Fredrik Cygnaeus var ända sedan 1830-talet den synligaste representanten för romantikens idealism och för den romantiska estetiken i Finland. Han uppfattade sig själv först och främst som historiker och diktare, men hans viktigaste insats gällde konst och estetisk fostran samt teater och bildkonst. Även om han som professor skapade akademikertraditionen inom sitt läroämne estetik och nyare litteratur, fick han ett större inflytande inom den finländska konsten och inom konstfackets organisationer. Fredrik Cygnaeus var framför allt en uppskattad föreläsare och talare, vars mångsidiga inflytande utgick från hans karismatiska, varma, idealistiska, kunskapsrika och något hemlighetsfulla person.
Fredrik Cygnaeus farfar, Zacharias Cygnaeus d.ä., hade varit biskop i Borgå 1792–1809 och hans farbror Henrik Cygnaeus hade ställts i andra förslagsrum när en efterträdare skulle utses. Vid följande tillsättning 1819 utnämndes Fredrik Cygnaeus far, Zacharias Cygnaeus d.y., till biskop i Borgå. Fredrik Cygnaeus härstammade således från de ledande kretsarna i Finland. Cygnaeus ungdom fick en speciell prägel genom att hans familj flyttade till S:t Petersburg 1820, sedan kejsar Alexander I kallat hans far till biskop för de lutherska församlingarna i S:t Petersburg och Ingermanland – som förste och siste innehavare av detta uppdrag. Fredrik Cygnaeus har även själv skildrat den närmaste familjekretsens andliga och mänskliga grunddrag, som återspeglar inflytanden från den tyska humanism och religiositet som vunnit insteg i östra Finland och blivit en motpol till den inhemsk-svenska lutherska ortodoxin och den stränga kyrkotukten. Medlemmarna av släkten Cygnaeus var kända både för sina predikningar – även på finska – och för sitt intresse för uppfostringsfrågor och fattigvård.
När Fredrik Cygnaeus 1823 skrevs in som student vid akademin i Åbo (och medlem av Viborgs nation), kunde han notera skillnaden mellan den mångsidiga uppfostran och speciellt de språkkunskaper han fått i S:t Petersburg och den andliga fattigdom och inskränkthet som rådde i Åbo. Inom den krets som bildades av Johan Ludvig Runeberg, Johan Jakob Nervander, Bengt Olof Lille och några andra av hans samtida fann han emellertid ett intresse för framför allt tysk litteratur och filosofi, men även för den nya litteraturen i Sverige. Man studerade Herders historiefilosofi, Schelling, och även Hegel redan då, samt därtill Schiller och Geijer. Cygnaeus tycks också ha mottagit intryck av tyska litterära aktualiteter på sina resor till S:t Petersburg; hos Cygnaeus kunde Runeberg, och även andra i vänkretsen, stifta bekantskap med en tysk översättning av serbiska folkdikter som han medfört därifrån. Den kom att ha stor betydelse för Runebergs tidiga diktning.
I unga år betraktades Cygnaeus snarast som flegmatisk och det var också så han såg på sig själv, trots sin påfallande lust för resande och för att se sig omkring i världen. Det berodde närmast på att hans studier var osammanhängande och osystematiska på ett sätt som sedermera visade sig kreativt, och senare måhända även på hans korpulens. Han ägnade sig åt historia och litteratur och ville bli knuten till universitetet på ett eller annat sätt. I detta syfte studerade han engelska 1829–1830; han siktade på den lektorstjänst man höll på att inrätta i ämnet. Cygnaeus hade för avsikt att resa till Storbritannien och trodde sig ha fått ett löfte av den tillförordnade kanslern, greve Robert Henrik Rehbinder, om både ett resestipendium och om lektoratet, men han stannade i stället i Stockholm. Där entusiasmerades han av de politiska strömningar som det polska upproret hade väckt. Men sedan han fått en varning återvände han till hemlandet och avlade tentamina för filosofie kandidatexamen. Han promoverades till filosofie magister 1832 i den nya universitetsbyggnaden i Helsingfors.
