Mauno Pekkala var flerfaldig minister och långvarig riksdagsman. Han var jord- och skogsbruksminister i Väinö Tanners regering 1926–1927, finansminister under vinterkriget och i början av fortsättningskriget 1939–1942 samt sedermera medlem av den s.k. fredsoppositionen. Efter kriget lämnade han socialdemokraterna och blev medlem av den socialistiska vänsterns nya parti Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). Han var statsminister under brytningsåren 1946–1948 och ställde även upp som sitt partis presidentkandidat 1950.
Mauno Pekkala föddes i en skogsvaktarfamilj i byn Nuoramoinen i Sysmä kommun. Fadern kom från en hemmansägarsläkt i Sääksmäki och var skogvaktare på Nordenlunds herrgård. När Mauno var åtta år flyttade familjen till Teiskola där fadern fått anställning som skogsvaktare på Teiskola herrgård. Skogvaktarna tillhörde den nya lägre medelklassen med utbildning och regelbunden löneinkomst. Modern skaffade extra inkomster som sömmerska, något som bidrog till att även barnen kunde få utbildning. Mauno Pekkala tog studentexamen i Tammerfors reallyceum 1909. I likhet med sin bror Eino var han en ivrig och framgångsrik idrottare och blev senare aktiv även inom idrottens organisationsliv. Redan som pojke intresserade han sig för samhälleliga frågor, särskilt torparnas ställning, och blev som 16-åring medlem av torparnas fackavdelning på Teiskola. Hans tidiga intresse för skogen mognade till studier i forstvetenskap, och 1921 avlade han filosofie kandidatexamen. Han innehade sedan olika tjänster i Forststyrelsen och utnämndes till generaldirektör 1944.
Pekkala tillhörde den grupp av socialdemokrater som verkade inom samma organisationer som de borgerligt sinnade. Ideologiskt utvecklades han till en socialdemokrat av samma slag som Väinö Tanner och blev jord- och skogsbruksminister i Tanners regering 1926. Pekkala valdes in i riksdagen 1927 från Vasa läns östliga valkrets, dagens mellersta Finland. Samma år valdes han till ordförande för småbrukarnas intresseorganisation Suomen pienviljelijäin liitto.
Före kriget betraktade Socialdemokratiska partiet (SPD) Pekkala som en pragmatiskt sinnad realist. Inom partiet var det han som drev på ett samarbete med Agrarförbundet och den s.k. rödmylleregeringen som bildades 1937. Vid vinterkrigets utbrott blev han finansminister i Risto Rytis regering. Under vinterkriget var Pekkala och Tanner de ledande fredsförespråkarna. Pekkala leddes in på denna väg av de stora krigsförlusterna i synnerhet men påverkades också av Tanner. Under den kortvariga freden mellan vinterkriget och fortsättningskriget var Pekkala och Tanner på samma linje angående ersättningar till de karelare som förlorat sina hem under vinterkriget. I denna fråga motarbetades de särskilt av Agrarförbundet och Urho Kekkonen.
Pekkala höll kontakt med Sovjetunionens beskickning och informerade om tyskarnas anfallsplaner. Hans kontaktman vid beskickningen var underrättelseofficeren Jelisej Jelisejev. En del av sin information levererade Pekkala genom mellanhänderna Hella Wuolijoki och Reinhold Svento. Under freden före fortsättningskriget började Tanners och Pekkalas ömsesidiga sympatier svalna. Pekkala ville att man skulle inta en mindre avvisande hållning till Sovjetunionens påtryckningar och höll med J. K. Paasikivi, som efter förhandlingar i Moskva kritiserade regeringen för att inte gå Sovjet tillräckligt till mötes. Pekkala hade inträtt i Rytis första regering och fortsatte i den andra och var från början av 1941 med även i J. W. Rangells regering. Pekkala var av annan åsikt än Tanner angående stödjandet av Tyskland och krävde han att britterna skulle bemötas så att man inte riskerade att hamna i krig med dem. Även i många andra politiska frågor var Tanner och Pekkala oeniga.
Pekkala avgick från finansministerposten den 22 maj 1942 och efterträddes av Tanner. Han anförde utrikespolitiska orsaker till sin avgång men bakom beslutet låg även den kritik han fått motta för sin skötsel av statsfinanserna. Hans mindre strama grepp ansågs vara en delorsak till inflationen. Efter att ha avgått från ministerposten hade han möjlighet att lättare kritisera landets, partiets och Tanners politik. I augusti undertecknade han och 33 andra personer en skrivelse till presidenten som påskyndade fredssträvandena. Sommaren 1944 stödde han Urho Kekkonens statsministerkandidatur i partistyrelsen tillsammans med J. W. Keto och Sylvi-Kyllikki Kilpi. Tillsammans bildade Keto, Kilpi och Pekkala fredsoppositionens vänsterflygel.
