Rainer von Fieandt gjorde en framstående karriär, först som medlem av direktionen för Nordiska föreningsbanken och från 1945 som bankens chefdirektör. Han var en förnyare, vars arbete ledde till att Föreningsbanken växte och förfinskades. Fieandt var chefdirektör för Finlands Bank från 1955 och ansvarig för den stora devalveringen 1957. Fieandt, som varit folkförsörjningsminister 1939–1940, utnämndes mot slutet av november 1957 till statsminister för en kortlivad tjänstemannaregering.
Trots sin adliga börd föddes Rainer von Fieandt i en typisk medelklassfamilj; hans far var en anspråkslös tjänsteman vid Tullverket. I likhet med sin far och farfar studerade von Fieandt juridik efter studentexamen 1909. Sedan han suttit ting blev han advokat 1916. Sin verksamhet som advokat inledde Rainer von Fieandt vid Kaarlo Castréns juridiska byrå i Helsingfors, en av de ledande i Finland. Castrén fick snart statliga uppdrag och lämnade sin byrå, som efter några korta mellanspel inlöstes av von Fieandt och Aarne Castrén. Byrån behöll sina klienter efter ägarbytet och lyckades även utöka deras antal; von Fieandt var sålunda delägare till av en av landets ledande juridiska byråer och utgick från att han skulle utföra sitt livsverk som advokat.
Rainer von Fieandt inledde sin verksamhet inom näringslivet våren 1918, då han valdes till suppleant i styrelsen för Fastighetsbanken i Finland Ab. Dessutom utsågs han till tf. verkställande direktör för banken. Tiden var besvärlig för fastighetskreditinstituten på grund av den kraftiga inflationen under första världskriget. Värdet i mark på de valutakrediter som fastighetsbankerna upptagit utomlands hade stigit avsevärt, medan markfordringarna hos kreditkunderna förblev oförändrade. Fastighetsbanken i Finland Ab var den enda av de tre finländska fastighetsbankerna som klarade sig genom inflationen med hjälp av sina egna och ägarnas tillgångar. I sina minnen konstaterar von Fieandt att verksamheten i fastighetsbanken fick honom att ägna uppmärksamhet åt inflationens negativa följder för bankverksamheten, och att grubbla över möjligheter att lindra dess skadliga verkningar. Denna erfarenhet blev sedermera en hörnsten i hans verksamhet inom näringslivet.
År 1924 inträffade en vändpunkt i Rainer von Fieandts liv då han erbjöds en tjänst i Föreningsbankens direktion. Fieandt accepterade och tillträdde i början av juli. Detta uppdrag blev det långvarigaste, om än kanske inte det viktigaste i hans karriär.
Andra världskriget och hotet mot Finland avbröt Rainer von Fieandts verksamhet i Föreningsbanken. Redan sommaren 1939 utsågs han till ordförande för Statens licensnämnd, som hade tillsatts för att övervaka utrikeshandeln. Snart observerade man att hela folkförsörjningen var hotad, och för den skull inrättades ett särskilt folkförsörjningsministerium. Chefdirektören för Finlands Bank Risto Ryti bad von Fieandt bli folkförsörjningsminister i A. K. Cajanders regering, och denne accepterade. Cajanders regering avgick vid vinterkrigets utbrott 30 november 1939, och dagen därpå bildade Risto Ryti en ny regering. Fieandt fortsatte som folkförsörjningsminister och satt under hela vinterkriget tills Rytis regering avgick ett par veckor efter krigsslutet. I Rytis andra regering sköttes folkförsörjningsministerns uppgifter av Väinö Tanner, medan von Fieandt återgick till Föreningsbanken.
På grund av sin krigstida verksamhet hamnade von Fieandt på Förenta staternas svarta lista; denna upptog företag och enskilda personer som ansågs ha stått i förbindelse med Tyskland. Enligt sin egen uppfattning hamnade von Fieandt på listan för att han under kriget ansvarat för Föreningsbankens utlandsverksamhet. På grund av listan förvägrades von Fieandt en gång visum till Förenta staterna, och i Finland försökte man några gånger använda detta mot honom. Listan förlorade sin aktualitet i början av 1950-talet, men 1944–1950 kastade den i viss mån en skugga över von Fieandts liv.
