Ralf Långbacka har haft stort inflytande inom teaterlivet i Finland som regissör av samhällstillvänd realistisk dramatik och europeiska klassiker. Han har hållit i gång debatten om teaterns uppgift och konstnärliga ambition samt på ett betydelsefullt sätt tillämpat Bertolt Brechts teatertänkande i Norden. Långbacka har fått erkännande också som operaregissör och han har författat balanserade studier om Brecht och Anton Tjechov. Medan hans teatertänkande inte sällan ifrågasatts ur konstnärlig synpunkt, har han vuxit till en auktoritet.
Ralf Långbackas bakgrund som son i en lärarfamilj i Närpes förklarar delvis den känsla av utanförskap och försagdhet som han i början av sin karriär upplevde i den urbana teatervärlden. Han har alltid betonat betydelsen av upplysning och rationalitet i teaterkonsten. Långbacka är en av få regissörer som har en filosofie kandidatexamen: han studerade litteratur vid Åbo Akademi och skrev sin pro gradu-avhandling om Eino Kalimas uppsättningar av Tjechov (1956). Detta ökade spänningen på ett teaterfält där det teoretiska kunnandet värderades lågt och hantverket betonades. Den teater som han såg under sin studietid i Berlin och München, hans verksamhet vid Lilla teatern i Helsingfors och som assistent till dansken Sam Besekow gjorde den unge Långbacka insatt i modern teater. Debatten mellan illusionsteatern och den teatraliska teatern på 1950-talet lämnade spår hos Långbacka, som i sin regissörsuppfattning kan anses ha åstadkommit en syntes. Den representerar en realism som förenar teatermässigheten med den dialektiska analysen.
Långbacka utsågs till chef för Åbo svenska teater 1960. På repertoaren tog han upp engelska, socialt orienterade nya pjäser i stället för absurdister som då var på modet. Han regisserade också uruppförandet i Finland av Eugene O’Neills mästerverk Lång dags färd mot natt (1963) samt sin första Tjechov, Tre systrar (1962). Långbacka belönades med Finlands kritikerförbunds pris ”Kritikens sporrar” så tidigt som 1963.
Det var ett skickligt drag av chefen Arvi Kivimaa att engagera Långbacka som regissör vid Finlands nationalteater 1963. Samma år fick Bertolt Brechts dramatik sitt genombrott vid teatrarna i Sverige, och Långbacka publicerade sina första artiklar om Brecht, bl.a. ”Dialogi Brechtistä” (Parnasso 7/1964). Enligt Långbacka räcker det inte att kopiera Brechts yttre metoder för att förverkliga dennes tankar om teaterns samhällstillvändhet, utan hans tänkande ska tillämpas i allt som görs. Långbacka utvecklar också teser om den pessimism som absurdismen ger uttryck för och den brechtska teatersynens optimism. Långbacka, som delade den europeiska liberala och vänsterinriktade intelligentians traditionella åskådning, återkom till frågan så sent som 1979, när han för samma kväll regisserade Samuel Becketts I väntan på Godot och Brechts Regeln och undantaget på Lilla teatern. Även om Långbackas undervisning på Finlands teaterskola och vid dess högskoleavdelning inte var omfattande på 1960-talet gav hans skrifter inspirerande riktlinjer för den unga generationen.
På nationalteatern hade Långbacka framgång med Georg Büchners historiska drama Dantons död (1963), där Tauno Palo och Jussi Jurkka hade huvudrollerna. Han uruppförde också på finska Büchners Leonce och Lena (1964) och senare Woyzeck (1965) i tv. Han fick dock inte regissera Brecht på nationalteatern, så på hösten 1965 satte han som avsked upp Peter Weiss nyckelpjäs från 1960-talet, Jean Paul Marat förföljd och mördad. Uppsättningen blev en obestridlig triumf för regissören. Genom dynamiken i framställningen visade han hur väl han behärskade de många nivåerna i berättelsen i revolutionspjäsen, som utspelas på ett sinnessjukhus. Skådespelarna på nationalteatern upplevde Långbackas avsked som en förlust; han hade behövts där för att föryngra tolkningen av klassiker.
När Långbacka började som konstnärlig ledare på Svenska teatern 1965, flyttade han till den teater i huvudstaden som då stod för de viktigaste musikalerna och operetterna. Han var på den tiden motståndare till att teater var underhållning och hantverk, vilket enligt honom hindrade den från att vara konst. Vid Svenska teatern ville han bryta traditionerna, öka kontakten med publiken och regissera såväl Brecht som Tjechov och Shakespeare med brechtiansk tolkning. Långbackas höga krav och spänningarna inom stadens svenska kretsar ledde till att majoriteten av skådespelarna spjärnade emot. Tonen i hans anföranden hade också blivit strängare: han framhärdade som motståndare till rutin och konventioner och accepterade inte att regissörerna förväntades göra all slags teater. Teaterns olika metoder skall tjäna innehållet, ansåg Långbacka. I programbeskrivningen ställdes verksamhetens demokratiska karaktär i stället för konsten i förgrunden. Arbetet i de olika institutionerna skulle fördelas mellan grupper som gjorde självständiga projekt. Inte ens musikteatern måste nödvändigtvis göras ytligt och utan kontakt med verkligheten; även sådana samhällsgrupper som har svårt med ”bensprattel” måste integreras i publiken och erbjudas intellektuell stimulans.
