Juhani Aho, till 1907 Johannes Brofeldt, var den första den första bland de författare som skrev på finska som levde av sin penna. Hans mångsidiga verksamhet fick stor nationell betydelse. Han utvecklade det moderna finska skriftspråket samtidigt som han företrädde de moderna europeiska litterära strömningarna mot slutet av 1800-talet och sökte en internationell läsekrets. Vid sidan av sitt författarskap gav Aho ut ett flertal tidningar och översatte skönlitteratur till finska.
I den finska litteraturhistorien betecknar Juhani Ahos författarskap i många avseenden en brytning. Aho har karakteriserats som en nationell författare, men hans författarskap har samtidigt flera internationella beröringspunkter. Han är känd som skildrare av det savolaxiska landskapet och lynnet. Men hans förhållande till uppväxtmiljön är dubbelbottnat. I sina skrifter skildrar Aho ofta med värme den försvinnande savolaxiska kulturen och dess människor, men intresserar sig också i hög grad för storstaden. Aho tog sina motiv från en värld stadd i förändring. Han använde sig av den nya teknikens och de nya kommunikationernas möjligheter. Mest omedelbart var det gensvar hans arbeten fick i ungfinska kretsar.
Aho var den första finska författaren som livnärde sig på sin penna. Redan i ett tidigt skede fick han tillfredsställande honorar av sina förläggare; sedermera erhöll han offentligt stöd i form av stipendier och priser. Samtidigt eftersträvade han, som en av de första mer uppburna finska författarna, en internationell läsekrets. Liksom Johannes Linnankoski hade han läsare runtom i Europa, särskilt i Sverige, tack vare den livliga översättningsverksamheten kring sekelskiftet 1900. Att han gick miste om Nobelpriset i litteratur kan kanske tillskrivas tillfälligheter och ogynnsamma litterära konjunkturer. Aho var på förslag i flera omgångar fram till sin död.
Juhani Aho, eller Johannes Brofeldt som han hette fram till 1907, föddes i Väärns prästgård i Lapinlax och tillbringade en stor del av sin barndom i trakterna kring Idensalmi. Som barn lekte han på marker som tillhörde Mansikkaniemi prästgård, där striderna vid Koljonvirta hade stått 1808. (Prästgården är sedan 1958 ett museum tillägnat Aho.) Under hans ungdomstid på 1870-talet bodde familjen i Vieremä. Redan i sina brev från skoltiden skildrar han med ömsint humor landskapet och dess människor. Åren 1872–1880 gick Aho i Kuopio finska lyceum, en bastion för det finska språket i en omgivning där de kulturbärande kretsarna av hävd talade svenska. Sitt författarnamn använde Juhani Aho redan under skoltiden när han signerade sina litterära alster. Efternamnet torde härstamma från landskapsbeskrivningarna i Kalevala och Kanteletar, där aho (övergiven sved, eller fält) ofta har ett romantiskt skimmer.
Ahos far härstammade från Savolax, modern från Österbotten. I äktenskapet mellan Henrik Gustaf Theodor Brofeldt och Emma Snellman förenades således två geografiskt avlägsna släkter. Det motsatsfyllda utgångsläget utlöste en konstnärlig energi inte bara hos Juhani utan också hos hans bägge författarbröder Kalle (Kaarlo Brofeldt) och Pekka Aho. De skulle alla tre bli kraftfulla förnyare av den finska litteraturen.
Juhani Ahos far var en legendarisk predikant; några av hans predikningar finns utgivna i Saarnoja (1917). Fadern var folklig och anspråkslös, han avböjde högre kyrkliga ämbeten och världsliga förtroendeuppdrag. År 1883 blev han kyrkoherde i Idensalmi församling, kort efter att sonen hade inlett sin författarbana. Theodor Brofeldts far och farfar var båda anhängare av den savolaxiska väckelserörelsen.
Genom sin mor stod Juhani Aho i kontakt med den österbottniska väckelsen som han skulle skildra som en sträng och världsfrånvänd rörelse. Ahos morfars far, kyrkoherden i Hyrynsalmi, var tillfällesdiktare och skildrare av sin hembygd, och via modern finner man också släktskapsband till Anders Chydenius, skriftställare, riksdagsman och kyrkoherde i Gamlakarleby.
