Alexander III har i Finland, särskilt i äldre historieskrivning, betraktats som en obetydlig regent eller i värsta fall som en reaktionär regent som tummat på Finlands särställning. Nyare forskning har dock i Alexander sett en god landsfader som respekterade Finlands grundlagar och satte värde på Finland och finländarnas lojalitet.
Som storfurste av Finland axlade Alexander III rollen som landsfader med stor bevågenhet för Finlands folk. Ett förenande band var hans krigserfarenheter tillsammans med finländska officerare och de sommarseglatser den kejserliga familjen företog i Finlands skärgård. Avigsidan av den ”finska skärgårdsidyllen” var Alexander III:s hårdhänta styre i Ryssland, grundat på undantagslagar och hemlig polis. Den hårda regimen bottnade i narodnikernas mord på fadern Alexander II 1881.
Under Alexander III:s regeringsperiod utsträckte sig det allt starkare och mer centraliserade Rysslands enhetssträvanden även till Finland, samtidigt som man i Finland arbetade för en stärkt särställning och de ryska slavofilernas kritik mot Finland tilltog i styrka. I detta korstryck utfärdade Alexander III 1890 ett postmanifest och vidtog vissa andra åtgärder som 1888–1891 gav upphov till meningsskiljaktigheter och en viss ömsesidig förtroendekris mellan hans regering och statsorganen i Finland. Kriserna kunde dock lösas och en traditionell konsensus återställas. Alexander III stävjade vidare den ryska militärledningens planer på en revidering av Finlands militära ställning och av värnpliktslagen som tryggade en egen armé för Finland.
Alexander III föddes 1845 som andre son till tronarvingen, storfurst Aleksandr Nikolajevitj, den blivande kejsaren Alexander II och Maria Alexandrovna. Som yngre son fick han den sedvanliga militärutbildningen. Kompletterande utbildning fick han först sedan han blivit tronarvinge efter den äldre brodern Nikolaj Aleksandrovitjs död i Nice 1865. Lärare i statslära för Aleksandr Alexandrovitj var professorn, senare överprokuratorn för Den Heliga Synoden K. P. Pobjedonostsev. Alexander efterträdde sin bror som kansler för Kejserliga Alexandersuniversitetet i Finland. År 1866 ingick han äktenskap med den danska prinsessan Dagmar som hade varit trolovad med brodern Nikolaj. Hon tog namnet Maria Fjodorovna när hon konverterade till den ortodoxa tron. Jämfört med brodern och dennes fina drag och slanka gestalt var Alexander en kraftigt byggd bjässe som påminde om en rysk bonde. Till skillnad från fadern och dennes lättsinniga fruntimmersaffärer var Alexander sinnebilden för den gode familjefadern, som vann respekt för sin klanderfria livsstil och rättframma karaktär. Det var förmodligen mot bakgrund av dessa egenskaper som han blev ansedd som trångsynt och medelmåttig när det kom till förståndsgåvorna.
När rysk-turkiska kriget bröt ut 1877 förde Alexander tillsammans med kusinen Konstantin Konstantinovitj befäl över en mindre eskader i Donaudeltat och gjorde sig förtjänt av S:t Georgskorset, en utmärkelse som även medlemmarna av kejsarhuset endast kunde få för meriter i det militära. Alexander förde senare befäl även i andra strider i rysk-turkiska kriget. Här fick tronarvingen erfarenhet av finländska officerare och deras mod och lojalitet, något som blev av stor betydelse för Finlands del.
Alexander III besteg tronen efter det att hans far Alexander II den 13 mars 1881 hade blivit mördad av nihilister. För att pacificera den revolutionära rörelsen hade Alexander II låtit inrikesministern, general M. Loris-Melikov utarbeta ett förslag till ”grundlag för Ryssland”, vilken han före sin död hade hunnit underteckna. Alldeles i början av sin regering blev Alexander III tvungen att fatta ett svårt beslut, då han med stöd av Pobjedenostsev beslöt att inte offentliggöra förslaget.
