Anna-Maria Tallgren var en kritiker med stor lyskraft och en av det litterära livets mest inflytelserika gestalter på 1910-talet och 1920-talet. Kritiken var exceptionellt nog hennes huvudsyssla, inte någon bisyssla eller tillfälligt arbete såsom fallet var med andra uppskattade författare-kritiker. Förutom att skriva om böcker översatte hon en del texter till finska, redigerade några antologier, verkade som dramaturg och skrev teaterkritik.
Anna-Maria Tallgren började sin kritikerbana strax efter avslutad skolgång. Werner Söderhjelm var ett viktigt stöd för henne. Hon hade inte avlagt studentexamen och kunde därför inte studera vid universitetet som hon hade önskat. Uppvuxen i ett kulturellt hem med litterära intressen och traditioner, internationella litterära tidskrifter, ny europeisk litteratur och studieresor utomlands, hade hon dock ett gott utgångsläge. Hon var särskilt inspirerad av den europeiska essäistiken vid sekelskiftet 1900.
Tallgrens val av karriär skedde vid en tid när det rådde en stark tillväxt inom det finska litterära livet. Många av Finlands mest uppskattade kritiker – Volter Kilpi, Eino Leino, Juhani Siljo, J. A. Hollo, Viljo Tarkiainen och V. A. Koskenniemi – var antingen verksamma före henne eller hennes samtida. När Tallgren var ung hade hon Jules Lemaître och Oscar Levertin som direkta kritikerförebilder. De brukar karakteriseras som företrädare för den impressionistiska litteraturkritiken. Tallgren blev återigen den finländska litteraturkritikens impressionist: hennes texter förmedlar ofta en helhetsupplevelse.
Men impressionismen får i första hand sin prägel av Tallgrens personliga uttryckssätt. Argumentationen i hennes kritik grundar sig på en idé om personlighet och etisk idealism. Hon underströk att de konstnärliga värdena bestod av äkthet, vilja och inre utveckling. I sin konstuppfattning betonade hon likaså konstens metafysiska dimensioner. Författarpersonligheterna var för henne viktiga, både i egenskap av levande vänner och andliga auktoriteter. Efter sin död blev Juhani Siljo framför andra en förebild och ledstjärna för Tallgren.
Tallgrens viktigaste forum var kulturtidskriften Valvoja och dagstidningen Helsingin Sanomat, men hon medverkade sporadiskt även i många andra tidningar. Litteraturpolitiskt var hon obunden – ur partimännens synvinkel således opålitlig. Hon företrädde en linje som stod de finlandssvenska liberalerna nära. Det medförde med åren en tilltagande kulturpolitisk ensamhet inom det finskspråkiga litterära livet.
Konstlivets nationella strävanden inspirerade inte Tallgren, som var internationellt orienterad. Särskilt förtjänstfullt var att hon tack vare sina goda språkkunskaper blev en förmedlare av skandinaviska och franska impulser till det litterära livet i Finland.
Tallgren hade ett nyckfullt förhållande till den finska litteraturen. Hon var ofta orimligt sträng mot den nya inhemska litteraturen, och som kritiker var hon ingen anhängare av Eino Leino. Tallgrens angrepp på V. A. Koskenniemi gick till litteraturhistorien. Han hade snabbt blivit berömd, och 1909 blev han av Tallgren anklagad för plagiat; 1947 var litteraturpolitikens moral målet för hennes kritik, framför allt den som företräddes av Koskenniemi, som uppnått en maktställning inom det litterära livet. Mellan angreppen fanns dock utrymme för inspirerade recensioner av Koskenniemis dikter strax före och efter 1920. Under de åren var Koskenniemi en nära vän till henne.
På 1910-talet och 1920-talet var Tallgren en av de viktigaste opinionsbildarna inom det litterära livet. De unga litteratörerna Tulenkantajat (Fackelbärarna) skrev ordet ”hon” med stor begynnelsebokstav när de avsåg Tallgren. Det var framförallt ungdomarna inom det litterära livet som hon sedermera inspirerade: ”när hon skrev om något verk eller någon person hade hennes ord samma inverkan som en uppenbarelse”, vittnade den unge Kai Laitinen på 1940-talet.
Tallgren var beundrad, men också klandrad. De nationellt sinnade motståndarna förstod inte hennes internationella orientering och i synnerhet inte hennes dragning till det franska, som hon under första världskriget öppet gav politiskt uttryck för. Även subjektiviteten i hennes recensioner väckte ont blod. Hugo Jalkanen anklagade t.o.m. Tallgren för att hon var kvinna: det var någonting nytt att en kvinna hade fått så mycket att säga till om i det litterära livet.
På 1930-talet var Tallgren andligt och fysiskt utmattad och drog sig tillbaka från det aktiva tidningsarbetet. Hon utövade nu sitt starkaste inflytande genom sina författarporträtt i Ranskalaisen kirjallisuuden kultainen kirja (Den franska litteraturens gyllene bok). Det tacksamma mottagande hennes författarporträtt fick är allmänt omvittnat. Även Tallgrens tidiga produktion läses fortfarande, i synnerhet antologin Pikapiirtoja nykyajan kirjailijoista (Snabbskisser av dagens författare) och hennes studie Paul Verlaine. I antologin samlade hon sina recensioner.
I slutet av 1940-talet sammanställde Tallgren tillsammans med sin vän och släkting Aaro Hellaakoski en finsk diktantologi – Runon vuosikymmenet (Diktens årtionden) – som kom att bli det litterära livets referensverk: den sjätte upplagan utkom 1980. Utgångspunkten för Tallgrens hela livsverk, kärleken till dikten, finns nedlagd i boken.
Tallgrens äktenskap med den åldrige ärkebiskopen Erkki Kaila under dennes sista levnadsår framstod för de konventionella som en kulturskandal. Av hennes intima dagbok och brev framgår att det för henne handlade om en emotionellt djup och mycket betydelsefull människorelation.
Tellervo Krogerus
Anna-Maria Christina Tallgren, från 1944 Tallgren-Kaila, född 4.7.1886 i Ruovesi, död 12.3.1949 i Helsingfors. Föräldrar prosten Ivar Markus Tallgren och Jenny Maria Montin. Gift 1944 med ärkebiskopen Erkki Kaila.
PRODUKTION. Runoilijoita. Luonnekuvia (1910); Henrik Wergeland (1916); Pikapiirtoja nykyajan kirjallisuudesta (1917); Paul Verlaine. Hänen elämänsä ja runoutensa (1922, Paul Verlaine. Hans liv och diktning 1925); Elävää teatteria (1937); Elämyksiä. Esseitä, arvosteluja, pakinoita 1910−1949. Red. T. Krogerus (1990). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Anna-Maria Tallgrens skriftliga kvarlåtenskap, Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv, Helsingfors. T. Krogerus, Anna-Maria Tallgren. Tutkimus kriitikontyöstä ja sen taustoista (1988).
BILDKÄLLA. Tallgren, Anna-Maria. Foto: Ateljé Nap. Bettembourg. SKS/Litteraturarkivet.