Gunnar Berndtson var på sin tid en mycket välrenommerad salongsmålare, känd för sina skickligt utförda och detaljrika arbeten. Under den nationalromantiska vågen kring sekelskiftet 1900 föll hans verk i glömska, ända tills mer internationella strömningar mot slutet av 1900-talet på nytt lyfte fram Berndtson och hans verk.
Gunnar Berndtson inledde sin konstnärsbana under den intressanta konstnärliga brytningstiden på 1870-talet. Konstlivet, som dittills hade dominerats av Düsseldorfskolan, mottog nya intryck från Paris, dit den unga generationen konstnärer styrde stäven. Berndtson var en av de första som begav sig direkt till Paris utan att ta omvägen via Tyskland. Lockad av vännen Albert Edelfelt kom han till staden efter ett par års studier vid Polytekniska skolan i Helsingfors, där han studerat för att göra sina föräldrar till lags. Konststudierna utomlands möjliggjordes tack vare ett understöd av den finska senaten, som han beviljades 1876, 1877 och 1879.
I Paris målade Edelfelt och Berndtson ofta tillsammans; de delade ateljé och lärare. I synnerhet Jean Louis Ernest Meissonier hade stort inflytande på Berndtson. Medan Edelfelt rätt snabbt frigjorde sig från Meissonier, kan man spåra ett bestående intryck hos Berndtson.
Berndtsons första betydande verk är utan tvekan ”Kammarmusik” (1878), som samtidigt utgjorde hans debut som salongsmålare. Målningen visades även i Helsingfors och Viborg och blev föremål för många positiva omdömen i samtida tidningsrecensioner.
Nästa betydande verk, det första som väckte uppmärksamhet i vidare kretsar i Paris, var ”Konstkännare i Louvren” (1879, Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä). Det är ett detaljrikt arbete, helt i Meissoniers anda, som gjorde stor succé. Målningen anses vara Berndtsons första fullmogna arbete och löstes in av Finska konstföreningen, därifrån den emellertid såldes vidare efter endast tre dagar. Ministerstatssekreteraren friherre Emil Stjernvall-Walleen hade nämligen visat intresse för målningen, och lyckades mot förmodan få köpa den. Senare gick målningen i arv till hans syster Aurora Karamzin, vars arvingar sålde den till Gösta Serlachius. En motsvarande intressekonflikt råkade en annan av Berndtsons målningar ut för, när en tavla som Ateneum införskaffat avstods till en ny ägare. Dessa tilldragelser vittnar om hur omtyckta Berndtsons verk var redan under hans livstid.
Även målningen ”La chanson de la mariée” eller ”Brudens visa” (1881) blev omedelbart en succé. Den avbildades i Parissalongens utställningskatalog, vilket var premiär för en finländsk konstnär. Verket omnämndes i över femtio recensioner i fransk press. Trägravyrer ingick i ett flertal tidningar, vilket inte hörde till vanligheterna på den tiden. Efter en internationell auktion såldes målningen till en samlare från Finland, Herman Frithiof Antell, och tillhör fortfarande de Antellska samlingarna på Ateneum.
”Brudens visa” föreställer ett bröllopssällskap som nyss avslutat festmåltiden. Ljuset faller in i det ljusa rummet genom två fönster. Den unga vitklädda bruden har stigit upp och sjunger en lovsång till barndomshemmet. Bröllopsgästerna är återgivna med en för Berndtson ny psykologisk skärpa. Festbordduken, porslinet, bordssilvret, glasen, blommorna och frukterna är mästerligt återgivna, men saknar den för Berndtson typiska detaljrika penselföringen, som lätt får överhanden i hans arbeten. Målningen innebar ett stort steg mot ett måleri i fransk impressionistisk stil med dess mjuka färgskala.
Framgången med ”Brudens visa” medförde många porträtt- och andra beställningar för Berndtsons del. Mest lockande var uppdraget för tidningen Le Monde Illustré att göra ett flertal teckningar från en rättegång i Kairo som väckt internationell uppmärksamhet. Berndtson reste dit i sällskap med sin gode vän baron Delort de Gléon, som ägde en villa i Kairo. Resan till Egypten blev en stor framgång för Berndtson, som fick många porträttbeställningar i utlänningskolonin. Därtill var honoraren anmärkningsvärt högre än i Finland.
