och Odal och ödemark (1930). De kan närmast beskrivas som landskapsbeskrivningar av svenskbygder, avsedda för nationalistisk folkupplysning. Att den förstnämnda var tillägnad Vilhelm Lundström motsvaras fullt av innehållet: bygdernas gemensamma folkstam, ras, arv och framtid betonas. Böckerna innebar i det närmaste en avslutning på Ekhammars verksamhet i Finland.
Under andra världskriget återgick Ekhammar till den historiska ”svenskheten” i Norden. Hans sista bok, Det forntida Östersverige och svenskdomen (1944), är en nationalistisk fantasikonstruktion av den tidlösa svenskhetens storhet från bronsåldern till medeltiden. Det monumentala arbetet saknar vetenskapligt värde, men ger en god översikt över hur en avancerad storsvenskhet kunde nå nya rudbeckianska höjder ännu på 1940-talet. Metodiskt påminner verket om Sigurd Wettenhovi-Aspas finska forntidskonstruktioner.
Hugo avled i Sverige 1955 i en ålder av 75 år, enligt flera nekrologer en fattig, glömd, gammal och sliten man märkt av ensamhet och besvikelser. Han ligger begravd i Norrlands nations grav i Uppsala. Ekhammars minne firas än idag av Norrlands nation: år 1957 inrättades inom nationen Hugo Ekhammars fond med medel som hans arvingar donerat. Stipendiet utdelas årligen åt en finlandssvensk studerande vid Uppsala universitet.
Derek Fewster
Hugo Johannes Ekholm, från 1930 Ekhammar, pseudonymer H. J. Elm och Hugo Ekhammar, född 24.1.1880 i Helsingfors, död 15.2.1955 i Uppsala. Föräldrar snickaren August Wilhelm Ekholm och Emilia Sofia Lindfors.
PRODUKTION. Svenska allmogen i Sydfinland, Svenskt i Finland. Ställning och strävanden (1914); Vidhemsprästens och johannitmunkens anteckningar i Codex Holmiensis B 59, Studier i nordisk filologi 7:2 (1915); Det norrfångna landet (1920); Svenskfinland (1922); Under torparsolen (1922); Genom svenska land (1926); Odal och ödemark (1930); Det forntida Östersverige och svenskdomen (1944).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Brages pressarkiv, Helsingfors; Helsingfors universitets centralarkiv, Studentmatrikel 1892–1901; Arvid Mörnes brevsamling, Finlands svenska författareförenings arkiv, Svenska litteratursällskapet. S. Högnäs, Kustens och skogarnas folk. Om synen på svenskt och finskt lynne, Stockholm (1995); B. Kummel, Svenskar i all världen förenen eder! Vilhelm Lundström och den allsvenska rörelsen (1994); L.-F. Landgrén, Nyländska avdelningens matrikel 1869–1900 (1932); Bror Åkerblom, Vörå sockens historia II (1963); Årsbok utgiven av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet (1913, 1927, 1932).
BILDKÄLLA. Ekhammar, Hugo. Västra Nylands bildarkiv.