Helena Westermarck började som målare, men var senare i första hand verksam som författare och kvinnosakskvinna. I början av 1880-talet hade hon chockerat konstlivet i Finland med målningen ”Strykerskorna”, som då ansågs ytterst radikal. Som författare fick Westermarck erkänsla, och för kvinnosaksrörelsen i Finland hade hon en stor betydelse. Hon var Kvinnosaksförbundet Unionens första sekreterare och verkade aktivt för kvinnornas rättigheter, bl.a. rösträtten.
Helena Westermarck växte upp i ett bildat hem i Helsingfors; hennes far, assessor Nils Christian Westermarck (1826–1904) var kamrer på universitetet, modern Constance Blomqvist (1830–1909) var dotter till Alexander Blomqvist, professor i lärdomshistoria, och syster till Elisabeth Blomqvist, pionjär för högre kvinnobildning och lärarinneutbildningen i landet. Helena var född i november 1857 och näst äldst i en syskonskara på fem barn. Av syskonen stod den yngste brodern, sociologen Edvard Westermarck henne närmast under senare år. Helena genomgick 1866–1874 Svenska fruntimmersskolan i Helsingfors, som hennes moster hade grundat, och upplevde redan under skolåren ett samhälleligt uppvaknande. Särskilt tydligt vaknade hon till insikt om att kvinnans ställning var svagare än mannens.
Helena Westermarck var mångsidigt begåvad och intresserad av både konst och litteratur. Till en början lockades hon mer av bildkonsten, och efter flickskolan studerade hon teckning och målning vid Finska konstföreningens ritskola 1874–1876. Efter två år flyttade Westermarck till Adolf von Beckers privatakademi, där hon studerade 1876–1878. Becker betydde mycket för hennes konstnärliga utveckling; hon ansåg att Becker var en utmärkt lärare och Becker för sin del tyckte att hon var en av hans bästa elever. I konststudierna blev hon också sporrad av framstående kamrater, speciellt Helene Schjerfbeck och Maria Wiik. Med dem båda höll hon kontakt livet ut.
Helena Westermarck kände en stark dragning till litteratur, språk, estetik och konsthistoria. Eftersom kvinnor vid denna tid inte ännu kunde skrivas in som studenter vid universitetet, fick hon dispens att skriva övningsuppsatser för professorn i estetik och nyare litteratur C. G. Estlander. Sina första noveller och konstkritik publicerade hon i Finsk Tidskrift, som Estlander var redaktör för. Hon skrev under signaturen ”H-a”, som hon även senare använde sig av. Estlanders inflytande var emellertid inte enbart av godo, för han kunde inte förstå den franska konstriktning som Helena Westermarck och hennes konstnärsvänner anslöt sig till, utan försökte aktivt styra sin elev in på författarbanan. Det var anledningen till att Helena Westermarcks förhållande till bildkonsten tidvis var tämligen avvisande.
Under hela 1880-talet hade Helena Westermarck ändå siktet inställt på konstnärsbanan. Hon studerade i Paris 1879–1881, till en början i Académie Trélat (för Jean-Léon Gérôme, Léon Bonnat och Jules Bastien-Lepage), senare i Académie Colarossi för Gustave Courtois. Efter återkomsten till Frankrike i januari 1884 målade hon under vårterminen för Pascal Dagnan-Bouveret i Colarossi och reste på sommaren till Bretagne med sina två ”konstnärssystrar” Ada Thilén (1852–1933) och Agda Lindqvist (1860–1889). De arbetade först i Concarneau men flyttade snart därifrån till Pont-Aven och senare ut på landet. Denna tid var den mest aktiva och bästa under Westermarcks konstnärsbana. Under sommaren i Bretagne började hon dock besväras av en lungtuberkulos som försvagade henne så att hon i flera års tid nästan inte förmådde måla alls. Vintern 1887–1888 tillbringade hon i Sverige, på doktor Westerlunds sanatorium i Enköping, och kunde måla endast sporadiskt.