Efter fredsslutet blev Pekkala en viktig verkställare av den nya politiken. Med Svento, Kekkonen och Kaarlo Hillilä tillhörde han hösten 1944 Paasikivis närmaste krets. Pekkala höll kontakt med de allierades kontrollkommission i Helsingfors och kom därifrån, genom Jelisejev, med budskapet att Paasikivi inte borde gå med i Urho Castréns regering trots president Mannerheims påtryckningar. Pekkala var med om att stödja valet av Paasikivi till statsminister och fick denne övertygad om att det vore klokt att ta med kommunisterna i regeringen. Stödd av Pekkala kunde Paasikivi å sin sida övertala Mannerheim. Pekkala blev minister utan portfölj i Paasikivis regering och samtidigt vice statsminister. Han blev också medlem av centraldirektionen för Samfundet Finland-Sovjetunionen.
Vid SDP:s partimöte den 25 november 1944 yrkade Pekkala på att Tanner skulle träda tillbaka och att partiet skulle ompröva sin inställning till kommunisterna och Sovjetunionen. Pekkala blev själv kritiserad för sin kritik av Tanner, men han invaldes i partistyreslen som oppositionens representant. I partistyrelsen började man dock snart tvista om ett valförbund med DFFF, men majoriteten röstade nej. Oenighet rådde också om huruvida den krigstida partiledningen borde dra sig tillbaka. Trots att partistyrelsens majoritet torpederade valförbundet, godtog Pekkala det och blev därför utesluten ur SDP och övergick istället till DFFF som just höll på att bildas. Samtidigt fjärmade han sig från en annan oppositionsman, K.-A. Fagerholm, som valde att stanna inom SDP.
År 1945 blev Pekkala invald i riksdagen på DFFF:s lista, och han var med när DFFF:s, SDP:s och Agrarförbundets representanter den 13 april uppnådde en överenskommelse, känd som de tre storas samarbetsavtal, där utrikes-, inrikes-, social- och finanspolitikens mål slogs fast. Paasikivi utsåg honom och Svento som socialdemokratiska ministrar, något som väckte kritik inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen även om Pekkala inte anslöt sig till DFFF förrän efter att regeringen bildats. Han blev försvarsminister. Mannerheim hade svårt att acceptera en civilist på den posten men måste ge efter.
Till en början stödde Pekkala Paasikivi och stod honom nära men höll samtidigt kontrollkommissionen och dess ordförande, generalöverste Andrej Zjdanov, underrättad om regeringens verksamhet. Från slutet av 1945 började Paasikivi förlora förtroendet för Pekkala.
Paasikivi påverkades av att Pekkala i regeringen, i många sammanhang, var av samma åsikt som kommunisterna och den f.d. ”sexlingen” Johan Helo (de s.k. sexlingarna var en intern opposition inom SDP som tvingades lämna partiet 1941). Pekkala ansåg också att de misstänkta i affären med de s.k. vapengömmorna borde avgå och att de åtalade i den av kontrollkommissionen framtvingade krigsansvarighetsprocessen borde arresteras redan i början av rättegången. Han stödde också Helo i frågan om en socialisering av skogarna som Paasikivi motsatte sig. Å andra sidan försökte Pekkala också behålla goda relationer till personer som var av annan åsikt. Han arbetade även aktivt, stödd av Paasikivi, för att Mannerheim skulle lämna presidentposten, som denne hade tillträtt den 4 augusti 1944.
Efter att Paasikivi hade blivit vald till president 1946 blev Mauno Pekkala statsministerkandidat sedan kontrollkommissionen och DFFF hade satt stopp för Urho Kekkonen, som ivrigt fikat efter statsministerposten. SDP och Agrarerna utmanövrerade därefter i sin tur kontrollkommissionens och DFFF:s kandidat, socialdemokraten Eero A. Wuori.
Paasikivi, som stött Kekkonen, var tvungen att nöja sig med Pekkala. Även DFFF godtog honom och socialdemokraterna hoppades för sin del att valet av Pekkala skulle få DFFF att vara med och bära ansvar. Det drag av lättja som Agrarförbundet tillskrev Pekkala gynnade honom såtillvida att man antog att han inte aktivt arbetade för revolution. Dessutom steg hans aktier eftersom varken DFFF eller Sovjetunionen förbehållslöst stödde Pekkalas kandidatur till statsministerposten. Då han skulle bilda sin regering kontaktade han de blivande ministrarna direkt och uppgjorde en regeringslista i samråd med sin bror Eino Pekkala, Yrjö Leino och agrarernas Juho Niukkanen. Regeringen var således klar den 26 mars 1946.