Cygnaeus som blivit skuldsatt på grund av sitt slösaktiga leverne fick följande år vid Finska kadettkåren i Fredrikshamn en ordinarie tjänst som lärare i de ”politiska vetenskaperna” (historia, geografi och statistik). Under sina fyra år i Fredrikshamn nådde han en position som beundrad lärare och sålunda stärktes också hans självkänsla. Samtidigt knöt han kontakter med officersvärlden, vilket ingick i hans ”petersburgska” inriktning, hans önskan att förstå politiken, Finlands förhållande till kejsardömet och de personliga band som var en del därav. Han hade sedan barndomen en nära relation till ministerstatssekreteraren greve Robert Henrik Rehbinder, och han lyckades också skapa viktiga vänskapsband med dennes efterträdare, greve Alexander Armfelt. Den ene av Cygnaeus bröder var verksam på den politiskt viktiga tjänstemannabanan och den andre brodern och hans svåger tjänstgjorde inom den kejserliga armén, rentav i Livgardet. Tack vare dessa kontakter gjorde Cygnaeus ett avvikande intryck åtminstone i den akademiska miljön, han föreföll att vara en aristokrat. Till detta bidrog hans eleganta kläder, hans slösaktiga livsstil och stora språkkunskaper. Han räknades som en av filosofi-professorn Johan Jakob Tengströms släktingar och elever, även om Cygnaeus, som bott hos Tengströmarna i Åbo, befunnit sig i Fredrikshamn under den tid den fria intellektuella samvaron blomstrade i den Tengströmska kretsen i det s.k. Lördagssällskapet i Helsingfors. Cygnaeus återvände till Helsingfors i början av 1838 och utnämndes följande år till docent i allmän historia och till rektor för högre elementarskolan i Helsingfors. År 1838 blev han inspektor för de bägge österbottniska avdelningarna.
Redan på 1830-talet blev Cygnaeus den synligaste företrädaren för romantikens idealism och den romantiska estetiken i Finland. Det präglade hans översättningar (de första svenska översättningarna av Shakespeare), hans första diktsamling Jääkynttilät (1837), trots sitt finska namn med svenskspråkigt innehåll, samt hans för romantiken typiska hjältedyrkan. Dikterna i Jääkynttilät råkade ut för en del kritik för sin mångordighet och inte så sällan förekommande stilistiska övertramp. Utöver dikterna innehöll hans volym en omfattande studie av Runebergs Elgskyttarne och Hanna, som speciellt Johan Vilhelm Snellman lovordade i sin utförliga recension. I och med Jääkynttilät lade Cygnaeus grunden för sitt anseende som estetiker och diktare. Men egentligen siktade han på att bli historiker. Bemärkta och intressanta personligheter var från första början väsentliga för hans historiesyn, och han kom även att skriva många personteckningar och att hålla talrika minnestal. Detta framgår redan av de teser om kejsar Otto den store som han framlade 1837 då han sökte tjänsten som historielektor vid Borgå gymnasium. År 1841 påbörjade Cygnaeus diktcykeln Hjelteminnen som i tio dikter från Hector och Scipio gick ända fram till revolutionsgeneralerna Carnot och Marmont. Med årens lopp utökades personskildringarna i talrika nya dikter. Själv var Cygnaeus en stor beundrare av lord Byron, som han delvis identifierade sig med.
