Karl Knutsson omnämns som riksråd 1434. När kung Kristofer av Bayern dog 1448 valdes Karl till kung i Sverige (av eftervärlden ibland benämnd Karl VIII), medan Danmark valde Kristian I. Oppositionen mot Karl växte och 1457 måste han fly till Danzig. Han återinkallades av oppositionen 1464, men tvingades några månader senare att på nytt avsäga sig kronan. I slutet på 1460-talet närmade han sig politiskt de mäktiga Axelssönerna och kunde därför återfå sin tron 1467. De sista åren var han helt beroende av dem. Karl var initiativrik och hade vittgående politiska ambitioner. Han insåg propagandans betydelse och satsade betydande resurser för att påverka opinionerna.
Karl Knutsson hörde till två av landets mest inflytelserika släkter, Bonde och Sparre. Efter sin fars död uppfostrades han av sin styvfar Sten Turesson (Bielke). Han deltog aktivt i Engelbrekts uppror och anslöt sig till denne vid belägringen av Stegeborg 1434. Tillsammans med Engelbrekt ledde han upproret mot Erik av Pommern och försökte efter mordet på Engelbrekt att trygga sin ställning. Samma år omnämns han som riksråd. I oktober följande år utnämndes han av Erik av Pommern till marsk.
Den 11 januari 1436 sade stormännen kung Erik upp tro och lydnad. Engelbrekt och Karl Knutsson ledde upprorshären. Efter hårda förhandlingar beslöt de att tillsammans leda den nya regeringen. Engelbrekt dräptes på våren, och Karl Knutsson tog omedelbart den skyldige under sitt beskydd. Hansestäderna försökte efter upproret åstadkomma en förlikning mellan kung Erik och det svenska rådet. På ett möte i Söderköping hösten 1436 hyllades visserligen Erik som regent, men Karl Knutsson och Krister Nilsson (Vasa) utsågs till rikshövitsmän.
Som rikshövitsman strävade Karl Knutsson efter att konsolidera sin ställning. Två av Engelbrekts viktigaste medhjälpare ställdes inför rätta. Karl Knutsson vidtog också åtgärder mot Krister Nilsson, som fängslades. År 1438 valdes Karl till ensam riksföreståndare.
Hösten 1440 valde det danska riksrådet Kristofer av Bayern till kung. Då aktualiserades unionskungadömet på nytt också i Sverige. Följande år valdes Kristofer till kung också i Sverige. Karl Knutsson förhandlade sig till omfattande förläningar: alla finska slottslän, Öland och Svartsjö i Uppland. I praktiken kunde Karl inte behålla sin starka ställning. Han drog sig då tillbaka till Viborg i Karelen och vistades från 1441 till 1448 nästan enbart i de finska länen. År 1446 deltog han i tåget till Gotland och samma år gifte sig hans dotter på Svartsjö.
Kung Kristofer dog plötsligt i början av år 1448. Karl Knutsson reste då till Stockholm med en betydande militär styrka och gjorde anspråk på kronan. Efter långa förhandlingar röstade de närvarande riksråden, och Karl fick då en majoritet bakom sig. Karl strävade i den situationen inte efter ett nationellt kungadöme, utan hans mål var säkerligen alla de tre nordiska kronorna. Han vidtog åtgärder för att bli kung i Norge och erkändes av representanter för de nordliga delarna. Unionsplanerna gick i stöpet när danskarna valde Kristian I till kung, och Karl Knutsson blev senare också tvungen att avstå från Norge. Frågan om Gotland föranledde en krigisk konflikt mellan Sverige och Danmark.
Karls krig med Kristian ledde till ekonomiska problem. Danska fartygskaperier störde handeln på Östersjön. Exporten från Sverige stoppades och de danska härjningarna i Västergötland förhindrade en effektiv skatteuppbörd där. Inrikespolitiskt skärptes situationen, speciellt när Karl 1453 påbörjade en räfst som riktades mot kyrkans och klostrens godsinnehav. Kyrkans ledare, ärkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna) representerade också den släktkoalition som Karl trängt undan på sin väg till makten. Under 1456 försvagades Karls militära ställning. Kristians trupper hade erövrat Borgholm på Öland och Älvsborg. Efter ett rådsmöte i Stockholm i början av 1457 begav sig Karl Knutsson för att återerövra Öland. Vid denna tid ställde ärkebiskopen sig i ledningen för ett uppror. Karl återvände omedelbart norrut, och blev överfallen i Strängnäs. Han flydde till Stockholm, men borgerskapet där visade sig opålitligt. Karl avseglade då med sitt följe till Danzig.
Karl Knutsson vistades i Danzig ända till 1464. Han lånade 15000 preussiska mark åt staden och fick som pant staden Putzig. Därifrån bedrev Karl en omfattande propaganda riktad till hemlandet.
I Sverige blev Kristians ställning som kung allt svårare, och 1463 gick det rykten om att Karl Knutsson skulle återfå kronan. Då överlät Kristian de viktigaste slotten åt ärkebiskopen och dennes släktingar. Ärkebiskopen beslöt att efterskänka Upplands allmoge en av Kristian påförd extra skatt. Kristian svarade med att fängsla ärkebiskopen. I januari 1464 gjorde biskopen i Linköping, Kettil Karlsson (Vasa) uppror. Hans mål var att befria ärkebiskopen. Kristians trupper led nederlag mot de upproriska och släktgrupperingen Oxenstierna-Vasa beslöt att erbjuda Karl Knutsson kronan på det villkoret att han skulle styra i enlighet med svensk lag. Karl accepterade och hyllades omedelbart som kung.
