En lång och förtjänstfull lärar- och rektorsgärning, huvudsakligen i Vasa, utgjorde stommen i Oskar Ranckens yrkesverksamma liv. Han var en trägen skribent i pedagogiska frågor ofta med anknytning till tidens stora skolreformer. Som historiker gav han ut ett stort antal publikationer, ofta som kommenterade källutgåvor. Han hade också en universitetskarriär i tankarna och vann doktorsgrad i historia 1853 och speciminerade för professuren i pedagogik 1855 och 1861, men utan att lyckas i sitt uppsåt. Jämsides härmed verkade Rancken aktivt för den svenska folkliga kulturen i landet och kom genom ett enträget insamlingsarbete, ett omfattande författarskap, urkundspublikationer och ett brett kontaktnät också utöver landets gränser. Under en tid då den finska folkliga kulturen i så hög grad inspirerade forskning och samlande, blev han en framträdande pionjär på det svenska området.
Rancken växte upp på sin fars, Engelbrekt Ranckens, kapellansgård i Mietois. Hemmiljön, som icke minst präglades av faderns bekantskapskrets till vilken bl.a. A. I. Arwidsson, Israel Hwasser och Immanuel Ilmoni hörde, bidrog till att väcka sonens intresse för Finlands historia och folkkultur. Efter avslutad skolgång vid Åbo gymnasium avlade han studentexamen vid Kejserliga Alexanders-universitetet i Helsingfors 1840 och tog en filosofie kandidatexamen 1844 samt promoverades till magister samma år.
Under studietiden kom Rancken i samband med en exkursion genom de västnyländska svenskbygderna i kontakt med traktens dialekter i vilka han tyckte sig finna likheter med isländskan som han i sina språkstudier stiftat bekantskap med. Han fördjupade sig i detta ämnesområde 1845 och blev följande år lärare i tyska vid Vasa gymnasium. I Vasatrakten kom han i kontakt med den svenska allmogens dialekter och rika, folkliga traditioner. Det som tidigare uppmärksammats beträffande den finska, folkliga kulturen tyckte sig Rancken nu på ett liknande sätt finna hos den svenska allmogen i landet. Därmed hade grunden lagts för ett livslångt intresse och outtröttliga arbetsinsatser. Hans insatser som skolman och historiker kom att löpa sida vid sida med hans trägna arbete för den svenska, folkliga kulturen i landet.
År 1848 publicerade Rancken anonymt i ortstidningen Ilmarinen sitt kända upprop ”Till Fosterlandsvänner”, som innehöll en uppmaning till allmän insamling av svenskt, folkligt traditionsmaterial. Det var det första offentliga initiativet som syftade till att dokumentera den svenska folkkulturen i Finland. Uppropet väckte föga gensvar och Rancken började då själv samla fornminnen. Också för skolmannen Rancken blev året 1848 intressant. På hösten grundandes Skollärare-föreningen i Vasa, inom vilken Rancken kom att spela en central roll. Vasa brand 1852 förstörde Ranckens fornminnesmaterial, men föreningens handlingar undgick branden. Därmed räddades utförliga anteckningar från en initierad pedagogisk diskussion, i vilken förutom Rancken kända pedagoger som F. J. Odenvall, L. Stenbäck, T. T. Renvall och J. E. Bergroth flitigt hade tagit del. I Pedagogiska föreningens tidskrift skulle Rancken 1871 utförligt referera de frågor och inlägg som Stenbäck och Renvall fört fram under de livliga diskussionerna.
Branden innebar att gymnasiet flyttade till Jakobstad. I början av 1850-talet hade Rancken på latin författat två bok- och lärdomshistoriska arbeten och 1853 kunde han vinna doktorsgrad. I övrigt deltog han flitigt i stadens kultur- och bildningsliv och var en av de drivande krafterna vid grundandet av en privat fruntimmersskola på orten. År 1854 blev han utnämnd till lektor i historia och geografi vid gymnasiet. Han speciminerade för den nyinrättade professuren i pedagogik 1855 men hann icke få sitt arbete klart och återtog sin ansökan. Då tjänsten på nytt skulle besättas 1861 var han bättre rustad. Han hade 1856 gjort en studie- och forskningsresa till Sverige och lämnade in avhandlingen Något om Sveriges skollagstiftning och skolor vid deras reform 1856 för bedömning. Avhandlingen blev icke väl mottagen och hans medsökande Z. J. Cleve utnämndes till professuren.
