TUOMIOJA, Erkki


(1946– )


Minister, riksdagsman, docent


Erkki Tuomioja inledde sin politiska karriär som frispråkig och självsäker radikal med starkt intresse för internationella frågor och engagemang i fredsrörelsen. Invald i riksdagen 1970 gjorde sig Tuomioja känd som polemisk debattör på vänsterflygeln av Finlands socialdemokratiska parti. Medlem av regeringen blev Tuomioja första gången 1999, då han utnämndes till handels- och industriminister. Vid presidentskiftet 2000 efterträdde han Tarja Halonen som utrikesminister. I denna uppgift blev han en av landets mest synliga och framgångsrika politiker. Han återkom ännu en gång som utrikesminister 2011. Tuomioja har även publicerat sig på den politiska historiens område med ett flertal biografiska utgåvor.

 

Erkki Tuomioja har själv berättat att han fann sin politiska inriktning redan som tioårig skolelev i London, då han i televisionen följde Labour-politikern Michael Foot. Även uppväxtmiljön i London väckte honom till opposition mot det brittiska klassamhället. Ett politiskt och internationellt engagemang kom naturligt för sonen till Sakari Tuomioja – liberal politiker, bankman och diplomat – och dottersonen till Hella Wuolijoki, författare och vänsterpolitiker. Tre av hans far- och morföräldrar hade suttit i riksdagen.


 

Efter skolgång i Helsingfors, London och Genève avlade Erkki Tuomioja studentexamen i Helsingfors 1965 och började studera inom statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet, senare också i handelshögskolan. Redan under de första studieåren var Tuomioja verksam som tv-redaktör, som styrelsemedlem i Finlands FN-förbund och som viceordförande i gymnasistförbundet Suomen teiniliitto. I fredsrörelsen (styrelsen för De hundras kommitté) syntes han redan under skol­tiden, och i socialdemokratiska partiet (SDP) inträdde han 1967.


 

Tuomioja hörde till den generation av radikalt tänkande unga människor som på 1960-talet aktiverades och agerade mot kolonialism, rasdiskriminering, fattigdom och förtryck i tredje världen samt i synnerhet mot det då pågående Vietnamkriget. Under studieåren visade han prov på de egenskaper, som sedermera i hög grad har kännetecknat honom som politiker: stark övertygelse, vilja att påverka, flit och intelligens. Med mångsidiga meriter från studentpolitik och journalistik invaldes han som representant för SDP i Helsingfors stadsfullmäktige 1969 och i riksdagen 1970. Själv förklarade han valframgången med att han hade ett känt namn och var känd från televisionen. Hans devis i riksdags­valet var ”70-talet – socialismens årtionde”.


 

Tuomiojas inträde i kommunal- och rikspolitiken i början av 1970-talet sammanföll med en allmän politisk föryngring i landet. En ung generation av nyvänster och ”politiska broilers” trädde fram. Tuomioja fortsatte som aktivist inom fredsrörelsen, i solidaritetsarbete för utvecklingsländerna, i synnerhet Chile under Salvador Allendes socialistiska regim, och för de afrikanska befrielserörelserna. Han försvarade en strikt socialdemokratisk linje mot kommunistpartiets ”gammaltroende” minoritetsfalang, som tillvann sig stort inflytande i ungdomspolitik och studentorganisationer i början av 1970-talet.


 

Tuomioja hörde till dem som tog ställning mot ett frihandelsavtal mellan Finland och den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC). I polemiken kring frågan om ett frihandelsavtal med EEC tilldrog sig uppgifterna om sovjetisk misstro vid president Kekkonens samtal med Sovjetledningen i Zavidovo i augusti 1972 stort uppseende. Tuomioja har senare erkänt att det var han som överlät det hemliga dokumentet i denna fråga till journalisten Tor Högnäs, men hela historien om hur denna läcka gått till har ännu inte klarlagts. Tuomi­oja själv hörde till de socialdemokrater, som i partisolidaritetens namn nöjde sig med att rösta blankt i riksdagen i stället för att direkt rösta emot frihandelsavtalet i november 1973.