I början av sin författarbana, under 1880-talets första år, kunde Aho krydda sitt språk med folkliga uttryck. I grunden skrev han dock en kultiverad, fint nyanserad prosa. Han lade grunden till en modern finsk konstprosa i ett skede då de språkliga och stilmässiga förebilderna (Kalevalatraditionen och Aleksis Kivi) började te sig föråldrade.
Efter att ha blivit student vid Kuopio lyceum inledde Aho studier vid Helsingfors universitet. I likhet med många av sina årskamrater hade han tid över för annat än studier, och ägnade sig bl.a. åt studentpolitik. Av brev från denna tid kan man se hur de nationella och sociala frågorna drabbade Aho och länge höll honom i sitt grepp. Han fängslades av den radikalt finskhetsivrande gruppen K. P. T. (”koko programmi toimeen” = ”hela programmet genomförs”) och dess nationella och demokratiska målsättningar, och drev dem till sin spets. Ahos politiska fanatism var nästan lika kompromisslös som den österbottniska pietismen. På 1880-talet var Aho en typisk representant för den unga falangen inom det finska partiet, banerförare för nya idéer.
Till Ahos politiska åttitalsradikalism knöts ett estetiskt förnyelseprogram. Han var med om att utveckla ett stilideal som odlades i den s.k. Järnefeltska kretsen. I kretsen förekom Elisabeth Järnefelt och hennes konstnärssöner Kasper, Arvid, Eero och Armas, bröderna Aho samt Heikki Kauppinen, eller Kauppis-Heikki, en allmogeförfattare som Aho hade känt sedan barndomen. Gruppen hade även samröre med Minna Canths salong i Kuopio, i synnerhet efter det familjen Järnefelt 1884 flyttat till staden.
Kretsen anslöt sig till den moderna realism som redan framträtt internationellt. Det litterära programmet kan definieras med Ahos egna begrepp. Det gällde att kombinera allmängiltiga karaktärer ”typer” med äkta och naturtrogna iakttagelser och att fånga stundens stämningar. Programmet förverkligades praktiskt taget redan i Ahos första mästerverk Järnvägen (1884). I romanerna Prästens dotter (1885) och Prästens hustru (1893) fäste han särskilt stor vikt vid det konstnärliga uttrycket. Då Aho skrev sina tidiga romaner kunde han förlita sig på Järnefeltarna som kritiker. Hans samarbete med Elisabeth Järnefelt överskred i början av 1880-talet gängse gränser: trots stor åldersskillnad (Järnefelt var 22 år äldre än Aho) förälskade sig Aho i ”tant”.
Det var inte bara Järnefeltarna och Canth som fick läsa Ahos alster innan de var färdiga, han lät också publicera ”första versioner” i tidningar och tidskrifter. Aho var också verksam som journalist. I början av 1880-talet skrev han i Uusi Suometar, år 1885 var han korrespondent för Kaiku och 1886 respektive 1887–1889 redaktör för landsortstidningarna Keski-Suomi och Savo. Han var en av dem som grundade det ungfinska partiets språkrör Päivälehti vid decennieskiftet 1890. Fram till sin död medverkade han i Päivälehti och i efterföljaren Helsingin Sanomat. Tillsammans med sin bror redigerade han 1892–1903 Uusi Kuvalehti, en populärt hållen tidskrift. Journalistens rörlighet utvecklade hans öga för den litterära detaljen. Bara under en etapp av sin författarbana övergav Aho det lilla formatet; det var när han i begynnande medelålder tog itu med att skriva historiska romaner.
