FRESE, Jacob 

(ca 1690–1729) 

Diktare, kanslist 

Viborgsfödde Jacob Frese flydde under stora ofreden till Sverige, där han var verksam i olika uppgifter vid kungens kansli i Stockholm. Han led av en lungsjukdom, vilken satte sin prägel på hans ytterst rika, religiöst färgade barockpoesi. Freses lyrik vann ny popularitet under romantiken och vid sekelskiftet 1900. Frese var också en efterbildare av olika stilar, en lysande epigon i vars verser man finner reminiscenser av en äldre diktning.

Jacob Frese, som på fädernet härstammade från en tysk borgarsläkt, fick i sin barndom se det rika viborgska handelshuset bli bankrutt. Han studerade från 1703 vid Åbo akademi och flydde 1711 till Stockholm, undan den ryska ockupationen under stora ofreden. Han inledde sin tjänstemannabana i en rad mindre befattningar i Kanslikollegium och fick ordinarie tjänst 1724. Frese, som i mantalslängden omtalas som ”ungkarl utan tjänstefolk”, var av allt att döma mycket fattig och delvis beroende av sina köpmannabröders välvilja. Hösten 1715 till sommaren 1716 var han sekreterare hos guvernören över Skåne, friherre Jacob Burensköld. 

Jacob Frese var bildad och väl förtrogen med poesin. Han kände till Georg Stiernhielms, Torsten Rudeens, Olof Wexionius, Sophia Elisabeth Brenners, Johan Lillienstedts och Gunno Dahlstiernas produktion. Han prövade sig fram genom att efterbilda olika stilarter: han skrev religiös episk diktning, fosterländsk vers, tillfällesdikter till bröllop och begravningar, kärnfulla smådikter, psalmer, lekfull vers för sällskapslivet och djupsinnig lyrik som fick sin prägel av hans sjukdom. Han använde alla de versmått som var kända vid denna tid, i synnerhet den franska alexandrinen och slutrimmad hexameter i Stiernhielms stil. Barockens fyndiga ordlekar och överdåd var det som mest kännetecknade hans diktning. 

I Stockholm intresserade sig Frese även för pietismen, även om han med stor sannolikhet hade kommit i kontakt med denna redan i Finland. I Stockholm vann denna nya känslosamma form av religiositet popularitet under 1700-talets andra decennium, och tack vare detta fick Freses psalmer många läsare. Frese förnyade den elementära svenska psalmdiktningen, som fick ett djup av hans svåra sjukdom; han led antagligen av lungtuberkulos. I hans verser finns både dödslängtan och underkastelse inför det oundvikliga ödet, men också värme och humanitet. Hans psalmer fick dock aldrig plats i den i bruk varande psalmboken. 

Freses vackraste dikter har den återkommande titeln ”Vårbetraktelser”, av den anledningen att hans sjukdom gjorde sig mest kännbar om våren. Freses största poetiska verk, skrivet under hans sista år, är den episka sviten Passions-tankar, som likaså fått namn av påsken som firas om våren. 

Kanslisten Frese betonade sitt viborgska och finländska ursprung på olika sätt och använde sig ända till 1717 av namnformen Jacob Frese från Viborg. I sin första kända tillfällesdikt från 1710-talet talar Frese om ”Vårt Finland” och föreslår naivt att namnet kommer från orden ”Ett Fijnt Land” – en ordlek som myntats redan på Mikael Agricolas tid. Det är uppenbart att den sjuklige Frese led av hemlängtan i Stockholm. En annan orsak till att Frese framhöll sitt finländska ursprung kan ha varit att två av Freses förmän hade anknytning till Finland: kanslipresidenten Arvid Horn kom från en finländsk släkt och kanslirådet Johan Schmedeman hade sina rötter i Viborg. 

Jacob Freses dikt ”Echo å Sweriges Allmänne Frögde-Qwäden” (1715), som han hade skrivit för att hedra Karl XII:s återkomst från Turkiet och framfört på Riddarhuset, innehåller ett långt avsnitt om Viborg, som tappert hade försvarat sig i kriget men ändå fallit i fiendehand. Den berättar om en flyktings brinnande lust att återvända till sin hemstad och återse dess gator och gränder, domkyrka och borgmurar. En stor del av dikten leker med ekot. Såväl hurrarop vid kungens hemkomst som kanonsalut och mångahanda andra ljud bildar dess akustiska grundval. 

Freses diktning föll under 1700-talet snart i glömska, trots att hans skrifter lästes flitigt i religiösa kretsar. Romantikerna visade honom uppskattning, och vid sekelskiftet 1900 lyftes han tack vare Arvid Hultins forskning återigen in i antologierna. 

Kari Tarkiainen 

Jacob Frese, född troligtvis 1690 i Viborg, död 31.8.1729 i Stockholm. Föräldrar rådman Jochum Frese och Barbara Ruuth. 

PRODUKTION. Talrika tillfällesdikter. Diktsamlingarna Andelige och verldslige dikter (1724); Kårta sede-läror (1726); Passions-Tankar (1728); Ett urval samlade skrifter. Uppsala (1876); Valda skrifter (1902). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Hultin, Valda skrifter af Jacob Frese med en teckning af hans lefnad och skaldskap (1902); B. Olsson, Litteratur i ofärdstid 1700−1730. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); J.C. Swahn, Jacob Frese. Från en finlandssvensk 1700-talsförfattares liv och dikt (1971); K. Tarkiainen, Finnarnas historia i Sverige 1 (1990). 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4478-1416928957084

Upp