 

En ofta omnämnd episod ur Tuomiojas tidiga karriär som politiker gällde hans medverkan i en gatudemonstration sommaren 1970, som riktade sig mot shahens av Iran Muhammad Riza Pehlevis då pågående statsbesök i Finland. Tuomioja och ett par andra yngre vänsterpolitiker blev anhållna av polisen. Klarare regler för arrange­ring och hantering av politiska demonstrationer kom till stånd i samband med den påföljande utdragna debatten om demonstrationsrätten.


 

Tuomioja vägrade att ställa upp som Kekkonens elektor vid presidentvalet 1978, skrev ett par politiska debattböcker ­1979–1980, och markerade en viss vantrivsel med den alternativlösa politiken i landet och med atmosfären inom SDP, där hans förhållande till partiledaren Kalevi Sorsa var ansträngt. Sin skoningslösa kritik av kapitalism, tillväxtideologi och borgerlig hegemoni förenade han med tron på en ny internationell ekonomisk ordning baserad på planhushållning. I slutet av 1970-talet började Tuomi­oja söka sig bort från de främsta politiska arenorna. Jämsides med riksdagsuppdraget tjänstgjorde han 1975–1977 inom det statliga stålbolaget Rautaruukki, och 1979 lämnade han både riksdagen och Helsingfors stadsfullmäktige och blev i stället för tolv år framåt biträdande stadsdirektör för fastighetsfrågor i Helsingfors stad. Det var således fråga om en av de ledande tjänsterna i huvudstadens kommunala förvaltning, en av dem som brukar fördelas med beaktande av direktörernas politiska färg. Tuomioja förespråkade självständighet för Elanto, när Sorsa höll på att fusionera den kooperativa affärskedjan med andelslaget Eka under Eero Rantala.


 

Jämsides med arbetet i fastighetsförvaltningen fortsatte Tuomioja på sin tidigare linje som radikal samhällskritiker i synnerhet i den fredspolitiska tidskriften Ydin, vars chefredaktör han var 1977–1991. Han inledde också sin bana som akademisk forskare med en biografi i två delar över den framstående socialdemokratiske politikern K. H. Wiik (1979, 1982). Tuomioja hade blivit politices kandidat 1971 och avlade licentiatexamen 1980. Sin doktorsavhandling skrev han om Pekka Kuusi, en socialdemokratisk politiker, som i mycket har varit en förebild för Tuomioja själv. Efter doktorsdisputationen 1996 blev Tuomioja docent i politisk historia vid Helsingfors universitet.


 

Tillbaka till verksamheten som riks­politiker på heltid kom Tuomioja 1991. Sedan dess har han utan avbrott varit medlem av riksdagen och skött många viktiga uppdrag. Han har varit ledamot av utrikesutskottet 1991–1999, ordförande för stora utskottet 1995–1999, och på nytt 2007–2011, samt ordförande för SDP:s riksdagsgrupp 1996–1999. Den mera internationaliserade politiska atmosfären som kommit att prägla Finland har passat honom utmärkt. En del av sina politiska ställningstaganden från ungdomstiden har han omvärderat, och för honom liksom för de flesta andra finländska politiker har medlemskapet i Europeiska unionen (EU) blivit en självklarhet.


 

Medlem av regeringen blev Tuomioja för första gången 1999, då han utnämndes till handels- och industriminister i Paavo Lipponens andra regering. Då Tarja Halonen tillträdde presidentposten 2000 fick Tuomioja sin verkliga chans. Han övertog då uppdraget som utrikesminister i Lippo­nens andra regering och fortsatte utan avbrott som utrikesminister också i Anneli Jäätteenmäkis regering, som sedermera blev Matti Vanhanens första regering, ända fram till april 2007 då SDP efter valnederlag gick i opposition. Då samlingspartiets Jyrki Katainen efter komplicerade förhandlingar bildade en regering med bred bas i juni 2011, återkom Tuomioja än en gång på posten som utrikesminister.


 

Vid socialdemokratiska partiets ­extra partimöte hösten 1991 var Tuomioja en av de fyra kandidaterna för ordförandeposten. Den gången segrade Ulf Sundqvist. Tuomioja ställde upp på nytt 2002, men då besegrades han av Paavo Lipponen. Vid partimötet i juni 2005 ställde Tuomioja åter upp som en av fem kandidater för ord­förande­posten med bevarande av välfärdsstaten och minskande av inkomstklyftorna i samhället som centrala programpunkter. Partisekreteraren Eero Heinäluoma valdes då till ordförande med 201 röster, medan Tuomioja fick 138 röster. Tuomioja hade starkt stöd bland de yngsta delegaterna i partikongressen, bland de svenskspråkiga socialdemokraterna och bland äldre parla­mentariker.