År 1839 publicerade Cygnaeus en avhandling på latin om Hannibal för docentur i allmän historia. Han ville betona dennes förtjänster och korrigera den negativa bild som den romerska historieskrivningen givit. Arbetet behandlar till stor del frågor av allmän karaktär och frågan om hur stormän påverkat historien. Redan på första sidan finner man en hänvisning till Hegel – Cygnaeus ville förstå huvudströmningarna i historien, och hans skrift hade i högre grad karaktären av oration än av disputation. Hans grepp om de stora linjerna och förmåga att tydliggöra dem blev uppenbara i en serie avgiftsbelagda föreläsningar för allmänheten, där han 1842 talade om den nyaste tidens historia för upplysta åhörare i Helsingfors. Denna föreläsningsserie var den första i sitt slag. Även i egenskap av kurator höll han flera tal och fick redan tidigt namn om sig som framstående offentlig talare.
Cygnaeus ville skaffa sig kompetens uttryckligen som historiker och publicerade 1843, återigen i form av en dissertation, en introduktion till ett arbete om 1741–1742 års krig. Arbetet fullbordades aldrig. I och med detta korta verk blev Cygnaeus en av banbrytarna för den finländska historiesynen att Finland utgjorde ett separat föremål för historieforskning i förhållande till Sverige. I sin något speciella men intressanta inbjudningsskrift på hundra sidor med anledning av professor Georg Zacharias Forsmans (Yrjö-Koskinen) installation 1863 återkom han till just detta ämne.
Cygnaeus långa utrikesresa 1843–1847, som han företog sedan han som den förste fått det 1842 instiftade Alexandersstipendiet, blev avgörande för utvecklingen av hans personlighet. Hans mål var att i franska och italienska arkiv samla okända handlingar rörande Sveriges 1600- och 1700-talshistoria. Han lät även publicera dem, i ett enda band som gavs ut 1848 (Bidrag till de nordeuropeiska folkens historia, hemtade ur sydeuropeiska källor). Denna samling är mycket osammanhängande genom att Cygnaeus inte hade lyckats finna de dokument han sökte, i synnerhet inte några handlingar rörande händelserna 1741–1743, delvis beroende på svårigheter med arkivmyndigheterna. Från eftervärldens synpunkt är arbetets kanske mest intressanta del inledningen med dess utförliga skildring av dessa besvärligheter. I Montpellier lyckades han emellertid finna dokument som kastade ljus över drottning Kristinas försök att uppnå den polska tronen. Även i övrigt är det uppenbart att denna brytningsperiod inom historieskrivningen var ägnad att leda honom från publicering av källor mot en mera problemorienterad forskning. Han ansökte även om ett nytt stipendium för arkivarbete utomlands. Men 1849 fick han vad han egentligen hoppats på, nämligen universitetets stora resestipendium, på villkor att han inte skulle genomföra sin ursprungliga resplan på grund av det då rådande revolutionära läget i Europa. Han företog sedan 1850 endast en kort rundresa till Stockholm, Paris och Berlin.
Den första längre utlandsresan hade redan från början varit endast delvis avsedd för arkivarbete. Cygnaeus utnyttjade också tiden till att knyta kontakter, besöka teatrar, läsa tidningar och litteratur och även till att själv skriva dikter, utkast till teaterpjäser och tidningsartiklar. Han stiftade bekantskap med bl.a. den berömde historikern Jules Michelet.
I Stockholm utkom 1841 diktsamlingen Höstispiggarna, år 1845 respektive 1846 dikthäftena Vandringsbilder och Ljus och skugga och 1851 samlingsvolymen Skaldestycken I. Fram till 1864 utkom sedan fem delar av denna serie och 1870 utkom första delen av den andra samlingen Skaldestycken.
