PÖYSTI, Lasse


(1927–2019)


Skådespelare, regissör, teaterchef


Lasse Pöysti lyckades från barnstjärnans svåra utgångsläge göra en betydande teater- och filmkarriär. Han har verkat som skådespelare, regissör och teaterchef både i Finland och i Sverige.

 

Lasse Pöystis karriär som Finlands kanske genom tiderna populäraste barnstjärna fick en snabb start. Sommaren 1940 svarade han på en tidningsannons i vilken filmbolaget Suomen Filmiteollisuus (SF) sökte ”Finlands Shirley Temple och Mickey Rooney”. När han inte hörde något från bolaget gick Pöysti upp till SF:s vd Toivo Särkkä och framförde sin egen version av Walt Disneys tecknade film Snövit och de sju dvärgarna. Han fick omedelbart göra en provfilmning och valdes bland 250 sökande till rollen som pojken Olli i Suominens familj.


 

Lasse Pöysti växte upp i en tvåspråkig familj i Sordavala i Östkarelen; fadern var finsk- och modern svenskspråkig. Under vinterkriget evakuerades familjen Pöysti och reste via Tavastehus för att slutligen slå sig ner i Helsingfors. Redan som barn hade sonen ägnat sig åt att skriva och recitera och var enligt egen utsago övertygad om att han en dag skulle bli berömd filmstjärna, så att han sedan skulle kunna studera till läkare och präst och bli missionär. Efter ankomsten till Helsingfors gick Pöysti först upp till Suomi-Filmi och presenterade sig för regissören Orvo Saarikivi, som något senare flyttade till konkurrenten SF och regisserade fyra Familjen Suominen-filmer. Suomi-Filmi meddelade att de inte för tillfället hade användning för barnskådespelare. SF beslöt däremot, inspirerade av det sena 1930-talets ofantligt populära barnstjärnor i Hollywood, att göra en serie inhemska familjefilmer. För Pöystis del kom beslutet i precis rätt tid.


 

Som modell för familjefilmerna stod dels Andy Hardy-filmerna som gjort succé tack vare Mickey Rooneys popularitet, dels en serie radiohörspel om familjen Suominen, som hade samlat stora lyssnarskaror sedan 1938. Hörspelen, gjorda efter svensk modell, skrevs av pseudonymen Tuttu Paristo, under vilken dolde sig författarna Seere Salminen och Elsa Soini. Barnrollerna Olli och Pipsa spelades av Arvo och Irja Kuusla, men de var i själva verket 30-åringar och SF sökte därför skådespelare i en lämpligare ålder för filmen. Det slutliga valet, Lasse Pöysti som Olli och den tre år yngre Maire Suvanto som Pipsa, visade sig lyckat både hos publiken och kritiken.


 

Pöysti och Maire Suvanto fick ta över rollerna som Olli och Pipsa också i radion, och därtill reste de under krigsåren Finland runt med dialoger ur Familjen Suominen, dikter och annat. Åren 1941–1945 gjordes fem filmer om Helsingforsfamiljen Suominens medelklassliv. I den sista av dem, Olli gör sensation, har Olli hunnit bli en ung man som återvänder från fronten och har svårt att klara av att anpassa sig till skollivet igen. Filmserien avslutades då Yrjö Tuominen, som spelat fadern, avled men en bidragande orsak till beslutet var säkert att barnen, vars roller utvecklats till huvudroller, höll på att bli vuxna. Familjen Suominen återvände dock till vita duken ännu en gång 1959, snart efter att också hörspelsserien hade lagts ner, i filmen Familjen Suominen är här igen.

 

Även om arbetet med familjen Suominen i år räknat utgör en mycket liten del av Lasse Pöystis karriär, kom han att bli känd just som Olli, den impulsiva pojkvaskern som alltid ställer till det för sig, men är väluppfostrad och i grunden godhjärtad. Skådespelaren Pöysti har med sitt barnansikte aldrig blivit helt fri från sin första roll, som han själv senare kunde konstatera i sina memoarer, Lasses läroår (1990).


