Aurora Karamzin stod flera gånger i rampljuset i storfurstendömet Finland. Hon var en firad skönhet i Helsingfors sällskapsliv och är omvittnad i många samtida memoarer. Genom sina förnäma släktförbindelser, den kejserliga familjens ynnest, äktenskapet med ”Rysslands Krösus” Paul Demidov samt familjen Karamzins generösa inställning till välgörenhet blev hon välkänd i vida kretsar. Förutom att hon var kejserlig hovdam hade hon längre fram ett brett samhälleligt inflytande, och gjorde en banbrytande insats på socialhjälpens område samt för utbildningen av unga kvinnor. Helsingfors diakonissanstalt grundades på Aurora Karamzins initiativ och med hennes ekonomiska stöd.
Aurora Stjernvalls far var överstelöjtnant Carl Johan Stjernvall och hennes mor Eva Gustafva von Willebrand, dotter till landshövdingen i Åbo och Björneborgs län och storgodsägaren på Jockis, Ernst Gustaf von Willebrand. Carl Johan Stjernvall deltog i december 1809 i de finska officerarnas deputation till S:t Petersburg. När Viborgs län 1812 återförenades med storfurstendömet Finland utnämndes han till landshövding i det nya länet. Familjen Stjernvall flyttade till Viborg, men somrarna tillbringade Eva Stjernvall hos sin mor på Jockis i Tammela socken. Många av kusinerna von Willebrand och Mannerheim vistades också där om somrarna, och kom att stå nära barnen Stjernvall. Dessa var sammanlagt tolv till antalet, varav tre döttrar och en son nådde vuxen ålder.
Carl Johan Stjernvall avled 1815. Han efterträddes som landshövding och ledamot i kommittén för finska ärenden av statsrådet Carl Johan Walleen, som året därpå blev Eva Stjernvalls make och en god styvfar för barnen. I detta äktenskap föddes ytterligare sex barn, av vilka tre söner nådde vuxen ålder. Efter bröllopet tog den åttaåriga Auroras moster, Minette von Willebrand, flickan med sig till sitt hem i S:t Petersburg för några år framöver. Mosterns make, Adolf Fredrik von Willebrand, var ledamot i kommittén för finska ärenden. Aurora kom således att tidigt lära känna det kejserliga imperiets huvudstad, samtidigt som hon fick lära sig allt det som förväntades av en förnäm adelsfröken. Framför allt gällde det att kunna franska, som blev ett andra modersmål för henne. Veterligen talade hon även ryska och finska, dock aldrig felfritt. Hennes korrespondens går på franska eller svenska, beroende på mottagaren.
År 1820 kallades Carl Johan Walleen till medlem i Kejserliga senaten för Finland, och ett år senare utnämndes han till prokurator. Familjen flyttade till Helsingfors, och den tolvåriga Aurora Stjernvall återbördades till hemmet. Stjernvall-Walleens egentliga hem blev Träskända gård i Esbo, som Walleen antagligen inköpte för en del av sin hustrus arv. Då han ett par årtionden senare började bygga sig ett hus vid stranden av Tölöviken i Helsingfors (Villa Hagasund), inlöste Aurora, då gift Demidov, Träskända för egen räkning.
Auroras syster Emilie gifte sig 1828 med greve Vladimir Musin-Pusjkin, som efter dekabristupproret hade förvisats till Finland. Man ansåg allmänt att Aurora var den mest tilldragande och representativa av de vackra döttrarna Stjernvall. Familjen hyste stora förhoppningar om en lysande framtid för henne. Förhoppningarna tycktes nära att infrias då hon under Nikolaj I:s besök i Helsingfors 1830 introducerades för kejsarparet och kort därefter utnämndes till kejsarinnan Alexandra Fjodorovnas hovdam, visserligen till en början enbart titulärt. Under ett besök hos Musin-Pusjkins umgicks hon i de petersburgska salongerna, där stadens förnämsta kretsar samlades under friare former.