År 1945 utsågs Rainer von Fieandt efter många arrangemang och en jämn omröstning till chefdirektör för Nordiska föreningsbanken, som efterträdare till Alexander Frey. Valet avgjordes av en reformsinnad kärntrupp inom bankens direktion, ledd av Göran Ehrnrooth, som ansåg en medveten förfinskning av bankens offentliga bild vara viktig för bankens utveckling. Valet av chefdirektör hade uppskjutits med att par år för att personbyten i bankens förvaltningsråd skulle trygga valet av von Fieandt. Han började också efter sitt val förändra den då ännu klart svenskspråkiga affärsbanken till en tvåspråkig bank, där kundens modersmål saknade betydelse.
Rainer von Fieandt utvecklade Föreningsbanken kraftigt. Under hans ledning växte banken snabbt och hämtade in det försprång som den närmaste konkurrenten Kansallis-Osake-Pankki fått under Alexander Freys tid. På tillväxtens bekostnad sjönk dock kundkretsens soliditet i viss utsträckning och som en följd härav växte kreditförlusterna. De förblev dock med internationell måttstock synnerligen låga, och ökningen av dem inverkade inte på bankens resultat.
År 1950 började von Fieandt systematiskt plädera för att man skulle ta i bruk indexvillkor i bankverksamheten, då sådana enligt hans uppfattning bromsade inflationen. I detta mötte han dock ett omfattande motstånd, såväl inom ledningen för den egna banken som mera allmänt inom penninginstituten. Han förblev också länge ensam i sina strävanden; vid en omröstning 1952 i Penninginstitutens delegation röstade alla andra ledamöter mot indexvillkor. Frågan behandlades också i Föreningsbankens förvaltningsråd, och som en exceptionell åtgärd dikterade biträdande chefdirektören Göran Ehrnrooth sin avvikande åsikt till protokollet. Den skarpa motsättningen mellan von Fieandt och Ehrnrooth om indexvillkoren försvårade också deras personliga relationer.
Oberoende av motstånd och farhågor började man 1956 tillämpa indexvillkor i bankernas inlåning, och snart började de ökande kostnaderna för medelanskaffningen också inverka på utlåningsräntorna, till vilka penninginstituten under vissa förutsättningar fick lägga till en s.k. tilläggsränta. Indexdepositionskontona utgjorde snart en betydande del av bankernas medelanskaffningar. Omkring 1960 minskade deras popularitet brant, men steg åter märkbart mot mitten av 1960-talet. Indexkontona förbjöds 1967 i samband med den stabiliseringslösning som bar Keijo Liinamaas namn, då man konstaterade att de haft en inflationshöjande verkan i stället för tvärtom.
Rainer von Fieandt lämnade Föreningsbanken i januari 1955, då han utnämndes till chefdirektör för Finlands Bank. Företrädaren Sakari Tuomioja hade utnämnts till ambassadör i London, och sedan tjänsten blivit ledig gav president Paasikivi i uppdrag åt statsminister Kekkonen att höra sig för om von Fieandt vore villig att överta posten. I sina minnen säger von Fieandt att han genast accepterade erbjudandet, och som motiv uppger han möjligheten att kraftigare inverka på penningpolitiken i centralbanken än i en affärsbank.
