Risto Ryti skapade sig under mellankrigstiden en karriär som finanspolitiker och politisk bakgrundsgestalt. Han hade vidsträckta internationella kontakter inom både bankvärlden och Nationernas förbund. Ryti utförde sin statsmannagärning som statsminister under och efter vinterkriget samt som president under fortsättningskriget. Han var den huvudåtalade i krigsansvarighetsprocessen. Ryti hedrades med monument, officiell biografi och ett sällskap till vård av hans minne så sent som på 1990-talet.
Risto Ryti kom från Kumo älvdal, från Loima by i Vittis, där fadern Evert Ryti drev ett jordbruk med över 200 hektar odlad mark. I presidentvalet 1925 lanserades han av Nationella framstegspartiet som ”son till en finsk bonde”. Men trots sin bakgrund var Ryti inte någon typisk bonde. Sedan barndomen var han klent byggd, blekhyad och mer intresserad av läsning än av jordbruksarbete.
Risto Ryti klarade av studierna mycket snabbt. Han tog studentexamen 1906, och samma höst skrevs han in vid universitetets juridiska fakultet. Som jurist blev Ryti aldrig vetenskapsman eller teoretiker. Han bevarade alltid kontakten med det praktiska livet. Studierna inledde Ryti i den friare atmosfären efter storstrejken 1905, och han avslutade den tre år senare i en helt annan stämning av skärpta finsk-ryska politiska relationer.
I det här läget måste den unge juristen tänka på framtiden. Han beslöt sig att flytta tillbaka till Satakunda och blev advokat i Raumo, som ännu vid seklets början var en livlig handels- och sjöfartsstad. Det viktigaste som hände under tiden i Raumo var bekantskapen med ”Finlands rikaste man”, Alfred Kordelin. Ryti var bara en 21-årig jurist sommaren 1910, då denne self-made man, bördig från Raumo, steg in på byrån som Ryti ägde tillsammans med Esko Onnela. Här inleddes en klientrelation som med tiden utvecklades till kompanjonskap och slutligen fördjupades till vänskap. Ryti hade en framträdande egenskap som han hade nytta av i unga år: han gav intryck av att vara mycket äldre än han egentligen var. En relation grundad på absolut förtroende växte fram mellan den unge juristen och miljonären. Ryti deltog också i en del av Kordelins affärer. Själv samlade han aldrig någon stor förmögenhet men var hela sitt liv välbärgad.
Ryti kompletterade studierna och tog juris kandidatexamen (licentiatexamen) 1912. Våren 1914 reste han med auskulteringskamraten och vännen Eric Serlachius till Oxford för att studera sjörätt. Studierna avbröts av att världskriget bröt ut. Ryti förälskade sig i kamratens syster Gerda Serlachius, som hade anställts som kontorist på advokatbyrån. Kärleken ledde 1916 till äktenskap. Gerda var några år äldre än sin make och hade även sett mer av livet. Hon hade bland annat arbetat i både Tyskland och England.
Finlands självständighet med all dess dramatik fick en avgörande betydelse för Risto Rytis karriär. Han fick en allt viktigare ställning i Kordelins affärsverksamhet, och med tiden blev han verkställande direktör för flera bolag. Denna karriär avbröts genom mordet på Kordelin i november 1917. Mordet förövades av en rysk bolsjevik på Kordelins gård Mommila i Lammi, där Risto och Gerda Ryti då befann sig som gäster. Ryti var exekutor för Kordelins testamente. Resultatet blev den kända Alfred Kordelins stiftelse.
Ryti deltog inte i inbördeskriget 1918, utan valde att gå under jorden med familjen i det röda Helsingfors. Han hjälpte hustrun Gerda att duplicera en ockupationsplan för Helsingfors åt skyddskårerna. När freden kom följde en kort verksamhet inom den privata sektorn. Den tidigare ungfinske, nu framstegsinriktade och övertygat republikanske Ryti blev 1919 invald i riksdagen, där han var näst yngst av ledamöterna. Hans politiske lärofader och förebild K. J. Ståhlberg blev vald till republiken Finlands förste president. Ryti hörde till segrarna och till ett parti i medvind, Nationella framstegspartiet. Hans begåvning observerades omedelbart och han blev ordförande i lagutskottet. I riksdagen hann han med att vara ledamot av statsutskottet och var två gånger dess ordförande. I april 1921 utnämndes han, blott 32 år gammal, till finansminister i J. H. Vennolas regering. Han var finansminister en andra gång i Kyösti Kallios regering 1922–1924. Sammanlagt blev han invald tre gånger i riksdagen.