I samma salonger rörde sig även överste Alexander Muchanov, som tidigare haft en kommendering i Helsingfors, där han förälskat sig i Aurora Stjernvall. Han hade deltagit i det kaukasiska fälttåget, där han insjuknat i malaria och kolera. Det dröjde inte länge innan paret förlovade sig. Men brudgummen avled redan innan bröllopet, bruten av sina tidigare sjukdomar. Som ett slags kompensation kallades Aurora i början av följande år till hovet av kejsarinnan.
Hovdamerna, les dames du Palais, skulle befinna sig i kejsarinnans ständiga närhet, tjäna som hennes sekreterare, läsa högt för henne, ta emot hennes besökare och ta hand om de kejserliga barnen. Till förpliktelserna hörde vidare att följa med kejsarinnan på resor, visiter, på teatern och till olika välgörenhetsinrättningar samt att delta i anordnandet av konserter och privata teaterföreställningar. Mellan kejsarinnan Alexandra Fjodorovna och Aurora Stjernvall uppstod tydligen en uppriktig vänskap, som även omfattade den blivande kejsaren, arvfurst Alexander (Alexander II).
Aurora Stjernvall var hovfröken i mindre än ett år innan hon förlovade sig på nytt. Den nye fästmannen, hovjägmästare Paul Demidov, var vid 38 års ålder redan en utlevad och fysiskt bruten man. Anfadern till släkten Demidov, en vapensmed från Tula, hade vunnit Peter I:s gunst med sin förnämligt smidda pistol och förlänats – eller tagit sig – rätten till gruvorna och saltbassängerna på Uralbergens östra sluttningar samt de tusentals livegna som slavade i gruvorna. Dessa inbringade järn, koppar, guld, platina, malakit och ädelstenar, och släktens förmögenhet växte till svindlande storlek.
Redan Paul Demidovs far och bror hade emellertid slagit sig ner utomlands. De samlade konstskatter på sina slott i Frankrike och Italien och ägnade sig åt välgörenhet för åldringshem och sjukhus. I Ryssland sågs det inte med blida ögon att rikedomarna fördes ut ur landet, och man hoppades allmänt att Aurora Stjernvall skulle lyckas förmå sin man att återvända till Ryssland och förvalta sin förmögenhet med större förnuft, till gagn för fäderneslandet – och kejsaren. Paul hade en yngre bror, Anatol Demidov, som levde i sus och dus omväxlande i Paris och på sitt slott San Donato utanför Florens.
Bröllopet firades i Helsingfors i november 1836. Morgongåvorna till den unga hustrun och hennes hemstad var furstliga. Sålunda skänkte Paul Demidov sammanlagt 30 000 rubel till en handarbetsskola för föräldralösa flickor och till en lancasterskola för gossar samt 50 000 rubel till en fond för hemgift till välartade elever vid handarbetsskolan. Bruden fick ett gyllene smyckeskrin vid vilket världens sjunde största diamant, den berömda Le Sancy, var fästad med en kedja i platina. I samma skrin ingick även de unika ”Demidovska pärlorna”, ett fyrradigt halsband av pärlor stora som nötter.
Demidov var sjuklig, och paret tillbragte nästan hela sitt gemensamma liv, ungefär tre och ett halvt år, på kurorter i Tyskland. Aurora Demidov fick bege sig ensam till S:t Petersburg för att efter bröllopet i enlighet med etiketten betyga kejsarparet sin vördnad och säkerligen helt uppriktiga tacksamhet. Det enda barnet, Paul, föddes i oktober 1839, och Demidov gick till slut med på att tänka på att återvända till S:t Petersburg, varför palatset vid Bolsjoja Morskaja-gatan började ställas i ordning. Innan följande sommar svek emellertid Demidovs hälsa honom slutgiltigt, och han avled i Mainz 1840.
