REHBINDER, Robert Henrik


(1777–1841)


Ministerstatssekreterare, universitetskansler, greve


Genast efter att makten övergått i ryska händer 1808 sökte sig Robert Henrik Rehbinder i kejserlig tjänst och nådde småningom toppen av ämbetsmannahierarkin, som föredragande sekreterare för finska ärenden i S:t Petersburg. Rehbinder kan anses vara förebilden för en förbindlig samarbetsman. Hans karriär är ett exempel på att anpassning och lojalitet utgjorde grundlinjen i finländarnas ryska politik från storfurstendömets första tid.

 

Robert H. Rehbinder blev som ung hovrättsassessor i februari 1809 biträde åt föredraganden för finska ärenden Michail Speranskij. Två år senare blev han statssekreterare för Finland och 1834 ministerstatssekreterare. Rehbinder var en skicklig och kunnig administratör och förskaffade sig både kejsarens och finländarnas förtroende tack vare sitt eftertänksamma och försiktiga handlande. Å andra sidan formade hans benägenhet att undvika svårigheter och att i konfliktsituationer böja sig för den starkares vilja honom till prototypen för en undfallenhetsman.


 

Rehbinder tillhörde en mycket gammal adelssläkt från Westfalen, som i början av 1200-talet kommit till östersjöprovinserna och därifrån till det svenska riket. Stamfader för den svenska friherrliga grenen Rehbinder var Henrik Rehbinder, som 1673 blev överbefälhavare för krigsmakten i Finland, erhöll adelsprivilegier 1668 och upphöjdes i friherrligt stånd 1680. Robert Henrik Rehbinders far var majoren och friherren Johan Reinhold Rehbinder, som sedan han deltagit i krigen 1788–1790 tog avsked från krigstjänst och slog sig ned för att odla sin gård Viksberg i Pemar. Modern var Christina Margaretha af Palén, dotter till lagmannen för norra Finland A. J. af Palén.


 

Rehbinder fick både militär och juridisk utbildning. Han inskrevs tio år gammal i arméns rullor som sergeant och befordrades följande år till fänrik. Vid sidan av detta studerade han från 1791 vid akademin i Åbo och lämnade 1795 armén sedan han blivit auskultant vid Åbo hovrätt. Han tog därmed upp de juridiska traditionerna inom sin mors släkt. Han förberedde sig vidare för en juristkarriär som extraordinarie kanslist vid justitierevisionen i Stockholm och utnämndes till kammarjunkare vid hovet. Sedan han erhållit häradshövdings titel 1805 och tjänstgjort som adjungerad medlem av Åbo hovrätt utnämndes han till hovrättsassessor 1807. Två år tidigare hade Rehbinder ingått äktenskap med Anna Elisabet Charlotta Hedenberg, dotter till den svenska kungens livläkare, arkiatern Anders Hedenberg.


 

Under kriget mot Ryssland mot slutet av 1808 representerade Rehbinder Åbo hovrätt i en delegation som begav sig från Finland till S:t Petersburg. Han var också med om att till denna delegation välja en representant för adeln i Åbo län vid ett möte som sammankallats efter påtryckning av överbefälhavaren för de ryska ocku­pationsstyrkorna, F. W. von Buxhoevden. Rehbinder var av samma åsikt som friherre C. E. Mannerheim, att man inte längre kunde stå emot maktspråk. Till delegat utsågs Mannerheim, som sedermera också blev ledare för delegationen. Senast under resan till S:t Petersburg blev Rehbinder i likhet med Mannerheim kejsarens man. Sedan delegationen fullföljt sitt uppdrag i januari 1809 fick han ett riddartecken i belöning.


 

Kejsar Alexander I hade den första december 1808 utsett statssekreterare Michail Speranskij till föredragande för finska ärenden. Bland de sex män som Mannerheim föreslagit utsågs Rehbinder av kejsaren till Speranskijs biträde. Rehbinder bad att få hovrättssekreteraren C. J. Walleen som sin sekreterare. Medan den övriga delegationen återvände till Finland stannade Rehbinder kvar i S:t Petersburg för att sköta sitt nya uppdrag. Han blev Speranskijs främste medhjälpare i förberedelserna för Borgå lantdag och följde med lantdagen som representant för den kejserliga förvaltningen. Hans far företrädde ätten vid lantdagen.