 

Filmstjärnan Lasse Pöysti kom in vid teatern redan som 15-åring. Svenska teatern erbjöd honom en stor roll i Paul Osbornes pjäs Nog lever farfar. Pöysti fick lysande kritik och snart nya roller. Han jobbade förbluffande hårt under de sista skolåren: teaterrepetitioner under håltimmarna, föreställningar på kvällarna, turnéer, filminspelningar på sommarloven och ibland på nätterna, därutöver luftvärnstjänst i Kottby och vid sidan av allt detta så pass mycket studier att han kunde avlägga studentexamen på våren 1945.


 

Pöysti började studera estetik vid Helsingfors universitet, men det blev inte mycket av studierna, då teatern slukade allt mer av hans tid. Sommaren 1945 hade han flyttat från Svenska teatern till den finskspråkiga nationalteatern, där han först var frilans och från 1947 fast anställd. Bland framgångarna från den tiden kan nämnas rollen som Andreas Blek af Nosen i Shakespeares Trettondagsafton (1949) och den för sin mimik prisade tolkningen av en stum kinesisk pojke i Max Frischs Den kinesiska muren (1949) i omstridd gästregi av Pöystis vän, konstnären och poeten Mauno Manninen.


 

År 1949 prövade Pöysti sina vingar också som regissör. Många av Nationalteaterns unga skådespelare var missnöjda över att de inte fick tillräckligt stora roller och inte fick visa vad de dög till. På eget initiativ började gruppen repetera Federico García Lorcas miniatyrskådespel Den underbara skomakarfrun, som Pöysti hade översatt efter en fransk utgåva. När föreställningen föreföll vara färdig erbjöd de den åt teaterledningen. Pjäsen, nu döpt till Rosen och sylen och översatt från Lorcas spanska original till finska, fick i regi av Pöysti ett mycket gott mottagande. Framgången aktualiserade frågan om behovet av en liten studioscen, och Nationalteaterns chef Arvi Kivimaa ville se Pöysti som fast anställd regissör vid studioscenen. Projektet förverkligades dock aldrig för Pöystis del.


 

Pöysti stod i början av 1950-talet inför viktiga karriärval. Han gjorde en lång studieresa till Paris och erbjöds möjlighet att stanna i Frankrike och studera skådespelarkonst, men han återvände ändå till Finland. Både SF och det nya filmbolaget Fennada-Filmi erbjöd Pöysti engagemang som regissör, och han tackade ja till Fennadas erbjudande. Också frågan om en fortsatt teaterkarriär blev aktuell. Pöysti berättar i sina memoarer att det på den tiden var en hemsk tanke att frivilligt lämna Nationalteatern: man försökte med alla medel komma in på nationens huvudscen, och när man väl lyckats så stannade man där. Icke desto mindre beslöt Pöysti 1952 att flytta till den lilla Intimiteatteri, som grundats av Mauno Manninen och som lockade också många andra unga, begåvade skådespelare. Intimiteatteri hade till en början inte ens en egen teaterlokal, men erbjöd bättre möjligheter till ett flexibelt och kollektivt sätt att arbeta än de stora institutionsteatrarna. Jussi Jurkka var den mest omtalade bland Intimiteatteris unga manliga skådepelare, och Pöysti fick gott om tid att koncentrera sig på film. Några uppmärksammade roller gjorde han ändå, t.ex. herr Jourdain i Molières Borgaren som adelsman. Föreställningen var ett säreget sceniskt experiment, där publiken satt runt omkring scenen.


 

Pöysti flyttade 1955 till Lilla teatern på Kaserngatan i Helsingfors, som köpts av Vivica Bandler. Han stannade där i nästan tjugo år tillsammans med sin hustru, skådespelerskan Birgitta Ulfsson. Lilla teaterns spelår var normalt indelat i två delar. Med Pöystis ord ”brände man på höstarna pengar och skakade om den finlandssvenska publiken som flöt omkring i sin lugna konservatism”. Under vårsäsongen drog man fulla hus med revyer bestående av korta sketcher som knöts ihop av något slags röd tråd. Revyerna arbetades fram i snabb takt och innehöll mycket dagsaktuellt material, politisk satir och parodier.