1840-talet blev en vattendelare i Aurora Demidovs liv. Hon miste inte bara sin make, utan även sin mor och sin avhållna syster Emilie Musin-Pusjkin. Hennes yngsta syster Aline gifte sig och flyttade utomlands med sin make, en portugisisk diplomat. Aurora Demidov var ännu ung och vacker, och vid full andlig och kroppslig vigör. Hon var mor till en son, var därtill världsvan, ekonomiskt oberoende som endast ett fåtal kvinnor på hennes tid samt välkänd och respekterad såväl i Petersburg som i Finland. Som en av förmyndarna för sin son hade hon ett ord med i laget i ledningen för Demidovs företag, även om hon för egen del enbart erhöll en livränta efter makens död samt fri tillgång till palats och övrig egendom.
Då Aurora Demidov köpte Träskända gård av sin styvfar kunde hon börja skapa sig ett eget hem. Det Demidovska palatset var en representationsbostad där glänsande fester och visiter avlöste varandra. Hon kunde nu omsätta sina egna idéer i praktiken efter att tidigare ha levt på andras villkor och varit beroende av deras gunst. Hon skapade en egen salong och valde själv sina gäster, program samt övrig rekvisita. Hon omgavs ständigt av släkt och vänner, besökare som kom till Petersburg med rekommendationsbrev på fickan, studenter, konstnärer och diplomater. Många viktiga bekantskaper knöts med hennes hjälp.
Men det var Träskända som var hennes hem. Parken gjordes om helt och hållet, och de franska geometriska mönstren byttes ut mot en park i engelsk stil med naturstigar, grässlänter och skogsdungar. Av de brev som finns bevarade framgår det att häststallarna, avelsboskapen i ladugårdarna, sågverken, kvarnarna och ysterierna sysselsatte hennes tankar också under hennes uppehåll i Petersburg och utomlands. Medlemmar i den ryska societeten och kultureliten besökte ofta Aurora Demidov. Hon bidrog frikostigt till universitetets 200-årsjubileum, även om hon på grund av sorgeåret inte personligen deltog i firandet. I det lilla Helsingfors började man inse vilken stor tillgång hon var för staden.
Hennes nyvunna frihet resulterade också i ett nytt äktenskap, som ingicks 1846, med Andrej Karamzin. Kapten Andrej Karamzins far var historikern Nikolaj Karamzin och hans mor furstinnan Jekaterina Vjazemskaja, i vars salong systrarna Stjernvall redan på 1830-talet hade bekantat sig med Petersburgs intellektuella kretsar. Andrej var stilig, belevad, berest och fem år yngre än Aurora. Han intresserade sig för politik, var en ansvarskännande militär utan ambitioner att göra karriär, lättjefull och foglig till sin läggning. Äktenskapet ingicks i juli 1846. Karamzin tog avsked ur armén 1849 med överstes rang.
Under slutet av 1840-talet företog familjen två långa resor, som säkerligen hade stort inflytande på hur Aurora Karamzins liv kom att gestalta sig längre fram. De tillbringade långa tider i Paris åren 1847–1848. De gick på teatrar, opera och visiter, men följde också de med det franska parlamentets sessioner. De lyssnade till anföranden av partiledarna François Guizot och Adolphe Thiers under ”Europas galna år”, men räddade sig därefter undan revolutioner och uppror hem till Ryssland. Aurora Karamzins intresse för samhällsfrågor väcktes tydligen delvis av hennes make. Hon tog för vana att besöka lokala välgörenhetsinrättningar och sjukhus under sina resor. Såväl de katolska nunnornas barnhem och åldringshem som de protestantiska väckelserörelsernas inrättningar blev välbekanta för henne.
