SALMINEN, Esko


(1940– )


Skådespelare


Esko Salminen är en av det efterkrigstida Finlands största skådespelare. Han framträdde redan som ung i en serie lysande roller på Finlands nationalteater och inom filmen. Salminen framstår som en omistlig gestaltare av klassiska tragiska roller som kräver stora känslor, men han är också en spirituell begåvning på komedins område. Han är en karismatisk och självutlämnande skådespelare, och teatrar och regissörer har ofta byggt upp sina repertoarer runt honom. På äldre dagar har han funnit ett mer finstilt men samtidigt desto mer intensivt uttryck. Salminen har också gjort viktiga och mångsidiga filmroller.


 

Esko Salminen föddes mer eller mindre på teatern. Hans mor var Kyllikki Väre, begåvad skådespelerska vid Finlands nationalteater. Hon dog då Esko var 11 år gammal. Också fadern Unto Salminen var skådespelare; under 1930- och 1940-talen spelade han ofta lidelsefulla intellektuella sökare eller unga idealister. Moderns uppsägning från teatern, sjukdom och död och faderns tilltagande alkoholism gjorde att Eskos uppväxt blev svår. Han väckte positiv uppmärksamhet i skolpjäser, men var annars en bråkstake i skolan. Han slutade skolan i förtid, fick jobb som lagerarbetare, levde farligt i ungdomsgäng, sysslade med idrott och hittade slutligen till den nygrundade Helsingin Kellariteatteri; bland teaterns unga skådespelare var han den mest begåvade.


 

Det har redan länge varit känt att Tauno Palo var Esko Salminens biologiska far. I sina memoarer understryker Salminen dock, att även om Palo senare uppträdde varmt och kamratligt mot honom och bjöd honom med på turné, så var Unto Salminen hans verklige far, den som hade hand om vardagen. Släktskapen med Tauno Palo röjer sig ändå omisskännligt i Esko Salminens utseende och scenutstrålning, liksom i arten av hans begåvning, som kan karakteriseras som en pojkaktigt ljus, gene­rös varmhjärtenhet snarlik Palos, men där bitterhetens och hatets dimensioner får ett större djup.


 

Under åren vid Finska teaterskolan (1958–­1961) gjorde Salminen titelrollen i Aleksis Kivis Kullervo på Samppalinnas sommarteater i Åbo 1960. Det som förde honom till Åbo var förlovningen med Åboflickan Rose-Marie Precht. Kritiken formligen överöste Salminen med beröm för hans scenbegåvning och fördelaktiga yttre, hans inre glöd och intelligens. Salminen har alltid betraktat fysisk kondition och träning som viktiga för sitt scenarbete.


 

Salminen, som redan under sin tid vid teaterskolan blivit film- och ungdomsstjärna, fick anställning vid Nationalteatern så snart han blivit färdig med studierna, hösten 1961. Samma år uppträdde han både på Samppalinnas sommarteater och i sex filmer. Han spelade charmör i diverse musikkomedier, men t.ex. i filmerna Vem mördade fru Skrof? och Stjärnorna, kommissarie Palmu, stjärnorna, var hans rollfigurer mer äkta. Rollsortimentet utökades med fler trotsiga unga i ett antal filmer med vågade skildringar av ungdomsliv, t.ex. T. J. Särkkäs Månen är farlig och Åke Lindmans Gänget och Spring som en tjuv. Salminen var också med om tv-underhållningens första år i lördagsprogrammet ”Kuten haluatte”.


 

Bland Salminens tidiga uppdrag på Nationalteatern märks rollen som Lauri i Sju bröder i regi av Wilho Ilmari (1962), som också gästspelade i Moskva. Sin första huvudroll fick Salminen samma år i Max Frischs Andorra. Salminen fick utmärkt kritik för sin tolkning av Andri i Edvin Laines regi. Samma år inledde han också en relation med skådespelerskan Kyllikki Forssell.


 

Salminens egentliga genombrott var rollen som Esko i Aleksis Kivis Sockenskomakarna i regi av Vilho Siivola, våren 1965. Med sin fysiska styrka introducerade Salminen en aldrig förut skådad, nästan tygellös kroppslighet på Nationalteaterns scen, där man förväntat sig att också unga huvudrollsinnehavare skulle gestalta andliga värden och uppträda på ett återhållet, intellektuellt sätt. Med sin breda känslo­skala, från kvidande gråt till fyllehärjande i sin tolkning av Esko skapade Salminen en ny och fräsch bild av denna finskhetsikon. Han var den sista länken i Nationalteaterns dåtida tradition av Eskotolkningar, inte minst därför att hans far Unto Salminen hade hört till de mest namnkunniga Eskotolkarna under föregående decennier. För sin rollprestation fick Esko Salminen det prestigefyllda Gösta Ekman-priset 1965.


 

Under Ralf Långbackas korta period som regissör på Nationalteatern (1963–1965) spelade Salminen huvudrollen i Georg Büchners komedi Leonce och Lena, och var en av gatusångarna i Peter Weiss Marat/­Sade. Under sin första anställningsperiod (1961–1969) gjorde Salminen ett tiotal större och mindre komedi- och farsroller, där den unge mannens snabbhet, tekniska skicklighet och rytmsinne kom till sin rätt.


