KEPPLERUS, Alexander 

(1732–1776) 

Borgmästare, skriftställare 

Mot slutet av frihetstiden började rivaliteten mellan hattar och mössor överskuggas av en ny front, då de tre ofrälse stånden inledde en kamp mot adelns och prelaternas makt. Vid riksdagen 1769–1770 följde borgmästaren i Lovisa Alexander Kepplerus upp en ny politisk riktning som kort därförinnan förfäktats av Anders Chydenius och Petter Niklas Mathesius, bägge från Finland. Kepplerus memorial om borgar- och bondeståndets privilegier var ett slags gemensam programförklaring från de ofrälse ståndens sida.

Alexander Kepplerus far Didrik Kepplerus var en inflytelserik rådman i Åbo och tillhörde en ämbetsmanna- och prästsläkt som verkade i sydvästra Finland. Familjen hade en hög social ställning: Didrik Kepplerus far var kyrkoherde i Ingå och hans mor tillhörde den adliga ätten Leijonberg. Alexander Kepplerus mor var från Villmanstrand, där hennes far Claes Palm tjänstgjorde som fortifikationskassör. Genom sin mormor var Alexander Kepplerus befryndad med släkten Affleck. Alexander Kepplerus föddes i Villmanstrand 1732, började studera vid Åbo akademi 1748 och blev samma år vicenotarie vid rådstuvurätten i Åbo. Kepplerus ämbetskarriär tyder på att han även studerade juridik. Han blev kämnärsrättsnotarie 1750, och senare var han vicenotarie vid rådstuvurätten fram till 1760, stadssekreterare i Åbo 1760–1762 och justitierådman 1762–1764. Förmodligen ville han uppnå en mer självständig position, eftersom han flyttade till Lovisa och där blev borgmästare 1765–1776. 

Borgarna i Lovisa valde Kepplerus till sin representant vid riksdagarna 1769–1770 och 1771–1772. Det har rått oenighet om hans partitillhörighet, vilket i och för sig visar att han inte var partipolitiker i egentlig mening utan i första hand representerade sin stad. Stadens intressen tog han till vara med stor energi, och därutöver drev han de ofrälse ståndens gemensamma sak. Oscar Nikula torde träffa rätt när han uppfattar Kepplerus som en moderat hatt. Ett faktum som tyder på det är att han invaldes i sekreta utskottet vid den hattdominerade riksdagen 1769, men inte 1771–1772 då mössorna hade övertaget. År 1771 krävde Kepplerus en fortsättning på fortifikationsarbetena i Lovisatrakten, vilket likaså stämde överens med en hattanhängares ståndpunkt, men även med den ståndpunkt som företräddes av moderns släkt. 

Sitt berömda memorial publicerade Alexander Kepplerus 1770, endast fyra dagar innan riksdagen avslutades. Det var sålunda avsett som propaganda med sikte på framtiden. Memorialet beskriver systematiskt ståndsstriderna under frihetstiden och de ofrälses vinningar. I memorialet föreslås även gemensamma privilegier för borgar- och bondeståndet. De föreslagna privilegierna skulle i avgörande grad ha stärkt de ofrälses ställning genom kravet på exakt samma rättssäkerhet som adeln; tjänsteutnämningar skulle t.ex. inte få påverkas av de sökandes ståndstillhörighet. 

Kepplerus radikala inställning till allmogens rättigheter framgår av hans förslag att stärka böndernas ställning genom i det närmaste samma förbättringar som Gustav III senare skrev in i Förenings- och säkerhetsakten 1789. Kepplerus ansåg att tvångsåtgärderna mot de obesuttna lantarbetarna måste upphöra. Han var också för en friare näringspolitik, även om han här måste vara försiktig med tanke på borgarna. Kepplerus baserade sig huvudsakligen på gällande lag, såsom anstår en jurist, men memorialet har även en naturrättslig bakgrund. Inflytandet från Anders Nordencrantz märks bl.a. i att Kepplerus i likhet med denne kallar de ofrälse för odalmän, och i borgmästarens föga omfattande bibliotek fanns skrifter författade av Nordencrantz. Även Anders Chydenius tankar framför allt om lantarbetarnas ställning vann genklang hos Kepplerus. 