 

Lilla teatern gästspelade också flitigt i de övriga nordiska länderna. I Sverige kom det egentliga genombrottet med Tove Janssons mumintroll och med Pöysti som Mumintrollet själv. Mumintrollen gick på teatern i början av 1960-talet, och i slutet av decenniet gjorde teaterns skådespelare också en tv-serie med trollen. Det har sagts att finlandssvenskan, som i svenska öron kunde låta som en arkaisk och något komisk dialekt, började uppskattas i och med mumintrollen. Sedermera har hur som helst de rikssvenska teatrarnas dörrar stått öppna för finlandssvenska skådespelare.


 

År 1967 sålde Vivica Bandler Lilla teatern till Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson. Teatern, som hade flyttat till nya utrymmen på Georgsgatan, leddes av Pöysti fram till 1974, då den såldes vidare till Asko Sarkola. Pöystis och Ulfssons era inleddes med Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan omdöpt till Fempennisoperan, som aviserade en ännu mer öppet politisk inriktning än tidigare. Lilla teatern var privatägd, men strävade till en mer demokratisk arbetsfördelning än de stora institutionsteatrarna. Det blev kutym att ordna diskussionskvällar med publiken efter politiska pjäser som Sången om skråpuken av Peter Weiss. Teatern fortsatte också sin gamla kabarétradition, och ibland kunde man reagera mycket snabbt på aktuella händelser, som i fallet med Tjeckoslovakien-kabarén 1968. Höjdpunkten på Pöystis och Ulfssons chefsperiod på Lilla teatern var Claes Anderssons pjäs Familjen i regi av Pöysti (1974), där Ulfsson spelade Jokern som kommenterade händelserna i diktform, medan Pöysti gjorde en prisad huvudroll som medelklassfamiljens alkoholiserade far som försöker sluta supa.


 

Tampereen Työväen Teatteri hade kontaktat Pöysti redan 1972, och två år senare tackade han ja till att bli teaterchef i Tammerfors. Han strävade till att dela in repertoaren i tre delar, klassiker, modern experimentell teater samt stycken som behandlade arbetarnas problem och historia. Det handlade ju trots allt om Finlands sista egentliga arbetarteater. I sina memoarer skriver Pöysti att han aldrig riktigt blev hemmastadd i Tammerfors. I pressen bråkades det om teaterns arbetarframtoning, och inom teatern uppstod det meningsskiljaktigheter t.ex. om relationen mellan skådespelarna och publiken då Pöysti kritiserade husets favoritskådespelare för att medvetet fiska efter applåder. Mycket av hans tid upptogs av administration; bl.a. krävde teaterns nybygge mycket tid. Han fortsatte dock i mån av möjlighet med konstnärligt arbete både som skådespelare och i andra uppgifter. Bland annat regisserade han och gjorde dramaturgin till den lyckade uppsättningen av tredje delen av Väinö Linnas stora roman Här under polstjärnan.


 

Pöysti flyttade 1981 till Stockholm, där han fått i uppgift att leda Nordens största scen, Kungliga dramatiska teatern. Valet föranledde mycken offentlig debatt i Sverige, och Pöystis tid i Stockholm präglades av tvister än om skådespelarnas tjänstledigheter, än om den alltför stora andelen barnteater, än om programpolitikens allmänna riktlinjer. Pöystis ursprungliga idé för en mångårig programsatsning, en granskning av upplysningstiden ur dagsperspektiv, fick aldrig riktigt luft under vingarna. Pöysti avskedades till slut mitt i sin andra tjänsteperiod. Efter det återvände han till att bli heltidsskådepelare efter nästan tjugo år som chef på olika teatrar. Till hans stora roller efter Stockholmstiden hör titelrollen i Brechts pjäs Galileis liv i regi av Ralf Långbacka på Helsingfors stadsteater 1987.


 

Lasse Pöysti har under nästan hela sin teaterkarriär också arbetat med film, ibland mer, ibland mindre regelbundet. Biobesökarna kände länge Pöysti, förutom som Suominens Olli, framför allt som komiker. Han gjorde från krigsåren till 1960-talets början ungefär 30 filmroller, till största delen i komedier. Under 1950-talet blev han särskilt populär som rekryt i soldatfarser. Bland hans övriga roller kan nämnas den som sjungande sjöman i den exotiskt laddade musikalen Det hände i Rio i regi av Ville Salminen (1951), och som en enkel karl från landet som får bekanta sig med det moderna livet via ett besök i ett varuhus i Matti Kassilas film Syndabocken (1957).


