LIINAMAA, Keijo


(1929–1980)


Riksförlikningsman, kanslichef, statsminister


I det efterkrigstida Finland förkroppsligade Keijo Liinamaa tron på framtiden och önskan att bygga ett bättre samhälle. Hans metoder för detta var under 1960- och 1970-talen medling i arbetskonflikter, uppbyggnad av socialskyddet och minskning av inkomstskillnaderna.


 

Keijo Liinamaa var som förutbestämd för de uppgifter han senare skulle utföra. Hans far, Robert Antero Liinamaa, var kopparsmed vid Serlachius fabrik i Mänttä. På 1930-talet lämnade fadern sin tjänst av solidaritet med sina uppsagda arbetskamrater, och efter några mellanspel blev han ansvarig för arbetsförhållandena vid samma fabrik. Keijo Liinamaa uppgav senare att hans far varit ”socialtjänsteman”, men noga taget var det helt andra uppgifter som fadern svarade för.


 

I Keijo Liinamaas ungdom var Mänttä en arbetarköping som dominerades av fabriken och fabrikspatronen. Den Serlachiuska herrgården, som var fylld av högklassig konst, tillhörde visserligen inte den unge Keijos vardagsmiljö, men han rörde sig dagligen kring fabriken, Folkets hus och kyrkan.


 

Den unge Keijo Liinamaa betraktade omvärlden från en plats i gränslandet mellan yrkesarbetarna och den lägre medelklassen; klassindelningen var under Liinamaas ungdomsår i Mänttä på 1940-talet en avgörande samhällsfaktor. I själva verket var Mänttä för Liinamaa ett tämligen välorganiserat samhälle, som inte krävde någon större förändring men däremot nog kunde utvecklas. Keijo Liinamaa växte upp till socialdemokrat, eller rättare sagt, till att bli en ”social demokrat”, såsom högern karaktäriserade hans politiska position på 1970-talet.


 

Det var inte från början självklart att Liinamaa skulle stanna kvar i samskolan i Mänttä ända till studentexamen, men då frågan väl avgjorts slutförde han skolgången med goda betyg. Sedan han 1949 blivit den första studenten i sin släkt, föll det sig helt naturligt att börja studera juridik i Helsingfors. Han blev juris kandidat 1955 och utsågs genast därefter till jurist vid Finlands fackföreningars centralförbund (FFC). FFC:s ordförande Vihtori Rantanen härstammade från Mänttä, och han erbjöd Liinamaa tjänsten. År 1958 blev Liinamaa köpingsdirektör i Mänttä, sedan Rantanen och den likaså Mänttäbördige partikamraten Sulo Penttilä uppmanat honom att söka tjänsten.


 

Köpingsdirektör Keijo Liinamaas erfarenheter av bruksorten Mänttä harmonierade med hans ungdomserfarenheter. En av de viktigaste frågorna var arbetsfreden, och denna fråga blev även Liinamaas inkörsport till rikspolitiken. I Mänttä innebar detta uttryckligen förhandlingar och överenskommelser om inkomstfördelning och arbetsförhållanden. I måttlig utsträckning omfattade dessa förhandlingar också arbetarnas emancipation och en allmän förbättring av deras sociala förhållanden. Det var högst naturligt att den socialdemokratiske juristen och köpingsdirektören blev distriktsförlikningsman 1962 i enlighet med riksförlikningsmannen Juho Leskinens förslag. Denna utnämning, som skedde utan att han nämnvärt hade eftersträvat den, blev den första betydande vändpunkten i Liinamaas liv. Keijo Liinamaa var en effektiv, konciliant och för alla parter förtroendeingivande person, och 1965 blev han riksförlikningsman, visserligen med Socialdemokratiska partiets medverkan. Han flyttade med sin växande familj till Helsingfors.


 

Tidpunkten var god. Som riksförlikningsman gynnades Liinamaa av att hans företrädare, lagmannen Justus Ripatti, våren 1964 rott i land ett omfattande allmänt avtal, R-avtalet om löner, inkomstnivåer, arbetsförhållanden och social trygghet. Liinamaa betraktade länge avtalet som en förebild och ansåg 1966 att det finländska samhället valt en kombination av förlikning och fri avtalsrätt som ett redskap för social och delvis också ekonomisk utveckling. Liinamaa själv stödde offentligt ett allmänt avtal. Under sin första verksamhetsperiod som riksförlikningsman behandlade han i flera föredrag och artiklar avtalssystemets funktion. Inkomstpolitiken var för honom ett medel för rättvisa och utveckling.


