Ella Eronen var en av sin tids mest betydande finska scenartister. Hon porträtterade starka kvinnor i såväl antika tragedier som i moderna dramer. Kansallisteatteri (Finlands nationalteater) var hennes huvudscen, men hon uppträdde även på flera andra scener. Vid sidan av teaterarbetet anordnade hon egna recitationsaftnar från 1930- till 1980-talet. Eronen framförde också komedier men det är hennes stora roller som suverän tragedienn som präglat bilden av henne.
Ella Eronen föddes i en tvåspråkig familj i Helsingfors i början av 1900: barnen talade finska med sin far och svenska med sin mor. Detektiven August Eronen och hans hustru Amanda fick fem barn, tre döttrar och två söner som dog unga. Ella som var äldst av döttrarna började sin skolgång på svenska; hon gick två år i förberedande skola innan hon flyttade över till en finsk folkskola.
Sin teaterdebut gjorde hon när hon var sex år gammal i August Strindbergs Kronbruden på Svenska teatern i Helsingfors. Modern hade en bekant på teatern med vars hjälp Ella valdes till rollen som Lill-Mats. Några år senare dansade Ella Eronen på Finlands nationalteater i baletten Sylfiderna med koreografi av Maggie Gripenberg.
På sin mors inrådan sökte Ella Eronen 1915 in på Svenska teaterns scenskola. Hon blev antagen, men studiestarten uppsköts med ett år på grund av hennes ringa ålder. Moderns död året därpå ändrade planerna. Ella rättade sig efter faderns önskan om att hon skulle stanna hemma och sköta de yngre syskonen och hushållet. Utan faderns vetskap enrollerade hon sig dock i Svenska teaterns dansgrupp. När fadern fick reda på detta flyttade Ella Eronen hemifrån och ingick sitt första äktenskap, med svensken Per Eugen Andersson som hon träffat på teatern.
Äktenskapet blev mycket stormigt. I sina memoarer skriver Eronen att maken var sadistisk och alkoholiserad; han dog av alkoholmissbruk efter att de varit gifta i fem år. Eronen, som var bara 24 år gammal då hon blev änka, återupptog sina studier. Hon studerade dans för Helmi Salminen, men en knäskada kom att utesluta en karriär inom dansen. Hon tog också privatlektioner i sång, recitation och röstbildning för Bertha Lindberg, Helinä Svensson-Timari, Kerttu Särkkä-Kallio och Anna Hagelstam.
Sitt andra äktenskap ingick Ella Eronen 1928 med skulptören Carl Wilhelms. Uppmuntrad av sin man sökte Eronen till Finlands skådespelarinstitut, men efter sina många år av privata studier kunde hon inte uppbåda tillräcklig motivation för denna skolgång. Aku Käyhkö, chef för arbetarteatern Koiton näyttämö i Helsingfors, erbjöd henne engagemang på sin teater. Ella Eronen antog erbjudandet och uppträdde till en början som dansös och så småningom fick hon även roller med repliker. Hon siktade dock högre och nöjde sig inte med de roller hon fick, varför hon i början av 1933 sade upp sig och hyrde Finlands nationalteater för en egen dans- och recitationsafton. Kritiken var välvillig men Eronen fick inte anställning vid teatern.
Eronen begav sig till Sverige, där hon studerade för Maria Schildknecht, som var chef för Dramatens elevskola. Schidknecht skrev ett rekommendationsbrev till chefen för Åbo svenska teater, Oscar Tengström, som gav Eronen tillfälle att visa prov på sin talang under de två följande åren. Eronen uppträdde i sammanlagt 22 olika roller, och fick sitt genombrott i huvudrollen i Jarl Hemmers pjäs Anna Ringars, en roll i vilken hon också gästspelade på Svenska teatern i Helsingfors. Hennes äktenskap med Carl Wilhelms slutade i skilsmässa. I Åbo blev Ella Eronen bekant med grafikern Eino Olavi Tarkkonen, som hon gifte sig med 1937.
I Åbo 1935–1936 fick Eronen erfarenhet av ett flertal olika typer av roller. Efter ett kort mellanspel som hemmafru gästade hon Helsingin kansanteatteri (Helsingfors finska folkteater) i rollen som Lady Macbeth; för regin svarade hennes tidigare lärare Bertha Lindberg. Kort innan vinterkriget bröt ut fick Eronen tillfälle att gästspela på Finlands nationalteater, där hon framförde huvudrollen i Ibsens Frun från havet. Föreställningen lovordades men måste avbrytas p.g.a. av de krigstida bombardemangen av Helsingfors.