 

Dagen efter lantdagens öppnande den 28 mars läste generalguvernör G. M. Sprengtporten läste upp den av kejsaren undertecknade regentförsäkran på svenska och ständerna svor sin trohetsed. Rehbinder var medlem av den kommitté som kejsaren tillsatte den 29 mars, med biskop Jacob Tengström som ordförande, för att uppgöra ett reglemente för regeringskonseljen (senare senaten). Grunden för reglementet var en plan som Sprengtporten uppgjort och kejsaren fastställt i december, men som kommittén dock i hög grad avvek ifrån. Speranskij och Rehbinder hade vid sin ankomst till Borgå sannolikt med sig ett förslag om konseljen. Efter att det bearbetats i kommittén förde Rehbinder förslaget till Speranskij i S:t Petersburg, som uppgjorde ett utlåtande för ständerna. Rehbinder översatte kommitténs förslag från svenska till franska och Speranskijs förslag från franska till svenska. Sedan ständerna avgivit sitt utlåtande uppgjorde Speranskij det slutliga reglementet, som godkändes av kejsaren 18 augusti 1809.


 

Matthias Calonius blev den förste prokuratorn och generalguvernör Michail Barclay de Tollys främste juridiske rådgivare. Efter Calonius slaganfall utsågs Rehbinder 1810 på egen begäran till prokuratorns adjoint. Genom reglementena för generalguvernören och prokuratorn från 1811 försökte Speranskij i det dolda skärpa greppet om Finland, men rege­ringskonseljen lyckades genom att vädja till kejsaren avvärja projektet, och reglementena ersattes med nya 1812.


 

Då Speranskij på grund av sina övriga åligganden ville avstå från de finska ärendena, tillsattes i S:t Petersburg i oktober 1811 en kommitté för finska ärenden, ledd av G. M. Armfelt. Rehbinder, som i juni 1811 blivit hovrättsråd, utsågs till medlem av kommittén och till statssekreterare för Finland. Rehbinder var den första egentliga statssekreteraren för Finland, för Speranskij hade varit ryska regeringens statssekreterare och vid sidan av detta också föredragande för finska ärenden. Kejsarens personliga gunst framgick också av att Rehbinder 1809 utsågs till kammarherre vid hovet.


 

Genom att tillsätta kommittén för finska ärenden hade Alexander I, med en honom kännetecknande misstänksamhet, satt finländarna att bevaka varandra genom att bilda två styrande organ, rege­ringskonseljen i Åbo och kommittén för finska ärenden i S:t Petersburg. Även kommittén präglades av denna kluvenhet, för statssekreteraren, vars uppgift var att före­dra ärenden rörande Finland, var enbart en ordinär medlem av kommittén och i sina föredragningar beroende av kommitténs ståndpunktstaganden. Därtill skötte Armfelt till en början många ärenden med förbigående av kommittén, och när han följde med Alexander I i fält föredrog han också för denne ärenden rörande Finland.


 

Sedan Armfelt avlidit 1814 blev landshövdingen i Åbo län, medlemmen av regeringskonseljen Knut von Troil ord­förande för kommittén för finska ärenden. Genom ordförandeskiftet blev Rehbinder den verklige ledaren av kommittén. Från 1818 var von Troil på grund av sjukdom tjänstledig, och Rehbinder verkade som tjänsteförrättande ordförande, tills han efter von Troils avgång 1821 utsågs till den egentlige ordföranden. Vid sidan av sitt ämbete deltog Rehbinder i enlighet med tidens sed i societetslivet i S:t Petersburg, och hans hem hade redan på Armfelts tid utgjort den viktigaste samlingspunkten för de finländska herrskapen i staden.


 

Inom kommittén rådde på Armfelts tid och även senare en nedlåtande inställning gentemot regeringskonseljen. År 1816 kom dock Rehbinder att medverka till en uppgradering av konseljens auktoritet. På grund av en ukas som utfärdats av den härskande senaten i Ryssland bad kommittén kejsaren förbjuda senaten att blanda sig i finska ärenden. Detta gick kejsaren inte med på men utfärdade ett manifest – uppenbarligen på eget initiativ – varigenom­ regeringskonseljens namn byttes till senat.


