Adolf Fredrik Muncks karriär var typisk för Gustav III:s regeringstid: en snabb befordran med kungligt stöd, inblandning i intriger och skandaler samt efter kungens död onåd och landsflykt. Två händelser har belastat hans eftermäle. Den ena, en för kungadynstin i Sverige viktig fråga, är om Munck var den verklige fadern till tronarvingen Gustav Adolf. Den andra är hans andel i förfalskningen av stora mängder rubelsedlar och s.k. fahnehielmare i Sverige 1791. Forskarna har i allmänhet friat Munck från anklagelserna i det föregående fallet, men hans andel i sedelförfalskningen är fortfarande oklar.
Adolf Fredrik Munck föddes på Rantakylä gård i S:t Michels socken och inledde sin militära bana som volontär i Savolax infanteriregemente 1760. Han kom till hovet 1765, först som page hos kung Adolf Fredrik. Den nye kungen Gustav III befordrade honom till sin egen kammarpage och såg till att hans officersbana fortsatte i huvudstadens bästa regementen. Munck var ett nära stöd för kungen under statskuppen 1772. Han utnämndes strax därefter till hovstallmästare och 1773 till förste hovstallmästare. Detta ämbete innehade han till 1788. Munck utnämndes dessutom bland annat till ceremonimästare för rikets riddarordnar 1778, och 1781 blev han ståthållare på Drottningholms slott och senare också på några andra kungliga slott. Muncks äldre bror Johan Henrik Munck avancerade lika-så till betydande poster.
Adolf Fredrik Munck deltog inte personligen i Gustav III:s krig mot Ryssland 1788–1790 eftersom han ständigt var medlem i olika kommittéer med anknytning till kriget och i andra organ; bland annat skötte han regeringsärenden i Stockholm under kungens fälttåg i Finland. Munck upphöjdes till friherre 1788 (friherrebrevet daterades retroaktivt till 1778) och till greve samma år. På grund av beskyllningar om sedelförfalskning var Munck efter Gustav III:s död tvungen att i april 1792 enligt beslut av hertig Karl lämna alla sina poster, återlämna alla utmärkelser, avsäga sig sitt namn och flytta utomlands. I slutet av april inledde Munck sin resa till Pisa. Han bodde i Milano från 1797 och köpte sig följande år ett gods i närheten av den norditalienska staden Massa. Från Italien försökte han ständigt återupprätta sitt anseende i Sverige, dock utan att lyckas. Först Karl XIV Johan beviljade honom 1825 en liten pension.
Som hovstallmästare hörde Munck till kungaparets, Gustav III:s och Sofia Magdalenas, närmaste krets. Munck hade på 1770-talet också deltagit i kungens hemliga sällskap och delat hans kabbalistiska, mystiska och alkemistiska intressen. Munck var bland annat stormästare med alla mystiska hederstecken i det fysionomiska Metatronsällskapet, som ägnade sig åt uttolkning av ansiktsdrag. När kungens intresse för mystik och ockultism minskade i början av 1780-talet, svalnade också hans tillgivenhet för Munck.
Kungen anlitade också Munck i den mycket känsliga och kritiska frågan om tronföljden. Gustav III:s äktenskap hade ingåtts av utrikespolitiska skäl redan 1766, men makarna hade inte något äktenskapligt samliv. För att trygga tronföljden hade Gustav III för säkerhets skull arrangerat ett äktenskap mellan sin bror hertig Karl och prinsessan Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp, men också deras äktenskap verkade bli barnlöst. I denna situation bestämde sig Gustav III för att själv agera. Han försonades med sin maka i augusti 1775, men trots god vilja från båda parter misslyckades den praktiska delen av könsumgänget. På kungens begäran kallades Munck till det kungliga sovgemaket, och tillsammans med drottningens kammarfru Anne-Sofie Ramström instruerade han personligen kungaparet. Redan i september 1775 fick drottningen missfall, och i februari 1778 kunde kungen slutligen meddela sin familj att drottningen var gravid.
Kronprins Gustav Adolfs födelse den 1 november 1778 var en mycket lycklig tilldragelse för kungaparet, men inom den närmaste kretsen vid hovet hade redan tidigare spridits uppgifter om att Munck var prinsens egentlige far och drottningens älskare. Kungens mor, änkedrottning Lovisa Ulrika, trodde på skvallret och likaså hertig Karl, som försökte få Munck att officiellt erkänna faderskapet. Munck har själv detaljerat berättat om händelserna i sovgemaket i augusti 1775, och också andra källor visar att Gustav III verkligen var kronprinsens far.