Betecknande för Ranckens mångsidiga forskariver var att han samma år vid universitetet i Helsingfors lade fram avhandlingen Cid i de spanska romanserna, hos Corneille och Herder. Två år tidigare hade han publicerat arbetet Folksången hos de romaniska och germaniska nationerna. Utkast till en historik derom. På det historiska området gav han 1860 ut Bidrag till femtio-åriga minnet af Döbeln och Björneborgarne i finska kriget 1808 och 1809, ett arbete som skulle åtföljas av ett flertal skrifter kring detta krig, bland vilka speciellt arbetet Fänrik Ståls hjältar och skådeplatsen för deras bragder, från 1864, och Bonderesningen i svenska Österbotten. En episod från 1808 års finska krig, från 1882 kan nämnas. Den senare byggde på kanslirådet P. J. Bladhs dagboksanteckningar, som Rancken hade sammanställt.
Efter återflyttningen till Vasa 1863 tog insamlingen av folkligt traditionsmaterial ny fart. Även Ranckens hustru, barn och kolleger deltog i insamlingsarbetet – i hans första äktenskap föddes sex barn och i hans andra, efter den första hustruns död, fyra barn. Han inspirerade också sina elever att på sina hemorter samla in material. Den mest framträdande bland dessa var J. E. Wefvar som med åren kom att stå för en stor del av materialet i Ranckens samlingar. Ett resultat av insamlingsarbetet gavs ut 1872 under rubriken Några prof af folksång i det svenska Österbotten. Hans elever fick också skriva hembygdsskildringar från sina respektive hemtrakter.
Under 1870-talet fördjupade Rancken sina kontakter med Sverige. Han etablerade samarbete med språkforskarna J. A. Lundell och Carl Säve i Uppsala och blev utländsk ledamot av Svenska fornminnesföreningen 1875. Året innan deltog han i den internationella arkeologiska kongressen i Stockholm där han kom i kontakt med den tyske forskaren Wilhelm Mannhardt som höll på med ett större arbete om ”Wald- und Feldekulte”. Rancken åtog sig att utifrån Mannhardts frågelista insamla material från det svenska Finland. Ranckens bidrag hann emellertid icke med i den tyska publikationen, men utgavs som separat publikation 1879 med titeln Några åkerbruksplägseder bland svenskarne i Finland.
På 1860- och 1870-talet deltog Rancken även aktivt i skolutveckling och pedagogisk debatt. I en skrift från 1861 kommenterade han i positiv anda Uno Cygnaeus ”Förslag rörande Folkskolväsendet i Finland”. Åren 1862–1863 gjorde han med stöd av ett statligt resestipendium en studieresa till ett flertal europeiska länder, som utmynnade i en utförlig och sakkunnig reseberättelse där bl.a. undervisningen i modersmålet och gymnastik uppmärksammades. Även Ranckens intresse för kvinnors bildning har lämnat spår i berättelsen. Den nya skolordningen för landets läroverk från 1872 ägnade han en ingående kommentar i en skrift från 1879. Därtill hade han redan 1859 från tyska översatt, bearbetat och utgett arbetet Handledning i praktisk uppfostringslära, förnämligast efter Curtman. På ett liknande sätt bearbetade och utgav han 1877 ett arbete av tysken H. Rüegg Pedagogiken i öfversiktlig framställning, som närmast var tänkt för undervisningen vid seminarierna.
Försöker man kortfattat karaktärisera Rancken som lärare och pedagogisk skriftställare kan man säga att han hade en uttalad folklig-nationell framtoning med värnandet av svenskt modersmål och svensk skola som ett framträdande drag. I hans försvar av folkskolan och av en gemensam bottenskola och av ett mer sammanhållet läroverk framträder därtill ett medborgerligt-demokratiskt drag och slutligen framstår han även som en realbildningens tidiga försvarare i landet, på de klassiska studiernas bekostnad.