Redan innan han blev statsminister hamnade Pekkala med sina DFFF-sinnade socialiseringskrav i konflikt med Paasikivi. Såsom kommunisterna redan anat blev presidenten den hårdaste stötestenen när DFFF ville förändra det borgerliga samhället. Pekkala navigerade, ibland med, och ibland utan någon särskild taktik, längsmed mittlinjen. Denna bild av ”tafatthet” kompletterades av beskyllningar för obehärskat drickande. I Pekkalas fall – liksom för mången annan hög beslutsfattare under den här tiden – var alkoholiststämpeln förvisso ett maktkampsmedel men spritmissbruket även ett verkligt problem.
Pekkala har stämplats som sovjetisk medlöpare eller rentav tjallare för sina Sovjetkontakter, men han har också uppfattats som ett slags stötdämpare. Den 17 april 1945 avreste en regeringsdelegation under ledning av Pekkala till Moskva för att utverka lindringar i fredsvillkoren. När delegationen sammanträffade med utrikesminister Molotov förde Pekkala försiktigt gränsjusteringar på tal. Men när delegationen träffade Stalin, och Pekkala senare bereddes tillfälle att personligen diskutera med denne, drog han tillbaka förslaget om justeringar. Delegationen fick endast löften om vissa trafikarrangemang och måste resa hem med oförrättat ärende i huvudfrågan. Trots detta beslöt Paasikivi att återuppta gränsfrågan på fredskonferensen i Paris hösten 1946. Under förhandsdiskussionerna om saken på presidentens sommarresidens Gullranda uppstod en skarp ordväxling mellan Pekkala och Paasikivi, som inte ville utnämna Pekkala till ordförande för Parisdelegationen. Visserligen kunde man enas om saken nästa dag, men incidenten visade hur dåliga relationerna var mellan de två.
I Paris vågade den finska delegationen inte lägga fram de förslag till lindringar av fredsavtalet som man hemma kommit överens om under Paasikivis ledning. Kommunisterna Yrjö Leino och Cay Sundström hade läckt planerna till Sovjetunionens representanter och tog Pekkala till dessa för briefing. Pekkala vägrade därefter att hålla sitt anförande i enlighet med de ursprungliga riktlinjerna, varvid utrikesminister Carl Enckell tog över. I Paris gick Pekkala uppenbart i Leinos ledband, men Sovjetunionens representanter var också lättretade. Det blev Andrej Vysjinskijs uppgift att hota finländarna till tystnad och däri lyckades han, åtminstone beträffande Pekkala. Under ett besök hos Molotov påpekade Pekkala att han hade kämpat för viktiga sovjetiska intressen mot Paasikivi. Pekkalas och Leinos prestige blev dock lidande av supandet, vilket tydde på frustration och svag karaktär.
I samband med förhandlingarna kring Fördraget om vänskap, samarbete och bistånd (VSB-pakten) spelade Pekkala en liknande roll. Han försökte inhösta poäng av hemmakommunisterna och Sovjetunionen och samtidigt upprätthålla relationerna till Paasikivi. För Leino hade Pekkala uppgett att han skulle ta upp frågan med ryssarna, men gjorde det inte under regeringsdelegationens resa till Moskva våren 1946. När en delegation under hans ledning reste till revolutionens 30-årsjubileum i november 1947 väntade sig värdarna att han skulle ta upp fördragsfrågan. Pekkala hade fått kännedom om Sovjets irritation och hade lovat Finlands sändebud Cay Sundström att ta upp saken i Moskva, men Paasikivi varnade delegaterna och förbjöd dem att göra detta. Molotov förargades på Pekkala då denne både ville lyda Paasikivi och samtidigt infria sina egna positiva löften. Även Enckell skrämdes av Molotovs bryska sätt att inleda förhandlingarna och betonade att delegationen inte hade fullmakter men lovade föra saken vidare till presidenten.