 

Ideologiskt företräder Tuomioja en traditionell socialdemokrati. Inför partiledarvalet 2005 betonade han på nytt vikten av att bevara välfärdsstaten samt av att behärska globaliseringen. Hans framtoning som politiker är ofta snarare sarkastisk än medryckande, men tack vare sin förmåga till saklig argumentering utan demagogi har han undgått att skaffa sig fiender. Han har uppfattats av många som en enstöring, men har på 2000-talet dock visat sig mera utåtvänd och kontaktberedd, en oundgänglig förutsättning för framgång i uppdraget som utrikesminister. I den rollen har Tuomioja lätt kunnat göra sig gällande inte minst tack vare sitt intellekt och sina språkkunskaper. Han har emellertid också låtit förstå, att han väl kan tänka sig att fortsätta som forskare, då framtiden inte erbjuder lika stimulerande politiska utmaningar som hittills.


 

Tuomioja är en flitig läsare. Han skriver regelbundet kommentarer om nya böcker som han har läst och gör dem tillgängliga på den egna internet-hemsidan, som dessutom innehåller riklig information om hans politiska verksamhet. Bokpresentationerna har sammanförts till en serie småskrifter (Kirjavinkkejä), som har utkommit nästan årligen sedan år 2000. I början av det nya seklet har Tuomioja även återvänt till historieforskningen och hans bok om Hella Wuolijoki och hennes syster Salme Pekkala vann 2006 ett nationellt pris för facklitteratur, Fack-Finlandia.


 

Tuomioja har också haft olika uppdrag inom idrotten, bland annat som medlem av styrelsen för Finlands olympiska kommitté (1980–1992). Han joggar regelbundet och kommer upp till bortåt tretusen kilometer om året.


 

Klaus Törnudd


 

Erkki Sakari Tuomioja, född 1.7.1946 i Helsingfors. Föräldrar ambassadör, Finlands banks general­direktör, statsminister Sakari Tuomioja och Vappu Wuolijoki. Gift 1978 med redaktör, ekonomiekandidat Marja-Helena Rajala.


 

PRODUKTION. Tahditon rauhanmarssi (1967); Valkoisen vallan Afrikka. Red (1969); Öljypeli (1970); Suomi ja EEC. 1971; K. H. Wiik I–II (1979, 1982); Vaihtoehdottoman demokratian kritiikki (1980); Tulevaisuuden varjossa (med J.-M. Jansson, 1981); Sakari Tuomioja, suomalainen sovittelija (1986); Helsinki, Suomen pääkaupunki (1988); Eurooppalainen Suomi (1989); Europe and the Nordic Fringe (1991); Kukkaisvallasta kekkosvaltaan (1993); Matka­opas kansanäänestyspaikalle (1994); Pekka Kuusi. Alkoholipoliitikko, sosiaalipoliitikko, ihmiskuntapoliitikko (akademisk avhandling, 1996); Markka vai euro?. Tuleeko Suomen liittyä Euroopan talous- ja rahaliittoon? (1997); Millaiseen Eurooppaan? (1998); Kirjavinkkejä (2000); Kirjavinkkejä 2 (2001); Kirjavinkkejä 3 (2002); Kirjavinkkejä 4 (2003); Suomen ulko- ja turvallisuuspolitiikka anno 2004 (2004); Kirjavinkkejä 5 (2004); Kirjavinkkejä 6 (2005); Häivähdys punaista. Hella Wuolijoki ja hänen sisarensa Salma Pekkala vallankumouksen palveluksessa (2006, på sv. Ett stänk av rött. Två systrar i revolutionens tjänst, 2008); Kirjavinkkejä 7 (2006); Kirjavinkkejä 8 (2007); Kirjavinkkejä 9 (2008); Jaan Tõnisson ja Viron itsenäisyys (2010, på estniska 2011).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Erkki Tuomiojas hemsida http://www.tuomioja.org


 

BILDKÄLLA. Tuomioja, Erkki. Foto: Lehtikuva Oy. Statsrådets kansli.