 

Pöysti regisserade åtta filmer 1952–1960, de flesta av dem lätta komedier. Han har själv karaktäriserat sin tid som filmregissör som ”bortkastade år”, men erkänner att han är rätt så nöjd med soldatfarsen Flickornas egen rekryt (1952) och med sin sista film, Justus ordnar allt (1960), som byggde på en populär tv-serie med samma namn. Pöysti spelade själv huvudrollen i båda filmerna. Också filmerna ... och Helena spelar (1952) och Farväl Helena (1955), som byggde på Aino Räsäsens romantiska romaner om Helena, fick ett rätt positivt mottagande.


 

De gamla filmbolagen gick in i en kris vid decennieskiftet 1960. Efter det har Pöysti setts mer sällan på vita duken, men hans roller har varit desto mer betydande. Särskilt hyllade blev hans huvudroller i Långbackas Brechtfilmatisering Herr Puntila och hans dräng Matti (1979), och i Kassilas filmatisering av F. E. Sillanpääs Människolivets ljuvlighet och elände (1988), där Pöysti gör ett slags självporträtt av den försupne författaren vars kreativitet sinat.


 

Utöver teater och film har Pöysti gjort en betydande karriär också inom tv. Han var regissör och hallåman i Finlands första offentliga tv-sändning 1955, och anställdes 1963 vid tv-teatern, där han var skådespelare i fem år samtidigt som han arbetade på Lilla teatern. Den viktigaste av de här årens tv-roller var den hyllade titelrollen i August Strindbergs Gustaf III. Trots alla förändringar i tv-teknik och stil har inspelningen sänts i repris flera gånger, och Pöystis rollprestation har varje gång lyfts fram som dess bärande kraft. Från 1977 läste Pöysti kvällssagan i finska TV 2:s barnprogram Pikku Kakkonen.


 

I början av 1990-talet förverkligade Lasse Pöysti en långvarig dröm och flyttade till Paris, men har sedermera flyttat till Drumsö i Helsingfors. Han har hela tiden fortsatt framträda i filmer, i tv och på teater både i Finland och utomlands. Dessutom har han skrivit flitigt och publicerat både sagor och en memoartrilogi som fick ett gott mottagande. Pöysti fick hederstiteln professor 1994.


 

Kimmo Laine


 

Lasse Erik Pöysti, född 24.1.1927 i Sordavala, död 5.4.2019 i Helsingfors. Föräldrar avdelningschefen Eino Tauno Pöysti och Signe Maria Köhler. Gift 1952 med skådespelerskan Birgitta Margaretha Ulfsson, (skild).


 

PRODUKTION. Lasses läroår (1990); Fot mot jord (1991); I lånta kläder (1992); Pallo maton alla (1995); Iltasatuja (1997); Sortavalasta Pariisiin (2000); Fermaatissa tavataan. Puheenvuoroja musiikista (2003).


 

VERK. Teaterregi: Rosen och sylen (1949); Söner av ett folk (1967); Familjen (1974). Filmregi: Flickornas egen rekryt (1952); Justus ordnar allt (1960); …och Helena spelar (1952); Farväl Helena (1955). Teaterroller i: Nog lever farfar (1942); Fempennisoperan (1967); Sången om skråpuken (1967); Trettondagsafton (1949); Den kinesiska muren (1949); Galileis liv (1987); Gustaf III (1964, tv-roll); Mumintrollet (1969, tv-roll). Filmroll i: Olli gör sensation (1945); Flickornas egen rekryt (1952); Familjen Suominen är här igen (1959); Syndabocken (1957); Justus ordnar allt (1960); Herr Puntila och hans dräng Matti (1979); Männsikolivets ljuvlighet och elände (1988). Musikalroll: Det hände i Rio (1951).


 

BILDKÄLLA. Pöysti, Lasse. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.