 

Kalle Holmbergs samhällsengagemang, och särskilt den imponerande uppsättningen av Shakespeares Rickard III, som han regisserade på Helsingfors stadsteater, fick Salminen att söka samarbete med honom. Enligt egen utsago ville Salminen ”möjligen freudianskt” hämnas på Nationalteatern, som hade förstört hans föräldrars liv. Sin plötsliga omvändelse till vänstersinnad som 28-åring har Salminen själv karakteriserat som att han blev troende, varefter han typiskt nog förringade betydelsen av sina tidigare göranden. Han deltog i politiska sommarevenemang, bl.a. sångteaterföreställningen ”Saaren vangit” vid sommarfestivalen i Jyväskylä.


 

Vid Helsingfors stadsteater 1969–1971 spelade Salminen bl.a. i Agneta Pleijels och Ronny Ambjörnssons Ordning härskar i Berlin i regi av Holmberg, samt i teaterchefen Sakari Puurunens uppsättning av Dostojevskijs Onda andar. I den sistnämnda genomförde Salminen en provokation genom att träda in på scenen med en fågel­bur, avsedd att symbolisera ett åsiktsfängelse, över huvudet. Provokationen föranleddes av att teaterns direktion beslutat att den vänstertrojka som erbjudit sig att leda teatern inte skulle få uppdraget. Som alkoholistbarn kunde Salminen inte revoltera hemma, och han har själv förklarat våldsamheten i sitt vuxenuppror som ett slags senkommen tonårsrevolt.


 

Att Ralf Långbacka och Kalle Holmberg engagerades vid Åbo stadsteater berodde delvis på att de fick med sig namnkunniga skådespelare från Helsingfors. Esko Salminen och hans nya sambo Heidi Krohn hörde till dessa, liksom Heikki Kinnunen, Vesa-Matti Loiri och den från teaterskolan nyutexaminerade Juha Muje. Åren 1971–1977 byggdes Åbo stadsteaters program upp runt Salminens huvudroller.


 

Salminens rad av Kiviroller utökades ytterligare då han 1972 spelade Juhani i Sju bröder; föreställningen gavs nästan 250 gånger under tre år, och den spelades också in för tv. Den energiska tolkningen byggde dels på grupparbete, dels på brödernas starkt framhävda, sinsemellan olika karaktärer, och den gick hem hos publiken. Radarparet Juhani och Eero (Juha Muje) återkom senare ofta i Holmbergs uppsättningar: Juhanis en aning humorlösa stelhet framhävs när den kvicka narren Eero kör med honom. Mujes och Salminens samarbete fortsatte efter att de återvänt till Helsingfors; samspelet som Tartuffe och Orgon i Tartuffe på Helsingfors stadsteater 1985 påminde tydligast om uppställningen i Sju bröder: Mujes listiga rollfigur ger en impuls, varpå Salminens rollfigur låter sig provoceras och blir våldsamt upprörd.


 

Salminen har också gjort stora Shakespeareroller i Holmbergs regi: hertigen av Kent i Kung Lear i Åbo 1972 och titelrollen i Macbeth på Helsingfors stadsteater 1989. Bland produktionerna under Salminens andra period vid Helsingfors stadsteater 1977–1991 kan även nämnas Aleksander Pusjkins Boris Godunov (1985) som kan jämföras med de stora kungadramerna, även om helhetsintrycket av uppsättningen blev osammanhängande. I Boris Godunov spelade Esko Salminen för första gången mot sin 11-åriga son Kristo Salminen. Rollen som Othello, i regi av Arto af Hällström på Helsingfors stadsteater 1978, var i sin vilda djuriskhet kanske den mest omskakande Salminen gjort; hans tolkning av Prospero i Stormen på Nationalteatern 1995 var däremot redan påtagligt jovialisk.


 

Salminen har spelat extrema roller, där förtvivlan och svartsjuka ända till galenskap kombinerats med manligt tyranni och en hårdhet som plötsligt kan slå över i barnslig regression och känslosam gråt, i ensamhet och det övergivna barnets behov att bli älskat. Sådana gestalter var Ryttmästaren i Strindbergs Fadren på Åbo stadsteater (1973), och den missförstådde Vincent van Gogh, som i sitt skapande tränger ända till yttersta galenskap, i Långbackas uppsättning av Ernst Bruun Olsens Brevbäraren från Arles (1975). Vid tiden för denna uppsättning stod Salminen själv enligt egen utsago vid utbrändhetens och sinnessjukdomens rand, driven därhän av ständigt nya storroller, politiskt trots, stress, den hårda behandling han fick i offentligheten och sin kopiösa alkoholkonsumtion.