Efter återkomsten till Finland hösten 1847 gjorde Cygnaeus, högst sannolikt, ett besök i S:t Petersburg för att genom Armfelt bli presenterad för tronföljaren, Aleksandr Nikolajevitj. Cygnaeus blev på nytt rektor för högre elementarskolan i Helsingfors och kurator för Österbottniska avdelningen. Den prestige han åtnjöt i studentvärlden var till nytta när den allmäneuropeiska revolutionen utbröt i februari 1848. Revolutionsvågen nådde snabbt Tyskland och snart även Sverige. I det turbulenta läge som uppstått planerade Cygnaeus studentkårens stora vårfest och tycks synnerligen noga ha kommit överens med universitetets nye vicekansler, general Johan Mauritz Nordenstam om hur festen skulle iscensättas. Resultatet blev den berömda Florafesten den 13 maj 1848, där Finlands studenter under ledning av sina kuratorer manifesterade sitt förtroende för kejsar Nikolaj I och sin kansler och vicekansler samt för senaten och universitetsledningen. På samma gång fick de under ledning av Cygnaeus tillfälle att visa sin patriotism och anta ”Vårt land” – en landskapsdikt i konservativ anda som Runeberg skrivit två år tidigare – som sin egen och Finlands nationalsång. Militärmusikkårerna, Fredrik Pacius och Cygnaeus förhindrade alla spontana politiska opinionsyttringar och till slut blev studenterna bara allmänt berusade.
Festen som uttryck för lojalitet mot kejsaren och de finländska studenternas nationellt sinnade demonstration övertygade regenten om att det rådde politiskt lugn i Finland och man vidtog inga särskilda åtgärder. Tack vare detta fick Cygnaeus själv å ena sidan motta ynnestbevis, såsom det ovannämnda stipendiet och ett förordnande som t.f. professor i historia, men å andra sidan blev hans roll som medlare mellan regeringskretsarna och ungdomen omöjlig då studentvärlden radikaliserades. Han fick också lov att avgå som Österbottniska avdelningens kurator 1849 (Viborgska avdelningen ville emellertid välja honom till kurator 1851). Då Cygnaeus fick erkännande i form av belöningar ansågs det uppenbart att han skulle knytas till universitetet. När en professur i estetik och nyare litteratur inrättades med stöd av 1852 års nya statuter, utnämndes Cygnaeus till innehavare av denna tjänst efter sedvanlig ansökan inlämnad i början av år 1854.
Före sin utnämning hade Cygnaeus 1851 publicerat ett omfattande historiskt läsdrama, Claes Flemings tider, som 1854 följdes av ett annat stort läsdrama, Hertig Johans ungdomsdrömmar, samt två band med titeln Afhandlingar i populära ämnen som innehöll digra och viktiga litterära och historiska studier. Till detta sammanhang hörde även hans tjänstespecimen Erik XIV såsom dramatisk karakter (1853). I egenskap av dekanus skrev han omfångsrika inbjudningsskrifter till professorsinstallationer. Både i sin skrift om Joachim Zachris Duncker (1858) och i en på djupet gående studie Om Fänrik Ståls sägner, som behandlade Runebergs då nyligen utgivna verk, koncentrerade han sig på 1808–1809 års krig.
Cygnaeus hade goda relationer till de högsta ämbetsmännen i landet och i slutet av år 1850 ämnade han även söka tjänsten som referendariesekreterare vid senatens ecklesiastikexpedition. För Finska konstföreningen kom hans goda relationer till användning och han invaldes i styrelsen 1849. Föreningens ordförande var alltid någon hög tjänsteman, först friherre Carl Johan Walleen och under Cygnaeus tid speciellt friherre Casimir von Kothen, ända tills Cygnaeus själv 1863 valdes till ordförande. Han innehade detta uppdrag till 1878. Zacharias Topelius var sekreterare från första början 1847 fram till 1869, därefter var Berndt Otto Schauman föreningens viktigaste tjänsteman.