Efter hemkomsten gav den temperamentsfulle Paasikivi Pekkala och Enckell en rejäl utskällning. Fördragsfrågan dök sedermera upp på nytt genom ett brev från Stalin i februari 1948. Pekkala, som var delegationens chef, anlände till VSB-förhandlingarna efter de övriga och började trots presidentens direktiv, enligt forskaren Tuomo Polvinen, genast glida i Leinos och Sundströms riktning. Pekkalas ståndpunkt avvek likväl från deras. Välvilligt tolkat agerade han här i ett slags medlarroll. Vid fördragstextens utformning och i jämkandet av Paasikivis och Stalins åsikter var Kekkonens roll den viktigaste. Han hade sina egna kanaler. Även Pekkala tog utan de övriga delegaternas vetskap kontakt med Sovjetparten, som dock inte litade på honom på grund av tidigare brutna löften. I det nya internationella läget var Stalin och Molotov väl underrättade om vad Finland var berett till. Det var därför de inte tog till påtryckningar. Trots att Pekkala var chef för delegationen fick han inte någon erkänsla för uppdraget. Det stod klart att det var Kekkonen och Svenska folkpartiets J. O. Söderhjelm som var de tongivande i förhandlingarna. Sovjetparten hade tappat förtroendet för Leino utan att de övriga delegaterna visste om det. VSB-fördraget undertecknades den 6 april 1948.
När rykten kom i svang under våren 1948 – och offentliggjordes i socialdemokratisk press den 25 april – att en eventuell kommunistisk kupp var förestående, intog Pekkala en kommunistkritisk hållning och strävade efter Paasikivis förtroende. Han ledde en ministerdelegation som studerade kuppryktenas sanningshalt och rekommenderade Paasikivi vad denne själv önskade: att entlediga Leino från inrikesministerposten. Riksdagen gav Yrjö Leino misstroendevotum i maj 1948. Leino entledigades, och Pekkala föreslog ytterligare att man bland dåvarande medlemmar av statsrådet skulle omfördela uppgifterna så att Eino Kilpi (DFFF) blev inrikesminister och att man på Kilpis lediga post placerade Onni Hiltunen (SDP). Paasikivi godkände förslaget.
Riksdagsvalet sommaren 1948 innebar en förlust för DFFF; regeringen avgick men Pekkala valdes på nytt till riksdagsman. I början av 1948 var han påtänkt som ordförande för DFFF, men han avböjde. Han höll kontakt med USA:s ambassad, där han betraktades som nationellt sinnad. På ambassaden framhöll han att hans kontakter med kommunisterna var till Finlands fördel. Han betraktade kommunisterna – t.o.m. Hertta Kuusinen – som nationellt inriktade. Även om man inom DFFF inte var nöjd med Pekkala och trots att man även utanför partiet allmänt såg hans regering som oföretagsam och honom själv som blott ett verktyg, så uppnådde DFFF toppresultat med hans kandidatur i 1950 års presidentval. Pekkala fick 67 elektorer och Urho Kekkonen – genom en kampanj i amerikansk stil – bara 62. Paasikivi blev omvald med stöd av 171 elektorer.
Pekkala hade anslutit sig till Socialistiska enhetspartiet, ett parti som några av de s.k. sexlingarna hade grundat i början av 1946. Partiet verkade inom DFFF och karaktäriserades ofta som ”generaler utan trupper”. I 1951 års riksdagsval blev Pekkala än en gång invald i parlamentet men avled redan följande år.
Bilden av Mauno Pekkala efter kriget är motsägelsefylld. Paasikivi bedömde honom strängt, och han spelade dubbelspel i förhållande till Sovjetunionen. Han knöt många gånger hemliga förbindelser med sovjetiska representanter och gav dem information, men man kan också se Pekkala som en taktisk eller oavsiktligt dämpande kraft.
Hannu Soikkanen
Mauno Pekkala, född 27.1.1890 i Sysmä, död 30.6.1952 i Helsingfors. Föräldrar skogvaktaren Johan Oskar Pekkala och Amanda Matilda Grönroos. Gift 1917 med Hilma Laina Lörpys.
PRODUKTION. Tutkimuksia kruununmetsätorppien taloudesta. Acta Forestalia Fennica 17/1920; Verollepano- ja jatkotoimituksia Kuusamon, Kemijärven ja Kuolajärven knihtikontrahtipitäjissä. Acta Forestalia Fennica 21/1921.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Mauno Pekkalas akt, Arbetararkivet, Helsingfors. J. K. Paasikiven päiväkirjat 1944−1956 I−II (1985–1986); J. K. Paasikivi, Dagböcker 1941–1944 (1992); T. Polvinen, J. K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö III. 1939−1944 (1995); T. Polvinen, J. K. Paasikivi, Valtiomiehen elämäntyö IV. 1944−1948 (1999); K. Rentola, Kenen joukoissa seisot? Suomalainen kommunismi ja sota 1937−1945 (1994); K. Rentola, Niin kylmää, että polttaa. Kommunistit, Kekkonen ja Kreml 1947−1958 (1997); H. Soikkanen, Kohti kansanvaltaa. Suomen sosiaalidemokraattinen puolue 75 vuotta I−III (1975−1991).
BILDKÄLLA. Pekkala, Mauno. Utrikesministeriets arkiv.