Daniel Juslenius var en av 1700-talets ivrigaste fennofiler. Han studerade det finska språket, och lovordar i sin avhandling Aboa vetus et nova (1700) Finland och dess urgamla bildning. Hans huvudverk är dock en finsk-latinsk-svensk ordbok.
Daniel Juslenius har gått till hävderna närmast i egenskap av fennofil, som en av dem som ivrade för en nationalkänsla i Finland. Hans verksamhetsfält omspann dock mycket mer än så. Hans avhandling Aboa vetus et nova (Åbo förr och nu) är ett av de viktigaste tidiga historiska arbetena om Finland. Juslenius finska lexikon är det första i sitt slag och var länge i flitigt bruk. Han gjorde sina landsmän uppmärksamma på betydelsen av finskan som språk och på Finlands historia. Han grundlade den tradition som kom att föras vidare av hans brors dotterson, Henrik Gabriel Porthan, som grund för de nationella vetenskaperna.
Daniel Juslenius far Daniel Henriksson var av västfinsk härstamning. Han blev kaplan i Mietois i Virmo församling 1665 samt kyrkoherde där 1680. Fadern antog det latiniserade släktnamnet Juslenius efter Jusela gård i Vittis. Modern hette Barbara Göös. Familjen hade fem barn, varav den äldsta sonen Henrik blev borgmästare i Nystad 1693 samt häradshövding i Nöteborg 1697. Abraham blev kyrkoherde i Somero 1693 och i Lojo 1705. Gabriel Juslenius utnämndes till professor i logik och metafysik vid Åbo akademi 1702 och till professor i teologi där 1720. Dennes dotter Christina gifte sig med kyrkoherden i Viitasaari, Sigfrid Porthan. Henrik Gabriel Porthan var deras son.
Familjens yngsta barn, Daniel Danielsson, föddes i Mietois 1676. Han blev moderlös redan vid drygt två års ålder och undervisades först av fadern och därefter av sina bröder Abraham och Gabriel. Efter fyra år i Åbo katedralskola skrevs han i mars 1691 in vid 15 års ålder vid Åbo akademi. Vid faderns död en månad senare råkade familjen dock i stort ekonomiskt trångmål. För att säkra sig en inkomst och återuppta sina studier var Juslenius tvungen att försörja sig som informator. Detta ledde till att hans studier drog ut på tiden, men bidrog till att han blev bekant med flera av sin tids inflytelserika män, vilket han längre fram kom att ha nytta av. Efter att han återvänt till Finland från Koporje i Ingermanland, där han varit informator, försörjde han sig nödåren 1696–1697 som sjöman på sin bror Henriks fartyg, som seglade mellan Nystad och Riga. År 1697 återupptog han sina studier vid Åbo akademi.
Daniel Juslenius dissertation pro exercitio, Aboa vetus et nova, utkom 1700 och fick ett överväldigande mottagande. Preses, professor Johannes Munster, hade ingen andel i avhandlingen. Juslenius ställning som finskhetens fader och som framstående fennofil grundar sig i hög grad på detta arbete, där han enligt den romerska retorikens regler lovordar sin hembygds historia, rikedomar och naturskönhet. Trots att ämnet för avhandlingen är lokalhistoriskt lyckas Juslenius utvidga den till ett lovtal över hela Finland, som enligt honom är världens äldsta civilisation. Förebilder för avhandlingen är dels Michael Wexionius (adlad Gyldenstolpe) geografiska och historiska skildring av Finland från 1650, men framför allt Olof Rudbecks Atlantica, som hade rönt stor uppmärksamhet.
År 1701 försvarade Juslenius under teologiprofessorn David Lunds presidium en betydande dissertation om frälsningsläran, Consilium Dei circa salutem nostram. Efter en tids vistelse i Stockholm återvände han till Åbo, där han blev biträdande sekreterare vid akademin genom prokanslern biskop Johannes Gezelius d.y:s tillskyndan. Juslenius blev också informator för dennes son. Något senare anlitade Gezelius honom som biträde vid redigeringen av sin kommenterade utgåva av Bibeln. Biskopen var i flera avseenden ett stöd för den unge Juslenius. Han var liksom denne en ivrig fennofil; de delade en strävan att lyfta finskan till ett språk i jämbredd med de andra kulturspråken.
Juslenius blev magister 1703 sedan han försvarat sin dissertation pro gradu Vindiciae Fennorum (Finnarnas försvar). För detta arbete, skrivet med något större realism än den tre år äldre Aboa vetus et nova, blev han primus magister.
Juslenius lärarbana vid Åbo akademi inleddes 1705, då han blev adjunkt vid filosofiska fakulteten. Samma år försvarades den första avhandlingen under hans presidium, Ratio in assensum divinae veritatis revelatae deducta, som förfäktar att läran om Kristus som förmedlare mellan Gud och människan är förnuftsenlig. Knappt två år senare utnämndes Juslenius till akademins sekreterare, och 1712 blev han linguarum professor (professor i hebreiska och grekiska). I sitt installationsföredrag påvisade han likheter mellan finskan, hebreiskan och grekiskan. Juslenius hävdar i sitt tal att det finns omkring 500 finska ord som härstammar från hebreiskan, och att en anmärkningsvärd lexikal överensstämmelse mellan finskan och grekiskan föreligger. Juslenius var professor till 1727, med avbrott för stora ofreden, och presiderade för sammanlagt tio dissertationer på latin.
Juslenius flydde under stora ofreden 1713–1722 med sin familj över till svenska sidan, där han bland annat blev lektor i retorik och poetik vid gymnasiet i Västerås. I sitt inskriptionstal, ”De miseriis Fennorum”, skildrade han de olyckor som drabbat Finlands folk, och hävdade att den i stor utsträckning kunde skyllas på svenskarna. År 1719 utsågs han till rektor för gymnasiet i Västerås. Juslenius ägnade sig härefter i allt högre grad åt teologi, och prästvigdes i Västerås 1720.