Ahos liv och verksamhet kan delas in i perioder, men utmärkande för honom är samtidigt den konstanta föränderligheten. Som författare hade han ett behov av att erbjuda sina läsare något de inte förväntat sig. Den politiskt radikala perioden tog slut med en stipendieresa till Paris 1889–1890. Om Aho i unga år aktivt försökt utöva ett slags samhällelig realism, fick författaren i trettioårsåldern upp ögonen för alltings relativitet. I artikeln ”Teaatterista tultua” (Kommen från teatern) vittnar Aho om romantikens betydelse. Den realistiska analysen ersattes i detta skede av ett syntetiskt grepp, ett försök att fånga ”livets stora, enkla drag”.
Aho hade på 1890-talet ett behov av att etablera sig. Giftermålet med Venny Soldan 1891 sammanföll i tiden med hans intresse för Kalevala och väckelserörelsen. År 1894 gav Aho ut Heränneitä (De väckta). Boken innehöll vad han kallade ”spånor”, småstycken, om väckelsen och de väckta. Tillsammans med sin hustru gav han samma år ut en bilderbok för barn, Suomalainen kuvakirja lapsille ja nuorisolle (1894, Finsk bilderbok för barn och ungdom). År 1897 utkom Panu, en historisk roman som skildrar mötet mellan den gamla och nya tiden i de karelska landskapen.
Ahos litterära medelålder bestod av vandringsår. Han sökte en gemenskap. När han 1897 hyrde Vårbacka, en villa i det som nu är Träskända, blev detta början till en konstnärskoloni vid Tusby träsk. Inom kort slog sig Pekka Halonen, Johan Henrik Erkko, Eero Järnefelt och Jean Sibelius ned i omgivningarna. Under sina fjorton år i ”Ahola”, som villan döptes till, blev Aho finsk nationalförfattare. Vid sekelskiftet 1900 drogs han på nytt in i dagspolitiken. Samtidigt utsattes han för skarp kritik av en yngre generation. Eino Leino angrep honom privat för hans ”konstnärliga slummer” och offentligt för att ha iklätt sig rollen som ”samhällets stöttepelare”. Han blev också kritiserad för att han författat beställningsverk. För att finansiera sitt författarskap hade Aho åtagit sig att skriva en biografi över industrimannen Antti Ahlström. Biografigenren hade Aho tidigare prövat då han tecknade sin svärfar August Fredrik Soldans porträtt i boken En idéernas man (1901).
Som uttolkare av de nationella stämningarna under ofärdsåren skrev Aho öppet partiska ”spånor” i Enris och andra nya spånor från åren 1891 och 1899 (1900). Sådant var riskabelt och han gick i frivillig exil; åren 1903–1904 vistades han med sin familj i Italien och Österrike. Han sände krönikor från ort och ställe till olika tidningar. Krönikorna bearbetade han senare till två reseskildringar. Här fick han också ingivelsen till Vårdagar och frostnätter I–III (1906), där han på blomstrande prosa skildrar den nationella väckelsen från 1840-talet framåt, Johan Vilhelm Snellmans, Elias Lönnrots och Paavo Ruotsalainens era.
Sedan Aho återvänt till Finland åtog han sig snart nya uppgifter. En tilltagande arbetsbörda tvang honom att flytta till Helsingfors, där han förblev bosatt under resten av sitt liv. Han invaldes i styrelsen för Finska nationalteatern (1906–1916) och utsågs till författarrepresentant i bibelkommittén (från 1906 till sin död). Aho och Paavo Cajander var 1907 de första finskspråkiga författare som promoverades till hedersdoktorer vid Helsingfors universitet. Aho var bland de första som åtnjöt statlig författarpension, från 1906 och framåt. Han hade förtroendeuppdrag i Finlands författarförbund, Finska Litteratursällskapet och Statens litteraturkommission.
Juhani Ahos femtioårsdag 1911 firades som en nationell högtidsdag. Hyllningarna nådde författaren trots att han hade dragit sig undan till sina högt skattade laxforsar i Huopana i Viitasaari. Från 1905 till 1920, den sista sommaren han ännu var vid god hälsa, reste han till Huopanankoski för att flugfiska. Fiskeintresset satte också sina spår i hans författarskap. Småfisk och storfisk (1921) innehåller berättelser med fiskemotiv och sakprosa om fiskar och fiske.