Trots att denna statsmannagärning av Alexander III även i finsk litteratur stämplats som reaktionär, så var Loris-Melikovs förslag inte progressivt och inte ens en ”grundlag”. Det hade till uppgift att återställa lugna förhållanden i Ryssland, och det skulle inte ha skapat en konstitutionell monarki utan endast vissa rådgivande representativa organ. För Finland skulle Loris-Melikovs förslag ha betytt slutet för den egna lantdagen och möjligen för hela Finlands särställning i ryska riket. Enligt förslaget skulle Finland ha varit bara ett guvernement bland andra i Ryssland. Det skulle ha fått skicka sin representant till den rådgivande representativa institutionen och därmed troligen ha förlorat sin egen lantdag.
I Ryssland skulle Loris-Melikovs förslag ha kunnat betyda någon form av framsteg. I stället började inrikesministern återställa ordningen i Ryssland med hjälp av undantagslagar och polisinsatser. Avdelning III vid kejserliga kansliet omvandlades till hemlig polis, som fick stöd av den statliga polisen, gendarmeriet. Att karaktärisera Alexander III:s Ryssland som en ”polisstat” vore dock att överdriva. Kejsarens politik gick ut på att främja en måttfull social och ekonomisk utveckling. Landets industri växte med hjälp av en protektionistisk politik, och genom landet drogs ett vidsträckt nät av järnvägar. I utrikespolitiken anammade Alexander rollen som fredsstiftare, fastän han samtidigt värnade om slagkraften i den ryska krigsmakten. Tack vare sin försiktiga politik var Alexander III den enda storfursten av Finland under vars tid Ryssland inte förde ett enda krig.
I Finland fortsatte samtidigt den grundlagsenliga ordningen starkare än förut. Till ministerstatssekreterare utnämnde Alexander III i september 1881 geheimerådet Theodor Bruun, som Alexander II på eget initiativ samma år hade utnämnt till adjoint hos ministerstatssekreteraren. Bruun var en finländsk adelsman från Summa gård i Veckelax som hade gjort karriär i Ryssland, senast som adjoint hos chefen för kejserliga kansliets kodifieringsavdelning. Fastän han inte precis ivrade för Finlands särställning, förverkligade han som lojal ämbetsman kejsarens politik i Finland. Till adjoint hos Bruun utnämndes generallöjtnanten Casimir Ehrnrooth, som hade utmärkt sig som ”Bulgariens finske diktator”.
Till generalguvernör hade Alexander III i juni 1881 utnämnt infanterigeneralen greve Fjodor Heiden (Heyden), som var anhängare av de slavofila idéerna men respekterade Finlands grundlagar eftersom hans kejsare gjorde det. Heidens mål var att befria finländarna från ”svenskt förtryck” och återbörda dem till ”moder Rysslands famn”. Sitt mål förverkligade han genom att gynna det finska partiet och främja finska språkets ställning. På förslag av Heiden utnämndes 1882 både liberalernas ledare Leo Mechelin och de finsksinnades ledare Georg Zacharias Forsman (Yrjö-Koskinen) till senatorer. Utnämningarna betydde en viss grad av politisering av senaten, vilket förstärktes av att den finsksinnade generallöjtnanten Christian Theodor Oker-Blom vid samma tid utnämndes till senator och professor Robert Montgomery som hörde till de ledande männen bland liberalerna till prokurator.
Genast vid den första lantdagen under Alexander III:s regering 1882 framlades ett förslag om att återinföra den propositionsrätt som fråntagits ständerna i Förenings- och säkerhetsakten 1789 och om en treårig lantdagsperiod. Alexander II hade i sitt trontal vid lantdagen 1863–1864 lovat återinföra propositionsrätten, men han hade senare kommit på andra tankar och ännu 1880 på nytt skjutit upp frågan till en lämpligare tidpunkt.
Alexander III godtog å ena sidan ständernas och kejsarens divergerande synpunkter som en naturlig sak. Å andra sidan höll han fast vid regentens rätt att låta bli att stadfästa lagar som ständerna antagit och han avlät nya propositioner i omtvistade frågor ända till dess att ständer och kejsare var eniga. Alexander III:s välvilja i förhållande till senaten framgår av att han på eget initiativ till den överlät behandlingen av en del kejserliga ärenden 1883. Delegeringen kompletterades 1887 och samtidigt fördes en del ärenden över från senaten till den underlydande förvaltningen. Varje företrädare till Alexander III hade visserligen överfört ärenden från sig själv till senaten, och så gjorde även hans efterträdare. Relationen mellan Finland och Ryssland var fortfarande inte exakt definierad.