Under vinterkriget reste Ella Eronen med sina barn till Sverige där hon uppträdde vid olika tillställningar för Finlands sak. På Stockholms stadion reciterade hon J. L. Runebergs ”Vårt land” på ett sätt som – förmedlat i radio – gjorde ett djupt intryck på såväl svenskarna som de krigsdrabbade finländarna. Prestationen fick snart mytiska dimensioner: i tidningarna karakteriserades Ella Eronen som hela det nödlidande Finlands röst. Detta medverkade till att Eronens karriär nu tog fart.
Den period som kan anses vara den viktigaste i Eronens skådespelarkarriär inleddes 1942 då hon fick anställning vid Finlands nationalteater. Hon övertygade i sin debutroll i Henri-René Lenormands skådespel Asien. Den rollen var den första i en serie av starka, passionerade kvinnoroller som Eronen kom att gestalta på nationalscenen under de följande årtiondena. Under 1940-talet hade hon stor framgång i flera roller, som Kleopatra i Antonius och Kleopatra av Shakespeare och i Kinesiska muren av Max Frisch, samt huvudrollerna i Euripides Medea och Gustaf von Numers Klas Kurck och liten Elin. Dessutom spelade hon huvudrollen i Federico García Lorcas Yerma, vilken hon själv även regisserade.
Arbetstakten på teatern var inte tillräcklig för den energiska skådespelerskan, som fått sitt genombrott tämligen sent. Redan i mitten av 1940-talet sade hon upp sitt ordinarie kontrakt med Nationalteatern för att kunna uppträda på andra scener. Hon höll recitationsaftnar i både Sverige och Norge samt gästspelade i rollen som drottningen i Hamlet på Malmö stadsteater. Hon gästade fortfarande nationalscenen och uppträdde på Helsingfors folkteater som häxa i Mika Waltaris skådespel Noita palaa elämään (Häxan återvänder till livet). Ett framgångsrikt samarbete med Edvin Laine inleddes när de på Folkteaterns scen spelade äkta makar i Strindbergs Dödsdansen. Kort därefter regisserade Edvin Laine filmen Sången från gränden, i vilken Ella Eronen spelade Judith, hennes kanske främsta filmroll.
En stark erotisk laddning förmedlades i salongen när Tauno Palo och Ella Eronen spelade mot varandra: i Strindbergs Fröken Julie förför betjänten Jean en överklassflicka med ödesdigra följder. En av de mest framgångsrika uppsättningarna av modern amerikansk dramatik var Tennessee Williams Linje Lusta 1950, i vilken Eronen som den neurotiska Blanche och Tauno Palo som Stanley återigen förförde varandra. Tre år senare skördade Eronen lagrar i samma författares Den tatuerade rosen; som motspelare hade hon Holger Salin.
Samarbetet mellan Nationalteatern och Ella Eronen råkade in i en kris 1951, då skådespelerskan inte återvände från sin sjukledighet i Förenta staterna. Dit hade hon rest för att få vård för sin ledgångsreumatism och uppenbarligen för att närvara vid sin dotter Leilas bröllop. Enligt tidningsuppgifter hade aktrisen under utlandsvistelsen gjort scenframträdanden, något som väckte missnöje i teaterns direktion. Teatern sade upp Eronens kontrakt, trots att hon i ett brev förklarade att hon enbart gett några recitationsaftnar för att få pengar till mediciner. Fallet behandlades i domstol, som såg uppsägningen som motiverad men bötfällning som oskälig.
Upphävandet av kontraktet gjorde att Ella Eronen råkade i ekonomiskt trångmål. Situationen blev något bättre i slutet av året, när chefen för Folkteatern, Verneri Veistäjä, erbjöd henne att regissera Eugene O’Neills skådespel Klaga månde Elektra. Detta regiarbete kom att bli en av milstolparna i Eronens karriär. Det monumentala skådespelet, som skildrar sydstatsfamiljen Mannons nedgång och fall, är svårt att iscensätta och uppförs därför sällan. Ella Eronen klarade det krävande dramatiserings- och regiuppdraget med glans. Därtill spelade hon modern Christine, den ena av de två stora kvinnorollerna i dramat. Framgången gjorde att hon även kallades till Tammerfors stadsteater för att där regissera samma skådespel. I Tammerfors spelade hon den triumferande dottern Lavinia, och i den rollen uppträdde hon senare också på Folkteatern i Helsingfors.