Som riksdagsman och minister gjorde Ryti sina främsta insatser inom den offentliga ekonomin. Som finansminister lyckades han bringa ordning i statsfinanserna. Trots att han var Ståhlbergs man motsatte han sig sin förebild på en viktig punkt: han godtog inte benådningen av de röda fångarna. Enligt Ryti var de röda kriminella, och han vägrade se de sociala faktorerna bakom händelserna 1918.
Risto Ryti hann inte vara finansminister i Kyösti Kallios regering mer än två månader förrän han av president Ståhlberg blev utnämnd till ordförande i direktionen för Finlands Bank (chefdirektör). Han tillträdde posten först efter att Kallios regering avgått i januari 1924.
Redan som finansminister och senare som chefdirektör i Finlands Bank ville Ryti införa guldmyntfot och använda guld som värdemätare på marken. Under den starka inflationen i början av 1920-talet framstod året 1913 som ett mönster att leva upp till, det sista fullständiga fredsåret före världskriget. Markens värde hade fallit till en elftedel av det dåtida värdet. Enligt Ryti var guldmyntfoten världens bästa monetära system, och han har setts som en anhängare av klassisk liberal ekonomisk teori. I frågan om guldmyntfoten var han dock inte dogmatisk, utan en pragmatisk realist. Under hans ledning gick Finland inte in för den synnerligen svåra deflatoriska modellen, vilket många andra europeiska länder gjorde. Han avfärdade resolut tanken att man i Finland skulle försöka återgå till den gamla guldmarkens värde.
Finland gick över till guldmarken 1926. Någon egentlig guldcirkulation förekom dock inte i landet. Man präglade visserligen guldmynt, men de kom nästan inte alls i omlopp. Senare hälften av 1920-talet förde med sig ett kraftigt ekonomiskt uppsving. Byggnadsverksamheten återhämtade sig och nådde tidigare icke sedda nivåer, och landet upplevde en efter omständigheterna verklig högkonjunktur. Depressionen 1929 var ett hårt slag för den rationelle Ryti. I världsekonomin dolde sig irrationella faktorer som påverkade sakernas gång. Som en följd av den stora depressionen måste Finland följa Storbritanniens exempel och lämna guldmyntfoten efter bara fem år.
Risto Ryti var nära att bli republiken Finlands president i valet 1925, endast 36 år gammal. I den andra valomgången fick han flest röster, 102. Svenska folkpartiet, som var tungan på vågen i valet, såg dock Ryti som en farligare motståndare än Agrarförbundets Lauri Kr. Relander. Den sittande presidenten Ståhlberg hade visat prov på fördomsfrihet redan hösten 1923, då han förde fram den då 34-årige Ryti som en möjlig efterträdare. I den tredje omgången förlorade Ryti mot Relander med rösterna 109–172.
I valet 1931, som förrättades i skuggan av Lapporörelsen, kandiderade Ståhlberg återigen för Framstegspartiet. Inför följande val ställde sig Helsingin Sanomat bakom Rytis kandidatur, men Ståhlberg utsågs till kandidat än en gång. Anmärkningsvärt är att socialdemokraterna redan i valet 1925 och på nytt tolv år senare ställde sig bakom Ryti. Mellan Ryti och Väinö Tanner, som redan i början av 1920-talet hade varit ordförande för bankfullmäktige, växte det med åren fram ett förtroende och en vänskap över partigränserna. Rytis och Tanners praktiska och pragmatiska politiska tänkande gick i samma banor.
