Kalevi Sorsa var en ledande politisk aktör i 1970- och 1980-talens Finland. Med sina 10 år som statsminister var han inte bara den som suttit längst, utan också en av de främsta statsministrarna i Finlands historia. Under Sorsas regeringar blev Finland en välfärdsstat, samtidigt som landets internationella ställning stärktes och en konsensuspolitik utvecklades. Sorsa var även utrikesminister, riksdagens talman och medlem av direktionen för Finlands Bank. Dessutom var han långvarig ordförande för Finlands socialdemokratiska parti.
Kalevi Sorsas familj hörde till den lägre medelklassen, fadern Kaarlo Sorsa blev kommunal vägmästare i Joutsa 1937. Efter att ha tjänstgjort i militära uppdrag under vinter- och fortsättningskriget, flyttade han med familjen till Savitaipale. Kalevi gick till att börja med i läroverk i Jyväskylä, och därefter i Villmanstrand, efter flyttningen till Savitaipale. Han avbröt skolgången och hade tillfälliga arbeten tills han 1949 fick en praktikantplats i redaktionen på tidningen Kansan Työ i Villmanstrand. Det gav ny inspiration till både studier och ideologiska aktiviteter; vid sidan av arbetet tog han 1957 journalistexamen vid Yhteiskunnallinen korkeakoulu (senare Tammerfors universitet) och 1963 kandidatexamen i samhällsvetenskaper med inhemsk litteratur som huvudämne. I unga år, 1953, gifte han sig med översättaren Irene Lääkäri.
Sorsa fick 1956 anställning som redaktör på bokförlaget Tammi. Från Tammi flyttade han till Paris och innehade en tjänst hos Unesco. Åren i Frankrike 1959–1965 var på många sätt viktiga för Sorsa: han lärde sig franska och bekantade sig med franska politiker.
Vid Socialdemokratiska partiets (SDP) partimöte 1969 blev Sorsa överraskande vald till partisekreterare. Han var då generalsekreterare för Finlands Unescokommission. Bakom valet stod partiordföranden Rafael Paasio, som hade blivit besviken på förre partisekreteraren Erkki Raatikainen. Paasio letade efter en språkkunnig person utan stämpel, någon som inte var knuten till partikansliet och som dessutom skulle kunna samarbeta med Sovjetunionen.
Sorsa vann snabbt understöd i sin nya position; i riksdagsvalet 1970 fick han över 17 000 röster och kom in med bred marginal. Han representerade en genomsnittssocialdemokrati som tog avstånd från ”flummig radikalism” men som även drog en gräns gentemot den riktning som representerats av Väinö Tanner, speciellt i utrikespolitiken.
Först måste Sorsa tygla SDP:s unga vänster. De vänstersinnade, som höll egna möten och byggde upp en särskild organisation, väckte rädsla, i synnerhet bland dem som upplevt den tidigare partisplittringen. Det var inte lätt för Sorsa att kritisera vänstern. Paavo Lipponen och Ulf Sundqvist, som stod honom nära, hade ju också till att börja med varit aktiva i rörelsen. Slutligen lyckades den nya partisekreteraren hantera ”vänsteravvikelsen” och få de mer moderata att återvända till moderpartiet.
Relationerna mellan SDP och president Urho Kekkonen förbättrades efter att Paasio hade blivit partiets ordförande 1963. Samarbetet intensifierades likaså då Sovjetunionens politik stramades åt efter ockupationen av Tjeckoslovakien 1968. Trots att den utrikespolitiska utfrysningen av SPD hävdes, var Kremls relationer till Socialdemokraterna motstridiga och ombytliga. Sovjetunionens kommunistiska parti och Finlands kommunistiska parti (FKP) ville samarbeta med SDP, men samtidigt motsatte de sig socialdemokratin i rädsla för ”smitta” och ”svek”. Trots den officiella vänskapspolitiken var Finland ur sovjetisk synvinkel en farlig förebild för Östeuropa och därför ville Sovjetunionen utöva striktare kontroll över Finland.
I egenskap av partisekreterare var Kalevi Sorsa SDP:s andra regeringsförhandlare då Ahti Karjalainens andra regering bildades sommaren 1970. Han samarbetade redan då nära med presidenten, vilket ökade hans inflytande. Han var en påverkare i bakgrunden då lämpliga socialdemokrater valdes som ersättare för ministrarna från Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF), som i mars 1971 lämnade regeringen. Presidenten fällde denna Karjalainens regering i oktober 1971.
Sorsa hade förutsett presidentens drag och stödde beslutet i tysthet. Sorsa och Kekkonen gjorde gemensam sak: det gällde att stänga Karjalainens väg till presidentposten. Sorsas relation till Kekkonen stärktes även av att de övriga ledande politikerna i Centerpartiet, V. J. Sukselainen och Johannes Virolainen, hamnat i onåd hos presidenten. För Sorsa betydde Kekkonens gunst inte bara personlig framgång utan också en möjlighet att driva ärenden som var viktiga för Socialdemokraterna och att minska Centerpartiets inflytande. SDP hade framgång i riksdagsvalet 1972, och Sorsa fick näst mest röster i landet. Efter valet tog han ett stort steg framåt i karriären, då han blev utrikesminister i Paasios socialdemokratiska minoritetsregering.