Sedan han tillbringat vintern i Egypten hade Berndtson för avsikt att fira sommar i Finland och därefter återvända till Egypten, bl.a. på grund av alla beställningsarbeten han ännu inte hunnit med. Ödet ville dock annat. Vid hemkomsten konstaterades han vara ”obotligt sjuk”, och de följande åren drog han sig tillbaka för att behandla sin sjukdom på kurorter i hemlandet och utomlands. Sjukdomen tycktes ha gett med sig 1885, då var han tillräckligt återställd för att delta i en stor nationell konstutställning på Riddarhuset och måla en serie djärva porträtt. Modell var bland annat hans fästmö och blivande maka, Hedvig Cronstedt. Paret gifte sig 1887, samma år porträttet av henne blev klart, och bröllopsresan gick till Paris och Sydfrankrike.
Berndtsons framgång var såväl konstnärlig som kommersiell. Han närmade sig igen det franska friluftsmåleriet och impressionismens realistiska färgskala, som ansågs passa väl ihop med hans nyfunna stil. Han ombads även undervisa unga konstnärer, bl.a. Magnus Enckell, Väinö Blomstedt, Beda Stjernschantz och Ellen Thesleff, vilket 1891 ledde till en tjänst som lärare vid Finska konstföreningens ritskola. Dessutom invaldes han i den viktiga pris- och inköpsnämnden vid Ateneum.
Början av 1890-talet innebar en ny kreativ period för Berndtson. Målningen ”Hans namn” (1890), där hustrun står modell i parken framför föräldrahemmet på Brändö, visar hans nya konstnärliga inriktning. Han närmar sig sina modeller ur en mer psykologiserande vinkel, och strävar till att gestalta även deras personlighet. År 1891 anordnade Berndtson sin första och enda separatutställning i Helsingfors.
Även Berndtsons soldränkta målning av sin systerdotter Karin von Born (”Sommar”, 1893) pekar mot något helt nytt. Den visar en ung flicka på bryggan till sommarvistet Fantsnäs i Pernå. Tavlan är målad med en för Berndtson ovanligt bred pensel, och han har lagt stor vikt vid att framställa solljus och skugga.
Åren 1892–1893 var Berndtson sjukskriven från sin lärartjänst vid Konstföreningens ritskola; vikarie blev på hans uttryckliga begäran Helene Schjerfbeck. Vid denna tidpunkt fick sjukdomen åter honom i sitt våld, och han tillfrisknade inte mer. Gunnar Berndtson avled 1895, vid endast 40 års ålder. Året därpå ordnade Ateneum en stor minnesutställning, varefter han föll i glömska till 1916, då Ateneum än en gång ställde ut ett stort antal av hans målningar. Därefter skulle det dröja ända till 1981 innan Berndtsons arbeten igen ställdes ut, den här gången på Åbo konstmuseum, som även visade en mer omfattande presentation av hans målningar 1998.
Den främsta orsaken till att Berndtson under lång tid föll i glömska och sällan uppmärksammades vid sidan av andra konstnärer i sin generation, är förmodligen att hans verk är utspridda och få till antalet. Hans internationella inriktning gjorde honom till något av ett särfall, vilket säkert bidrog till att han ignorerades under den nationalromantiska perioden kring sekelskiftet 1900. På senare år har emellertid en mer global konstsyn vunnit insteg, vilket väckt ett förnyat intresse och stora framgångar för hans konst.
Berndt Arell
Gunnar Fredrik Berndtson, född 24.10.1854 i Helsingfors, död 9.4.1895 i Helsingfors. Föräldrar filosofie doktorn Fredrik Berndtson och Augusta Kristina de la Chapelle. Gift 1887 med Hedvig Cronstedt.
VERK. Bl.a. ”Brudens visa” (1881) och ”Porträtt av August Schauman” (1893) i Statens konstmuseum/Ateneum; Åbo konstmuseum; ”Konstkännare i Louvren” (1879) i Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Gunnar Berndtson. Salongsmålaren (1998); L. Wennervirta, Gunnar Berndtson (1922).
BILDKÄLLA. Berndtson, Gunnar. Foto: Daniel Nyblin, 1885. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.