WALDEN, Rudolf


(1878–1946)


Industriledare, minister, ­Mannerheimriddare


I Rudolf Waldens person förenades på ett exceptionellt sätt industrimannens och krigarens banor. Walden, som utexaminerats som yrkesofficer, avancerade under tiden mellan världskrigen till positionen som den främste ledaren inom Finlands centrala export­industri, träförädlingen. Vid sidan av denna betydelsefulla civila bana verkade han som försvarsminister i hela åtta regeringar och hade dessutom viktiga militära uppgifter under frihetskriget och vinterkriget. Vid sidan av detta var Walden tre gånger medlem av de delegationer som förhandlade om fred med Ryssland/Sovjetunionen.


 

Underlöjtnant Rudolf Walden utexaminerades från Finska kadettkåren i Fredrikshamn 1900. Två år senare såg hans militära bana ut att bli kort, eftersom han genom beslut av överkrigsdomstolen avskedades ur aktiv militär tjänst sedan han vägrat att som militär medverka i de värnpliktsuppbåd som föranstaltats av uppbådsnämnden i Kuopio län och som han betraktade som olagliga. Walden begav sig till Ryssland, där han till en början verkade som direktör för en pappersfabrik och ett boktryckeri samt från 1911 som representant för de finländska pappersbruken. Även denna bana föreföll ta slut i förtid under revolutionsåret 1917.


 

Walden återvände till hemlandet och anslöt sig som löjtnant till den vita armén. Han blev inte frontsoldat, utan överbefälhavaren Mannerheim befordrade honom i rask takt till överste och placerade honom på centrala stabsbefattningar, under två månaders tid som etappchef med ansvar för underhållstjänsten vid högkvarteret. Enligt Mannerheims åsikt skötte Walden de åt honom anförtrodda uppgifterna förträffligt, och detta ledde till ett livslångt vänskapsband och ett mångårigt samarbete mellan Mannerheim och Walden. Mannerheim tillstod att Walden var hans bästa vän näst efter brodern Johan.


 

Efter kriget återvände Walden till pappersindustrin, men i november 1918 utsågs han till krigsminister i Lauri Ingmans då utnämnda regering. Ingman föreslog Walden till uppdraget, och Mannerheim, som var på förslag till riksföreståndare, förklarade sig stöda utnämningen av Walden. Walden fortsatte på samma post också i Kaarlo Castréns regering från april 1919. Walden var partilös minister i regeringen, men han anslöt sig klart till Mannerheims aktiva antisovjetryska politik. I praktiken var krigsminister Walden riksföreståndarens närmaste man i bägge regeringarna. Mannerheim och Walden hade för vana att tillsammans dryfta landets affärer vid en gemensam kvällswhisky i Mannerheims hem. I Castréns regering drev Walden aktivt på expeditionen till Olonetskarelen och förordade rentav ett finländskt deltagande i försöket att erövra Petrograd. Till de viktigaste resultaten under hans tid som krigsminister hörde stiftandet av den första värnpliktslagen och utfärdandet av en ny skyddskårsförordning.


 

När Mannerheim sommaren 1919 frånträdde den politiska ledningen återvände Walden till ledande uppgifter inom träförädlingen. Hans tjänster utnyttjades dock 1920, då han var medlem av den finländska fredsdelegationen under fredsförhandlingarna i Dorpat. Han förhöll sig visserligen motsträvig till förhandlingar med bolsjevikerna men godtog på president Ståhlbergs begäran att bli medlem av delegationen. I Dorpat drev Walden kraftigt på anslutningen av de östkarelska områdena till Finland, men fick finna sig i nederlag. En liten tröst för honom var anslutningen av Petsamo till Finland, något han förfäktat i synnerhet med hänvisning till ekonomiska synpunkter.


 

Walden hade skaffat sig en betydande andel av aktierna i pappersfabrikerna i Myllykoski och Jämsänkoski, och han var ordförande för direktionerna i bägge bolagen. När dessa två fabriker samt pappersfabriken i Simpele 1920 på hans initiativ förenades till Yhtyneet paperitehtaat Oy (UPM) verkade han som styrelseordförande i detta bolag och i praktiken också som dess verkställande direktör. Tack vare Waldens målmedvetna arbete anslöts också Ab Walkiakoski 1929 till UPM.


 

Som chef för UPM räknades Walden till de mest inflytelserika industriledarna i Finland. Han förfäktade också kraftigt uppfattningen att den finländska pappersindustrin inte kunde vara framgångsrik i den hårda internationella konkurrensen annat än genom ett ömsesidigt samarbete i sin exporthandel. Han kallades sålunda till styrelseordförande för den redan sommaren 1918 grundade Finska pappersbruksföreningen. Som industriledare har Walden kallats för reformsinnad, men trots sin reformvänlighet bevarade han som patron sin klart patriarkaliska ledarstil.


 

Walden var ingen aktiv politiker, trots att han offentligt förklarade sig tillhöra Samlingspartiet och var styrelseledamot i partiets huvudorgan Uusi Suomi. I dagspolitiken blev Waldens namn känt 1930, då han valdes till medlem av delegationen för Suomen Lukko, som grundats av den antikommunistiska Lapporörelsen. Han deltog i arrangemangen för bondetåget i juli 1930, och han fördes rentav fram som rörelsens kandidat till diktator. Även om han avböjde detta förslag var Walden emellertid beredd att godkänna många av Lapporörelsens antikommunistiska åtgärder. Det framgår t.ex. av den kommentar som tillskrivs honom efter skjutsningen av president Ståhlberg 1931 då generalmajor Kurt Martti Wallenius avslöjades för delaktighet i händelserna: ”Skjutsningen var ingen stor skam, men däremot att Wallenius åkte fast.”


