Pietismen framträdde i Finland i slutet av 1680-talet, initierad av Lars Ulstadius. Det är inte lätt att rättvist kategorisera en så tidig kyrkans kritiker som Ulstadius. I varje fall kom han att bli den tidiga finska pietismens andliga fader och martyr, och det är följaktligen skäligt att se honom som rörelsens förgrundsgestalt. Petrus Schäfer gjorde kring sekelskiftet 1700 hans läror kända bland pietister, mystiker, spiritualister och kväkare i såväl Europa som Amerika.
Lars Ulstadius föddes förmodligen på 1650-talet. Hans far, f.d. skolmästare vid trivialskolan i Uleåborg, var kyrkoherde i Ijo. Även hans mor Maria Lithovius hade en kyrklig bakgrund; hennes far var kyrkoherde i Limingo. Med sin far som förebild och enligt österbottnisk sed studerade Lars Ulstadius först i Uppsala, från medlet av 1670-talet, och sedan vid Åbo akademi i början av 1680-talet. Ulstadius prästvigdes 1680. Samma år nämns han i mantalslängden som collega superior vid trivialskolan i Uleåborg.
Ulstadius sökte 1681 kaplanstjänsten i Uleåborg, men förbigicks till förmån för sin svåger Johannes Forbus. Ulstadius hade anlag för tungsinne och led därtill av en allvarlig sjukdom, vilket lade ytterligare sten på bördan. Man har sett hans erotiska eskapader i Uppsala som en bakomliggande orsak, men härtill saknas belägg. Konsistoriets protokoll vid Uppsala universitet ger dock en tämligen färgstark bild av honom. Efter att kaplanstjänsten gått honom förbi drevs Ulstadius in i en religiös kris, som fick sitt mest markanta uttryck 1683, när han sprängde sin fem år tidigare bortgångne fars bibliotek i luften och begav sig till Åbo efter att förgäves ha uppmanat Uleåborgs borgerskap att göra bot och bättring.
I Åbo blev Ulstadius nasir, efter gammaltestamentlig förebild. Han vägrade att klippa hår och skägg, likaledes att byta kläder. På grund av sina inre stridigheter begärde han tillstånd till offentlig bikt. Biskop Johannes Gezelius avslog dock hans begäran. Men med bifall från Enevald Svenonius, kyrkoherde i den finska församlingen i Åbo, fick Ulstadius trots allt bikta sig offentligt. När han i ett senare skede ställdes inför rätta var trots mot biskop en av punkterna i anklagelsen mot honom.
Ulstadius blev i Åbo också föremål för en mer välvillig uppmärksamhet. Enevald Svenonius, som var teologiprofessor vid akademin i Åbo, uppskattade Ulstadius livshållning. Även professorn i praktisk filosofi och historia, Andreas Wanochius, sägs ha uttryckt en förhoppning om att alla kunde vara lika djupt kristna som Ulstadius. Till dem som stödde Ulstadius sällade sig sannolikt också professorn i hebreiska och grekiska Simon Paulinus. Då professor Paulinus tillika var inspektor för den österbottniska nationen vid akademin kunde han även förväntas uppträda stödjande.
Den 22 juli 1688 inträffade något som skulle komma att starkt prägla Ulstadius fortsatta liv. Ulstadius avbröt kaplanens predikan i Åbo domkyrka och begärde att själv få tala. Utan att ha fått tillstånd att tala utdömde han den lutherska läran, för att prästerskapet saknade den Helige Ande. I tumultet som uppstod fick Ulstadius sina kläder sönderrivna, och sprang till slut naken längs kyrkogången. Incidenten ledde till rättsliga åtgärder, eftersom Ulstadius stört kyrkofriden. Processen inleddes i rådstugurätten, som hade hand om undersökningarna. I praktiken hölls Ulstadius i rannsakningshäkte, senast från 1689. Efter sitt anstötliga uppträdande i kyrkan miste Ulstadius den uppskattning han tidigare rönt, vilket beseglade hans öde. Ingen kunde nu försvara honom utan att befläcka sitt namn och anseende.