Med lagberedningen som grundades 1884 fick senaten ett eget beredningsorgan. Till skillnad från tidigare praxis kunde senaten nu ge lagberedningsuppdrag, även om den mera använde lagberedningen till att begrava ”otrevliga” uppdrag från S:t Petersburg än till egentligt reformarbete.
Grundlagskommittén under ledning av Alexander Bernhard von Weissenberg började å sin sida i kodifieringens namn utarbeta en proposition till regeringsform som skulle stärka Finlands statsrättsliga ställning. I propositionen definierades relationen mellan Finland och Ryssland som en realunion. Förslagen från kommittén stod även i övrigt i samklang med de tankar Mechelin under 1880-talet fört fram i den europeiska kampanj han startat för att stärka Finlands statsrättsliga ställning. Robert Hermanson tillbakavisade i en avvikande åsikt tanken om en realunion och såg Finland som en autonom del av Ryssland.
Alexander III trivdes i övrigt väl och kände sig trygg i Finland, i motsats till i Ryssland. Sommartid företog Alexander III seglatser med familjen i Finlands skärgård. På ett besök i Villmanstrand 1891 förskräckte han sin eskort genom att bestämma sig för att åka järnväg från Viborg till S:t Petersburg i stället för att ta sjövägen. Påpekandet att järnvägen inte var bevakad avfärdade han: ”I Finland behöver jag ingen bevakning.” På kejsarens begäran lät senaten 1889 uppföra en fiskestuga åt honom i Langinkoski vid Kymmene älvs nedre lopp nära Kotka. Stugan besökte kejsarfamiljen sista gången 1894. Under Finlandsbesöken visade kejsaren med familj uppskattning för de sånger och marscher som framfördes för dem: kejsarens särskilda favoriter var Björneborgarnas marsch samt Zacharias Topelius och +Karl Collans Vasa marsch. Studentsångare var ofta på besök både i S:t Petersburg och på Peterhof.
Samtidigt som Alexander III respekterade Finlands särställning, höll han fast vid regentens privilegier och godkände inte strävandena på 1880-talet att stärka Finlands särställning på bekostnad av kejsarmakten. Vid samma tid förekom i Ryssland centraliseringssträvanden som utsträcktes även till randområdena, inklusive Finland. De motstridiga strävandena ledde mot slutet av 1880-talet oundvikligen till konflikter.
Frågorna om Finlands ställning kom till allmän kännedom genom Leo Mechelins internationella propaganda som ofta fördes i provokativa tongångar. Kampanjen nådde sin kulmen 1886, då Mechelin publicerade skriften Précis du droit public au Grand-Duché de Finlande som sedan översattes till flera språk. Då den ryske kammarherren K. F. Ordin 1889 publicerade skriften på ryska, med tillstånd av Mechelin men med egna kommentarer, bröt det pyrande ordkriget om Finlands ställning ut i full låga. Det fördes både i tidningspress och i annan litteratur.
Kejsaren förkastade 1888 senatens hemställan om tull på vissa varor importerade från Ryssland till Finland genom att i föredragningsnoten skriva in att senaten skulle lägga fram ”ett bättre genomförbart, mer normalt förslag”. Nästa år var senaten tvungen att avge promemorior om en förening av Finlands post-, tull- och myntväsenden med de ryska. Efter att ha fått promemoriorna blev Alexander III för första gången ordentligt irriterad på sin senat. I en egenhändigt skriven anteckning säger sig kejsaren vara förvånad, ”vad är det fråga om, en del av ryska riket eller en främmande stat. Vad är det egentligen? Hör Ryssland till Finland eller är det en del av detta, eller hör Storfurstendömet Finland till Ryska kejsardömet?”
Kejsaren meddelade att en förening av tullväsendet var nödvändig; även om det inte var en lätt fråga och krävde mycket arbete, så kunde det förverkligas. Vad angick posten och myntväsendet, så var det enligt kejsarens åsikt oförlåtligt att de fortfarande var åtskilda, och en förening med rikets allmänna institutioner var nödvändig. Finlands postväsende förenades med Rysslands genom postmanifestet av den 12 juni 1890. Frågan om en förening av tull- och myntväsendet fick slutligen förfalla.