 

När Keijo Liinamaa under sin tid som riksförlikningsman också var ordförande för den arbetspolitiska sektionen i ekonomiska rådet utvecklade han en allmän arbetspolitisk teori och betonade planering – i överensstämmelse med rådande uppfattningar hos socialdemokraterna liksom i viss utsträckning även hos agrarerna. Sociologin var samhällsvetenskapen på modet i efterkrigstidens s.k. andra republik. I ekonomiska rådet såväl som inom många andra institutioner förlitade man sig starkt på planering. Men Liinamaas ”Mänttä-teori” speglade också på ett mer allmänt plan tidsandan i den andra republiken och växte med tiden till att bli riksomfattande i det att den betonade att det finländska samhället hade ”valt” förlikningens och sociologins väg mot en jämnare inkomstfördelning och social trygghet. Liinamaa godtog också utan vidare fördraget mellan Finland och Sovjetunionen om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd (VSB-pakten) och ansåg att förlängningen av fördraget med tjugo år var en viktig händelse 1971.


 

Den politik som fördes på 1960-talet gav Keijo Liinamaa rätt. Med den andra republikens metoder, förlikning och planering, blev landet rikare och medborgarna fick högre levnadsstandard. Även den internationella ställningen förbättrades. Livet i sin helhet blev märkbart bättre i synnerhet för den utbildade arbetarbefolkningen och den lägre medelklassen – till och med i Mänttä hade hästfordonen och andra gammalmodigheter försvunnit och ersatts med moderna bilar och större hus, såsom statsminister Liinamaa framställde saken 1975. Och förändringarna gällde inte bara Mänttä utan omfattade hela riket.


 

Under sin första period som riksförlikningsman gjorde Keijo Liinamaa insteg bland en fåtalig elit av potentiella statsministrar. I början av 1967 tillträdde han som konsultativ tjänsteman vid statsrådet med uppdrag att utforma det första egentliga inkomstpolitiska avtalet, vid sidan av riksförlikningsmannens uppgifter. Avtalet förverkligades 1968 med beteckningen Liinamaa I. Keijo Liinamaa verkade därefter på riksplanet, och ytterligare uppdrag följde snart. Han blev justitieminister och andre finansminister 1970, arbetskraftsminister 1971–1972 samt statsminister 1975. Under regeringsförhandlingarna på 1970-talet figurerade han som statsministerkandidat hela sju gånger. President Urho Kekkonen gav Liinamaa starkt stöd vid denna tid.


 

I själva verket tillspetsades den ekonomiska och politiska situationen i Finland i början av Keijo Liinamaas tid som riksförlikningsman. Landet hade visserligen blivit rikare, men samtidigt levde man i hög grad över sina tillgångar. Därav följde den kraftiga devalveringen 1967, som blev Keijo Liinamaas största bedrift. Det allmänna inkomstpolitiska avtalet, som hörde till uppföljningen av devalveringen, var i hög grad sprunget ur riksförlikningsmannens penna och bar, liksom en del därpå följande ”skyddslagar”, också hans namn. Nationalinkomsten fortsatte därmed att stiga och hela folkets välstånd ökade trots tilltagande nationalekonomiska svårigheter och trots att de inrikespolitiska förhållandena blev oroligare.


 

Det tvååriga inkomstpolitiska avtalet inom ramen för Liinamaa I lyckades tämligen väl. Liinamaa II (1969) genomfördes däremot under visst gnissel. Hösten 1970 var det slutligen så gott som omöjligt att få ett allmänt avtal till stånd. Apropå förhandlingssystemets organisatoriska uppbyggnad suckade Keijo Liinamaa i sina annars sakliga föredrag att det hade varit enklare om det på bägge förhandlingssidor funnits tillräckligt starka centralorganisationer. Men fram till slutet av 1960-talet kommenterade han aldrig offentligt vare sig politiken eller splittringen inom det synnerligen viktiga FFC i några kraftigare ordalag än så. Sedan president Kekkonen engagerat sig i förhandlingarna mot slutet av 1970 föddes UKK-avtalet, som dock förblev ofullständigt och bara delvis förverkligades, och arbetsmarknaden blev småningom oroligare. Därmed skedde en vändning också i Keijo Liinamaas karriär. Han blev kanslichef på det nyligen grundade arbetskraftsministeriet. Eftersom han fungerat som ordförande för den kommitté som planerade det nya ministeriet, var han självskriven för uppdraget.


 

Liinamaa skulle kunna jämföras med Mauno Koivisto; de hade tagit studenten samma år, och Koivisto var statsminister under tiden för Liinamaa I. Men Liinamaa var ingen verklig politiker. Själv såg han ofta inte de framtidsutsikter som många andra förutspådde för hans del. Han avstod liksom av ouppmärksamhet från de möjligheter som mot slutet av 1960-talet kom i hans väg och bytte presidentens beundrande stöd och en folkgunst som överskred de politiska gränserna, mot kanslichefens oglamorösa ämbete vid arbetskraftsmini­steriet.


