Under en framgångsrik militärkarriär stred Michail Barclay de Tolly i det ryska kejsardömets tjänst vid den finländska fronten både i slutet av 1788–1790 års krig och under finska kriget. Efter att 1809 ha lett ett fälttåg över den frusna Kvarken från Vasa till Umeå utnämndes han till överbefälhavare för den ryska armén i Finland och följande år till generalguvernör i storfurstendömet Finland. I egenskap av generalguvernör deltog Barclay de Tolly med framgång i utformningen av regeringskonseljen-senaten.
Michail Barclay de Tolly hörde till en skotsk adelssläkt som först flyttat till Livland och senare förryskats. Hans far Gotthard hade till följd av skulder förlorat sin egen gård och försörjde sig genom att odla arrenderad jord. Michail sändes redan som treåring till S:t Petersburg för att uppfostras av sina barnlösa släktingar, mostern Auguste von Smitten och hennes make, brigadgeneralen Georg Wilhelm Vermeulen. Michail bestämdes redan som sexåring för den militära banan och trädde i aktiv tjänst inom ryska armén när han fyllt femton år.
När kriget mellan Ryssland och Turkiet bröt ut 1788 hade Barclay de Tolly redan avancerat till kapten. Han deltog i fälttåget mot turkarna och utmärkte sig genom sitt mod. År 1790 flyttades han över till den finländska krigsskådeplatsen, där Gustav III:s krig mot Ryssland pågick. Sommaren 1790 deltog Barclay de Tolly i slagen vid Partakoski och Kärnäkoski. Tack vare sin djärvhet i den förstnämnda striden befordrades han till major. Man vet att han efter detta deltog i fälttåget mot Polen 1794 och i strider mot Napoleons Frankrike 1805–1807. Han deltog med sina trupper i slagen vid Pultusk och Preussisch-Eylau och befordrades 1807 till generallöjtnant.
Då Ryssland anföll Finland på vintern 1808 deltog Barclay de Tolly till en början inte i kriget. Våren 1808 hade Johan August Sandels i Savolax fördrivit ryssarna från tidigare erövrade områden. Vid denna tid fick Barclay de Tolly befälet över en avdelning på ungefär 7000 man och uppdraget att driva bort Sandels från Savolax.
Ryssarna var tre gånger fler och Sandels blev tvungen att dra sig tillbaka till Idensalmi vid Toivalasundet. Där lyckades Sandels trupper tack vare sina goda ställningar och sitt skickliga försvar stoppa ryssarna. Den framryckning mot Saarijärvi som Barclay de Tolly planerat misslyckades därmed. Till följd av detta miste han befälet, som i stället tillföll general Nikolaj Tutjkov vilken tidigare lett styrkorna; det var förmodligen även fråga om en för Ryssland typisk maktkamp mellan ryskt och icke-ryskt befäl.
I mars 1809 beslutade Alexander I och hans krigsminister, greve A.A. Araktjejev, att sända en trupp över den frusna Kvarken från Vasa till Umeå för att få ett slut på kriget. Barclay de Tolly fick förtroendet att leda operationen, som han själv förhöll sig tveksam till och ansåg att kunde resultera i hela truppens undergång. Den kejserliga ordern vägde ändå tyngre än de egna farhågorna; mellan den 17 och den 22 mars marscherade Barclay de Tolly i sträng kyla med ca 3500 soldater till Umeå, varifrån de återvände efter ungefär en vecka. Fälttåget var framgångsrikt, och detta ryska kraftprov på svensk mark påverkade utan tvekan svenskarnas vilja att sluta fred så fort som möjligt. Tack vare sin bedrift upphöjdes nu Barclay de Tolly till general av infanteriet och chef för den ryska armén i Finland.
Efter att den förste generalguvernören i storfurstendömet Finland, Göran Magnus Sprengtporten, råkat i onåd, utnämndes Barclay de Tolly, som alltså redan var överbefälhavare, den 17 juni 1809 även till generalguvernör. I början av oktober blev han samtidigt regeringskonseljens (senare senaten) förste ordförande. Barclay de Tolly hade motsatt sig grundandet av regeringskonseljen, eftersom han, uppenbarligen med Baltikum i åtanke, befarade att den skulle utvecklas till ett medel för adeln att försvaga böndernas ställning. Då konseljen ändå grundades och Barclay de Tolly insåg att den behövdes, förhöll han sig mycket lojalt till den.
I den litteratur som behandlar senaten har man ofta underskattat Barclay de Tollys insats i utformningen av senatens organisation. Markku Tyynilä har emellertid i sin forskning visat att Barclay de Tollys roll var mycket större än man tidigare antagit. Fastän han endast hann fungera som senatens ordförande i fyra månader, lämnade han betydande spår i dess organisation. De båda departementens gemensamma plenum och prokuratorsinstitutionen, som den i praktiken utformades, var Barclay de Tollys verk. Både plenum och den centrala roll prokuratorn fick i konseljen befästes 1812 genom instruktionerna för generalguvernören och prokuratorn.