Än mer än i postfrågan kom Ordins och andra ryska nationalisters kritik att påverka ett beslut från början av år 1889, där Alexander III bestämde att en formulering om Finlands ständers bifall och samtycke i ingressen till 1772 års regeringsform skulle ersättas med ”På Finlands ständers underdåniga framställning”. Ordins skarpa kritik påverkade däremot inte stadfästandet av strafflagen 1889, utan Alexander reagerade först då den ledande mannen bakom det ryska strafflagsprojektet, Nikolaj Stepanovitj Tagantsev, påpekat att finländarna ensidigt hade avvikit från den princip som slagits fast 1826. Principen gick ut på att finländare som förövat brott i Ryssland och ryssar som förövat brott i Finland skulle dömas efter den lag som gällde på platsen där brottet förövats. I vissa frågor hade finländarna utsträckt tillämpningen av Finlands strafflag till Rysslands sida genom att likställa Ryssland med ”främmande land”. Denna allvarliga, om än teoretiska kritik kryddade Tagantsev ytterligare med påpekandet att strafflagens påföljder för majestätsbrott var alltför milda.
En följd av Tagantsevs intervention var att Alexander III med ett manifest 13 december 1890 uppsköt strafflagens ikraftträdande tills vidare.
Postmanifestet och den uppskjutna strafflagen orsakade stor uppståndelse och oro i Finland, och vid 1891 års lantdag fäste även talmännen för ständerna uppmärksamhet vid frågan. För att lugna stämningarna i Finland utfärdade Alexander III, på initiativ av generalguvernör Heiden och lantmarskalken Victor von Haartman, ett reskript av 12 mars 1891, där han betonade sin oupphörliga omsorg om Finlands välgång samt sin välvilja mot och sitt förtroende för Finlands folk. De oroväckande åtgärderna syftade till att åstadkomma en närmare förening mellan storfurstendömet och andra delar av det ryska riket. Kejsaren försäkrade även att Finlands lagar skulle förbli i kraft och utvecklas.
Till 1891 års lantdag avläts en proposition om ändring av strafflagen, men ständerna gjorde ändringar i den som Alexander III inte godkände. I enlighet med föredragningen av ministerstatssekreterare von Daehn beslöt kejsaren att låta bli att stadfästa lagen, och till 1894 års lantdag avläts en ny proposition, som ständerna godkände utan ändringar. Kejsaren stadfäste lagändringarna och bestämde att strafflagen omedelbart skulle träda i kraft.
Samtidigt som det i offentligheten skrevs upprört om post-, strafflags- och grundlagsfrågan, utgjorde den ryska krigsledningens planer ett mycket större hot mot Finlands särställning. Dessa var på grund av sin karaktär inte föremål för någon som helst offentlig uppmärksamhet. I en utredning om Finlands kustförsvar, gjord 1886 av stabschefen för S:t Petersburgs militärdistrikt, general Bobrikov, konstaterades bland annat att Viborg inte skulle kunna slå tillbaka ett anfall från norr mot S:t Petersburg eller stödja Kronstadts sjöförsvar. Försvaret av kejsardömets huvudstad krävde enligt Bobrikovs åsikt att alla mark- och sjöstridskrafter i regionen, även i Finland och Baltikum, skulle lyda under S:t Petersburgs militärdistrikt. Dessa synpunkter fick ännu mera tyngd av att Frankrike på 1890-talet blev Rysslands huvudallierade i stället för Tyskland, efter det tyska tronskiftet 1888. Tyskland kom då potentiellt att bli Rysslands fiende, varför den militärpolitiska situationen i Östersjön blev mer kritisk.
I en promemoria från Rysslands krigsministerium 1891 konstaterades att en separat armé för Finland stod i konflikt med enheten i kejsardömets stridskrafter, och kritik riktades mot att vissa bestämmelser i Finlands värnpliktslag av år 1878 hade kraft av grundlag. Enligt ministeriet borde Finlands armé förenas med kejsardömets, och Finlands andel av militärutgifterna höjas till samma nivå som Rysslands.