Året därpå företog Karamzins med stort följe en strapatsrik resa till den Demidovska gruv- och bruksorten Nizjnij Tagilsk på Uralbergens östra sluttning. Trots att hela släktens förmögenhet härstammade därifrån hade ägarna knappt synts till mer än som flyktigast sedan gruvan sattes igång. Karamzins stannade i trakten i flera månader. Aurora Karamzin besökte gruvor och smältverk och krävde att få träffa inte bara direktionen och ingenjörerna, utan också arbetarna och deras familjer samt de lokala prästerna. Hon stod fadder för flera av de livegnas barn och stod för hemgiften för deras döttrar. Hon bekantade sig med asylen för föräldralösa barn och med åldringshemmet som tidigare generationer hade grundat, och tog initiativ till ett barnhem och en förlossningsanstalt. Vid barnhemmet grundades även en flick- och en pojkskola. Via ledningen för det Demidovska affärsimperiet följde Karamzin med deras verksamhet också längre fram. I hennes korrespondens finns tecken på att hon upprätthöll personliga kontakter till en del av sina skyddslingar, särskilt till de ungdomar vars studier hon bekostade.
Den tioårige Paul Demidov och hans informator deltog också i resan till Ural. Syftet var att få sonen att intressera sig för firmans affärer. Hans farbror Anatol Demidov såg ut att förbli barnlös, och kom senare att adoptera Paul, som därigenom ärvde både furstetiteln till San Donato och bekymren för hela den jättelika förmögenheten. Under många års tid, rentav i årtionden, utgjorde Pauls uppfostran hans mors största bekymmer. För arvingen till den Demidovska förmögenheten innebar pengar ingenting annat än en självklar rätt till ett liv i lyx, och hade ingenting att göra med ansvar eller eget arbete. Släktingarna ansåg att Pauls mor klemade bort sitt enda barn.
Det åttaåriga lyckliga äktenskapet ändades 1854. Andrej Karamzin hade frivilligt återinträtt i armén vid Krimkrigets utbrott och stupade i strid i trakten av Donau. Vid 46 års ålder var Aurora Karamzin än en gång änka.
Det dröjde länge innan hon kunde inrätta det lugna liv på Träskända gård hon hade hoppats på. Om somrarna var hennes hem fullt av gäster. Ur den korrespondens som bevarats framgår det att Aurora år ut och år in hade unga släktingar boende hos sig. Aline och Marie Linder (Marie Musin-Pusjkin), Sophie Mannerheim, Lili och Alinette Corréa och i nästa generation Emilie och Marie Linder och flera andra uppfostrades enligt hovetiketten i Aurora Karamzins salonger. Dessa unga döttrar utgjorde ett slags substitut för ”Maman Aurores” egen krympande och splittrade familj.
Aurora Karamzins salong i Helsingfors var olik den i palatset vid Bolsjaja Morskaja men inte nödvändigtvis mindre prestigefylld. Carl Johan Walleen hade grundat Finlands konstförening och Zacharias Topelius var i många år sekreterare i såväl Konstföreningen som i Helsingfors fruntimmersförening. Fruntimmersföreningen blev Aurora Karamzins stöd och en förbindelselänk till välgörenhetskretsar i Helsingfors. På Villa Hagasund anordnades konserter, amatörteaterföreställningar och lotterier, syföreningar höll sina möten där, och det fanns alltid en slant för olika insamlingar.
Kejsar Alexander II:s besök i Helsingfors 1863 var en stor händelse, inte bara för storfurstendömet, utan även i Aurora Karamzins liv. Då lantdagen äntligen sammankallades efter årtionden av väntan, skrev Emil Stjernvall-Walleen till sin syster: ”Börja du planera programmet på Träskända inför kejsarens besök. Hans Majestät har lofvat avlägga visit hos dig i höst.” Aurora Karamzin gick in för sin uppgift med all den energi hon var mäktig. En helt ny flygel med festsal uppfördes på herrgården, och planteringarna i parken förnyades. Vilt införskaffades från jaktparker i imperiets östersjöprovinser och mästerkockar med åtföljande kökspersonal tillkallades från Paris; de förde med sig de allra yppersta viner och mest utsökta delikatesser. Det kejserliga bordet dukades med de Demidovska guldtallrikarna, och alla salar smyckades med blommor från Nizza. Vid galamiddagen och den därpåföljande balen umgicks kejsaren nådigast med storfurstendömets crème de la crème, som församlats i huvudstaden med anledning av lantdagens sammankallande. Aftonen avslutades med en illuminering av parken och hela vägen från Träskända till Helsingfors. ”Helsingforsarna ha fått sin egen goda fe”, sade Topelius om henne.