Långbacka accepterade 1967 ett erbjudande om anställning på Göteborgs stadsteater i Sverige. De pjäser som han regisserade där, t.ex. Shakespeares Timon från Aten, väckte stor uppmärksamhet, och docenten i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, Kurt Aspelin, behandlade uppsättningen i en bok med samma namn. I det svenska teaterlivet blev Långbackas position som förnyare av Brechttraditionen bestående. De tankar han formulerade i branschens publikationer och i olika debatter tillförde klarhet och fasta målsättningar till teatervärlden, som då befann sig i ett jäsningstillstånd. Långbacka gästregisserade ibland i Finland och satte upp bl.a. Peter Weiss Sången om skråpuken på Lilla teatern (1968) och Brechts och Kurt Weills Staden Mahagonnys uppgång och fall (1969) på Finlands nationalopera.
I Helsingfors fanns det planer på att Långbacka tillsammans med Kalle Holmberg och Eugen Terttula skulle leda Helsingfors stadsteater, men läget i Finland hade blivit spändare, och Samlingspartiet, som var i majoritet i Helsingfors fullmäktige, ville inte låta konstnärer som hade deklarerat vänsterståndpunkter ta ledningen på den nya Stadsteatern. Tillsammans med Kalle Holmberg började Långbacka förhandla med Åbo stadsteater på hösten 1970. Till Åbo fick de med sig erfarna, framstående skådespelare som Esko Salminen, Heikki Kinnunen, Heidi Krohn, Rose-Marie Precht och Vesa-Matti Loiri samt lovande nyutbildade skådespelare som Juha Muje och Marja Packalén.
Långbackas sexårsperiod i Åbo 1971–1977 blev legendarisk redan medan den pågick. Då genomfördes det efterkrigstida Europas vänsterinriktade program för en ”demokratisk stadsteater”, där klassikerna tolkades ur folkteaterns och en breddad publiks synvinkel. Europa upplevde också i övrigt ett decennium med stora regissörsnamn och tolkningar av klassiker som deltog i den ideologiska debatten. Teatterikirja (1978, Teaterboken), vars dokument och intervjuer redigerats av Peter von Bagh och Pekka Milonoff, blev en loggbok och sin generations officiella sanning. Boken präglas av en för tiden typisk hätsk retorik mot motståndare och tidigare generationer. Långbackas tvister med teaternämnden om programvalet var också typiska för tiden. Det fanns borgerliga teaterkritiker som erkände Långbackas och Holmbergs obestridliga teatermeriter, vilket å andra sidan var för mycket för de allra hetsigaste högerinriktade kolumnisterna.
Sju bröder i regi av Holmberg gjorde den breda publiken positivt inställd, den var en succé för Åbo stadsteater i många år. Senare forskning har visat att det var operetterna, de i retoriken officiellt föraktade, som också då bar upp teaterns ekonomi. Långbackas och Holmbergs tid i Åbo rörde om i den motsatsställning som hade uppstått genom de fria teatergruppernas framväxt. Med sitt exempel visade de att även institutionsteatern kunde vara ett arbetsfält för en ”framstegsvänlig” teaterkonstnär.
I de skådespel som Långbacka själv regisserade förekom övertygande skådespelarprestationer. De mest betydande var Kapo Mantos i Galileis liv, Marja Packaléns i Den goda människan från Sezuan, Esko Salminen som van Gogh i dansken Ernst Bruun Olsens Brevbäraren från Arles och huvudrollen i en ny tolkning av Dantons död, där också Risto Saanila utmärkte sig som Robespierre. I dessa skådespel fick Långbacka möjlighet att arbeta med en bra ensemble och göra inlägg i samhällsfrågor. Galileis liv gjorde han på nytt på Helsingfors stadsteater 1987 tillsammans med Lasse Pöysti, med vetenskapsmannens ansvar som grundtema. Dantons död (1977) bidrog till vänsterns interna dialog genom att kontrastera Robespierre, som representerade kompromisslös förföljelsemani, med den försonligare Danton, som stod för tolerans och livsglädje. Fastän Långbacka stod i ”fronten för framåtskridande” och fick pris från det stalinistiska Kulttuurityöntekijäin liitto (Kulturarbetarförbundet), undgick han att bli stämplad som tillhörande yttervänstern. Som partipolitisk ståndpunkt uppgav han själv socialismen. Han var också högt skattad i den dåtida Tyska demokratiska republiken (DDR).