Under förhören avgav Ulstadius ett slags erkännande, i vilket hans trosbekännelse ingick. Hans kritik riktade sig framför allt mot de inom ortodoxin favoriserade lärorna, den forensiska rättfärdiggörelseläran (enligt vilken Gud ”dömer” en människa rättfärdig), sakramentsläran och kyrkoläran. Därtill höjde han ett anklagande finger mot prästerskapet, som han i hånfulla ordalag anklagade för ogudaktighet. I Ulstadius bekännelse uppträder kiliasmen (tron på ett framtida fridsrike) för första gången i Finland, om man frånser de profetiska böcker som skrevs av Sigfrid Aronius Forsius, kyrkoherde i Ekenäs.
Förhören med Ulstadius flyttades inom kort över till domkapitlet och till hovrätten. Händelseförloppet väckte stor uppmärksamhet speciellt bland de unga studenterna. I slutet av 1689 anammade Petrus Schäfer Ulstadius läror och blev sålunda själv ulstadian.
Hovrätten var benägen att anse Ulstadius svagsint (infirmitas mentis), men biskopssonen Johannes Gezelius d.y., som studerat pietismen i Estland, Livland och Tyskland, ville ställa Ulstadius läror och livsåskådning i deras rätta sammanhang och tog avstånd från en sådan uppfattning. Detta var utgångsläget för den i Finland första långvariga rättsprocessen om pietismen. År 1692 dömde hovrätten Ulstadius till döden, en dom som kungen mildrade till livstids tvångsarbete på Smedjegården i Stockholm. Där avled Ulstadius i fångenskap i hög ålder 1732. Sina sista år levde den nästan helt döve Ulstadius i ånger över sin tidigare övertygelse. Trots att han 1719 blev benådad stannade han på egen begäran kvar i fångenskapen. Detta skingrade inte nämnvärt det mytiska skimmer som vidlådde honom.
Det var speciellt Petrus Schäfers förtjänst att Ulstadius redan under sin livstid blev en myt och legend som både pietister och deras motståndare kunde hänvisa till. Där den kände tyske radikalpietisten Gottfried Arnold beskrev Ulstadius som en ångerpredikant hyllade teologen och pietismmotståndaren Johann Georg Neumann från Wittenberg den beslutsamhet som Karl XI visat i domen mot Ulstadius. Ulstadius förekommer även i Catalogus testium veritatis, som sammanställdes av den kände tyske radikalmystikern Friedrich Breckling. Även Johann Konrad Dippel, sträng motståndare till ortodoxin, hänvisade till Ulstadius öde i Alea belli Muselmannici. Han jämförde Ulstadius, som han försökte träffa i Sverige 1726, med Jeremias som sänkts ned i brunnen.
Esko M. Laine
Lars, Laurentius Andrae Ulstadius, född på 1650-talet i Uleåborg, död i Smedjegården, Stockholm 6.10.1732. Föräldrar kyrkoherden i Ijo Andreas Andrae Ulstadius och Maria Lithovius.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. Pohjolan-Pirhonen, Näkökohtia ulstadiolaisesta liikkeestä, Xenia Ruuthiana. Finska Kyrkohistoriska samfundets handlingar XVVII (1945); E. Kansanaho, Suomalaiset yltiöpietistit Lauri Ulstadius ja Pietari Schäfer. Finska Kyrkohistoriska Samfundets Årsskrift XLI–XLII (1954); N. Odenvik, Lars Ulstadius. En pietismens banérförare i fångenskap för sin tro – och några av hans medkämpar. Stockholm (1940); H. Schneider, Beziehungen deutscher radikaler Pietisten zu Skandinavien. Finska Kyrkohistoriska Samfundets handlingar 157 (1992); P. Laasonen, Johannes Gezelius d.J. und die Rezeption des deutschen Pietismus in Finnland. Wolfenbütteler Beiträge Bd 8. Frankfurt am Main (1988).