 

Många andra av de roller som Salminen gjorde i Långbackas regi på stadsteatrarna i Åbo och Helsingfors visade dock snarare fram det lugn, den skarpsyn och analytiskhet som livserfarenheten skänker, parade med en stark personlig närvaro och livskraft. Bland dessa kan nämnas rollen som påven i Brechts Galileis liv (1973), Lopachin i Körsbärsträdgården (1974), Trigorin i Måsen (1978) samt efter återkomsten till Helsingfors den gamle Peer Gynt i en uppsättning där den unge Peer Gynt spelades av Salminens yngre halvbror Jukka-Pekka Palo (1981). Danton i uppsättningen av Büchners Dantons död på Åbo stadsteater (1977) var en mustigare, revolutionär variation på samma tema.


 

Salminen har alltid trivts också med burlesk komik. Till hans roller i denna genre hör olika maskerade karikatyrer, så som barberaren i Brechts Den goda människan i Sezuan (1975) och kapten Patrik i Kivis Olviretki Schleusingenissa, en komisk syntes av Salminens Kiviroller och en slags karnevalsliknande avslutning på hans Åboperiod (1977). Efter Åbo medverkade Salminen också i Holmbergs Dostojevskijprojekt på Teaterhögskolan, Kepissä on kaksi päätä (1983).


 

Till de viktigaste av Salminens filmroller hör den som Eino Leino i Jaakko Pakkasvirtas epokfilm Poeten och hans musa (1978). Ett omnämnande förtjänar också hans roller i filmerna Eldsjälen (1980) och Vilddjurets märke (1981), som baserade sig på Maiju Lassilas respektive Olavi Paavolainens liv och upplevelser, samt rollen som Aarne Niskavuori i Matti Kassilas film Niskavuori (1984). Ett intressant drag i Salminens karriär som filmskådespelare är samarbetet med Aki och Mika Kaurismäki och andra yngre regissörer. Det har gett honom tillfälle att arbeta med ett intimt, oerhört känsligt konstnärligt uttryck och har resulterat i hans absolut bästa skådespelarprestationer under senare år. För rollen som psykiatern Lindström i Veikko Aaltonens mångbottnade film Den förlorade sonen (1992) fick Salminen en Jussi-statyett för bästa biroll. Under 1980- och 1990-talen har Salminen också gästspelat i de populära filmerna om Uuno Turhapuro och fältväbel Körmy.


 

Med åldern har Salminen hittat de intima, varma och små nyanserna, t.ex. i Holmbergs uppsättning av Onda andar (1989) och i Raila Leppäkoskis uppsättning av Jean Cocteaus Vanartiga föräldrar (1990). I ett häftigt utspels ställe träder nu en bländande intensiv replikföring och inre stormar, som i Lars Noréns pjäs om Eugene O’Neill, Och ge oss skuggorna (1992). I den sistnämnda uppsättningen spelade Salminen efter en paus på många år igen mot Kyllikki Forssell, och återvände i en strålande roll till sitt fadershus Nationalteatern. Som jubileumsroll för att fira 35 år som konstnär valde Salminen titelrollen i Edmond Rostands Cyrano de Bergerac (1993); föreställningen höll sig på repertoaren i många år. I Laura Jänttis regi har Salminen också spelat Advokaten i Strindbergs Ett drömspel (1997). Listan på uppdrag utökades 1996 med rollen som Armas Fager i Runar Schildts Den stora rollen.


 

Resignationens toner har förstärkts, de har ökat självförståelsen och gett Salminens arbete ytterligare djup särskilt i rollen som Falstaff (2003), som Arto af Hällström hade sammanställt av material ur Shakespeares tre kungadramer Henrik IV 1, Henrik IV 2 och Henrik V. Den gamle försupne riddaren Falstaff skolar upp kronprins Henrik, i vars roll Kristo Salminen fick tillfälle att mäta sig med sin far på scenen. Till Salminens storverk under senare år hör titelrollen i Reko Lundáns uppsättning av Kung Lear, förlagd till nutid (2005).


 

Esko Salminen har fått många pris för sin skådespelargärning sedan Gösta Ekman-priset 1965, bl.a. Ida Aalberg-priset 1986 och Finlandspriset för scenkonst 1997. Pro Finlandia fick han redan 1992.


 

Pentti Paavolainen


 

Esko Kullervo Salminen, född 12.10.1940 i Helsingfors. Föräldrar skådespelarna Unto Emil Kalervo Salminen och Elli Kyllikki Väre. Gift med (1) skådespelerskan Rose-Marie Precht 1961 (2) dansösen Riikka Korppi-Tommola 1983, (3) skådespelerskan Aino Seppo 1989.


 

PRODUKTION. E. Salminen & R. Kinnunen, Elämä Eskona. ”Still going wrong” (1997).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Intervjuer i dagstidningar och tidskrifter. Haaveesta vai pakosta? Näkökulmia teatteriohjaajan työhön (1986); E. Salminen & R. Kinnunen, Elämä Eskona. ”Still going wrong” (1997); Teatterikirja. Ralf Långbacka. Kalle Holmberg (1977).


 

BILDKÄLLA. Salminen, Esko. Foto: Kari Laakso, 1990. Uusi Suomis bildarkiv.

 

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4265-1416928956871

 

Upp