Den goda fen fick mer arbete några år senare, då hungersnöd och epidemier drabbade landet i aldrig tidigare skådad omfattning. Stora delar av de svältande och sjuka som strömmade till södra Finland sökte sig till Träskända, där det inrättades en ständig jour och en viloplats samt en sjukstuga för de nödställda. I Helsingfors upprätthöll Fruntimmersföreningen på Aurora Karamzins bekostnad ett soppkök, arbetsstugor för kvinnor och barnkrubbor samt hittebarnshus med skolor.
Aurora Karamzins religiösa övertygelse grundlades uppenbarligen redan i unga år, och ingav henne en känsla av trygghet som inga senare förluster eller besvikelser förmådde rubba. Dessutom hade hon tagit intryck av väckelserörelserna i Petersburgs förnäma kretsar. Dragningen till en känslomässig religiositet väckte i hennes fall en stark längtan efter att omsätta tron i konkreta handlingar. Hon var en person som stod med båda fötterna stadigt på jorden, och hon betraktade den nöd och det armod hon såg omkring sig som en personlig utmaning. Enligt breven intresserade hon sig särskilt för sjukvård.
Karamzin tog intryck av Petersburgs evangeliska hospital och av diakonissanstalten i Kaiserswerth, grundad av pastor Theodor Fliedner. Kaiserswerth var en för sin tid utomordentligt modern anstalt i Rhenlandet, där Florence Nightingale varit verksam. Ett dylikt diakonat ansåg Karamzin behövdes i Finland. Det skulle erbjuda landets unga kvinnor en möjlighet att utbildas för att göra en praktisk insats bland sjuka och mindre bemedlade.
Helsingfors diakonissanstalt öppnades i december 1867, mitt under nödåren. Inrättningen var först inrymd i hyrda utrymmen i Linderska huset vid Unionsgatan, men Aurora Karamzin köpte 1875 en egen fastighet för anstalten på Skatudden. Då detta hus blev trångt började man uppföra den nuvarande fastigheten i Djurgården, som finansierades med låne- och donationsmedel. Byggnaden stod färdig 1897.
Resor avskräckte aldrig Aurora Karamzin. När hennes systerson Alexej Musin-Pusjkin sårades i en duell i Venedig, tvekade hans 70-åriga tant inte att resa dit för att ta hand om barnen. Paul Demidovs levnad pendlade mellan olika ytterligheter, från skandaler och dueller till religiöst svärmeri, och såväl ledningen för de Demidovska företagen som kejsaren själv vädjade många gånger till Aurora Karamzins sunda förnuft och till det inflytande hon alltjämt hade över ”den förlorade sonen”. Affärsrörelsen drogs med stora svårigheter. Man var rädd att gruvorna skulle sina, och kostnaderna steg då man började betala ut penninglön till arbetarna, som frigivits ur livegenskapen. Det verkar ha förekommit en hel del ohederlighet, försnillningar och missbruk. Paul Demidov tvingades sälja sitt palats i Paris inklusive konstsamlingarna, liksom lyxvillan i Deauville. Palatset i Petersburg hyrdes ut och såldes till den italienska ambassadören. I ett skede sattes Aurora Karamzins pärlor i pant för företagets skulder, som uppgick till en miljon rubel. Hennes egen livränta var till sist ”endast” 50 000 rubel, varav 12 800 gick det årliga underhållet av Träskända.