Fieandts karriär som chefdirektör för Finlands Bank blev kort redan på grund av hans ålder; han var 64 år då han tillträdde. Perioden var dock betydelsefull, för under denna tid förbereddes den stora devalveringen 1957, som var ett betydelsefullt steg för att sanera den finländska samhällsekonomin efter de svåra efterkrigstida åren. Devalveringen lyckades förträffligt och skapade en möjlighet att påbörja liberaliseringen av den finländska ekonomin och integrera den i världsekonomin. Rainer von Fieandt, som gynnade en stram penningpolitik och ekonomisk politik, inverkade aktivt för att minimera de skadliga effekterna av devalveringen. Inflationen minskade för åratal framåt till en acceptabel nivå, vilket bl.a. möjliggjorde en stegvis avveckling av reglementeringen av utrikeshandeln. Fieandts handlande i samband med devalveringen var så noga övervägt att det rönte tack också internationellt. Chefen för Internationella valutafonden Per Jacobsson konstaterade att devalveringen i Finland var så väl genomförd med hjälp av en stram penningpolitik och ett exportavgiftssystem att den kunde tjäna som exempel för andra länder.
Snart efter den stora devalveringen kom ännu en vändpunkt på Rainer von Fieandts bana, då Urho Kekkonen, som året innan blivit landets president, bad honom bilda en tjänstemannaregering. I Finland hade i praktiken en regeringskris pågått sedan maj 1957, då K. A. Fagerholms regering avgick. V. J. Sukselainens därpå följande regering hade bara hunnit sitta en dryg månad innan en del av ministrarna avgick, och den med nya ministrar kompletterade regeringen föll på ett misstroendevotum redan i oktober. I denna situation såg presidenten den enda möjligheten vara en tjänstemannaregering, som utnämndes mot slutet av november 1957.
Fieandts regering hade ingen lätt uppgift, för tiderna var besvärliga och det politiska livet stormigt. Redan i februari 1958 gjorde vänstern under ledning av Hertta Kuusinen en interpellation; regeringen fick emellertid förtroende denna gång. Den gjorde talrika framställningar till riksdagen i de mest olika ärenden och engagerade sig också i dubbelprissystemet för säd, som enligt von Fieandt, känd framför allt som ekonomisk expert, var onaturligt. Man övergav dubbelprissystemet, vilket i början av april föranledde en ny interpellation. Agrarförbundet stod bakom interpellationen, men också de andra partierna förenade sig med den. Vid omröstningen i riksdagen ställde sig en klar majoritet bakom interpellationen: regeringen stöddes enbart av 50 riksdagsledamöter, medan 143 röstade för misstroende. Regeringen beviljades avsked den 26 april 1958, varefter den 67-årige Rainer von Fieandt gick i pension.
Rainer von Fieandt blev överraskad av sin regerings fall. Han förstod inte varför den av regeringen bedrivna rationella och strama ekonomiska politiken inte tillfredsställde riksdagen. Hans inställning tyder på en viss brist på insikt i politik, eftersom en tjänstemannaregering i ett parlamentariskt system var avsedd att tjäna under ett undantagstillstånd. Dessutom var den politiska situationen i Finland på 1950-talet inte redo för den strama ekonomiska politik och den ytterliga sparsamhet som von Fieandt representerade. Fieandts sätt att sköta statsfinanserna omvärderades först under depressionen på 1990-talet; på 1950-talet var det alltför mycket före sin tid.
För sina förtjänster mottog Rainer von Fieandt många hedersbevisningar, och han promoverades till hedersdoktor i samhällsvetenskaper 1965.
Teppo Vihola
Berndt Rainer von Fieandt, född 26.12.1890 i Åbo, död 28.4.1972 i Helsingfors. Föräldrar tullkassören Berndt Alexander von Fieandt och Anna Laina Amanda Karsten. Gift 1920 med Vera Strahoff.
PRODUKTION. Omaa tietään kulki vain (1970, sv. övers. Men han gick sin egen stig, 1973). Juridiska artiklar: se Bibliographia iuridica Fennica. Finlands juridiska litteratur 1809–1948 (1951).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. H. E. Pipping, Bankliv genom hundra år. Föreningsbanken i Finland 1862–1919. Nordiska Aktiebanken för Handel och Industri 1872–1919. Nordiska Föreningsbanken 1919–1962 (1962); T. Vihola, Penningens styrman. Föreningsbanken och Merita 1950–2000 (2000).
BILDKÄLLA. von Fieandt, Rainer. Utrikesministeriets arkiv.