Under sin tid som professor 1854–1867 var Cygnaeus en uppskattad föreläsare och talare. Han uppträdde i allmänhet fritt utan manuskript och verkade på allt sätt för den studerande ungdomens, de unga forskarnas och konstnärernas bästa. Cygnaeus ställning och inflytande framgår av att han på ett avgörande sätt kunde bidra till att Topelius utnämndes till extraordinarie professor 1854. Topelius företrädde samma politiska lojalitetsståndpunkt som han själv. Mycket snart, i slutet av 1855, utnämnde kanslern Cygnaeus till dekanus för historisk-filologiska fakulteten (han hade själv i S:t Petersburg anhållit om detta), ett uppdrag till vilket hörde att vara inspektor för fakultetens studenter. Studentavdelningarna hade indragits temporärt och deras tidigare uppgifter hade övertagits av studentfakulteter som ägnade sig åt fostrande kamratliv, handskrivna tidningar och fester. Cygnaeus deltog i allt detta både synligt och fördolt i nära samarbete med den nye vicekanslern, general Johan Reinhold Munck och genom sina förbindelser i S:t Petersburg. Relationen till ministerstatssekreteraren greve Armfelt var uppenbarligen mycket konfidentiell och politisk. Detta antyds på sitt sätt av att Cygnaeus bror Reinhold, som var insatt i den politiska problematiken, efter broderns död försökte förstöra hela hans Petersburgskorrespondens.
Cygnaeus bör tillsammans med Snellman även betraktas som upphovsman till idén om ett studenthus. Projektet lanserades 1858 och studenthuset kunde invigas 1870. Cygnaeus och Snellman verkade aktivt för att ungdomen skulle ägna sig åt bildningsintressen och styras i en kejserligt-fosterländsk riktning, som motsats till ett överdrivet nöjes liv och till de skandinavistisk-liberalistiska idéer som låg i tiden. I och med Alexander II:s epok från 1855 ökade möjligheterna för fria opinionsyttringar, men dessa skulle hållas inom lojalitetens ramar och inriktas på att bygga upp en nationell kultur. Meningen var inte att opinionsyttringarna skulle leda till separatism och oppositionspolitik.
Cygnaeus framgång när det gäller såväl ungdomen som makthavarna i S:t Petersburg tog sig uttryck i höga titlar. Han erhöll först kansliråds och sedan statsråds rang när han avgick från sin tjänst. Även om Cygnaeus själv egentligen uppfattade sig som historiker och skald, gjorde han sin viktigaste insats på konstens och konstutbildningens område samt inom teater och bildkonst. Han skapade den akademiska traditionen inom sitt läroämne genom att föreläsa om teoretisk estetik – utgående från F. T. Vischer och i synnerhet Hegel – samt om europeisk historia och litteratur. Hans inflytande på konsten i Helsingfors och hela Finland och inom de konstnärliga organisationerna blev emellertid viktigare. Han följde med den europeiska utvecklingen och var vid denna tid en ledande konstkännare som hade djärvhet och vilja att stöda unga författare, som Aleksis Kivi och konstnärer, vilka han försåg med såväl stipendier som erkännande. Han fortsatte alltjämt med sin egen poetiska gärning, även om han inte mötte någon större uppskattning för sin diktning. Däremot var han beundrad och respekterad för sina minnesvärda tal.
Cygnaeus hade ända sedan ungdomen varit mån om sin klädsel, sina vita sommarkostymer och den ”venetianska slängkappan” som blev karakteristisk för honom. Han förde tidvis ett slösaktigt liv och han råkade ofta i ekonomiska trångmål. Han lyckades likväl stabilisera sin ekonomi så att han kunde skaffa en ansenlig och intressant konst- och kuriosasamling och lät även uppföra en villa i Brunnsparken utanför det dåvarande Helsingfors. I samlingen ingår arbeten av de tidiga konstnärerna Alexander Lauréus och Gustaf Wilhelm Finnberg samt tavlor och skulpturer av konstnärer från Cygnaeus egen tid, såsom Werner Holmberg, Robert Wilhelm Ekman, Erik Johan Löfgren, Carl Eneas Sjöstrand och den unge Albert Edelfelt. Där ingår rikligt med originalarbeten eller kopior som föreställer berömda personer som hör samman med Cygnaeus idéer, bl.a. skulpturer av Porthan, Goethe, Schiller, Napoleon, Garibaldi, Sir Walter Scott och Mozart; sju statyer av svensken Carl Gustaf Qvarnström med anknytning till Sveriges äldre historia, ett stort porträtt som föreställer hertigen av Sully och mycket annat. Sedermera har samlingen utökats med andra slag av konstverk. Den är testamenterad till ”Finlands folk” och upprätthålls på dess vägnar av finska staten. Cygnaei galleri har alltsedan donatorns död varit öppet för allmänheten.