Efter att han avgått som rektor och lektor i historia vid lyceet kvarstod han som lärare i tyska och uppvisade fortsättningsvis stor aktivitet även på historiens och folkkulturens område. Han hörde till stiftarna av Svenska litteratursällskapet i Finland 1885 och donerade följande år sitt stora bibliotek och sina omfattande samlingar till Vasa svenska lyceums bibliotek, som långt senare kom att tillhöra Åbo Akademi och utgöra en specialsamling inom Vasa vetenskapliga bibliotek, Tritonia. I början av 1890-talet skulle hans flit och intresse för kommenterade källutgåvor ännu kvarlämna intressanta lärdomsspår. I två små häften 1891 och 1894 utgav han sammanlagt sju resebrev från kontinenten 1828–1830 författade av den blivande medicineprofessorn Immanuel Ilmoni, en nära vän till Ranckens far. Från denna sin fars bekantskapskrets publicerade han även 1893 Ett inlägg i frågan om J. J. Nordströms öfverflyttning till Sverige, som bestod av sex brev som Nordström mellan åren 1847–1852 hade skickat till sin vän Ilmoni. Rancken förlänades välförtjänt professorstitel 1891 och promoverades till jubelmagister vid promotionen 1894. I början av år 1895 hann han ännu aktivt bidra till grundandet av Österbottens museum.
I anslutning till det jubileumsseminarium som till åminnelse av Oskar Ranckens mångsidiga och rika livsgärning hölls i september 1995 i hans gamla skola, fälldes det träffande omdömet: ”Rancken var mycket – och allt på en gång:” Också denna biografiska konturteckning bekräftar detta omdöme.
I sin reseberättelse från 1864 skrev Rancken: ”Jag vill patriotism, dock för ingen del denna patriotism, som lefver i skryt och stora fraser.” För Rancken utgjorde värnandet av det svenska språket och den svenska kulturen i Finland, icke minst dess folkliga förankring och uttryck, en självklar del av denna patriotism. Rancken kom genom sin bakgrund och genom den inriktning hans liv och levnad kom att få, att representera en form av svensk och nordisk kontinuitet i det finländska nationsbygget, som skolman, som historiker och som värnare av den svenska folkliga kulturen.
Håkan Andersson
Johan Oskar Immanuel Rancken, signaturen J.O.I.R., född 23.1.1824 i Bjärnå, död 30.3.1895 i Vasa. Föräldrar prästen Engelbrekt Rancken och Anna Maria Hirn. Gift (1) med Kristina Vilhelmina (Mimmi) Asp 1850, (2) med Elin Maria Mannelin 1885.
PRODUKTION. De litteris historicis et geographicis Fennorum usque ad academiam Aboensem anno 1722 restitutam (1850); Folksången hos de romaniska och germaniska nationerna I (1959); Handledning i praktisk uppfostringslära. Förnämligast efter Curtman (1859); Något om Sveriges skollagstiftning och skolor närmast före deras reform 1856 (1861); Cid i de spanska romanserna, hos Corneille och Herder (1861); Några anmärkningar till ”Förslag rörande Folkskoleväsendet i Finland af U. Cygnaeus”(1861); Underdånig berättelse öfver en 1862 och 1863 af undertecknad i pedagogiskt syfte verkställd utrikes-resa (1864); Förteckning öfver Folksånger, Melodier, Sagor och Äfventyr från det svenska Österbotten I (1874, en andra förteckning 1890); Några åkerbruksplägseder bland svenskarne i Finland, till D:r W. Mannhardts forskning en axplockning (1879); Granskning af 1872 års skolordning för Finland (1879); Bonderesningen i svenska Österbotten. En episod från 1808 års finska krig. Dagboksanteckningar af kanslirådet P. J. Bladh. Stockholm (1882).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Oskar Rancken. Pedagog och samlare, folklivsvetare och historiker. Red. C. Bregenhöj; E. Rancken, Släkten Rancken i Finland (2 uppl., 1928).
BILDKÄLLA. Rancken, Oskar. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.