Tarmo Manni hör till den finska teaterns mest originella gestalter. Han uppträdde i ett flertal roller, men hans skådespelarlynne lämpade sig bäst för att tolka udda och sinnessjuka individer. Han blev känd för sin färgstarka personlighet som gav upphov till många berättelser och anekdoter också utanför teaterns väggar.
Tarmo Manni föddes i Saarijärvi, i byn Kalmari, som det femte av elva barn i en skomakarfamilj. Han kom i kontakt med teatern genom diktuppläsning i ungdomsföreningen Sampo i Lannevesi. Han utexaminerades som skådespelare från den första årskursen vid den nyligen grundade Finlands teaterskola. Kursen leddes av Wilho Ilmari, som influerats av den ryska teatermannen Konstantin Stanislavskij. Årskullen ansågs vara exceptionellt begåvad, och då slutarbetena skulle bedömas konstaterade man att det var svårt att se dem enbart som elevarbeten.
Den långe, mörke Manni, som i något sammanhang kallats ”naturbegåvningen från Saarijärvi”, väckte särskild uppmärksamhet bland bedömarna, och fick genast anställning vid Helsingin kansanteatteri (Helsingfors folkteater). Till hans genombrottsroller hörde Garth i Maxwell Andersons pjäs Winterset (Grå gryning) och Petrucchio i Shakespeares Så tuktas en argbigga. Redan efter hans första rolltolkningar hyllade kritikerna honom som en begåvad skådespelare med en exceptionell inlevelseförmåga. Han fick då bland annat rollen som Petrovitj i Tolstojs Det levande liket. Mannis tid på Kansanteatteri varade dock endast tre säsonger.
Hösten 1948 flyttade Manni över till Finlands nationalteater. Hans första roller där blev Roger i Gerald Savorys familjekomedi George and Margaret och genast därefter Juan i García Lorcas Yerma. Från sin första början på nationalteatern fick Manni beröm för känsliga och omedelbara tolkningar. Då teaterns unga skådespelare satte upp komedin Den galanta skomakarfrun – också den av Lorca – spelade han rollen som Trasten (Don Mirlo). Till triumferna under spelsäsongen 1948–1949 hörde också rollen som Min Kon i Max Frischs Den kinesiska muren. Pjäsen regisserades av gästregissören Mauno Manninen, teaterchef för Intimiteatteri (Intima teatern).
I rollen som Nicolas i Jean Anouilhs skådespel Älskar – älskar inte fick Manni bekanta sig med regissören Eino Kalimas stil. Deras samarbete fortsatte när Manni på 1950- och 1960-talen spelade i Kalimas uppsättningar av Tjechovs pjäser. I den första av dessa, Måsen med premiär 1950, spelade Manni Konstantin Treplev. Serien fortsatte med rollerna Trofimov i Körsbärsträdgården 1953 och Tuzenbach i Tre systrar 1956. Det var redan på förhand uppenbart att Manni var väl lämpad att tolka Tjechovs gestalter. Framför allt gestaltningen av den nervösa Konstantin Treplev visade enligt kritikerna att rollen var som skapt för honom. Kalimas Tjechovtolkningar var populära gästföreställningar, och nationalteatern besökte 1956 Stockholm med Tre systrar. Med Måsen, som återupptagits på repertoaren besökte man Västberlin 1961, Paris, Moskva och Leningrad 1962 och Lübeck 1963.
Manni medverkade också i uppsättningar av inhemska klassiker. När nationalteatern tog upp Aleksis Kivis Sju bröder på repertoaren 1953–1954 i ny regi av Wilho Ilmari spelade Manni rollen som Aapo. Trots att han enligt kritikerna gjorde sitt arbete rätt bra tyckte Manni själv att han inte lämpade sig för rollen. Han menade att han var för temperamentsfull och ofinsk till sitt utseende för spela Kivis gestalter på scen.
Walentin Chorells pjäs Vandringsman i Jack Witikkas regi våren 1954 föregick en serie absurdistiska skådespel på nationalteaterns Lilla scen, som stod färdig på hösten samma år. I Vandringsman spelade Manni titelrollen, vandringsmannen Jörgen Trane. I slutet av 1950-talet medverkade han också i Witikkas uppsättning av Samuel Becketts omtvistade pjäs Slutspel, i rollen som Hamm. För en del av de medverkande tedde sig pjäsen helt obegriplig, men för en konstnär av Mannis kaliber passade pjäsen och rollen perfekt. Manni gestaltade den blinde Hamm med vadderade solarieglasögon och rollen blev en av hans personliga favoriter. På sitt 25-årsjubileum som artist 1970 valde han att framföra Hamm som ett exempel på sin produktion.
Samarbetet med Witikka och Becketts dramatik fortsatte; 1966 spelade Manni rollen som Lucky i I väntan på Godot. Witikkas registil passade Manni, som enligt egen utsago var i behov av en regissörs gränssättning för sitt artistiska temperament. Det berättas att redaktör Heikki Eteläpää efter att ha bevittnat Manni dansa utbrast: ”Gode Gud, giv denna människa åtminstone en hämning.”
Som andra invigningspjäs på Lilla scenen visades Tennessee Williams Glasmenageriet, där Manni spelade rollen som Tom. Fyra av nationalteaterns skådespelare hade redan tidigare på en sommarturné uppfört pjäsen, så när den fick premiär på Lilla scenen var den ovanligt finslipad. Rollen som Tom inledde en ny serie angloamerikanska pjäser i vilka Manni tolkade unga män.
