I sitt skriftställarskap behandlade J. A. Hollo förutom pedagogik också estetik, filosofi och skönlitteratur. Han översatte träget litteratur till finska under flera årtionden och innehar ett oslagbart rekord såväl i antal översättningar som i antal originalspråk.
Efter studentexamen 1905 avlade Juho August Hollo en snabb kandidatexamen 1907 och disputerade ett tiotal år senare med avhandlingen Mielikuvitus ja sen kasvattaminen (1919, Fantasin och dess fostran). Hollo fick praktisk erfarenhet av pedagogiken som lärare i Österbotten och Helsingfors. År 1920 blev han docent i pedagogik, och mellan 1920 och 1925 studerade han utomlands, främst i Leipzig, Paris, Genève och Wien. Man vet att han i Wien var bibliotekarie i ett privat bibliotek. Samtidigt lärde han känna kulturlivet i de städer han vistades i och förkovrade sina redan omfattande språkkunskaper. Monografierna Kasvatuksen maailma (Uppfostrans värld) och Kasvatuksen teoria (Uppfostrans teori) öppnade dörren till universitetsvärlden. År 1930 utnämndes Hollo till extraordinarie professor och 1937 till ordinarie professor i pedagogik och didaktik.
Titeln på Hollos avhandling avspeglar hans syn på pedagogiken. Nyckelordet är fantasi. Hollo ansåg det mycket viktigt att fantasin uppodlas, målet var att ”ledsaga den unga människan i hennes utveckling”. Hollo dryftar betydelsen av ”fiktiv kunskap” och betonar att det är ett värde som är såväl estetiskt som etiskt. Man kan säga att Hollo rör sig mellan Yrjö Hirn (estetik) och Eino Kaila (filosofi och psykologi). Han befinner sig kanske närmare den förstnämnde. Man kan också hitta beröringspunkter med den diskussion om ”emotionell intelligens” som uppstod på 1990-talet.
Hollo har lyft fram agrarideologen och folklivsskildraren Santeri Alkios betydelse som inspiration för hans egen litterära utveckling. Hollo planerade att bli författare, men blev i stället kritiker. Från början av 1910-talet och fram till 1922 framträdde han som litteraturkritiker i olika tidskrifter, särskilt i Valvoja. En ny aktiv period inleddes kring 1947 och kulminerade i essäsamlingen Kohtaamiani (1953, Mina möten). Hollo var den förste som uppmärksammade det unika och värdefulla i Aleksis Kivis lyrik, i två essäer 1911–1912 och i en studie. Han lämnade dock Kivi åt sidan då Viljo Tarkiainen, senare professor i inhemsk litteratur vid Helsingfors universitet, inriktade sig på Kivi i sin forsknig.
Bland det Hollo skrev under den senare perioden kan särskilt nämnas hans essä om Otto Manninen och dennes översättarvärv, iakttagelser kring peripetin i några stora romaner (Cervantes och Kivi) och de många inledningarna till finska översättningar av olika klassiker (Swift, Voltaire). Hollo läste alltid texten noga, levde sig in i författarens värld och riktade uppmärksamheten mot den. Han kom på så sätt att inspirera den unga kritikergeneration som på 1950-talet var intresserad av anglosaxisk nykritik och såg kopplingar till denna i Hollos essäer. Hollo betonade emellertid de kulturhistoriska perspektiven i högre grad än nykritikerna gjorde.
J. A. Hollo hör till de mest produktiva finska översättarna i Finland; frågan är om någon annan åstadkommit lika många förfinskningar. I författarmatrikeln Finlands författare 1809–1916 räknar man upp 164 översättningar av honom, men eftersom flerdelade arbeten har räknats som ett enda och det lär finnas översättningar som inte tagits med i förteckningen, torde man kunna utgå från att översättningarna uppgår till omkring 200, kanske betydligt fler. Hollo översatte från åtminstone 14 olika språk, varav en del var mycket exotiska (persiska, arabiska). Listan på klassiker han översatt är imponerande; den omfattar bl.a. Apuleius, Cervantes, Goethe, Dostojevskij, Tolstoj, Swift, Voltaire, Flaubert, Nietzsche och Tusen och en natt.
Hollo blev också en av de främsta finländska aforistikerna. Hans samlade aforismer, som visar honom som en skarp och ironisk iakttagare, har givits ut som bilaga till den postuma Sielun vaellus (1985, Själens vandring), som innehåller dagboksanteckningar. I aforismerna angriper författaren blixtsnabbt och skickligt de fenomen som han ifrågasätter och kommenterar dem på ett finurligt sätt. Dagboksanteckningarna ger en bild av en vaken och kritisk men samtidigt mångsidig och tolerant humanist med sinne för proportioner. En del av Hollos essäer har senare givits ut i volymen Lukemisesta (1992, Om läsandet).
Kai Laitinen
Juho August Hollo, född 17.1.1885 i Laihela, död 22.1.1967 i Helsingfors. Föräldrar fabrikören Elias Hollo och Susanna Widmark. Gift med (1) Aili Armida Pihlström 1910, (2) sångerskan, musikpedagogen Iris Anna Antonina Walden 1920.
PRODUKTION. Mielikuvitus ja sen kasvattaminen I–II (1918); Kasvatuksen maailma ynnä muita tutkielmia (1927; fullständigt omarb. utg. 1952); Kasvatuksen teoria (1927); Itsekasvatus ja elämisen taito (1931); Suomalainen Ilias. Virittäjä 3–4/1942; Kaksi ”Seitsemän veljeksen” käännöstä. Virittäjä 1/1943; Kaksi satiiria. Voltairen Candide ja Swiftin Gulliver (1953); Kohtaamiani. Valikoima tutkielmia ja arvosteluja (1953); Sielun vaellus. Päiväkirjan merkintöjä 1918–1967 (1985). Se även Finlands författare 1809–1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. T. Anhava, J. A. Hollo. Parnasso 8/1967; M. Koskenniemi, Juho August Hollo, Suomalainen Tiedeakatemia. Esitelmät ja pöytäkirjat 1967 (1968); T. Krogerus, Homo crescens – kasvava ihminen. Lukemisesta av J. A. Hollo (1992); K. Laitinen, Humanisti ja hänen muistikirjansa. Sielun vaellus av J. A. Hollo (1985); E. S. Repo, J. A. Hollo arvostelijana. Suomalainen Suomi 1/1955.
BILDKÄLLA. Hollo, Juho August. Foto: Ateljé Rembrandt. Museiverket.