Dessa planer vidareutvecklades 1891–1893 i kommittéer och förhandlingar på hög nivå. Fastän både Rysslands krigsministerium och finansministerium var för en revidering av Finlands armé och dess militärutgifter och även Alexander i ett skede stödde projektet, lät han slutligen även denna plan förfalla. Kejsaren, som uppskattade finländarnas lojalitet, ansåg att han med sina tidigare åtgärder visat förmåga att försvara kejsardömets intressen i Finland, och han ville inte skada finländarnas ekonomiska eller andra privilegier enbart av prestigeskäl.
Alexander III höll fast vid löftena i sin regentförsäkran och i marsmanifestet 1891. En annan sak var att konflikterna kring post-, strafflags-, grundlags- och militärfrågorna var stoff som kunde utnyttjas under hans efterträdares tid. Då började man driva igenom Rysslands militärpolitiska intressen i Finland med februarimanifestet och en värnpliktslag som utfärdades 1901 i lagstiftningsordning på riksnivå.
Alexander III:s betydelse som Finlands ”ende sanna konstitutionella monark” (Schweitzer 1978) och som en god regent kom i historieskrivningen fram så sent som på 1970-talet. Utan skäl har han traditionellt framställts antingen som en Finlandsätare som initierade ”ofärdsåren” eller som en obetydlig regent under en övergångsperiod. I en historieskrivning baserad på ”ofärdsårs”-konceptet har det varit ändamålsenligt att beskriva Alexander III som den kejsare under vilken ”befriar-kejsaren” Alexander II:s Finlandsvänliga politik gradvis gick över i ”förtryck”. I verkligheten kom Alexander III:s beslut att inte stadfästa den ”grundlag för Ryssland” som Alexander II undertecknat alldeles i slutet av sin regering att rädda Finland från att bli ett vanligt guvernement i Ryssland.
Alexander III:s starka fysik bröts sommaren 1894 då han drabbades av en njursjukdom. Läkarna rekommenderade vistelse i varmare klimat men det hjälpte inte, utan Alexander III avled på Livadija på Krim den 1 november 1894, endast 49 år gammal.
Markku Tyynilä
Aleksandr Alexandrovitj, kejsar Alexander III av Ryssland 1881–1894, född 10.3.1845 i S:t Petersburg, död 1.11.1894 i Livadija, Krim. Föräldrar kejsar Alexander II av Ryssland och Maria Alexandrovna (Marie), dotter till Ludwig II, storhertig av Hessen. Gift 1866 med Maria Fjodorovna (Marie Sophie Frederikke Dagmar) dotter till konung Kristian IX av Danmark och Louise, dotter till lantgreven Wilhelm av Hessen-Kassel.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. J. Ahrenberg, Människor som jag känt IV (1909); C. A. Armfelt, Vid finska statssekretariatet i S:t Petersburg (1920); B. Federley, Storfurstendömet Finlands författningar och de allmänna rikslagarna. Historisk tidskrift för Finland 1969; O. Jussila, Nationalismi ja vallankumous venäläis-suomalaisissa suhteissa 1899–1914 (1979); O. Jussila, Maakunnasta valtioksi (1987); M. Klinge, Krig, kvinnor, konst (1997); M. Klinge, Finlands historia III. Kejsartiden (1996); P. Luntinen, The Imperial Russian Army and Navy in Finland 1808–1918 (1997); T. Polvinen, Valtakunta ja rajamaa (1984); R. Savolainen, Suosikkisenaattorit. Venäjän keisarin suosio suomalaisten senaattoreiden menestyksen perustana 1809–1892 (1994); R. Schweitzer, Autonomie und Autokratie. Die Stellung des Grossfürstentums Finnland im russischen Reich in der zweiten Hälfte des 19. Jahrhunderts (1863–1899). Giessen (1978); R. Schweitzer, The Rise and Fall of the Russo-Finnish Consensus (1996); S. Tiihonen, Herruus I–II (1994); J. & P. Tuomi-Nikula, Kejsaren i skärgården (2002); M. Tyynilä, Rikoslaki Suomen Venäjän-suhteiden kompastuskivenä (1989); M. Tyynilä, Senaatti. Tutkimus hallituskonselji-senaatista 1809–1918 (1992).
BILDKÄLLA. Alexander III. Litografi. SLS/ Histo-riska och litteraturhistoriska arkivet.