Oavsett en del frierier och andra spekulationer förblev Cygnaeus ungkarl. Av hans anhöriga bör framför allt nämnas brodern Reinhold, som i motsats till sin storebror med fallenhet för det fantastiska ständigt fungerade som dennes rationelle rådgivare. Reinhold Cygnaeus tjänstgjorde i sin ungdom i S:t Petersburg och därefter i senaten och som kanslichef för generalguvernörens kansli. Sedan blev han t.f. guvernör över olika län och erhöll verkligt statsråds titel. Den andre brodern, som även han förblev ogift, blev generalmajor. Den äldsta systern ingick äktenskap med general O. W. von Ammondt.
Matti Klinge
Fredrik Cygnaeus, född 1.4.1807 i Tavastehus, död 7.2.1881 i Helsingfors. Föräldrar biskopen Zacharias Cygnaeus och hans andra hustru Margareta Karolina Aejmelaeus.
PRODUKTION. Jääkynttilät. Ströskrift i fria häften (1837); Commentationis de Hannibale pars prior indolem ejus a scriptoribus infamatam vindicatura (1839); Höstispiggarne. Ströskrift (1841); Stycken ur en teckning af Finska kriget åren 1741 och 1742. Första stycket (1843); Ljus och skugga. Vandringsbilder I–II (1845–1846); Johan Jakob Nervander (1848); Skaldestycken I. Lyriska dikter (1851); Skaldestycken II. Clas Flemings tider (1851); Afhandlingar i populära ämnen I–II (1852–1853); Erik XIV som dramatisk karakter (1853); Skaldestycken III. Hertig Johans ungdomsdrömmar (1854); Skaldestycken IV. Lyriska dikter (1857); Bilder ur förgångna tiders lif I (1858); Om Fänrik Ståls sägner. Betraktelser (1861); Skaldestycken V. Lyriska dikter (1864); Små häften rörande litteratur och konst (1866–1868); Skaldestycken. Senare afd. (1870); Om Johan Ludvig Runeberg I (1873); Samlade arbeten I–XI. Red. E. Nervander (1881–1889), Supplementband (1892); E. Nervander, Blad ur Finlands kulturhistoria (1900). Se även T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 (1925); Finlands författare 1809–1916 (1993); Finlands svenska litteraturhistoria I–II (1999–2000).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. R. Forsman, Fredrik Cygnaeus kirjailijana ja ajanilmiönä I–II (1923–1925); M. Hirn, Hur såg Fredrik Cygnaeus ut? Historiska och litteraturhistoriska studier 34 (1959); M. Klinge, Idyll och hot. Zacharias Topelius (2000); M. Klinge, Den politiske Runeberg (2004); E. Nervander, Fredrik Cygnaeus (1901); S. Pettersson, Suomen Taideyhdistyksestä Ateneumiin. Fredrik Cygnaeus, Carl Gustaf Estlander ja taidekokoelman roolit (2008); K. Sarje, Valistus ja romantiikka. Esimerkkeinä Anders Chydenius ja Fredrik Cygnaeus (licentiatavhandling, praktisk filosofi, Helsingfors universitet 1984); K. Sarje, Romantiikka ja postmoderni (1989); A. Takolander, Fredrik Cygnaeus som pedagog (1910); V. Tarkiainen, Fredrik Cygnaeus runoilijana (1911); J. Wrede, Estetik och litteraturhistoria. Finlands svenska litteraturhistoria I (1999).
BILDKÄLLA. Cygnaeus, Fredrik. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.