Pekka Tiilikainen blev känd för sina rapporter från fronten och för sina radioprogram under krigsåren 1939–1944. Efter kriget fortsatte han som redaktör för programmet Metsäradio (Skogsradion) och refererade också idrottstävlingar. Han var populär bland lyssnarna men hans fosterländska framtoning passade inte på det statliga rundradiobolaget under de politiskt radikala decennierna, 1960- och 1970-talet, och han tog avsked med sjukpension.
Pekka Tiilikainens far, Nikita (Mikko) Tillikoff, hade som barn flyttat från Uhtua i ryska Karelen till Finland. Släkten kom ursprungligen från Nilsiä i den finska delen av Karelen, och vid återflyttningen tog man tillbaka det gamla namnet, Tiilikainen. Pekkas mor var dotter till en torpare från Luhanka. Fadern var en kringresande köpman och familjen bytte ofta bostadsort, Pekka föddes i Kouvola.
Pekka Tiilikainen gick tre klasser i läroverk i Helsingfors, men med ringa framgång. Han var mera intresserad av idrott än av skolarbete. Den största stötestenen var tyska språket – också under sina år som idrottsreporter utgick Tiilikainen från principen att utländska namn uttalas så som de lättast förstås av en finländsk radiopublik. Tiilikainens inställning till främmande språk var praktisk och rakt på sak: han talade just så mycket han kunde av det språk som var aktuellt och lyckades för det mesta göra sig förstådd tillräckligt för att kunna få sina ärenden uträttade.
Pekka lärde sig simma hos sin mormor i Luhanka, och det var som simmare han skördade sin första berömmelse. Åren 1929–1942, då han bosatt sig i stadsdelen Mosabacka i Helsingfors, vann han inalles nitton finska mästerskap i simning och vattenpolo, och 1931 blev han nordisk mästare på både 400 meter och 1 500 meter frisim. Han spelade också boboll, men på 1930-talet fick bobollen vika för vattensporterna.
I simmarkretsar visste man att Tiilikainen hade lätt för att uttrycka sig, så på sommaren 1935 blev han ombedd av Rundradion att resa till Oslo för att där göra ett direktsänt referat av de nordiska mästerskapen i simning. Han förberedde sig inför uppgiften genom att lyssna på ”idrottsreferatens fader” Martti Jukola och fick av Alexis af Enehielm, tidens kanske mest kända hallåman och reporter, det enkla rådet att ”föreställa sig ett hem där bara tre-fyra personer lyssnar”.
Tiilikainens debut som referent av idrottstävlingar var speciell såtillvida att han också deltog i tävlingarna som simmare. Han simmade i stafettlaget och gick raka vägen från simbassängen till mikrofonen för att andfådd fortsätta referatet av tävlingen. Också i övrigt avvek Tiilikainens sätt att referera mycket från den ganska torra stil som präglade radiomediets första decennier.
Till en början skickade Rundradion honom enbart att referera idrottsevenemang, men 1937 fick han också göra ett reportage från Vierumäki idrottsinstitut. Hösten 1937 gjorde Tiilikainen sitt första radioprogram som inte handlade om idrott, och där ansåg han själv att hans karriär som ”allmän radiomänniska” började. I början av 1939 knöts Tiilikainen som den första fast anställda sportreferenten till Rundradion.
Under de extra övningarna hösten 1939 och senare under vinterkriget gjorde Tiilikainen tillsammans med sin svenskspråkige kollega Enzio Sevón från Hufvudstadsbladets sportredaktion totalt cirka 140 sändningar från fronten. Efter vinterkrigets slut publicerade Tiilikainen en bok om sina upplevelser, Radioselostajana tulilinjoilla (1940, Radioreporter vid frontlinjen). Sitt mest berömda referat under kriget gjorde han mitt bland stridande frontsoldater i januari 1940. Ett berömt fotografi visar redaktören stående vid gränslinjen beväpnad med mikrofon och eldvapen.
Även under fortsättningskrigets anfallsskede rapporterade Tiilikainen, bl.a. tillsammans med Sevón, från fronten. Senare arbetade han som programchef på Aunus radio i Petrozavodsk, som döpts om till Äänislinna, i ryska Karelen. Radiostationen lydde inte under Rundradion, utan under Karelska arméns stab, och som stationens chef hade Tiilikainen först fänriks och senare löjtnants rang.
Smått ironiskt i sammanhanget är att Aunus radio från 1942 fungerade i utrymmen som tidigare hyst en sovjetisk radiostation som producerat mängder av propagandasändningar riktade till finska soldater. Aunus radio, ”soldaternas egen radio”, spelade frontmännens favoritskivor och talade deras eget språk, medan Rundradion höll fast vid sin allvarsamma och folkbildande profil. Frontradiostationerna gav god träning åt många blivande artister inom underhållningsvärlden så som Olavi Virta, Tapio Rautavaara, Oke Tuuri och Kauko Käyhkö.
Under den sovjetiska storoffensiven på Karelska näset 1944 drog sig de finska trupperna bort från östra Karelen. Aunus radio lämnade Petrozavodsk vid midsommartid och bytte namn till Karelens radio. Tiilikainen blev återigen kringresande reporter. Under ett av sina referat i juli 1944 sårades han och fick en bestående skada i den ena vristen. Över 60 granatskärvor plockades ur hans ben och han tillbringade flera månader på sjukhus.
