George de Godzinsky förnyade och internationaliserade underhållningsmusiken i Finland. I hans omfattande 1940- och 1950-talsproduktion förenas angloamerikansk swing och olika ryska och centraleuropeiska konst- och underhållningstraditioner till en färgstark och övertygande stil.
George de Godzinsky hade en mångkulturell bakgrund. På fädernet hade han polska, tjeckiska, ukrainska och rumänska rötter, på mödernet schweiziska och holländska. Modern Maria Othmar-Neuscheller kom från en förmögen industrisläkt i S:t Petersburg. Fadern, ingenjören Franciszek de Godzinsky, verkade som tjänsteman vid Rysslands handelsministerium. Privat ägnade sig fadern åt handel och sålde rysk bomull till bl.a. Finlayson-Forssa i Finland. Båda föräldrarna hade idkat pianostudier i S:t Petersburg för Alexander Ziloti; Maria Othmar-Neuscheller ville bli konsertpianist. Familjen de Godzinskys fyra medlemmar flydde 1920 undan revolutionen längs ett isigt Ladoga till Finland och bosatte sig slutligen i Brunnsparken i Helsingfors. Men familjen upplöstes; modern flyttade till Wien och senare till Schweiz för att fortsätta sina studier.
Tillsammans med en del emigrantvänner grundade Franciszek de Godzinsky en orkester i Helsingfors som fick namnet Mr. François Salong-Jazz-Band. Från 1924 uppträdde orkestern på olika restauranger, bl.a. Kapellet, Brändö Casino, Palladium och Operakällaren. Sonen George de Godzinsky blev 1930 pianist i orkestern; hans eldprov bestod i att prima vista spela några arpeggion ur Tjajkovskijs Svansjön. Före detta hade han skaffat sig erfarenhet som musiker i Ryska skolan och i ryska scoutkårens balalajkaorkester Livadi samt i Helsingfors balalajkaorkester och bröderna Putilins balalajka-mandolin ensemble som uppträdde på restaurang Tarina och på biografer.
Åren 1931–1937 studerade George de Godzinsky pianospel vid Helsingfors konservatorium för Selim Palmgren, Bengt Carlson och Erik Furuhjelm samt musikteori för Erkki Melartin och musikhistoria för Leevi Madetoja. Dessutom tog han några privatlektioner i orkesterdirigering för Georg Schnéevoigt. Efter sin examen idkade de Godzinsky fortsatta studier vid sidan av sitt arbete, uppmuntrad av Robert Kajanus.
Georg de Godzinsky engagerades 1935 som repetitör vid Finska operan. Den gästande, världsberömde basen Fjodor Sjaljapin blev förtjust i hans sätt att spela, hans färdigheter i prima vista och transponering och anlitade honom som ackompanjatör för sin turné i Fjärran Östern 1935–1936. Konserterna i Manchuriet, Kina och Japan blev 57 till antalet, och de Godzinsky betraktade turnén som ett av sina viktigaste ”universitet”. Den nyckfulle och eldfängde maestron, vars tempon, tonarter och tolkningar växlade efter humöret, krävde mycket av sin ackompanjatör.
Efter turnén i Fjärran Östern fortsatte de Godzinsky vid Finska operan. Från 1935 fick den så gott som självlärde kapellmästaren allt fler operett-, opera- och balettgästspel på sin lott. Senare kom han att dirigera vid scener i Finland, Stockholm och Göteborg, allt från sångspel och musikaler till baletter och operor. Hans period som gästande kapellmästare vid Finlands nationalopera nådde sin kulmen 1959–1965 i och med balettens gästspel i Bergen, Warszawa och Paris och i Förenta staterna. Hans sista arbete för scenen var Porgy och Bess vid operan i Lahtis 1977.
Georg de Godzinsky hade även flera uppgifter inom skivindustrin, filmen, radion och televisionen. Under andra världskriget var han en av de mest framträdande personerna på Högkvarterets underhållningsturnéer och ledde bl.a. soldatkvällarnas konserter, planerade av Reino ”Palle” Palmroth, i Mässhallen i Helsingfors. Efter fortsättningskriget blev de Godzinsky engagerad vid Suomen Filmiteollisuus (SF, Finlands filmindustri) som filmkompositör och studiokapellmästare. I det av Toivo Särkkä ledda filmbolaget komponerade de Godzinsky musiken till 64 filmer.
Det var som kapellmästare vid Radions underhållningsorkester som de Godzinsky bäst kunde förverkliga sina ambitioner som musiker och kompositör. Nils-Eric Fougstedt, som ledde Radions symfoniorkester, ville uttryckligen att de Godzinsky skulle ansvara för underhållningsorkestern. De Godzinsky verkade då som kapellmästare vid Stora Teatern i Göteborg men han tvekade inte när Fougstedt ringde och undrade om han var intresserad.
de Godzinsky skapade sin viktigaste produktion för orkester i samband med Radions symfoniorkester. Verken består av karaktärsstycken, orkesterserier, danspastischer och musikstycken för soloinstrument. De utmärks av en sprudlande wienermelodik och färgstark ryskinspirerad orkestrering. Den rika, postromantiska kromatiken i genomgångstonerna från melodi till harmoni är en del av elegansen. Musiken blir ingen ångestladdad expressionism utan bevarar sin charmfulla, wienska café- och gatuatmosfär, ibland med stänk av den engelska swingens harmoni.