I slutet av 1952 upptog Folkteatern på Ella Eronens inrådan Jan de Hartogs komedi Stolpsängen på sin repertoar. Ett äkta pars historia berättas i en serie scener från sängkammaren. Pjäsen, där Eronen spelade mot Edvin Laine, blev en publikframgång, och genom att turnera med komedin under året därpå drygade Eronen också ut sin kassa. Pjäsen togs senare upp på Finlands nationalteater, då både Eronen och Laine var anställda där.
När Ella Eronen 1954 slöt ett nytt kontrakt med nationalscenen kunde hon själv diktera sina villkor: anställningen skulle vidta först ett år senare, så att hon skulle hinna spela Jeanne d’Arc på Operan. Därtill skulle hon få hyra teatern för sitt 25-årsjubileum som scenartist. Till Eronens framgångsrika roller hörde Klytaimnestra i såväl Euripides som Aischylos tragedier, titelrollen i Racines Fedra, Mathilde von Zahnd i Friedrich Dürrenmatts Die Physiker (Fysikerna) och titelrollen i Walentin Chorells pjäs Madame, som Mikko Niskanen även regisserade för tv.
År 1965 blev Ella Eronen mot sin vilja tvungen att gå i pension från sin ordinarie tjänst på Nationalteatern. Arbetet fortsatte i form av gästspel. André Roussins komedi Loket, som sattes upp 1974 och där hon medverkade tillsammans med Joel Rinne, blev en kassasuccé och spelades därtill in för tv. Andra betydande gästroller var modern i Lorcas Blodsbröllop och huvudrollen i Giraudoux Tokiga grevinnan, som uppfördes i samband med att Eronen firade sitt 50-årsjubileum som konstnär hösten 1981. Hennes sista roll blev Sarah Bernhardt i John Murrells Solen och jag (Memoir) som uppfördes på Svenska teatern spelåret 1984–1985. Mot slutet av sin karriär erhöll Ella Eronen flera offentliga utmärkelser, bl.a. professorstitel.
Eronen var också omtyckt som recitatris. Här gick hon i Ella Tompuris fotspår: båda komponerade sina aftnar som rika dramaturgiska helheter med inslag av dans och musik. Bägge uppträdde på finska och svenska. Även repertoarvalet uppvisar likheter: Eino Leino, Kalevala samt gruppen Tulenkantajat (Fackelbärarna) var centrala för bäggedera. Ella Eronens mörka stämma var liksom den fysiska uttrycksförmåga som hon upptränat inom dansen en avgörande del av hennes framtoning som aktris. Ett av hennes svenska recitationsprogram, Inför allmaktens anlete, uppbyggt kring dikter av Eino Leino, finns dokumenterat på skiva.
Ella Eronen framstod under en lång tid som ett ansikte för den finska teatern. Hon förekom ofta i pressen, och var då mycket mån om hur hon tog sig ut; hon retuscherade egenhändigt onödiga rynkor, förbättrade anletsdragen och gjorde vid behov midjan smalare. I offentligheten skapades en bild av en bländande skön kvinna som levde onåbar med välskyddat privatliv. Hennes riktiga ålder förblev länge en hemlighet.
Ella Eronen förhöll sig passionerad till sitt yrke. Hennes strävan efter fullkomlig scenillusion sträckte sig längre än hos de flesta skådespelare. Hon var noga med att skapa en yttre gestalt för sina karaktärer. I början av sin karriär förfärdigade hon ofta själv sina dräkter. Systern Geto Ahlström har vittnat om att det för Ella knappt alls existerade ett liv utanför teatern. Kretsen av närstående var mycket liten. Förutom familjemedlemmarna och hushållerskan Leena och släktingar omfattade den enbart några goda vänner. Eronens isolering utgjorde en god jordmån för den divakult som uppstod kring henne.
Helka Mäkinen
Ella Siviä Eronen, född 29.1.1900 i Helsingfors, död 9.10.1987 i Helsingfors. Föräldrar detektiven August Werner Eronen och Amanda Mathilda Ahlgren. Gift med (1) Per Eugen Andersson 1919, (2) bildhuggaren Carl Wilhelms (tidigare Karl Wilhelm Svensson) 1928, (3) grafikern Eino Olavi Tarkkonen 1937.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Ella Eronens arkiv, Teatermuseet, Helsingfors. Ella Eronen. Elämä näyttämöllä. Teatermuseets utställningskatalog (1991); K. Jaantila, Loistava Ella (1971); Kuin palava pensas. Ella Erosen runomaailma. Red. A. Palmén (1980, 2 uppl. 1990); J. Nikula, Ella. Ella Erosen elämäkerta (1998, 2 uppl. 2007).
BILDKÄLLA. Eronen, Ella. Foto: Ateljé Uggla. Uusi Suomis bildarkiv.