 

Sålunda dök Waldens namn upp igen under upproret i Mäntsälä i mars 1932 då Lapporörelsen krävde att Walden skulle ställas i spetsen för regeringen. Sedan projektet förfallit och därmed även Lapporörelsen, distanserade han sig så småningom från den högerradikala flygeln. Han var visserligen ännu 1933 med om att finansiera riksdagsverksamheten för partiet Foster­ländska folkrörelsen (IKL), som grundats som Lapporörelsens efterträdare, men på grund av IKL:s äktfinskhet fjärmade sig Walden snabbt från denna rörelse. Redan 1935 uppmanade han tillsammans med Mannerheim och Hannes Ignatius öppet till språkfred, som ansågs som viktig inte minst för försvarets skull.


 

Mannerheim ville ha Walden till ledamot av försvarsrådet, som omorganiserats 1931. Walden var vid sidan av Mannerheim den enda ledamot som kallats till försvarsrådet, de övriga deltog utifrån sin tjänsteställning. Tack vare detta uppdrag kunde Walden upprätthålla sin kännedom om de centrala frågorna för landets försvar. I december 1939, efter vinterkrigets utbrott, kallades generalmajoren i reserven Walden i tjänst och utsågs till överbefälhavarens representant i statsrådet. Walden deltog som medlem av den delegation som slöt fred i Moskva i mars 1940, och på Mannerheims och Risto Rytis yrkande utsågs han till försvarsminister i Rytis andra regering, som bildades efter fredsslutet. Walden uppställde som villkor för sitt deltagande att han satt i regeringen som fackminister och högst så länge som Mannerheim verkade som överbefälhavare.


 

Nu vidtog Waldens andra ministerperiod, som sträckte sig utan uppehåll till slutet av 1944; han var under krigsåren minister längre än någon annan. När Ryti valts till republikens president, bildades J. W. Rangells regering i januari 1942, där Walden fortsatte som försvarsminister. När Rangells regering 1943 byttes ut mot Edwin Linkomies regering satt Walden kvar som minister. Han var den ende ministern från Linkomies regering som i augusti 1944 flyttades över till Antti Hackzells fredsregering. Som försvarsminister i denna regering deltog Walden för tredje gången som medlem i en delegation som gjorde upp med ryssarna. Även efter vapenstilleståndsavtalet fortsatte Walden i sina uppgifter som fackminister, först i Urho Castréns och sedan i J. K. Paasikivis regering. Tiden som minister tog dock slut när Walden insjuknande allvarligt i november 1944.


 

Waldens krigstida verksamhet som försvarsminister underströk försvarsministerns ställning som uttryckligen överbefälhavarens förtroendeman. Man ville inte som försvarsminister ha en person med parlamentariskt ansvar, såsom fallet varit med försvarsministern under vinterkriget Juho Niukkanen. Som försvarsminister under mellanfreden och under fortsättningskriget deltog Walden i de centrala besluten om landets försvar. Han var med om att godta erbjudandet om tysk hjälp samt det tyska transiteringsavtalet sommaren 1940. Som Mannerheims nära förtrogne hade han också en central position i de förhandlingar som ledde till den finländska anslutningen som tyskarnas vapenbröder till Tysklands fälttåg i öst i juni 1941. I februari 1941 hade Walden förenat sig med Mannerheims hot om att avgå, ifall man gjorde ytterligare eftergifter åt Sovjetunionen.


 

I statsrådet var Walden Mannerheims lojale och beundrande supporter: det har sagts att han aldrig motsatte sig Mannerheims vilja. I kritiska situationer, såsom genast efter vinterkriget, var Walden beredd att göra Mannerheim till president. När Mannerheims tid som president slutligen kom i augusti 1944, var Walden en av de centrala bakgrundsaktörerna. Efter kriget var Walden tvungen att som försvarsminister åta sig upplösningen av skyddskårsorganisationen i enlighet med Sovjetunionens krav. Detta var en av de tunga åtgärder som följde på vapenstille­ståndsavtalet och tärde på hans krafter. Han förlamades mot slutet av november och tvingades avgå från statsrådet. Efter detta flyttade Walden till sin lantegendom i Rapaala i Sysmä, där han avled hösten 1946.


 

Den 2 december 1944 utnämnde överbefälhavaren Rudolf Walden till riddare av Mannerheimkorset. Denna hedersbevisning var enligt förordningen avsedd som en belöning för tapperhet, för i strid uppnådda synnerligen viktiga resultat eller för synnerligen förtjänstfullt ledda krigshandlingar. I Waldens fall tolkades förordningen så att även försvarsministern kunde belönas med denna i första hand för frontsoldater avsedda hedersbevisning.


 

Mikko Uola


 

Karl Rudolf Walden, född 1.12.1878 i Helsingfors, död 25.10.1946 i Sysmä. Föräldrar lagman Walfrid Emanuel Walden och Mathilda Christina Sommelius. Gift 1906 med Anni Hellin Konkola.


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Brandtberg, Sotakenraalit (1998); E. W. Juva, Rudolf Walden 1878−1946 (1957): M. Jääskeläinen, Valtioneuvoston historia 1917−1966 (1977); Kenraali Rudolf Waldenille 1.12.1928 (1928); Keulakuvia ja peränpitäjiä. Vanhan ja uuden yhteiskunnan rajalla (2000); M. Lappalainen, Hannes Ignatius. Mannerheimin harmaa eminenssi (2005); R. Seppälä, Rudolf Walden isänmaan mies (1981); Suomen puolustuslaitos 1918−1939 (1988); A. Tuuri, UPM-Kymmene. Metsän jättiläisen synty (1999).


 

BILDKÄLLA. Waldén, Rudolf. Uusi Suomis bildarkiv.