Risto Ryti ordinerade besk medicin för att råda bot på den stora depressionen. Han förde en rätt skoningslös saneringspolitik, och med den konkursvåg som svepte över gårdarna på landsbygden blev hans namn nästan ett svärord. Ryti tänkte inte heller socialt. I Helsingfors stadsfullmäktige motsatte han sig konsekvent beredskapsarbeten för arbetslösa och ökade medel till fattighjälpen. Rytis tankevärld präglades av en sorts socialdarwinism: om någon misslyckas eller inte klarar sig, så har den sig själv att skylla.
Ryti räknade med att Finland bara skulle kunna resa sig ur depressionen med hjälp av ökad export. Landets konkurrenskraft ökade också snabbare än andras, eftersom man i Finland kunde sänka lönerna mer än i andra länder. Framgången kostade alltså svett och tårar. Å andra sidan ansåg Ryti att nyttan från den snabba återhämtningen också måste fördelas jämnt, eftersom folket hade burit den tyngsta bördan. Han accepterade inte att framgången, penningströmmarna, styrdes in i bara ett fåtal fickor. Så bidrog Ryti för sin del till att skapa det sena 1930-talets välfärd.
Ryti var i 1930-talspolitiken en betydande, om än inte särskilt synlig bakgrundsgestalt. Han utövade ett inflytande som var betydligt större än vad som var att förvänta av hans parti, Framstegspartiet. Redan på 1920-talet skapade Ryti viktiga internationella kontakter med bankvärlden i Skandinavien, särskilt Sverige, samt med Storbritannien och Förenta staterna. Med förbättrade telefonförbindelser till Europa kunde han emellanåt stå i daglig kontakt med ledningen för Storbritanniens centralbank. Ryti reste även mycket i Mellaneuropa, England och Förenta staterna. Han deltog i verksamheten vid Nationernas förbund, där han var medlem av ett flertal kommittéer som behandlade ekonomiska och finansiella frågor.
Ryti motsatte sig statligt ingripande i det ekonomiska livet. Hans principiella hållning var att ju mer statsmakten påverkade ekonomin, desto större skada skulle den förorsaka. Redan av detta skäl var en socialistisk ekonomisk politik och särskilt dess sovjetiska form honom motbjudande, och han accepterade inte heller den tyska nationalsocialismen. Enligt Rytis ekonomisk-teoretiska sätt att resonera var den inte en livsduglig modell. Den tyska kulturen var han också främmande för. I hemlandet motarbetade Ryti Lapporörelsen och ytterhögern i alla dess former. Ryti var framför allt en beundrare av brittisk civilisation och kultur samt fri företagsamhet av amerikanskt märke.
Utnämningen av Risto Ryti till statsminister under vinterkriget var inte en så stor överraskning som man ofta har trott. Efter den aktiva politiska karriären fanns Ryti hela 1930-talet i viss mening i reserv, redo för uppdrag då nationens intresse så krävde. På senhösten 1939 påverkades avgörandet också av de förtroliga relationer han skapat till både Väinö Tanner och president Kallio, som hade varit medlem av direktionen för Finlands Bank. Ryti försökte till att börja med avböja anbudet, men hårda påtryckningar från presidenten fick honom att ge med sig.
Vad var då så exceptionellt med Ryti att han vid krigsutbrottet framstod som en självklar statsministerkandidat? Frågan är lätt besvarad: han kunde hålla nerverna i styr. Inte ens i de svåraste stunder förlorade han omdömet, inte under den svåra pressen i början och slutet av vinterkriget eller under fortsättningskriget, inte ens i skärselden sommaren 1944 eller under krigsansvarighetsprocessen. I början av december 1939 gjorde han en klar och rationell lägesbedömning som han byggde sina beslut på: ”Vi måste hålla huvudet kallt, undvika känslo- och önsketänkande, endast hålla oss till fakta.” Hans radiotal i december utstrålade kraft och okuvlighet samt en beredskap till uppoffringar av stora mått.