 

Då det 1818–1819 föreföll sannolikt att kejsaren skulle sammankalla Finlands lantdag, började Rehbinder ägna sig åt en reform av förvaltningen i Finland. Förebilden var Armfelt, som 1812 drivit på efter uppgjorda planer av J. A. Ehrenström. Rehbinder bad för sin del om ett motsvarande utkast av sin gamle medhjälpare C. J. Walleen, som 1816 förflyttats från kommittén för finska ärenden till posten som landshövding i Viborgs län. I enlighet med Ehrenströms förslag innebar Walleens utkast en övergång från det system som Alexander I skapat 1808–1809 till en förvaltning enligt svensk modell, även om Walleens förslag var betydligt modernare. Kommittén för finska ärenden skulle upplösas, och i S:t Petersburg skulle ministerstatssekreteraren jämte medhjälpare bli kvar. Det centrala statsorganet för den inhemska administrationen skulle bestå av ett generalguvernörens råd tillsatt med de högsta ämbetsmännen, med dessa poster klart avsedda för Walleen och andra av Rehbinders uppbackare.


 

Lantdagen kallades inte samman och även förvaltningsreformen uppsköts tills vidare. Rehbinder hade misslyckats i sitt försök som reformator, en roll som inte heller riktigt passade honom. I stället för de stora reformerna förverkligades de av generalguvernör Fabian von Steinheil före­slagna mindre förändringarna i senaten. Rehbinder lyckades dock utnyttja tillfället till att i senaten placera sina egna män. Till de tre vakanserna i ekonomie­departementet utsågs 1820 Mannerheim, Ehrenström och Walleen. Till vice ordförande i senaten utsågs 1822 Mannerheim för ekonomiedepartementet och Carl Edvard Gyldenstolpe för justitiedepartementet; bägge hade i likhet med Rehbinder 1809 varit medlemmar av Tengströms kommitté och i den första oktrojen utsetts till medlemmar av regeringskonseljen. Walleen utsågs till Gyldenstolpes efter­trädare som prokurator.


 

Sedermera förenades Rehbinder och senaten av en gemensam fiende. Rehbinder och dennes samtida hade undervärderat generalguvernör Steinheil, som på grund av sitt medgörliga ledarskap betraktats som ”svag”. Steinheils efterträdare 1824 som ”stark” generalguvernör, den dryge och kommenderande Arsenij Zakrewskij, lyckades inom kort fördärva den av Steinheil skapade sämjan. Den gryende konflikten mellan Zakrewskij och finländarna kom till uttryck vårvintern 1825, då Zakrewskij själv föredrog ett antal ärenden rörande Finland för kejsaren och meddelade Rehbinder att kejsaren befallt sända in dokumenten för underskrift.


 

Rehbinder övervägde att avgå men förmodade i ett brev till Walleen att det inte skulle hjälpa saken. Medan Rehbinder var redo att utan protester svälja förbigåendet av den offentliga föredragningsordningen och även förbigåendet av honom själv, gjorde senaten motstånd. Vid ett hemligt plenum uppgjordes en hemställan till kejsaren vari senaten vägrade verkställa de av Zakrewskij föredragna besluten. Rehbinder förhöll sig passiv också i december 1825, då Zakrewskij och senaten efter Alexander I:s död hamnade i delo angående formuleringen av den ed som skulle sväras till Alexanders bror Konstantin. I denna tvist gav senaten efter och svor sin ed i enlighet med den av Zakrewskij använda ryska formuleringen, som också Rehbinder själv hade använt i kommittén för finska ärenden. Formen för eden förblev närmast teoretisk, eftersom Konstantin vägrade att ta emot kronan, medan den yngre brodern Nikolaj I som blev kejsare, både undertecknade regentförsäkran och tog emot trohetseden i enlighet med det formulär som Alexander I fastställt för Finlands del. Den groende tvisten om generalguvernörens föredragningsrättigheter avgjordes av Nikolaj I till Zakrewskijs fördel. I gengäld utvidgades senatens fullmakter. Däremot nedlades kommittén för finska ärenden, som hållit en låg profil, och i dess ställe inrättades ett ämbetsverk för statssekreteraren.


 

Rehbinder försökte bakom kulisserna avvärja Zakrewskijs angrepp, men med dålig framgång. Han lugnade sig dock när han märkte att angreppet inte riktade sig mot honom personligen utan mot kommittén och att han kunde stanna kvar i sin tjänst. Som tidigare anpassade sig Rehbinder också nu till en ny situation och konstaterade rentav att nedläggningen av kommittén påskyndade ärendenas behandling, en åsikt som delades av L. G. von Haartman, som utnämnts till hans adjoint. Trots att Zakrewskij i högre grad än Rehbinder fick åtnjuta Nikolaj I:s gunst, blev inte Rehbinder heller lottlös, vilket framgick av hans upphöjelse i grevligt stånd i samband med kejsarens kröning i september 1826.