I januari 1945 var Tiilikainen i tjänst igen. Förhållandet mellan den fosterländskt sinnade Tiilikainen och Rundradions direktör, folkdemokraten Hella Wuolijoki var försiktigt försonligt. Tiilikainen var en uppskattad och omtyckt reporter, som gjorde nytta också som lärare på Rundradions kurser för reportrar. I programmet Metsäradio (Skogsradion), som riktade sig till skogsarbetare och som Tiilikainen var programvärd för i tio år, fortsatte han att tala på samma folkliga vis som under tiden vid Aunus radio, och spelade liknande musik. Med sina musikval kom Tiilikainen att påverka Rundradions musikpolitik; bolagets musikredaktörer skulle helst ha bannlyst många av de skivor som Tiilikainen ofta spelade – t.ex. ”Lännen lokari” (Skogshuggaren från Västern) av amerikafinländaren Hiski Salomaa.
Från 1945 arbetade Tiilikainen som förste reporter vid Rundradion och gjorde program om vitt skilda ämnen. Det mest allvarsamma uppdraget var att referera marskalk Gustaf Mannerheims begravningståg. Men mest bekant var han som idrottsreporter. Martti Jukola var inte längre i god form efter kriget, och Tiilikainens ansvar för rapporteringen från stora evenemang växte. För den lyssnande allmänheten blev han ledande rapportör och referent.
När skidlöparen Veikko Hakulinen vann guld på 50 km vid OS i Oslo samarbetade Tiilikainen med Niilo Tarvajärvi, och vid sommar-OS i Helsingfors 1952 inledde han samarbetet med den unge frilansredaktören Paavo Noponen. Under 1950-talet samarbetade de allt oftare, och det blev för finländarna helt självklart att det var just Tiilikainens och Noponens röster som skulle förmedla fakta och stämningar från de olika evenemangen.
Krigstida attityder och formuleringar passade illa in i efterkrigstidens strävan efter internationellt samförstånd och jämlikhet. Programrådet vid Rundradion krävde objektivare referat och att erkännande också skulle ges åt andra länders idrottare. Huruvida Tiilikainens och Noponens uttalade fosterländskhet kunde tolereras var en fråga som länge debatterades. Sportreportrarna kom här i delo med Rundradions övervakningsorgan och administrativa enheter och inte minst med generaldirektören Eino S. Repo. Röster höjdes för att idrottsprogrammen i högre grad skulle rapportera om massevenemang och för att de skulle sporra gemene man att idrotta.
Tiilikainen ansåg att sportredaktionens uppgift var att referera händelser inom toppidrotten. Centimetrar, sekunder och tävlingsstämning var nog för att göra sportprogrammen intressanta, och Tiilikainen fäste föga vikt vid programrådets rekommendationer och målsättningar. I slutet av 1960-talet hamnade Tiilikainen så småningom i Noponens skugga, och hans sista stora uppdrag blev rapporteringen från landskampen i friidrott mellan Finland och Sverige 1971. Därefter lämnade han tjänsten med sjukpension.
Pekka Tiilikainen betraktas som en representant för den ”gamla Rundradions” era, d.v.s. tiden före 1965. När han var i sin krafts dagar var radion det enda eller det ledande etermediet, med en respektfull inställning till det omgivande samhället. Så var inte längre fallet i slutet av 1960-talet. ”Gamla Rundradion” präglades av ett slags enhetskultur, som noga kontrollerade att inget olämpligt yttrades i radions sändningar. Idrottsreferaten var mindre försiktiga. De krav på neutralitet som ställs på den övriga journalistiken har aldrig gällt idrottsrapporteringen. Som radioreporter blev Pekka Tiilikainen inte bara legendarisk för sina idrottsreferat. Han blev även populär för att han rapporterade och refererade på ett jordnära och chosefritt sätt, som förde honom nära de finländska radiolyssnarna.
Raimo Salokangas
Pekka Tiilikainen, född 29.6.1911 i Kouvola, död 12.9.1976 i Helsingfors. Föräldrar handelsresanden Mikko Tiilikainen och Hilda Halminen. Gift 1936 med Helvi Sylvia Rautiainen.
PRODUKTION. Vesipalloilijan opas (1936); Radioselostajana tulilinjoilla (1940); Miten opin uimaan (tills. med A. Tynell, 1945); Olympiakisat 1896−1948 (1951); Olympiavihjeitä (1952); Suomen tähtiurheilijoita (1956); Radiomatkoja maailmalla (1957); Uljaat mäkikotkamme (tills. med P. Noponen, 1967); Suomen urheilun tähtihetkiä (tills. med R. Rinne, 1969); Sinivalkoinen ääni (1971).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Lyytinen & T. Vihavainen, Yleisradion historia 1926−1949 (1996); P. Noponen, Pekka Tiilikainen, Suomi. Sinivalkoisen äänen legenda 1911−1944 (1986); P. Noponen, Pekka Tiilikainen, pääselostaja. Sinivalkoisen äänen legenda 1945−1976 (1987); R. Rinne, Pekka puhuttelee. Keskusteluja, haastatteluja, muistelmasirpaleita (1976); R. Salokangas, Aikansa oloinen. Yleisradion historia 1949−1996 (1996).
BILDKÄLLA. Tiilikainen, Pekka. 1976. Uusi Suomis bildarkiv.