Som utrikesminister måste Sorsa bland annat behandla frågan om det delade Tyskland. Sovjetunionen, FKP och SDP:s vänsterfalang krävde att Tyska demokratiska republiken (DDR) skulle erkännas, medan Willy Brandts socialdemokratiska regering i Förbundsrepubliken Tyskland ville att Finland och systerpartiet i Finland skulle visa återhållsamhet. Sorsa, som hade knutit personlig kontakt med Brandt, förhandlade med bifall från Kekkonen på partinivå om situationen. Delvis tack vare Sorsas kontakter och balansgång mellan olika synsätt kunde Finland lösa Tysklandsfrågan på ett sätt som inte äventyrade den planerade Europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen (ESSK).
En annan viktig fråga som aktualiserades under utrikesministerperioden var frihandelsavtalet mellan Finland och Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC). Det var en svår fråga på grund av motstånd från Sovjetunionen, kommunisterna och även många socialdemokrater. För att säkra majoritet för avtalet lade man till fördragsvillkoren, s.k. skyddslagar, d.v.s. stabiliseringsmekanismer, för den händelse att frihandeln skulle rubba de ekonomiska konjunkturerna. Skyddslagarna var avtalets socialistiska glasyr, och även Kekkonen hänvisade till dem då han diskuterade EEC-avtalet med de sovjetiska ledarna. De räckte ändå inte för Sovjetunionen. Då Kekkonen framhöll att regeringen endast på eget ansvar skulle få skriva under det färdigförhandlade, av näringslivet eftertraktade avtalet, så begärde och fick regeringen avsked i början av september.
Rafael Paasio drog sig tillbaka, och Kalevi Sorsa fick i uppdrag att bilda en majoritetsregering, sammansatt av SDP, Centerpartiet, Svenska folkpartiet (SFP) och Liberala folkpartiet. Regeringen utnämndes den 4 september 1972, och trots att presidenten förutspådde svårigheter kom den att sitta nästan tre år, fram till juni 1975.
Regeringens främsta utrikespolitiska fråga var frihandelsavtalet med EEC. Redan tidigare hade det blivit klart att avtalet var kopplat till fortsatt presidentmandat för Urho Kekkonen, vilket kunde ske endast genom en undantagslag. Den processen hade ett nära samband med den så kallade Zavidovoläckan, avslöjandet av en promemoria som Kekkonen upprättat över Moskvaförhandlingarna, daterad den 19 augusti 1972. Promemorian hade distribuerats endast till vissa ministrar och tjänstemän i Paasios regering, men den 31 oktober publicerade Vasabladet, Dagens Nyheter och norska Dagbladet en artikel av journalisten Tor Högnäs om innehållet i diskussionerna med Sovjetledningen och Kremls motstånd mot EEC-avtalet. En och en halv månad efter läckan konstaterade presidenten att händelsen försvagade hans förtroende för östgrannen, och han hotade med att avgå. Som en följd av detta sammankallade Sorsa en kommitté av åtta partier, på vars förslag regeringen den 28 december 1972 avlät en proposition om en undantagslag för återval av Kekkonen till president för de följande fyra åren. Läckan hade alltså en avgörande betydelse för undantagslagen.
Trots ihärdiga försök kunde Kekkonen inte få Kreml att ge sitt bifall till EEC-avtalet, men då han ändå beslöt sig för att skriva under avtalet, började Sovjetunionen och kommunisterna utöva påtryckning på SDP. Sovjetunionens ambassadör Viktor Maltsev påstod att avtalet stod i strid med SDP:s intressen och band Finland i en farlig allians. I hotfulla ordalag krävde han att avtalet skulle skjutas upp. Sorsa försökte för sin del få avtalet accepterat genom att till det foga ett motsvarande avtal med SEV (Comecon), socialistländernas ekonomiska gemenskap. Han betygade att en avspänning i den allmäneuropeiska situationen skulle gagna såväl Finland som Sovjetunionen och i framtiden hela den europeiska gemenskapen. Trots det krävde Sovjetunionens kommunistiska parti i ett brev till Paasio daterat den 20 september 1973 att hela EEC-avtalet skulle förkastas, och samma krav framfördes av många vänstersocialdemokrater och kommunister. Med befogenheter från partimötet i Tammerfors och partiorganen förde Sorsa och Paasio ändå projektet vidare. Efter det gick ärendet snabbt framåt: EEC-avtalet skrevs under den 5 oktober 1973 och trädde i kraft i början av 1974.