Vid riksdagen 1771–1772 använde borgarståndet Kepplerus memorial som underlag för sin politiska linjedragning. Han invaldes i en fyramannakommitté som tillsatts för att utarbeta ett förslag till gemensamma privilegier för de tre ofrälse stånden, och kommittén instruerades i memorialets anda. Initiativet kunde ha resulterat i stora sociala och politiska reformer, men gick om intet genom Gustav III:s revolution i augusti 1772. I en skrivelse författad i början av 1773 godkände Kepplerus kungens ökade makt och kritiserade frihetstiden för dess närmast anarkistiska politik. Han torde liksom Chydenius ha hoppats att Gustav III skulle reformera samhället till förmån för de ofrälse stånden och försökte främja saken genom att hylla kungen. 

Kort efter Kepplerus död påstods att det inte var han själv som skrivit memorialet. Den kände rojalisten Carl Gustaf Nordin antecknade i sin dagbok 1785 att memorialet skrivits av sekreteraren för Stockholms stads äldste, Edvard Fredrik Runeberg, under medverkan av professor Jakob Gadolin från Åbo och den skånske prosten Carl Kröger. Såsom Oscar Nikula påpekar, befann sig de två sistnämnda långt från Stockholm när memorialet skrevs, vilket i hög grad minskar dagboksnoteringens värde som källa. Över tio år senare uppgav åter historikern Johan Hallenberg att Runeberg, som vid den tiden ännu levde, berättat för honom att han var författaren till Kepplerus memorial. 

Eftersom det inte är känt varifrån Nordins uppgift egentligen härrör kan också den bygga på något som Runeberg berättat. Det man vet om denne rätt konservative och osjälvständige man rimmar illa med påståendet att det var han som skrev Kepplerus memorial. Borgmästaren i Lovisa som var förtrogen med rikets lag och förvaltning passar däremot bra som dess författare, och hans ställning i borgarståndet 1771–1772 tyder dessutom på att Kepplerus uppfattades som upphovsman till skrivelsen. En del stockholmare tänkte kanske senare att en borgmästare från det avlägsna Lovisa inte kan ha haft förutsättningar att författa en så viktig skrivelse, men Kepplerus hade ju studerat i Åbo och var en bildad och erfaren man som knappast saknade självförtroende. Det är givetvis möjligt att han bad Runeberg läsa manuskriptet för att få kommentarer ur Stockholms perspektiv. Kanske Runeberg senare förstorade sin andel i arbetet på memorialet, eller också har han blivit missuppfattad av sina samtida uppgiftslämnare. 

Pentti Virrankoski 

Alexander Kepplerus, född 10.6.1732 i Villmanstrand, död 19.10.1776 i Lovisa. Föräldrar rådmannen och godsägaren Didrik Kepplerus och Maria Palm. Gift 1756 med Christina Elisabeth Backman. 

PRODUKTION. Borgmästarens och Riksdags-Fullmäktigens ifrån Lovisa Stad, Herr A. Keppleri Memorial, rörande Privilegier för Borgare- och Bonde-stånden. Stockholm (1770). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. De svenskspråkiga församlingarnas kyrkoarkiv i Åbo och Lovisa. G. von Bonsdorff, En finländsk insats i frihetstidens statsrättsliga diskussion (1952); Ihmiset ovat kaupunki (1999); E. Matinolli, Rymättylän historia I (1982); G. Nikander, Lovisa stads historia I (1930); O. Nikula, Åbo stads historia 1721−1809 I (1972); O. Nikula, Finländska borgare på 1700-talet i kamp för sina och ståndets privilegier (1978); J. Pousar, Släkten Kepplerus–Keppler. Genos 44. (1973); O. Sirén, Lovisa stads historia (1966); P. Virrankoski, Anders Chydenius. Demokratisk politiker i upplysningens tid (1990). 

BILDKÄLLA. Kepplerus, Alexander. Namnteckning. G. Nikander, Lovisa stads historia I 1745–1808 (1930).

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 1. Svenska tiden (2008).
Första webbpublicering i oktober 2007.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4063-1416928956669

Upp