Både Ryti och utrikesminister Tanner hade en stor fördel av sina nära förbindelser med västmakterna, framför allt England. Båda talade dessutom engelska flytande. Trots relationerna västerut utgick de två ledande ministrarna från att kriget måste avslutas så snabbt som möjligt. Finlands delegat i Nationernas förbund, förre utrikesministern Rudolf Holsti, initierade i förbundet aktioner för att bistå Finland. Bistånd från Sverige ansågs inte vara uteslutet, medan bistånd från västmakterna kom först på tredje plats. Fredstrevare strax i början av kriget strandade på Sovjetregeringens beslut att inte erkänna ”Ryti-Tannerregeringen”. Enda sättet att avancera var att förlita sig på försvarsmaktens kamp för att därmed vinna tid och diplomatiskt manöverutrymme.
Försvarsmakten gjorde vad den skulle i avvärjningsstriderna i december 1939 och i januari 1940. Josef Stalin tvingades överge Otto Wille Kuusinens s.k. Terijokiregering, som han hade tillsatt för att ge sken av legalitet åt en kommande ockupation. Ryti och Tanner tog genast chansen till förhandlingar. Kontakt med Moskva nåddes via Stockholm. Ryti konstaterade i sitt radiotal efter freden i Moskva att det ofta är lättare att starta ett krig än att avsluta det och att krigförande parters intressen endast möter varandra under ett förbiilande ögonblick. Ryti beslöt i mars 1940 att utnyttja denna situation, en situation som hade uppstått genom de allierades hot om intervention. Fastän Rytis regering aldrig framförde någon officiell begäran om bistånd till västmakterna, påverkades sovjetregeringen av själva möjligheten av en intervention.
Finland kom mörbultat men livskraftigt ur vinterkrigets ojämna kamp. Undertecknandet av Moskvafreden den 13 mars 1940 kan ses som en statsmannagärning av Ryti. Han och Tanner hade lyckats få en regeringsmajoritet, republikens president och framför allt försvarsmaktens överbefälhavare, marskalk Gustaf Mannerheim, att ställa sig bakom freden. Som undertecknare av Moskvafreden kom Ryti i ryska ögon att uppfattas som en fredens statsminister. Han kunde därmed accepteras som Finlands president i december 1940, efter Kyösti Kallios avgång på grund av sjukdom.
I motsats till företrädaren A. K. Cajander hade Risto Ryti visat sig vara en stark statsminister. Hans ställning som Finlands politiske ledare framhävdes även av att president Kallio var sjuk och inte hade kunnat sätta sig in i utrikespolitiken. Ansvaret för denna låg framför allt hos statsministern och utrikesminister Tanner. Även tidigare ministern J. K. Paasikivi hade så småningom hamnat vid sidan om, speciellt efter utnämningen till finskt sändebud i Moskva. Oliktänkaren försvarsministern Juho Niukkanen fick avgå och ge plats för Mannerheims förtrogne, general Rudolf Walden. Denne blev något av en förbindelseofficer för överbefälhavaren i de krigstida regeringarna, tills han drabbades av sjukdom hösten 1944.
Statsministern och överbefälhavaren var politiskt på samma linje under fredsperioden 1940–1941. När västorienteringen blev omöjlig efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge, föll blickarna alltmer på Sverige. Planerna på en försvarsallians och till och med en personalunion som beretts under våren 1940 och aktualiserats igen på hösten föll dock på motstånd från Sovjetunionen och senare Tyskland. Ryti tyckte personligen inte om att behöva förlita sig på det nationalsocialistiska Tyskland, för Tyskland stod för en helt annan idévärld än hans egen. Under Kallios sjukdom fick Ryti allt mer ansvar för utrikespolitiken och hela den politiska ledningen. Det fanns flera tänkbara efterträdare till den avgående presidenten, men Ryti vann till sist en överlägsen seger. Kallio avled samma dag som han avgick, men han hade hunnit framföra ett önskemål om att Ryti skulle väljas till hans efterträdare. Också Mannerheim ställde sig med sin auktoritet bakom statsministern.