Freden i Nystad satte punkt för Juslenius vistelse i Västerås, och han återvände till Åbo akademi 1722, något mindre glödande i sin patriotism. I och för sig behövdes hans fennofila insatser nu mer än tidigare, eftersom det språkpolitiska klimatet vid universitetet hade skärpts efter Johannes Gezelius d.y:s frånfälle 1718. I ett slag hade Åbo fått en ny biskop och prokansler för universitetet, Herman Witte, som visserligen talade estniska, men ingen finska. Witte motarbetade finländska sökanden i tjänsteutnämningarna vid universitetet och gjorde livet surt för Juslenius vid upprepade tillfällen. Efter påtryckningar från Wittes sida valdes Nils Norby 1724 till tredje professor vid teologiska fakulteten, fastän konsistoriet placerat Juslenius i första förslagsrum.
Emellertid nödgades Witte slutligen falla till föga, och Juslenius utnämndes 1727 till tredje professor i teologi vid Åbo akademi, för att följande år upphöjas till andre professor. Under de sju år han innehade professuren uppnådde han inga vetenskapliga resultat av betydelse, även om han promoverades till teologie doktor vid Uppsala universitet 1732 för sina vetenskapliga meriter. Under Juslenius år som professor i teologi, och som rektor för akademin år 1729, upptogs hans tid av tjänsteplikter och politik.
Som kyrkoman intresserade sig Juslenius framför allt för kristen renlärighet och folkundervisning. Han fick ett ypperligt tillfälle att föra fram dessa frågor 1733, när han uppställdes på förslag vid biskopsvalet inom såväl Åbo som Borgå stift. Juslenius valde Borgå, och visade sig vara flitig och målmedveten. Han företog långa visitationsresor till de mest avlägsna församlingarna i sitt stift. Han tvekade inte heller att tvinga ortodoxa karelare att omvända sig till den lutherska läran.
Hattarnas ryska krig utbröt 1741. Sommaren därpå flydde Juslenius med familj än en gång över till den svenska sidan, för att aldrig mera återvända. Där fortsatte han den politiska verksamhet han inlett tio år tidigare. Han deltog i riksdagen 1742, där han i likhet med många andra finska riksdagsmän understödde mössornas fredsvänliga linje. Juslenius var medlem av den kommission som dömde generalerna Charles Emil Lewenhaupt och Henrik Magnus von Buddenbrock till döden. Även inom kyrkan erbjöd vistelsen i Sverige nya möjligheter för Juslenius, som 1744 blev biskop i Skara. Vid det laget var han 68 år gammal, men ägnade sig fortfarande ihärdigt åt skrivarbete. Det var vid denna tidpunkt hans vetenskapligt sett mest betydande verk, ett finskt-latinskt-svenskt lexikon på 600 sidor, Suomalaisen sana-lugun koetus/ Finsk orda-boks försök, såg dagens ljus. Boken, som trycktes i Stockholm 1745, var frukten av ett vidlyftigt insamlingsarbete och omfattar 16000 finska ord. Det är den första finska ordboken i egentlig mening. Samma år utkom Juslenius sista verk, en översättning till finska av Olof Svebilius katekes, som lästes flitigt i Finland ända till slutet av 1800-talet.
Juslenius deltog i riksdagen 1751 och bevittnade Adolf Fredriks kröning den 26 november samma år. Efter detta sinade krafterna, och han avled följande sommar i Brunsbo, i närheten av Skara.
Reijo Pitkäranta
Daniel Juslenius, född 10.6.1676 i Mietois, död 17.7. 1752 i Brunsbo. Föräldrar kyrkoherden i Virmo Daniel Henriksson Juslenius och Barbara Göös. Gift 1707 med Hedvig Lundberg, 1730 med Katarina Schultz.
PRODUKTION. Aboa vetus et nova (1700) (sv. övers. 1841, till finska 1929, 1987); Vindiciae Fennorum (1703); De convenientia linguae Fennicae cum Hebraea et Graeca (1712); De miseriis Fennorum (1715); Suomalaisen Sana-Lugun Coetus: Jumalan avulla, suurella työllä, pitkällä ajalla, monen neuvolla, Suomen Kielen Cunniaxi Coottu Daniel Jusleniuxelda (1745); Se även: T. Melander, Personskrifter hänförande sig till Finland 1562−1713: bibliografisk förteckning 1−5 (1951−1959); Suomen kirjallisuus II (1963); J. Vallinkoski, Turun akatemian väitöskirjat 1642−1828 I (1966).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. I.A. Heikel, Filologins studium vid Åbo universitet (1894); I. A. Heikel, Helsingfors universitet 1640−1940 (1940); S. Heininen & M. Heikkilä, Suomen kirkkohistoria (1966); M. Klinge, Professorer (1990); M. Klinge et al., Kungliga akademien i Åbo 1640−1808 (1988); P. Laasonen, Finlands kyrkohistoria 2: åren 1593−1808. Skellefteå (2000); A.J. Pietilä, Daniel Juslenius. Hänen elämänsä ja vaikutuksensa I−II (1907−1910); H. Råbergh, Teologins historia vid Åbo universitet I (1893); M.G. Schybergsson, Historiens studium vid Åbo universitet (1891); J. Vallinkoski, Turun akatemian väitös-kirjat 1642−1828 I−II (1962−1969).
BILDKÄLLA. Juslenius, Daniel. Autotypi efter porträtt i Borgå domkapitel. C. von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet II (1904).