Under sjukdomstiden ägnade sig Helena Westermarck allt mer åt skrivandet, och fastän hon efter tillfrisknandet återigen började måla, deltog hon efter 1891 inte längre i offentliga konstutställningar. Hon tillbringade vintern 1889–1890 i Florens och i Tyrolen och skrev då i huvudsak på sin första novellsamling Ur studieboken I (som utkom till julen 1890), varpå hon började betrakta sig själv som författare. Då Kvinnosaksförbundet Unionen grundades 1892, valdes Helena Westermarck till dess första sekreterare. I några års tid redigerade hon också föreningens tidskrift Nutid som grundades 1895. Föreningsverksamheten och kvinnosaken upptog en allt större del av hennes tid. Hon blev i början av 1890-talet korresponderande medlem av The Woman’s Progressive Society i England, och sommaren 1893 publicerades på världsutställningen i Chigaco hennes redogörelse Women and Women’s Work in Finland. Helena Westermarck deltog från 1904 aktivt i kvinnornas kamp för rösträtt och kandiderade även till det självständiga Finlands första riksdag, dock utan att bli invald.
I Finlands konsthistoria har Helena Westermarck förblivit närmast bara ett namn. Hennes målningar bildar trots allt ett intressant inslag i 1880-talets konstnärliga omvandlingsprocess: hon hörde till en generation som frigjorde sig från den tyska idealistiska traditionen och anslöt sig till den franska realismen och naturalismen. Helena Westermarcks målningar från 1880-talet har ett tydligt samband med Helene Schjerfbecks tidiga produktion. Båda riktade in sig från första början mot Frankrike – vägledda av Adolf von Becker – och det finns stora likheter i deras sätt att se och avbilda: den breda penseltekniken, strävan att förenkla formen och den ljusa färgskalan. I sina motiv höll de sig båda till den franska naturalismens principer: målningarna skulle vara ”sanna” och avbilda sin egen tid. Helena Westermarck valde gärna sina modeller bland de marginella existenserna, precis som de franska realisterna och naturalisterna gjorde: kvinnor och barn, åldringar och tjänstefolk. Utförandet betydde ändå alltid mer för henne än motivet. Ljuseffekter, kolorit, penselteknik, karaktärsdrag hos modellen och stämningens äkthet hade stor betydelse.
Genom att de följde dessa principer fick både Helene Schjerfbeck och Helena Westermarck i början av 1880-talet rykte om sig att vara radikala. Även om det hävdas att Akseli Gallen-Kallelas ”Gumma med katt” (1885) var utgångspunkten för den naturalistiska konstuppfattningen, hade det nya sättet att måla redan dryftats länge. Helene Schjerfbecks ”Gosse som matar sin lilla syster” förbryllade sina åskådare med sin omedelbarhet 1881, men den verkliga stormen uppstod kring Helena Westermarcks målning ”Strykerskorna” (1883); den utdömdes inte bara i Finland utan också på den nordiska utställningen i Köpenhamn som anskrämlig och ”rabulistisk”, rent av som nihilistisk. Så fick inte en kvinnlig konstnär måla. Målningens två tjänstekvinnor var enligt kritikerna för fula för att förevigas på ett konstverk. Också det vardagliga motivet och de breda penseldragen föreföll främmande, likaså färgskalan som gick i brutet vitt. För Helena Westermarck kom kritiken som en fullkomlig överraskning eftersom hon inte ansåg sig vara en naturalist utan en realist. Naturalisternas ”nakna sanning” tilltalade henne inte på grund av dess materialism.
Helena Westermarck uppfattade realismen som en allmän stil som förenade konst och litteratur, vilket avspeglar sig i hennes egen litterära verksamhet. Hennes litterära förebilder var Alphonse Daudet i Frankrike och George Eliot i England; om den senares förhållande till realismen publicerade hon en ingående essä (1894), för vilken hon bedrev forskning i bibliotek i London. I synnerhet George Eliots arbeten gav uttryck för de strävanden hon ansåg vara kännetecknande för realismen: en fri komposition, ett noggrant, detaljerat och ”sant” studium av naturen och verkligheten, en stark och modig stil och en tro på den inre själsliga verkligheten. Speciellt avsaknaden av det sistnämnda skilde enligt Westermarck naturalismen från realismen.