 

Det kanske mest åskådliga exemplet på Rehbinders ovan beskrivna böjelse att sky svårigheter var när han 1824, led vid problematiken med donationsjorden i samband med anslutningen av det östra och s.k. Gamla Finland till storfurstendömet, föreslog att de 25 östligaste, mest karelska och delvis ortodoxa kommunerna skulle återförenas med Ryssland. Enligt hans åsikt skulle det faktum att storfursten­dömets förvaltning och svensk rätt utsträcktes ända till S:t Petersburgs portar utgöra ett bestående hot mot Finlands särställning.


 

Som Finlands statssekreterare var Rehbinder också tjänsteförrättande kansler för universitetet. När Alexander I 1816 efter Speranskij och Armfelt utsåg sin bror storfurst Nikolaj till kansler, utsågs Rehbinder till dennes medhjälpare varvid han blev universitetets faktiske kansler. Då Niko­laj efter sitt tillträde som kejsare utsåg tronföljaren, storfurst Alexander, till kansler etablerades skicket att tron­arvingen var den formelle kanslern medan (minister)statssekreteraren var tjänsteförrättande.


 

Zakrewskij, som från 1828 också var inrikesminister i Ryssland, hamnade i onåd 1831 och fick avsked från sina åligganden. Till ny generalguvernör utsågs viceamiralen, furst A. S. Menschikoff, som skötte generalguvernörens ämbete som en bisyssla från S:t Petersburg. Efter den första tiden lade sig Menschikoff bara i verkligt viktiga spörsmål. Han var som rysk marinminister mindre intresserad av Finlands interna angelägenheter, däremot av försvaret av Östersjön och Finland. Rehbinder fick i rutinärenden sköta sina uppgifter ostört, men i mera betydande angelägenheter hamnade han i skuggan av Menschikoff, som åtnjöt kejsarens synnerliga förtroende. Tjänsteutnämningar skötte Rehbinder enligt eget omdöme, ifall generalguvernören inte uttalat sig i ärendet.


 

Trots att Menschikoff var konservativ och strävade efter att garantera Wien­kongressens världsordning och förhindra revolutioner, genomfördes på hans initiativ och under hans beskydd många ekonomiska reformer i Finland, varvid Rehbinders roll inskränkte sig till att före­dra dem för kejsaren.


 

Trots att Rehbinders inflytande småningom minskade under hans femton sista levnadsår fick han motta ett flertal hedersbetygelser. År 1834 erhöll han geheimeråds titel och tjänstebenämningen ministerstatssekreterare. År 1839 belönades han med Rysslands näst högsta orden, i samband med universitetets 200-års­jubileum året därpå promoverades han till filosofie doktor honoris causa och i januari 1841 utsågs han till medlem av den ryska ministerkommittén. Rehbinder avled barnlös i S:t Petersburg 1841. Han är begraven i Pemar och en vård av mausolei­typ har rests över hans grav.


 

Markku Tyynilä


 

Robert Henrik Rehbinder, född 15.7.1777 på Viksberg i Pemar, död 8.3.1841 i S:t Petersburg. Föräldrar majoren vid livdragonerna, friherre Johan Reinhold Rehbinder och Christina Margaretha af Palén. Gift 1805 med Anna Elisabet Charlotta Hedenberg.


 

PRODUKTION. Souvenirs de ma vie (opublicerat manuskript), R. H. Rehbinders arkiv, Riksarkivet; Underdånig Berättelse angående Storfurstendömet Finlands tillstånd och förvaltning 1825–1835 (1838).


 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Privatarkiv i Riksarkivet. R. Castrén, Skildringar ur Finlands nyare historia (1882); J. R. Danielson-Kalmari, Suomen valtio- ja yhteiskuntaelämää 18:nnella ja 19:nnella vuosi­sadalla. Aleksanteri I:n aika I, II:1 (1920, 1922); A. Halila, Porvoon valtiopäivät ja autonomian alkuaika. Suo­men kansanedustuslaitoksen historia I (1962); M. Klinge, Bernadotten ja Leninin välissä (1975); M. Klinge et al., Kejserliga Alexanders-­Universitetet 1808–1917 (1989); K. Korhonen, Suomen asiain komitea (1963); A. A. Lilja, Arsenij Andrejevitij Zakrevskij (1948); R. Savolainen, Suosikki­senaattorit. Venäjän keisarin suosio suomalaisten senaattoreiden menestyksen perustana 1809–1892 (1994); M. Tyynilä, Senaatti. Tutkimus hallituskonselji-senaatista 1809–1918 (1992).


 

 

BILDKÄLLA. Rehbinder, Robert Henrik. Litografi. Museiverket.