General Erik Heinrichs har privat beskrivit Mannerheims och Rytis relationer som goda till att börja med. De förde ofta förtroliga samtal. Då fortsättningskriget drog ut på tiden – och möjligen redan i samband med den Karelska dagordern eller den s.k. svärdet i slidan-dagordern i juli 1941 – uppstod en viss spänning som gradvis ökade, trots att de egentliga relationerna förblev korrekta. Den första kraftbrytningen mellan presidenten och överbefälhavaren inträffade i februari 1941, då Mannerheim med hänvisning till det spända läget och med stöd av Walden krävde en partiell mobilisering. Då Ryti vägrade beslöt Mannerheim, stödd av den nye statsministern J. W. Rangell, att begära avsked från posten som överbefälhavare. Även försvarsminister Walden hade skrivit ett liknande avskedsbrev. Ryti lyckades övertala Mannerheim att ta tillbaka sitt avskedsbrev. Krisen var denna gång avvärjd.
Ryti är den ende av republiken Finlands presidenter som aldrig förfogade över alla statschefens maktbefogenheter. Han var aldrig överbefälhavare för försvarsmakten. Enligt regeringsformen borde Mannerheim ha överlåtit överbefälet till president Kallio sedan Moskvafreden hade trätt i kraft. Kallio önskade dock att Mannerheim skulle fortsätta, eftersom det allmänna läget var svårt och världskriget fortfarande rasade. Ryti hade för sin del inte någonting mot detta arrangemang. Speciellt är det däremot att Ryti efter valet till president den 19 december 1940 inte fick eller inte tog emot överbefälet. Han skulle för egen del omedelbart ha kunnat överlåta det till marskalken. Nu hade Mannerheim fått sitt mandat av den tidigare presidenten. Det var ett arrangemang som ökade och betonade överbefälhavarens makt och oberoende. Finland fick – som Väinö Tanner något syrligt beskrev det i sina memoarer – förutom en Helsingforsregering även en ”S:t Michelregering”.
Risto Rytis – liksom Mannerheims – utrikespolitiska avgöranden våren och sommaren 1941 grundade sig på övertygelsen att Tyskland i ett eventuellt krig skulle segra över Sovjetunionen. Denna tanke återspeglas klart i det radiotal som Ryti höll efter fortsättningskrigets utbrott, ett tal som han fick stå till svars för i krigsansvarighetsprocessen. Senare konstaterade Ryti att han inte trodde att Tyskland skulle vinna hela världskriget, men att landet nog skulle besegra Ryssland.
”S:t Michelregeringens” oberoende ställning framgår tydligt av den offensiv som av rent militärtekniska skäl fortsatte bortom Dorpatfredens gräns in i Sovjetkarelen, utan att vare sig regeringen eller presidenten gavs möjlighet att fatta beslut i saken. Ryti och minister Väinö Tanner planerade hösten 1941 en stor diskussion på toppnivå om krigföringen och krigsledningen. Ett möte mellan den politiska ledningen, de högsta civila tjänstemännen och högkvarteret ägde rum den 28 november 1941 varvid man enades om vissa avgöranden, men förhandlingarna stördes av att Mannerheim avstod från att yttra sig under hela sammanträdet. Ett meddelande från Storbritanniens premiärminister Winston Churchill nådde mötet, men Mannerheims svar på brevet var bryskare än Ryti hade önskat. Situationen skärptes till det yttersta och ledde den 6 december 1941 till att hela Brittiska samväldet förklarade Finland krig.
Ryti hade endast valts till president för återstoden av Kallios mandattid, fram till 1943. Ett nytt elektorsval var inte att tänka på i krigssituationen, och så fick 1937 års elektorer förrätta valet. Ryti valdes även nu med en överväldigande majoritet. Röstetalet berättade dock inte hela sanningen om stödet för honom, för också Mannerheim hade livligt diskuterats som potentiell kandidat, trots att han i offentligheten tog avstånd från tanken. Mannerheim hade kunnat bli vald med några rösters majoritet, men detta skulle ha delat nationen, och han ville därför ha en säker och klar majoritet. Dessutom ville man i många partier spara Mannerheim för framtida uppdrag.