När Karl återfick kronan vidtog han omedelbart åtgärder som skulle frigöra honom från beroendet av grupperingen Oxenstierna-Vasa. Han förhandlade med de danska riksråd som befann sig i Stockholm, och mot löfte om att få överta staden lät han dem resa till Danmark. Karls politiska motståndare tog då kontakt med Kristian och erbjöd honom kronan. Då frigav Kristian ärkebiskopen, som återkom till Sverige under senhösten 1464. Karl Knutsson var militärt underlägsen och tvingades i januari 1465 att på nytt avsäga sig kronan. Han fick Raseborg och Korsholms län som förläning och han fick också behålla kungatiteln.
Under senare delen av 1400-talet blev den svensk-danska gränsadeln allt mera inflytelserik. Speciellt de s.k. Axelssönerna (Tott) byggde upp en stark maktställning och konkurrerade med grupperingen Oxenstierna-Vasa om den politiska makten. På 1460-talet innehade Erik Axelsson Tavastehus, Viborgs och Nyköpings slottslän. År 1466 gifte Karl Knutsson bort sin dotter Magdalena med Eriks bror Ivar. Efter bröllopet begav sig de närvarande riksråden till Stockholm för att genom en kupp avsätta Jöns Bengtsson som riksföreståndare. I stället utsågs Erik Axelsson till ämbetet.
Under hela sin politiska bana visade Karl sitt sinne för propaganda, och på hans initiativ tillkom den s.k. Karlskrönikan, som förhärligade honom och utmålade honom som en stor hjälte i kamp mot ondskefulla utlänningar. Karls nationella propaganda visade sig också ha effekt i den politiska situationen 1466. Företrädare för den nationellt-folkliga rörelsen erbjöd honom då kungadömet. Erik Axelsson ställde sig bakom en ny skrivelse som erbjöd Karl Knutsson kronan på hösten 1467. Samma år hyllades Karl ånyo som kung. Karl Knutsson blev i praktiken helt beroende av de mäktiga Axelssönerna. Hans svärson Ivar Axelsson fick 1468 stora befogenheter och skulle vid Karls död automatiskt få ställningen som riksföreståndare.
I maj 1470 var Karl Knutsson svårt sjuk och avled på Stockholms slott. På dödsbädden lät han viga sig vid sin frilla och legitimerade därigenom sin späda son Karl Karlsson. I sitt testamente fastställde han att sonen skulle dela lös och fast egendom lika med sina systrar, och han överlät också sitt förgyllda svärd och spiran åt sonen. Förmodligen var Karls avsikt att göra sonen till sin efterträdare. Karl utsåg sin systerson, Sten Sture, till testamentsexekutor, och denne meddelade efter dödsfallet att Karl Knutsson hade anbefallt honom riket.
Lena Huldén
Karl Knutsson Bonde, riksföreståndare i Sverige 1438−1440, konung Karl (VIII) av Sverige 1448−1457, 1464−1465, 1467−1470. Född 1.10.1408/1409, död 15.5.1470 på Stockholms slott. Föräldrar riddaren Knut Bonde och Margareta, dotter till lagmannen i Uppland, marsken och riddaren Karl Ulfsson. Gift ca 1428 med Birgitta, dotter till lagmannen på Öland, riksrådet Ture Stensson Bielke, 1438 med Katarina, dotter till riksrådet Karl Ormsson Gumsehuvud, 1470 med Kristina, troligtvis dotter till domaren i Raseborgs västra härad Abraham Pedersson.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. Carlsson, Karl Knutssons testamente. Historisk tidskrift 1943; G. Carlsson, Engelbrekt. Sturarna. Gustav Vasa. Lund (1962); H. Gillingstam, Ätterna Vasa och Oxenstierna under medeltiden. Stockholm (1952−1953); K. Hagnell, Sturekrönikan 1452−1496. Lund (1941); D. Harrison, Karl Knutsson – en biografi. Lund (2002); T. Hartman, Raseborgs slotts historia (1896); L. Huldén, Karl Knutsson och kungavalet i Åbo 1457. Konge, adel og opprør. Kalmarunionen 600 år. Forsvarsmuseets småskrift 18 Oslo (1998); K. Kumlien, Karl Knutssons politiska verksamhet 1434–1448. Stockholm (1933); K. Kumlien, Historieskrivning och kungadöme i svensk medeltid. Stockholm (1979); G.A. Lögdberg, De nordiska konungarna och Tyska orden 1441−1457. Uppsala (1935); E. Lönnroth, Sverige och Kalmar-unionen 1397−1457. Göteborg (1934); E. Neuman, Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde. Samlaren (1927, 1931, 1934); S.U. Palme, Sten Sture den äldre. Stockholm (1950); H. Schück, Rikets brev och register. Arkivbildande, kansliväsen och tradition inom den medeltida svenska statsmakten. Stockholm (1976); S. Suvanto, Ruotsin valtaneuvosto ja Suomi vuosina 1434−41. Societas Scientiarum Fennica. Årsbok (1979).
BILDKÄLLA. Karl Knutsson (Bonde). Sigill eller träskulptur av B. Notke. J. Jaakkola, Suomen historia VI:2 (1959).