Kungaparet tackade Munck med överdådiga gåvor, men hovstallmästaren förlorade snart drottningens gunst. Kungen visade däremot ett fortsatt förtroende för Munck. Muck åsidosattes dock i slutet av 1780-talet av kungens nye gunstling Gustaf Mauritz Armfelt, som 1788 utnämndes till Muncks efterträdare i tjänsten som överhovstallmästare. Under riksdagen 1788–1789 försökte kungen ännu anlita Munck och önskade att han skulle bli ledare för de rojalistiskt sinnade. Trots sin lojalitet mot kungen opponerade sig Munck mot genomdrivandet av förenings- och säkerhetsakten och kritiserade det ständigt ökande kungliga enväldet.
Anklagelserna mot Munck om sedelförfalskning hänför sig till kriget mot Ryssland 1788–1790. I början av kriget hade Munck fått i uppdrag att på Drottningholm vaka över präglingen av förfalskade ryska guldmynt. Dessa mynt skulle användas på de områden som hade erövrats av fienden. Även efter freden i Värälä 1790 ville kungen trycka förfalskade ryska sedlar till ett värde av 20 miljoner rubel och sprida dem på kontinenten för att undergräva Rysslands ekonomi. Präglingen utfördes också denna gång på Drottningholm. I augusti 1791 befallde Munck sedeltryckaren att också prägla ett antal sedlar som under krigs-tiden och därefter tillfälligt hade använts i Finland, kallade ”finska krigskommissariets fältkassepolletter”. Dessa hade under en lång tid ersatt kontanta medel, efter att kopparmynten hade tagit slut i landet.
Sedlarna, med underskrift av krigskommissariets chef Per Georg Fahnehielm, kallades ”fahnehielmare”. Munck sålde ett antal av sina ”fahnehielmare” till en köpman vid namn Aaron Isaac, som försökte sälja sedlarna i Åbo. De riktiga motsvarande sedlarna i original hade blivit tryckta i Åbo, och förfalskningarna uppdagades genast i början av 1792. Spåren ledde obestridligen till sedeltryckeriet på Drottningholm, som övervakades av Munck. Han hade låtit trycka sedlar till ett värde av 93350 riksdaler banko och sålt dem för 47000 riksdaler. När Gustav III hörde talas om detta befallde han den 12 mars 1792 att alla redskap som hade använts vid tryckningen av ryska sedlar och Muncks ”fahnehielmare” omedelbart skulle förstöras. I Gävle pågick riksdagen, där kungens ställning stod på spel; alla slag av politiskt komprometterande avslöjanden måste undvikas.
Munck hade förmodligen inte handlat på uppdrag av Gustav III, och kungen vågade inte lita på att Munck skulle tiga om hela operationen med tryckningen av de ryska sedlarna. Kungen hade innan attentatet på operamaskeraden den 16 mars 1792 övervägt att fängsla Munck och placera honom på Marstrands fästning. Efter kungens död befallde hans bror hertig Karl Munck att gå i landsflykt så att uppståndelsen kring sedelförfalskningen skulle upphöra. Munck, som hade blivit avsatt från alla sina ämbeten, reste till norra Italien, varifrån han än med böner, än med hot försökte få upprättelse genom att förneka sin inblandning i sedelförfalskningen och andra oegentligheter. I brev till Sverige planerade Munck att återupprätta sitt anseende också genom att publicera sin biografi och andra dokument om Gustav III:s politik och sin egen ställning. I själva verket lät Munck trycka bara en del av sin brevväxling med det svenska sändebudet i Italien, Johan Claes Lagersvärd.
I gränsområdet mellan Toscana och Ligurien, i närheten av staden Massa, köpte Munck 1797 ett gods, Villa Masson, som han renoverade till residens åt sig. Omfattande byggnadsarbeten och ekonomiska svårigheter ledde till att Munck blev skuldsatt och till slut medellös. Hertiginnan av Massa-Carrara tilldelade honom en grevetitel 1816, varvid han tog tillbaka sitt gamla namn Munck. Från 1800 hade han använt namnet Menck. Adolf Fredrik Munck dog 1831 efter att på sin dödsbädd ha konverterat till katolicismen. Hans gravplats på begravningsplatsen i Mirteto är inte längre känd.
Rainer Knapas
Adolf Fredrik Munck, 1800?1816 Menck, född 28.4.1749 i S:t Michels sn, död 18.7.1831 i Massa-Carrara, Italien. Förldrar överstelöjtnanten Anders Erik Munck af Fulkila och Hedvig Juliana Wright.
PRODUKTION. Correspondence du comte Munck avec m. Lagesvärd, Chargé d’affaires de S. M. le roi de Suède (1796); Suite de la correspondence du comte Munck avec mr. Lagersverd, chargé d’affaires (1797); Réclamations du comte Munck (1797); Konung Gustav III:s brevväxling med Adolf Fredrik Munck (1933).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. O. Nikula, Falska och äkta mynt under Gustav III:s ryska krig (1949); O. Nikula, Adolph Fredric Munck. 29.4.1749?18.7.1831. En hovgunstlings uppgång och fall (1991).
BILDKÄLLA. Munck, Adolf Fredrik. Miniatyr: Anton Ulrik Berndes. Museiverket.