Ryti var beredd att fortsätta som president. Han hade varit med om att leda landet in i kriget och såg det som moraliskt fel att undandra sig ansvar, när svårigheter uppstod. I själva verket hade både Ryti och Mannerheim redan i början av vintern 1942 börjat tvivla på Tysklands förmåga till framgång i kriget. Åtminstone hade det blivit klart för båda att en mycket längre kamp än man tänkt sig sommaren 1941 förestod.
Risto Ryti hade gärna sett att statsminister J. W. Rangells regering hade fortsatt efter valet. Den politiska atmosfären hade dock blivit ogynnsam för ”krigsregeringen”, och efter långa förhandlingar bildades en ”fredsregering” ledd av Samlingspartiets ordförande, professor Edwin Linkomies. Linkomies började omedelbart förbereda fred. Situationen försvårades dock våren 1943 av att Mannerheim insjuknade allvarligt och reste till Schweiz för hälsans skull.
På initiativ av Linkomies började man också göra en juridisk utredning av möjligheterna för presidenten att i eget namn ingå bindande avtal för nationen, och huruvida sådana överenskommelser var bindande för hans efterträdare. På så vis förutsåg man den situation som skulle uppstå drygt ett år senare, sommaren 1944, då Ryti skrev under det s.k. Ribbentrop-avtalet. En strategi började ta form, som innebar att Ryti skulle offras och ersättas med den politiskt mer acceptable Mannerheim. Ryti fick bära en tung börda under hård press.
Efter Sovjetunionens storoffensiv den 9 juni 1944 startade omedelbart spekulationerna om byte av både regering och president. Mannerheim var för sin del inte villig att ens tillfälligt ta över statsministerns uppgifter, och även planerna på att låta Henrik Ramsay bilda regering föll på motstånd från överbefälhavaren. Ryti höll huvudet kallt och klarade till och med sommarens kritiska dagar bättre än Mannerheim. Då Viborg gått förlorat råkade Finland vid midsommaren i en verklig politisk kris. Regeringen försökte etablera kontakt med sovjetregeringen via Stockholm. Där fick man beskedet att sovjetregeringen var villig att förhandla, men först efter en försäkran från presidenten och utrikesministern om att Finland skulle kapitulera villkorslöst.
Inom regeringen gick åsikterna isär. Ryti och Tanner ville ge ett svar, medan statsminister Linkomies med starkt stöd från Mannerheim beslöt att man inte skulle svara Sovjetunionen. Samtidigt kom den tyske utrikesministern von Ribbentrop på överraskningsbesök till Finland. Han krävde att regeringen skulle förbinda sig att fortsätta kampen. Som motprestation lovade han det militära understöd som Finland var i desperat behov av. Finlands armé, industri och livsmedelsförsörjning var beroende av bistånd från Tyskland. Efter förhandlingar gick Ryti – pressad av Mannerheim – med på att ge en personlig förbindelse att fortsätta kampen. Ryti hade velat ta upp ärendet i riksdagen, medan Mannerheim föreslog ett ”privatbrev”. Till slut nådde man en kompromiss: Rytis ”brev” skulle behandlas i plenum i statsrådet. Kompromissen tillfredsställde också tyskarna, och det militära biståndet kunde fortsätta.
Ryti var medveten om att han offrade sig då han skrev under brevet. Då fronten stabiliserat sig efter avvärjningssegrarna i mitten av juli, vidtogs åtgärder för att byta ut presidenten. Först hade man tänkt sig Mannerheim som riksföreståndare, men i sista stund gick man med på hans önskan om att bli president. Ryti skrev under avskedsbrevet, där han mot sin vilja måste uppge bland annat hälsoskäl som orsak till avgången, låt vara att även de var nog så reella. Den verkliga orsaken var en önskan att byta ut statsledningen, för att underlätta en omdirigering av den utrikespolitiska linjen. Mannerheim valdes av riksdagen till president genom en särskild lag i augusti 1944.