Radions underhållningsorkesters aktiva period räckte till 1966; de Godzinsky blev pensionerad 1980. Hörnstenen i orkesterns repertoar bestod av inhemsk musik: kompositioner av Oskar Merikanto, Erkki Melartin, Selim Palmgren, Uuno Klami och Väinö Raitio. Nyklassikerna Ahti Sonninen, Einar Englund och Ensio Kosta fick beställningsarbeten, så också filmkompositörerna Harry Bergström, Erkki Melakoski, Rauno Lehtinen, Veikko Huuskonen och Esa Pethman. En viktig del av Radions underhållningsorkesters repertoar utgjordes av centraleuropeisk underhållningsmusik från Strauss till operettmusik, rysk karaktärsmusik och angloamerikansk musikal- och underhållningsmusik. På 1960-talet blev publiken bekant med de Godzinskys också genom televisionsprogrammet Sävelkansio (Melodialbum). de Godzinskys förebild var Robert Stolz från Wien som också var en nära familjevän.
de Godzinsky komponerade musiken till 12 operetter, sångspel och musikaler. Han gjorde musik till 64 filmer och fyra baletter till H. C. Andersens sagor för televisionen. Vidare kan nämnas hans ca femtio kompositioner för orkester, musikverk för soloinstrument och orkester samt ca 200 schlagers. de Godzinskys formtänkande påverkades av att han komponerade filmmusik. Ledmotivsdramaturgin, som han använde sig av på inrådan av Georg Malmstén redan i sin första filmkomposition (Varastettu kuolema), återkommer i de flesta av hans orkesterverk. I t.ex. Kulkurin valssi (Vagabondvalsen) förvandlas melodin i J. Alfred Tanners kuplett efter respektive situation från zigenarmusik till pastoral och klassicism. Filmens avslutande valsfantasi är ett praktfullt tjajkovskijskt fyrverkeri. År 1991 tilldelades de Godzinsky en Jussi-statyett för sina insatser inom filmen.
Av de tvåhundra schlagers som de Godzinsky komponerade för filmen har många blivit evergreens. Han samarbetade med två sångensembler, Harmony Sisters och Kipparikvartetti (Skepparkvartetten). Den senare ledde han själv från 1951. Harmony Sisters framförde flera av hans arrangemang under andra världskriget i Tyskland (då de uppträdde under namnet Geschwister Valtonen) och i länder som var Tysklands allierade. de Godzinsky måste med sin katolska församlings prästbevis påvisa att han inte var av judiskt ursprung – först då kunde hans arrangemang uppföras i det nazistiska Tyskland. Harmony Sisters gjorde hans första schlagersuccé ”Sulle salaisuuden kertoa mä voisin” (1942, Vindens sång) berömd.
de Godzinsky gjorde också sånger och arrangemang för Tapio Rautavaara och filmen Salakuljettajan laulu (1952, Smugglarens sång). Bland de arrangemang de Godzinsky gjorde för Olavi Virta är tangon Sinitaivas (Blå himmel) den mest kända. Foxtroten Katupoikien laulu (Gatpojkarnas sång) ur filmen Onnellinen ministeri (Den lycklige ministern) var skådespelerskan Birgit Kronströms bravurnummer. En av de Godzinskys succékompositioner på 1940-talet var valsen Äänisen aallot (Onegas vågor) som han komponerade på beställning av A. F. Airo, kvartermästare vid Högkvarteret.
George de Godzinsky tilldelades 1981 ett statspris för sina insatser. Han blev även den första företrädaren för underhållningsmusik som tilldelades professorstitel 1985. Delstaten Wien gav honom 1990 en silvermedalj för hans kulturarbete i Finland till förmån för Österrike.
Pekka Jalkanen
George de Godzinsky, född 5.7.1914 i S:t Petersburg, död 23.5 1994 i Helsingfors. Föräldrar ekonomieingenjören, musikern Franciszek de Godzinsky och pianisten Maria Othmar-Neuscheller. Gift med (1) Elisabeth Urbanowicz 1944, (2) produktionssekreteraren Taineli Martola 1973.
VERK. Förteckning över verk: George de Godzinsky. Finnish Music Information Centre (1982). Ca 50 orkesterverk; drygt 200 schlagers; scen- och filmmusik; verk för orkester och soloinstrument, blåsorkester och för harmonika ensemble m.m. Inspelningar: Se U. Haapanen, Suomalaisten äänilevyjen taiteilijahakemisto (1990); George de Godzinskys melodialbum. Originalinspelningar från åren 1938–1971. SIBCD 5 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A.-M. Franck, Godzinsky. En bok om George de Godzinsky (1992); P. Jalkanen, Alaska, Bombay ja Billy Boy. Jazzkulttuurin murros Helsingissä 1920-luvulla (1989); P. Jalkanen, Pohjolan yössä. Kevyen musiikin säveltäjiä Georg Malmsténista Liisa Akimofiin (1992); A. Juva, Valkokangas soi! (1992); K. Maasalo, Radion sinfoniaorkesterin viisi vuosikymmentä 1927–1977 (1980); M. Niiniluoto, Harmony Sistersien tarina (1992); Suomalaisia säveltäjiä (1994).
BILDKÄLLA. de Godzinsky, Georg. Foto: Ateljé Foto-Jatta. Uusi Suomis bildarkiv