För vridläktaren på Närpes sommarteater regisserade Långbacka Väinö Linnas Högt bland Saarijärvis moar och Brechts och Hella Wuolijokis skådespel Herr Puntila och hans dräng Matti. Den förstnämnda hade en entusiasmerande verkan på de s.k. arbetarspelen i industrisamhällena i Sverige, d.v.s. framförandet av den lokala arbetarhistorien. Den senare blev film 1979 med Lasse Pöysti och Pekka Laiho i titelrollerna.
Som chef för Helsingfors stadsteater 1983–1987 strävade Långbacka efter att bygga stora scenens programutbud på centrala klassiska pjäser. Han regisserade själv bl.a. Peer Gynt (1981), Måsen (1978), Jean Paul Marat förföljd och mördad (1983) och Tjechovs Platonov (1986). Kalle Holmberg, Jotarkka Pennanen och Kari Rentola hade inkallats som kolleger för att komplettera programvalet. Som chef satsade Långbacka också på musikteatern och gav även rum för Jorma Uotinen och hans dansgrupp. Den professionella nivån inom teaterns olika sektorer skulle höjas. Jouko Turkka, som hade flyttat över till rektorstjänsten vid Teaterhögskolan, gästregisserade intressanta föreställningar. Ändå fanns det en känsla av att förnyandet av ett gammalt koncept i det nya årtiondet inte fungerade som väntat. Långbackas ledarperiod präglades av bl.a. en strejk bland teaterteknikerna.
Med opera har Långbacka arbetat som frilansregissör i Stockholm (Don Giovanni), på operafestivalen i Nyslott (Macbeth), på Finlands nationalopera (Macbeth och Don Carlos) och på Svenska teatern (La Finta Giardiniera). På Tammerfors arbetarteater har han regisserat Kung Lear. Långbackas samarbete med den svenskspråkiga Teater Viirus, till vars grundare hans skådespelande son Mats Långbacka hörde, väckte uppmärksamhet på 1990-talet. För Viirus har Långbacka regisserat Shakespeares Som ni vill ha det och En midsommarnattsdröm, uppförda på Kalvholmen i Helsingfors. Långbacka har också verkat som gästprofessor i teatervetenskap vid Åbo Akademi och skrivit mycket, bl.a. välavvägda böcker om Brecht och Tjechov. År 2009 utkom första delen av hans memoarer, Att fånga ödets vindar.
Långbacka har haft många förtroendeuppdrag i teaterbranschens organisationer, i vilka det har varit hans lott att vara det finska teaterlivets mångåriga förgrundsfigur. Hans auktoritet är obestridlig, men hans teatertänkande har också varit kontroversiellt. De största spänningarna på 1970- och 1980-talet gällde Långbackas och Jouko Turkkas motsatta estetik, till vilket kopplades frågan om formexperiment hade något värde i sig. År 2004 fick Långbacka hederstiteln akademiker. Internationellt är han speciellt känd som värnare av arvet från Brecht. Han var hedersmedlem i konstakademin i DDR 1978–1989.
Pentti Paavolainen
Ralf Runar Långbacka, född 20.11.1932 i Närpes. Föräldrar folkskolläraren Runar Emanuel Långbacka och folkskollärarinnan Hulda Emilia Backlund. Gift 1961 med biblioteksamanuensen Runa Birgitta Danielsson.
VERK. Regisserat mer än 100 uppsättningar för teater, opera, film och tv. Frilansregissör vid bl.a. Finlands nationalopera; Kungliga dramatiska teatern, Stockholm; Theater Bremen, Tyskland; Det Norske Teatret, Oslo; Lilla teatern, Helsingfors; Teaterhögskolan, Helsingfors.
PRODUKTION. Bland annat om Brecht. Texter om teater (1981); Möten med Tjechov. Sex essäer (1986); Denna långa dag, detta korta liv (1988); Krocketspelaren (1991); Olga, Irina och jag (1993); Premiär (1992; tv-serie i fyra avsnitt); Att fånga ödets vingar (2009).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. K. Aspelin, Timon från Aten. Ett drama, en uppsättning, ett möte med publiken. Lund (1971); Haaveesta vai pakosta? Näkökulmia teatteriohjaajan työhön. Red. A. Ollikainen (1986); K. Hypén. Koko kansan teatteriksi. Turun kaupunginteatterin ohjelmisto Ralf Långbackan johtajakaudella 1971−1977 (avhandling pro gradu, Åbo universitet, 1990); R. Långbacka, Att fånga ödets vingar (2009); P. Paavolainen, Teatteri ja suuri muutto (1992); Teatterikirja. Ralf Långbacka. Kalle Holmberg. Red. P. von Bagh et al. (1977).
BILDKÄLLA. Långbacka, Ralf. Foto: Janne Rentola 2010. SLS.