Det har ofta ansetts att Risto Ryti hade blivit utbränd i skärselden sommaren 1944. Så var emellertid inte fallet. Han blev återigen utsedd till chefdirektör för Finlands Bank, sedan J. W. Rangell självmant dragit sig tillbaka för att ge plats åt Rytis expertis. Hösten 1944 tog Ryti ett hårt grepp om nationens finanspolitik. Hans medicin var nu lika besk som i början av 1920-talet och under depressionen ett årtionde senare. Hans finanspolitik gick ut på att bekämpa inflationen och förbättra valutasituationen genom att återuppliva exporten. Efter kriget ville de tre stora partierna i regeringen se snabba åtgärder, vilket oundvikligen ledde till en inflatorisk politik.
Rytis möjligheter att fullfölja sina avsikter förverkligades inte, ty sommaren 1945 ledde utrikespolitiska påtryckningar och krav från de finska kommunisterna till att han jämte några andra s.k. krigsansvariga anhölls. Ryti förberedde sig omsorgsfullt för denna sista kraftmätning tillsammans med försvarsadvokaten, förre utrikesministern Hjalmar J. Procopé. Trots att Ryti dömdes till tio års tukthus, innebar krigsansvarighetsprocessen en moralisk seger. Nationen – med undantag av kommunisterna – såg inte de dömda som skyldiga, utan som syndabockar.
Rytis hälsa började svikta under fängelseåren, särskilt efter att de andra dömda hade frigetts och han som dömts till det strängaste straffet blev kvar i fängelset. Däremot bevarade han sin mentala styrka. I fängelset skrev han promemorior om den ekonomiska politiken, speciellt mot socialisering. Makan Gerda var under de svåra åren ett starkt stöd för sin man.
I april 1949 blev Ryti benådad av president Paasikivi, men han var då en trött och sjuk man. Tvärtemot vad som ofta påståtts hade förhållandena i fängelset varit svåra. Han återvände inte till det offentliga livet, trots att han blev ombedd. Men samhället hade inte glömt honom. Helsingfors universitet och Rytis egen studentnation hedrade honom med höga utmärkelser. Statsrådet lät måla hans porträtt, och ett halvt år före sin död promoverades han våren 1956 till hedersdoktor vid statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet. Rytis begravning i november samma år blev en högtidlig fosterländsk sorgefest, där hans livsverk rönte stort erkännande.
Martti Turtola
Risto Heikki Ryti, född 3.2.1889 i Vittis, död 25.10.1956 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Karl Evert Ryti och Ida Vivika Junttila. Gift 1916 med Gerda Paula Serlachius.
PRODUKTION. Maailmanpula ja sen synnyttämä pessimismi (1931); Maailman finanssikriisi (1932); Ratkaisun hetkiä (1941); Onko pienillä kansoilla oikeutta elää? (1943); Risto Rytin puolustus. Red. K. Lallukka (1989).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Risto Rytis arkiv, Riksarkivet. P. Juuti, Miksi Ryti erosi (1990); A. Krohn, Kuka on tuo mies. Valtiomiehen kirjoittamattomat muistelmat (1971); ”Käymme omaa erillistä sotaamme”. Risto Rytin päiväkirjat 1940−1944. Red. O. Manninen & K. I. Rumpunen (2006); M. Reimaa, Puun ja kuoren välissä. Risto Rytin toinen hallitus (1979); Risto Ryti. Muistokirja Suomen tasavallan viidennestä presidentistä (1956); Risto Rytin lähipiiri. Red. J.-P. Pietiäinen (2005); K. Skyttä, Ei muuta kunniaa. Risto Rytin kujanjuoksu 1939−1945 (1989); J. Suomi, Kohtalona yksinäisyys. Risto Rytin tie Suomen politiikan johtoon (1989); J. Tiihonen, ”Presidentin linna”. Risto Ryti Helsingin keskusvankilassa (2002); M. Turtola, Risto Ryti. Tasavallan presidentit. Sodan ja rauhan miehet 1940−1956 (1993); M. Turtola, Risto Ryti. Elämä isänmaan puolesta (1994); S. Virkkunen, Ryti. Myrskyajan presidentti (1985).
BILDKÄLLA. Ryti, Risto. Foto: Ateljé Hede-foto, 1940. Uusi Suomis bildarkiv.