 

I början av 1970-talet föreföll det till det yttre alltjämt som om Keijo Liinamaas bana var på uppgående. Han hade tre gånger varit kortvarig minister i tjänstemannaregeringar och även statsminister 1975, då Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa hölls i Finland. Konferensen framstod som rena festen, men de inkomstpolitiska rundorna blev betungande och han avstod från dem då han tillfrågades 1973. Det blev också uppenbart att Liinamaa trots att han var en boren socialdemokrat saknade en verklig ställning inom partiet. Den äldre generation som stött honom på 1950- och 1960-talen var borta eller höll på att dra sig tillbaka, och den yngre generationen inom partiet behövde hela spelrummet för sig själv. Tjänsten som kanslichef vid arbetskraftsministeriet var frustrerande och en period i Helsingfors stadsfullmäktige räckte likaså för Liinamaa. Tidsandan i landet hade förändrats. Utvecklingsoptimismen från 1950- och 1960-talen hade ebbat ut och samhällsutvecklingen byggde inte längre på sociologi och exakt rättvisa. En ärlig och noggrann man var en dålig taktiker.


 

Under Liinamaas statsministerperiod behandlades i regeringen frågan om att grunda bildrörsfabriken Valco, vilket ledde till en brytning mellan Liinamaa och Socialdemokratiska partiet. Konflikten behandlades inte offentligt, men Liinamaa upplevde situationen som deprimerande. Statsministern genomdrev att regeringen avslog grundandet av Valco, som betraktades som ett olönsamt företag, men den följande regeringen tillät att fabriken grundades. Under de socialdemokratiska arbetskraftsministrarnas tid hade samarbetet i ministeriet löpt väl, men den centerpartistiske arbetskraftsministern i Kalevi Sorsas regering, Paavo Väyrynen, lät inte kanslichefen ta del i beslutsfattandet mot slutet av 1975. Situationen förvärrades ytterligare under den följande arbetskraftsministern Arvo Aaltos tid. Aalto, som representerade Demokratiska förbundet för Finlands folk, gjorde sina utnämningar utan att beakta kanslichefens åsikt.


 

Keijo Liinamaa såg sig om efter andra uppgifter. Men det politiska spelet hade hårdnat ytterligare, och då Liinamaa 1976 trots allt gick med på att bli inkomstpolitisk tjänsteman, var Johannes Virolainen missnöjd med resultatet och kallade Liinamaa för en dyr man. Liinamaa, som hade börjat få nog av situationen, svarade på ett för honom osedvanligt skarpt sätt på kritiken. Då tjänsten som chefdirektör för Arbetarsparbanken i Finland blev ledig intresserade den Liinamaa, som varit ordförande i bankens styrelse sedan 1971, men det unga socialdemokratiska stjärnskottet Ulf Sundqvist valdes i stället till posten. Liinamaa blev i stället riksförlikningsman på nytt 1979 då hans gamla tjänst blev ledig, trots att han hela 1970-talet tvivlat på förlikningsförfarandet. Han ville dock tro att han var tillbaka på sitt eget område. Under våren 1980 hade Liinamaa svårt att hålla ordning på den tunga förhandlingskarusellen, och den ansträngde honom en hel del, trots att situationen till slut löste sig.


 

Keijo Liinamaa, som livet igenom bevarat sin ungdoms ideal, sade vid reservofficersskolans 60-årsfest i maj 1980: ”Vi vill leva i fred och frihet i detta land och utveckla allting till det bättre för oss själva och för kommande generationer.” Bara en månad senare avled han under en joggingtur nära sitt hem i Nordsjö i Helsingfors. Han var inte mer än 51 år gammal vid sitt frånfälle. Liinamaa har karakteriserats som en samvetsgrann och tadelfri ämbetsman, men också som en ensamvarg. Kanske var det därför han slutligen marginaliserades politiskt.


 

Ilkka Seppinen


 

Keijo Antero Liinamaa, född 6.4.1929 i Mänttä, död 28.6.1980 i Helsingfors. Föräldrar kopparslagaren, socialtjänstemannen Robert Antero Liinamaa och Aili Johanna Liukko. Gift 1955 med banktjänstemannen Pirkko Iris Ilona Lindroos.


 

PRODUKTION. Työvoimapoliittisia selvityksiä. Työ­voimaministeriö, suunnitteluosasto, monistettuja tutkimuksia 9 (1975); Yleislakko juristin silmin. Vallan kahvaa - saranan puolta (1979).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Keijo Liinamaas arkiv, Riksarkivet. P. Ruohonen, Keijo Liinamaa. Sovinnon mies (1981); J. Suomi, Urho Kekkonen 1962–1968. Presidentti (1994); J. Suomi, Urho Kekkonen 1968–1972. Taistelu puolueettomuudesta (1996).


 

BILDKÄLLA. Liinamaa, Keijo. Foto: Ilpo Lukus. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 3. Republiken A–L (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4190-1416928956796

 

Upp