År 1955 fick Manni statens konstnärsstipendium för fortsatta studier. Han hade redan i ansökningsskedet meddelat att han tänkte använda stipendiet för studier i Sovjetunionen, och hans val av land väckte uppseende. På sin studieresa följde Manni bland annat med repetitioner och såg föreställningar på Malyj Teatr i Moskva.
På 1960-talet uppträdde Manni i flera nya inhemska skådespel. Den första premiären ägde rum 1959. Det var pjäsen Keltainen lippu (Den gula flaggan) av Marko Tapio – också han från Saarijärvi – i vilken Manni spelade Agitatorn. År 1964 var det premiär för Inkeri Kilpinens pjäs Tuntematon potilas (Okänd patient), som utspelar sig på ett sinnessjukhus. Där innehade Manni rollen som den hjälpsamma och vänliga Europas kejsare. I sin tolkning sades Manni ha balanserat på en hårfin gräns mellan dårskap och visdom. Eeva-Liisa Manners pjäs Nyårsnatten togs upp på repertoaren på nationalteatern 1965. Enligt kritikerna var Tarmo Manni föreställningens medelpunkt i rollen som författaren Kauhanen. Premiären för Paavo Haavikkos Brotteruksen perhe (Familjen Brotterus) ägde rum 1969 med Manni i rollen som Johan Deutsch.
År 1965 regisserade Ralf Långbacka Peter Weiss pjäs Jean Paul Marat förföljd och mördad med Manni i Jean Paul Marats roll. Kritikerna ansåg att föreställningen först och främst var en produkt av sin regissör och att ensemblens gemensamma arbete var intressantare än de enskilda rollprestationerna. I Christopher Hamptons Filantropen (1971) gestaltade Manni den självbelåtna författaren Braham Head i en tolkning som innehöll en lagom dos av parodi. I Henrik Ibsens Ett dockhem spelade han enligt kritikerna Krogstads roll med en behärskad koncentration som gagnade helheten.
I början av 1970-talet, efter att ha firat sitt 25-årsjubileum som skådespelare, fick Manni nästan undantagslöst ganska anspråkslösa roller men lyckades ändå skapa personliga tolkningar. Under dessa år spelade han i stället sina största roller i privatlivet, antingen i sin enrummare i Munksnäs eller på landstället Bökars hos Marimekkos chef Armi Ratia. Hon var en mycket viktig person för Manni, och deras förhållande präglades av lekfullhet och skämtsamhet. Ett exempel på detta var tre midsommarbröllop på Bökars där Ratia var ”brud” och Manni ”brudgum”.
En större roll hade Manni 1977 på nationalteatern i Juhani Peltonens Kohti maailman sydäntä (Mot världens hjärta) som hade premiär i Eugen Terttulas regi. Enligt författarens önskemål spelade Manni rollen som Major af Åkerlille. Han fick beröm för att han inte använde sig av hela sin volymkapacitet utan gestaltade rollen enkelt och lågmält. Enligt kritikerna visade rollen en ny, intensiv och effektiv sida av Manni. Rollen som Aksentij Ivanov Popristjin i Nikolaj Gogols En dåres anteckningar valde Manni till sitt 35-årsjubileum som artist. Premiären i Terttulas regi ägde rum i september 1980 och jubileet firades den 2 oktober. Föreställningen med Manni i rollen som galning blev en publiksuccé som visades på Willensauna, en scen vid nationalteatern, fler än 350 gånger i åtta års tid.
Manni medverkade också i ett fyrtiotal filmer. Till de mest kända av hans många filmroller hör Gabriel Vihervuori och soldat Honkajoki. Filmen Gabriel, kom tillbaka, som bygger på en pjäs av Mika Waltari hade premiär 1951 i Valentin Vaalas regi. Senast i rollen som Gabriel blev Tarmo Manni slutgiltigt känd för hela det finska folket. En särskilt gripande filmgestalt i Edvin Laines film Okänd soldat (1955) är soldat Honkajoki, spelad av Manni, som försöker uppfinna en evighetsmaskin. Pirjo Honkasalos Da Capo gav Manni en möjlighet att spela i Hollywood, där filmen spelades in. Mannis roll var impressarion Sergei Rippas. Mannis sista filmroll blev Urho Kekkonen i Taavi och Matti Kassilas film Farväl, herr president (1986).
På 1980-talet uppträdde Tarmo Manni på teater endast i En dåres anteckningar. År 1982 erhöll han professors titel. I slutet av oktober 1989 tog Manni farväl av sin publik med en föreställning på nationalteatern vars innehåll noga hemlighölls inför föreställningen. Manni satt, helt klädd i vitt, på Stora scenen och lyssnade till Gustav Mahlers första symfoni. Efter ca 40 minuter steg han upp och försvann i ett moln av teaterrök, utan att säga ett ord.
Hanna Korsberg
Tarmo Manni, född 30.7.1921 i Saarijärvi, död 24.9.1999 i Helsingfors. Föräldrar skomakaren Jussi Manni och Emma Honkonen.
PRODUKTION. Minä Manni. Red. H. Eteläpää (1986).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Tarmo Manni. 35-vuotistaiteilijajuhlakirja. Red. L. Korkkula (1980); T. Saarikoski, Elämä Tarmo Mannina (2002).
BILDKÄLLA. Manni, Tarmo. Foto: Eero Liesimaa. Uusi Suomis bildarkiv.