Carl Niclas Keckman blev redan som ung känd för sina goda insikter i såväl latin och grekiska som finska. År 1829 blev han den första lektorn i finska språket vid universitetet. En viktig del av hans verksamhet som lektor var översättning till finska av både prosa och poesi. Han samlade material till en ordbok över finska språket och till en förteckning över tryckta skrifter på finska. Det föll dock på andra att slutföra och publicera dessa storverk.
Carl Niclas Keckman kom från en välbärgad köpmansfamilj i Uleåborg. Under svenska tiden var fadern två gånger riksdagsman, och 1819 tilldelades han kommerseråds titel av Alexander I under dennes resa i Finland. Fadern var målmedveten men också nyckfull; modern Helena, född Schulin och första gången gift Franzén, var vacker och varmhjärtad. Hon är främst känd genom sitt äldsta barn, professorn, biskopen och poeten Frans Michael Franzén.
Uleåborg var till största delen en finskspråkig stad. Keckmans fars släkt kom från Paldamo, moderns släkt (Suhonen) från trakten av Sordavala. Modern talade finska med barnen. Sara Wacklins kända memoarverk Hundrade minnen från Österbotten belyser förhållandena i Uleåborg och släkten Keckman under hennes barn- och ungdomstid.
Keckman skrev själv vanligen sitt namn Carl N. Keckman och tilltalades Calle. Han skickades redan i unga år till akademin i Åbo, liksom en gång i tiden hans elva år äldre halvbror Frans Michael Franzén. Franzén var fortfarande professor i Åbo, då Keckman 16 år gammal anlände och blev medlem i den österbottniska studentnationen. Det var på våren 1809, alldeles vid tiden för den stora politiska omvälvningen. I en dikt på franska till kejsaren beskrev Franzén Finland som ett ”Österns barn” som nu ”återvänt hem”. Franzén lämnade landet hösten 1811. Under de följande tre åren åtnjöt Keckman ett offentligt stipendium. Han disputerade pro exercitio 1812 och pro gradu 1815 för eloquentiae och poeseos professorn Johan Fredrik Wallenius. Den senare avhandlingen, De oscillis Baccho suspendi solitis, behandlade ett mytologiskt ämne och är möjligen författad av honom själv. Keckman blev sålunda grundligt förtrogen med den klassiska litteraturen, vilket visas av att han 1828 stod i beråd att i konkurrens med J. L. Runeberg söka tjänsten som adjunkt i klassisk litteratur, en plan som dock gick om intet då tjänsten tillsattes på annat vis. Han hade redan 1818 publicerat Platons Kriton i svensk översättning och därmed visat sin förmåga även som grecist.
Keckman promoverades till magister vid promotionen 1815, och samma år utnämndes han till extraordinarie amanuens, året därpå till ordinarie amanuens, vid universitetsbiblioteket. Han publicerade 1821 Förteckning å härtills vetterligen tryckta Finska Skrifter, som han kompletterade och samlade uppgifter för under återstoden av sitt liv; till slut blev det Fredrik Wilhelm Pipping som, med hänvisning till Keckmans förarbete, publicerade den kända förteckningen över tryckta skrifter på finska.
Enligt de nya statuterna av 1828 skulle universitetet, efter Åbo brand flyttat till Helsingfors, vid sidan av lektorer i franska, ryska och engelska språken även ha en lektorstjänst i finska; studenterna hade redan 1821 genom massadress önskat undervisning i finska vid universitetet, vilket nu genomfördes. När tjänsten utlysts disputerade Keckman den 12 juni 1828 på en avhandling pro munere, De formis conjugationum in lingua Fennica meditationes, om finska språkets verbböjning, som var olika i östfinska och västfinska dialekter. Även hans konkurrent Gabriel Rein disputerade på en grammatisk avhandling, om deklinationer. Keckman utnämndes till tjänsten den 18 juli 1829. Tidigare hade han, som nämnts, hoppats bli assistent i klassiska språk, sedan translator i finska språket i den kejserliga senaten. Rein blev först tjänstförrättande, sedan ordinarie lektor i tyska språket och 1834 professor i historia.
Keckman redigerade ett urval folkdikter insamlade av Zacharias Topelius d.ä., vilket framgår av Keckmans korrespondens. Till hans meriter hörde också ett uppdrag som redaktör i Åbo 1823–1824 för Turun Wiikko-Sanomat tillsammans med magister K. E. Hällfors, först som biträde åt tidningens grundare Reinhold von Becker, sedan på tu man hand med Hällfors. Keckman uppfattade sitt lektorat som en lärartjänst i språk och litteratur; han skulle vara filolog och inte bara lingvist, såsom man ofta har trott. Han föreläste i både grammatik och folkdiktning utifrån Elias Lönnrots Kantele och Kalevala.
Översättning intog en central plats i undervisningen i klassiska och orientaliska språk, och även Keckman utgav som avhandlingar pro exercitio skrivna av studenter två översättningar till finska, den första sången i Iliaden och 150 versrader av Sofokles: Iliadis Homericae prima rhapsodia fennice reddita 1832 och Sophoclis Oedipi regis versus 1-150 fennice redditi, 1837.
Keckman spelade också en viktig roll vid stiftandet av Finska Litteratursällskapet. En liten krets som ivrade för finska språket och litteraturen samlades runt det program som företräddes av Keckman med sitt lektorat. Som en följd av situationen efter det polska upproret ändrade sällskapet rätt snabbt karaktär och blev ett halvofficiellt organ för utvecklandet av nationaliteten; Keckman blev sällskapets sekreterare och kvarstod i denna befattning fram till sin död. I den egenskapen redigerade han sällskapets första publikation, Kultala, som var hans finska översättning av Heinrich Zschokkes rätt omfattande, upplysande och politiskt lojalistiska roman Goldmacherdorf (Guld-dalen). Han ombesörjde tryckningen av Lönnrots Kalevala samt av andra publikationer som sällskapet gav ut. Från 1836 var han även medlem av censurkommittén och från 1834 av Societas pro Fauna et Flora Fennica.
En uppfattning om Keckmans personlighet får läsaren av hans brev, bland dem flera humoristiska, avfattade på runometer på finska språket. För vännen Immanuel Ilmoni beskrev han 1829 turerna i sina tjänsteansökningar, men avslutade muntert (och karakteristiskt) med en referens till att ta sig en tår på tand.
C. N. Keckman dog ogift 1838.
Matti Klinge
Carl Niclas Keckman, född 25.6.1793 i Uleåborg, död 9.5.1838 i Helsingfors. Föräldrar kommerserådet Lars Henric Keckman och Helena Schulin.
PRODUKTION. De formis conjugationum in lingua Fennica meditationes (1829). Se även T. Carpelan & L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 I−II (1925); Finlands författare 1809−1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. C. N. Keckmans arkiv, Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv. A. Anttila, Yliopiston ensimmäinen suomen kielen lehtori K. N. Keckman (1928); A. R. Cederberg, Suomalaisuuden merkkimiehiä. K. N. Keckman (1917); M. Klinge, Senaatintorin sanoma (1996); I. Pääkkönen, Suomalainen sydämestä. Carl Niclas Keckmanin toiminta suomen kielen kehittäjänä (1994); I. Sulkunen, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1831−1892 (2004); P. Tommila, Suomen sanomalehdistön alkuvaiheet. Suomen lehdistön historia I (1988); Vaka veli veikkoseni. C. N. Keckmanin kirjeitä 1812−1838 (1998).
BILDKÄLLA. Keckman, Carl Niclas. Teckning (okänt ursprung). SKS/Litteraturarkivet.