Ahos sista litterära period kännetecknas av stilistisk koncentration. Ett sent men viktigt arbete, kortromanen Juha (1911, Johan), nådde inte lika stora upplagor som Järnvägen, hans ungdomstida mästerverk. Ändå kommer kanske Juha med sin dramatiska laddning och sitt finslipade språk att visa sig vara det mest bestående verket i hans produktion. Romanen har haft stora internationella framgångar, säkert delvis därför att den filmatiserats i flera repriser. Den första versionen regisserades av Mauritz Stiller i början av 1920-talet. På 1930-talet producerade Juhani Ahos söners bolag Aho & Soldan en filmatisering med Nyrki Tapiovaara som regissör. En färgversion gjordes på 1950-talet. Aki Kaurismäkis svartvita stumfilmsversion från slutet av 1990-talet är ett slags nygammal filmbearbetning av Ahos roman och samtidigt ett självständigt konstverk. Juha har också gjorts till opera två gånger, först av Leevi Madetoja, därefter av Aarre Merikanto.
Under sina sista femton år kom Aho att i allt högre grad koncentrera sig på ideella och moraliska frågor. Dramat Domen (1907) skrevs i ett stämningsläge som var färgat av ofärdsåren. Det innehåller för sin tid delvis eldfängt material, en polemik om det berättigade i passivt motstånd respektive undfallenhetspolitik som svar på förryskningspolitiken i Finland. Premiären ställdes in av myndigheterna; man angav politiska skäl för spelförbudet. Romanen Fredseremiten (1916), tillkommen under trycket av ett pågående världskrig, är ett ställningstagande i fredsfrågan, ett pacifistiskt principinlägg som gick spårlöst förbi i det undantagsläge som rådde. Om det finska inbördeskriget skrev Aho en alltjämt angelägen dagbok, Hajamietteitä kapinaviikoilta (Spridda tankar från upprorsveckorna, 1918–1919).
Inbördeskriget upplevde Aho som en svår personlig katastrof. Han kände inte längre igen sitt folk, och folket inte honom. Så blev också försäljningssiffrorna blygsamma. Inbördeskriget ingav Aho ångest och det medförde också gräl inom familjen, vilket fick Aho att ta sin tillflykt till ett nostalgiskt, förflutenhetens landskap. Kortromanen Minns du? (1920), som skrevs när Aho låg i boskillnad från sin hustru, tangerar det självbiografiska: här rymmer berättaren från vardagens karghet till barndomens och ungdomens idyll.
Ahos kortprosa – åtta samlingar ”spånor” utkom mellan 1891 och 1921 – har kommit att utgöra en sorts självbiografi: här kan man följa författarens konstnärliga utveckling. De tidiga spånorna upptas ofta av barndomsminnen, men här finns också satiriska och kritiskt granskande betraktelser. I kortprosan från ofärdsåren skrev Aho ned allegorier om det ryska förtrycket. I spånorna från 1910- och 1920-talen växlar stämningen från nedslagenhet och leda till en euforisk lust att erövra ny litterär mark.
Till Ahos litterära verksamhet hör även ett antal översättningar av svensk prosa. Han gjorde till exempel Zacharias Topelius Fältskärns berättelser och Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige tillgängliga för en finskspråkig läsepublik.
Juhani Aho drabbades av difteri och avled vintern 1921. Hans begravning den 12 augusti 1921 blev en nationell sorgehögtid. Sedan slutet av 1990-talet har Juhani Aho som person kommit att fängsla i allt högre grad, vilket ett flertal studier och källutgåvor ger prov på. I ett dokumentärt arbete som bygger på Elisabeth Järnefelts brev framträder den unga författarens förälskelser. Riitta Konttinens biografi över Venny Soldan-Brofeldt och Tuula Levos roman om Tilly Soldan fyller ut bilden av en äldre Aho. Tarja-Liisa Hypéns avhandling Kuvassa oikealla Juhani Aho (till höger på bilden Juhani Aho) ger en framställning av Ahos popularitet och hur den har växlat.