Den instruktion som bekräftades av senaten 1809 nämnde överhuvudtaget inte plenum, utan enligt den var justitie- och ekonomidepartementet helt åtskilda från varandra. Ännu medan instruktionen bereddes hade Barclay de Tolly föreslagit att man skulle inrätta en tjänst som referendariesekreterare för departementens gemensamma sammanträden, men statssekreteraren Michail Speranskij ansåg att plenum var onödigt, och tjänsten inrättades endast för ekonomiedepartementet. När konseljen väl inledde sin verksamhet tog dock Barclay de Tolly för vana att sammankalla båda departementen till plenum.
Ett anspråkslöst advokatfiskalsämbete inrättades i regeringskonseljen istället för ett ämbete som justitiekansler. I samband med att den slutliga instruktionen sedan översattes från franska till svenska blev advokatfiskalens tjänstebeteckning ”prokurator”. Detta innebar samtidigt en höjd status, vilket var Barclay de Tollys förtjänst.
På förslag av Barclay de Tolly fördubblades prokuratorns lön, så att den blev jämbördig med senatorernas. Till prokurator utnämndes tidens mest framstående jurist i Finland, Matthias Calonius. Till en början lät Barclay de Tolly Calonius även fungera som konseljens lagfarne rådgivare, och i praktiken fick advokatfiskalen-prokuratorn en starkare ställning än justitiekanslern i Sverige. Även inom senaten ansåg man att prokuratorn i praktiken hade ett mer betydelsefullt uppdrag än de vanliga medlemmarna.
Då ständerna vid Borgå lantdag hade föreslagit flera medlemmar till den första regeringskonseljen än det fanns platser ankom det på Barclay de Tolly att avgöra vem som skulle utses. I sitt förslag prioriterade han av militärpolitiska orsaker böndernas representanter framom adelns. Från Sprengtportens förslag till instruktion hade man tagit ett stadgande enligt vilket hälften av medlemmarna borde representera adeln och hälften de övriga stånden. Även om adeln utgjorde en majoritet i den första sammansättningen var det både Barclay de Tollys och Sprengtportens förtjänst att adeln inte lyckades lägga beslag på landet enligt egna förväntningar. Däremot bidrog den centrala ställning regeringskonseljen-senaten fick till att storfurstendömet Finland kom att styras av ämbetsmän.
I början av februari 1810 kallades Barclay de Tolly till S:t Petersburg, där han utnämndes till rikskrigsminister och överbefälhavare över de styrkor som stred mot Napoleon. Efter slaget vid Smolensk, som slutade i ett ryskt nederlag, fråntogs han överbefälet men tjänstgjorde ändå senare i flera omgångar i ledningen för armén. Den framgångsrika fördröjningstaktik som ryssarna så småningom började tillämpa mot Napoleon torde till stor del ha varit hans förtjänst.
Då den ryska armén förföljde Napoleon in i Tyskland deltog Barclay de Tolly i fälttåget. Efter slaget vid Leipzig 1813 upphöjdes han i grevligt stånd. Efter erövringen av Paris 1814 utnämndes han till generalfältmarskalk och efter slaget vid Waterloo 1815 till furste. Barclay de Tolly var utan tvekan en av de mest framgångsrika ryska befälhavarna vid tiden för Napoleonkrigen.
I Finland är Barclay de Tolly mera känd som ledare för ockupationsmaktens militärförvaltning, som Finlands generalguvernör och regeringskonseljens-senatens förste ordförande. Hans eftermäle har förblivit fläckfritt, eftersom han strävade till att sköta de uppdrag han anförtrotts så väl och ärofullt som möjligt. Detta bevisas av hans korta insats som högste ämbetsman i storfurstendömet Finland. I den nya situationen hade han landets bästa i åtanke och försökte vinna över dem som dittills hade kämpat mot ryssarna. Hans initiativ till inrättandet av senatens plenum och prokuratorsinstitutionerna kom att befästa Finlands egen administration och därmed främja Finlands utveckling till en självständig stat.
Barclay de Tolly avled 1818 i Insterburg i Ostpreussen. Hans änka lät resa ett gravkapell med storslagna minnesmärken till hans ära på parets ägor i södra Estland. Hans gravvård är ännu bevarad i gott skick. Under Sovjettiden fanns planer på att rasera den, men ortens invånare har i flera årtionden på eget initiativ skött om gravkapellet.
Veli-Matti Syrjö
Michail Andreas Bogdanovitj Barclay de Tolly, född 24.12.1761 i Pamuskis i Polen-Litauen (Žeimelis, Litauen), död 25.5.1818 i Insterburg i Ostpreussen. Föräldrar godsförvaltaren Gotthard (Bogdan) Barclay de Tolly och Margarethe Elisabeth von Smitten. Gift 1791 med Helene Auguste Eleonore von Smitten.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J.R. Danielson-Kalmari, Finska kriget och Finlands krigare 1808−09 (1897); M. Josselson, The commander. A life of Barclay de Tolly. Oxford (1980); E.K. Osmonsalo, Suomen valloitus 1808 (1947); J.V. Tarle, Nasestvije Napoleona na Rossiju 1812 goda. Moskva (1992); M. Tyynilä, Senaatti. Tutkimus hallituskonselji-senaatista 1809−1918 (1992).
BILDKÄLLA. Barclay de Tolly, Michail. J.R. Danielson-Kalmari, Finska kriget och Finlands krigare 1808–1809 (1897).