Aurora Karamzin koncentrerade sig på välgörenhet. Hon tog emot hjälpsökande på bestämda dagar; först personligen och senare assisterad av en diakonisselev. Sina medhjälpare skickade hon ut för att bekanta sig med de nödställdas hem för att kunna föreslå förbättringar i deras levnadsförhållanden. Särskilt kvinnor som ville studera stod Aurora Karamzins hjärta nära. Hon grundade även ett tjänarinnehem för flickor från landsorten som fått anställning i Helsingfors. Ännu under sina sista år bevistade hon terminsavslutningen vid Träskända folkskola för att dela ut stipendier och priser. Paul Demidov avled 1886 vid 45 års ålder i San Donato. Brodern Emil Stjernvall-Walleen avled 1890, och under det sista decenniet av hennes liv kom de ålderstigna diakonissorna att stå Aurora Karamzin närmast.
Träskändas huvudbyggnad brann 1888. Aurora Karamzin ville inte längre bygga nytt, utan sålde gården till sin systerdotter grevinnan Marie Linders dotter med samma namn samt till dennas make, medicine doktor Adolf Törngren. Affären tillät henne att ge ett substantiellt bidrag till Diakonissanstaltens stora nybygge. Då kejsar Alexander III och kejsarinnan Maria Fjodorovna besökte Finland 1885, fick Aurora Karamzin presentera Diakonissanstalten för kejsarparet. Här möttes de två huvudfårorna i Aurora Karamzins liv.
Förryskningsårens kylslagna klimat bedrövade Aurora Karamzin. Under generalguvernör Bobrikovs tid 1901 skrev hon till änkekejsarinnan Maria Fjodorovna och vädjade för Finlands rättigheter. Emellertid stod hon inte i samma relation till Nikolaj II som till de tidigare kejsarna. Men då hon i maj 1902 vigdes till den sista vilan på Gamla begravningsplatsen i Helsingfors fanns det en krans från kejsaren i blomsterhavet.
Aurora Karamzin sålde Hagasund till Helsingfors stad 1896, och huset tillhör numera Helsingfors stadsmuseum. Hennes eftermäle som god fe har måhända klingat av, men hennes banbrytande insatser inom socialvården och utbildningen av unga kvinnor har visat sig vara av mer bestående karaktär. Aurorasjukhuset i Helsingfors har uppkallats efter henne, liksom även skolor och gator i Helsingfors och Esbo.
Katri Lehto
Eva Aurora Charlotta Stjernvall, från 1836 Demidov, från 1846 Karamzin. Född 3.8.1808 i Björneborg, död 13.5.1902 i Helsingfors. Föräldrar landshövdingen Carl Johan Stjernvall och Eva Gustafva von Willebrand. Gift med (1) hovjägmästare Paul Demidov 1836, (2) överste Andrej Karamzin 1846.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Aurora Karamzins arkiv. Adolf Törngrens arkiv, Riksarkivet. Aurora Karamzin. Ett aristokratiskt liv (2006); E. Hurskainen, Aurora Karamzin. Pietarin hovista köyhien auttajaksi (2002); E. Kansanaho, Kristen tjänst under ett sekel. Diakonissanstalten i Helsingfors 1867−1967 (1967); K. Lehto, Kytäjän kreivitär. Marie Linderin elämä (1985); K. Majamäki, Aurora Karamzin uskonnollisena persoonana ja karitatiivisdiakonisen toiminnan uranuurtajana, Helsingfors universitet (1989); I. Qvarnström, Legendomspunnet liv. Aurora Karamzin och hennes samtid (1937); A. Ramsay, Från barnaår till silfverhår. Skildringar I−IV (1904−1905); A. Saarisalo, Aurora Karamzin ja hänen aikansa (1972); L. Snellman, Everstinna Karamzinin muisto (1909).
BILDKÄLLA. Karamzin, Aurora. Helsingfors diakonissanstalts museum.