År 1948 grundades Juhani Aho-sällskapet, som har initierat två museer till Juhani Ahos minne, i Idensalmi och Träskända. Sedan början av 1980-talet firas Aho-dagen i Idensalmi vartannat år, något som också det vittnar om förnyat intresse för författaren.
Juhani Niemi
Johannes Brofeldt, från 1907 Juhani Aho, född 11.9.1861 i Lapinlax, död 8.8.1921 Helsingfors. Föräldrar kyrkoherden Henrik Gustaf Theodor Brofeldt och Karolina Fredrika Emelie (Emma) Snellman. Gift 1891 med konstnärinnan Vendla Irene (Venny) Soldan.
PRODUKTION. Romaner: Rautatie (1884, sv. övers. Järnvägen 1920); Papin tytär (1885, Prästens dotter 1893); Papin rouva (1893, Prästens hustru 1893); Panu. Kuvauksia kristinuskon ja pakanuuden lopputaistelusta Suomessa (1897, Panu 1898); Kevät ja takatalvi I–II (1906, Vårdagar och frostnätter 1906); Juha (1911, Johan 1911); Omatunto. Saaristokertomus (1914, Samvetet 1914); Rauhan erakko (1916, Fredseremiten 1916). Övrig prosa: Helsinkiin (1889, Till Helsingfors 1893); Lastuja. Kertomuksia ja kuvauksia (1891, Spånor 1891); Heränneitä. Kuvauksia herännäisyyden ajoilta, novellikokoelma (1894); Suomalainen kuvakirja lapsille ja nuorisolle (1894, tills. med Venny Soldan-Brofeldt); Katajainen kansani. Ja muita uusia ja vanhoja lastuja vuosilta 1891 ja 1899 (1899, Enris 1900); Aatteiden mies. Piirteitä August Fredrik Soldanin elämästä (1901, En idéernas man. Biografi öfver August Fredrik Soldan 1901); Hajamietteitä kapinaviikoilta I–III (1918–1919); Muistatko? Kukkia keväiseltä niityltä (1920, Minns du? 1921); Lohilastuja ja kalakaskuja (1921, Småfisk och storfisk 1922). Se även Finlands författare 1809–1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Juhani Ahos arkiv, Finska Litteratursällskapets arkiv; A. J. Aho, Juhani Aho. Elämä ja teokset I–II (1951); G. Castrén, Juhani Aho I–II (1922); P.-E. Cederholm, Juhani Aho i Sverige. Pressmottagande och Nobelpriskandidatur. Stockholm Studies in Finnish Language and Literature 12. Stockholm (2008); I. Havu, Juhani Aho (1929); T.-L. Hypén, Klassikon julkinen identiteetti. Juhani Aho ja Rautatie (1995); T.-L. Hypén, Kuvassa oikealla Juhani Aho. Suomalaisen kirjallisuudentutkimuksen Aho-kuva 1880-luvulta 1990-luvulle (1999); E. Järnefelt, Elisabeth Järnefeltin kirjeitä 1881–1929 (1996); R. Konttinen, Boheemielämä. Venny Soldan-Brofeldtin taiteilijantie (1996); K. Kurikka, Identiteettiongelmia suomalaisessa kirjallisuudessa (1995); K. Laitinen, Juhani Aho, ennen ja nyt. Hiidenkivi 4/1997; E. Leino, Suomalaisia kirjailijoita (1909); T. Levo, Neiti Soldan (2001); J. Niemi, Juhani Aho (1985); J. Niemi, Aho ja arkiston aukot. Elias 4/1991; J. Nummi, Aika Pariisissa. Juhani Ahon ranskalainen kausi 1889–1890 (2002); K. Ranki, Isänmaa ja Ranska. Suomalainen frankofilia 1880–1914 (2007); E. Säisä, Kevättä kohti. Esseitä (1988); N. P. Virtanen, Juhani Ahon tuotanto sekä hänen teoksiaan ja elämäänsä käsittelevä kirjallisuus (1961).
BILDKÄLLA. Aho, Juhani. Foto: Ateljé Fritz Hjertzell. 1880. SKS/Litteraturarkivet.