I sina romaner och noveller behandlade Helena Westermarck ofta kvinnans värld. Hon ville visa att kvinnans möjligheter i livet var mer begränsade än männens, och ofta tangerar hennes ämnen de egna konstnärsvännernas livserfarenheter och öden. I vissa texter kan man ana anspelningar på Helene Schjerfbeck, såsom i berättelsen ”Från studieboken. Ett fragment” i Finsk Tidskrift 1887 och i romanen Framåt (1894). En omfattande kategori i Helena Westermarcks produktion bildar texterna om kvinnliga konstnärer, inte bara de fiktiva berättelserna utan även biografierna om mostern Elisabeth Blomqvist, ”Finlands första kvinnliga konstnär” som hon utnämnde Mathilda Rotkirch till, Fanny Churberg som hon beundrade storligen samt de egna vännerna Maria Wiik och Sigrid af Forselles. Hon intresserade sig också för kvinnliga författare, för George Eliot och Fredrika Runeberg.
Helena Westermarck var en kreativ, självständig och ogift kvinna. Fastän hon tack vare ett litet arv 1886 var ekonomiskt oberoende, gick hon från första början in för att utöva ett yrke. Utom av konst var hon intresserad av konstindustri och undervisning, hon prövade på att skulptera i trä och undervisade vid en nyinrättad hantverksskola i Helsingfors. På 1880-talet började hon också skriva konstkritik, och hon förefaller vid sidan av Fanny Churberg ha varit den första kvinnan som ägnade sig åt detta i Finland. I början av 1890-talet började Helena Westermarck skriva noveller och romaner, och 1898 fick hon ett statligt pris för romanen Lifvets seger. Senare ägnade hon sig allt mer åt konstnärsbiografier. Helena Westermarck förtjänar därför att bli ihågkommen både som konstnär och författare och som en pionjär inom konsten i Finland.
Riitta Konttinen
Helena Charlotta Westermarck, född 20.11.1857 i Helsingfors, död 6.4.1938 i Helsingfors. Föräldrar universitetskamreraren, assessorn Nils Christian Westermarck och Constance Gustava Maria Blomqvist.
VERK. Representerad i Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Amos Andersons museum, Helsingfors; Cygnaei galleri, Helsingfors.
PRODUKTION. Ur studieboken. Berättelser och utkast I (1890); Ur studieboken II. Berättelser och utkast (1891); Women and Women’s Work in Finland (1893); Framåt (1894); George Eliot och den engelska naturalistiska romanen (1894); Nyländska folksagor. Berättade för ungdom I−II (1897, 1913); Lifvets seger (1898); I fru Ulrikas hem. Interiör ur farmödrarnas tid (1900); Ljud i natten (1903); Fredrika Runeberg. En litterär studie (1904); Dolda makter. Bilder och hägringar (1905); Bönhörelse (1909); Vandrare. Stockholm (1911); Kvinnospår. Kulturbilder från 1800-talets förra del (1913); Om kvinnorörelsen och dess uppkomst. Föredrag hållet i svenska kvinnoförbundet (1913); Nyland i skaldernas sång och saga (1915); Elisabeth Blomqvist. Hennes liv och gärning I−II (1916−1917); Vägvisare (1922); Mathilda Rotkirch. Finlands första målarinna (1926); Adelaïde Ehrnrooth. Kvinnospår i finländskt kulturliv (1928); Finlands första kvinnliga läkare Rosina Heikel (1930); Tre konstnärinnor. Fanny Churberg, Maria Wiik och Sigrid af Forselles (1937); Mina levnadsminnen (1941).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. Claesson-Pipping, Men arbetet! Mitt arbete! Identitet och berättande i Helena Westermarcks yrkeskvinnobiografier (2007); R. Konttinen, Suomalaisia naistaiteilijoita 1880-luvulta (1988); R. Konttinen, Totuus enemmän kuin kauneus. Naistaitelija, realismi ja naturalismi 1880-luvulla (1991); M. Mazzarella, Kvinnofrigörelse i Helena Westermarcks romaner. Historiska och litteraturhistoriska studier 59 (1984); G. Tegengren, Helena Westermarck och hennes litterära verk. Historiska och litteraturhistoriska studier 49 (1974); H. Weckman, Med pensel eller penna. Helena Westermarck 1857–1938 (2009).
BILDKÄLLA. Westermarck, Helena. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.