Sorsas relation till Kekkonen var inte alltid så lätt, eftersom presidenten ansåg sig ha ensamrätt till utrikespolitiken. Han hyste misstro mot de unga socialdemokraternas ideologisering av utrikespolitiken. Samtidigt ville Kekkonen knyta de unga till sin linje, och han stödde Sorsa i dennes strävan att rekrytera socialdemokrater till utrikesministeriet, som dominerades av centerpartister. År 1974 fick Sorsa direkt agera stötdämpare mellan den socialdemokratiska regeringen i Sverige och Kekkonen, då det framkom att svenska försvarsmaktens underrättelsetjänst spionerade på Sovjetunionens signaltrafik på finskt territorialvatten.
Sovjetunionen gav alltjämt då och då uttryck för sin irritation över SDP:s attityder. Efter tillkomsten av EEC-avtalet hade SDP dock slutit upp bakom partiledningen, och försök att splittra partiet lyckades inte som förr. Sorsas uppbackare (bl.a. Maunu Ihalainen, Aimo Kairamo och Paavo Lipponen) hade tagit över partiets centrala ledning, och han hade också sina anhängare bland de unga riksdagsmännen, som kallades Sorsas pojkar (bl.a. Matti Ahde, Erkki Liikanen och Pertti Paasio).
Sorsas första regering kom till i ett brytningsskede som präglades av samhällelig oro. I sin strävan att stävja oron utvecklade regeringen ett Finland präglat av reglering, välfärd och konsensus. Det blev möjligt att bygga en välfärdsstat på grund av en hög inflation som ökade statens skatteinkomster, varvid de nominella inkomsterna växte medan skatteskalan förblev oförändrad. EEC-avtalet skapade också ekonomisk stabilitet. Tack vare ett fungerande samarbete mellan statsminister Sorsa och finansminister Virolainen kunde regeringen genomföra stora samhälleliga reformer: grundskolan infördes, barndagvården utvecklades och folkhälsolagen stiftades. Nya ämbetsverk grundades, såsom Arbetarskyddsstyrelsen. Under dessa år förvandlades Finland i snabb takt till ett industri- och servicesamhälle.
Nedräkningen för Sorsas regering började i april 1975, då president Urho Kekkonen till viktiga ministrar delade ut promemorian ”Strödda iakttagelser av dagens politiska utsikter” och sedan lät publicera den. Detta ledde till en speciell situation, där SDP för att visa lojalitet mot Kekkonen redan 1975 bad denne kandidera för partiet i presidentvalet, tre år innan valet skulle äga rum. Åtgärden kan ses som ett försök från Sorsas sida att rädda regeringen, men framför allt hade Kekkonen bestämt sig för att sätta stopp för spekulationerna kring presidentvalet. Offentligt förmedlades möjligen en bild av Sorsa som en skicklig taktiker, som hade ryckt undan mattan för Karjalainen, men det var inte hela sanningen. I första hand satte Kekkonen krokben för Karjalainen, i andra hand för Virolainen, men också Sorsa och Mauno Koivisto förödmjukades, vilket var meningen. För andra gången upplöste presidenten riksdagen och utnämnde den 13 juni 1975 en tjänstemannaregering under ledning av Keijo Liinamaa. Karjalainen och Sorsa kom med i ESSK-delegationen, men inte i främsta ledet.
Efter SDP:s tillbakagång i riksdagsvalet utnämnde Kekkonen sin gamle vän landshövdingen i Lappland Martti Miettunen till statsminister och trumfade igenom en regering framför tv-kamerorna i november 1975. Ursprungligen hade Kekkonen planerat att Keijo Korhonen skulle bli utrikesminister, men som regeringsförhandlare reserverade Sorsa den platsen för sig själv.
Då regeringen återigen föll i september 1976 under trycket av recessionen och Miettunens tredje regering fortsatte som centerpartistisk minoritetsregering, ledde Sorsa efter en lång tid ett SDP i opposition. Arbetsmarknadskonflikterna skärptes igen, och då problemen hopade sig för regeringen insåg Kekkonen att landet inte kunde ledas utan Socialdemokraterna. Sorsa blev återigen det naturliga valet till statsminister. Sorsas andra regering, där Centerpartiet och något förvånande även DFFF var med, utnämndes den 5 maj 1977. Regeringen hade en stark majoritet, men den var internt splittrad och grälbenägen.
Sorsas ekonomisk-politiska tänkande och förhållande till näringslivet förändrades under hans andra regering i en mer positiv riktning. I bakgrunden fanns den internationella utveckling som kunde skönjas sedan recessionen efter den första oljekrisen hade givit vika. Länderna med marknadsekonomi började allt klarare visa sin konkurrensförmåga i förhållande till planekonomiernas stelhet och ökande tekniska eftersläpning.
Statsminister Sorsa var en av initiativtagarna till en konferens mellan företrädare för näringslivet, arbetsgivarna och fackföreningarna. Konferensen ägde rum på hotell Korpilampi i Esbo i september 1977, och man började därefter tala om Korpilampiandan. Mötet gav också praktiska resultat, då jordbruksproducenterna avstod från subventioner och löntagarorganisationerna från löneförhöjningar. Konsensusandan och regeringen höll visserligen på att falla på den devalvering om 8 procent som genomfördes med majoritetsbeslut i februari 1978, men till slut var det bara SFP som gick ur regeringen, och fackföreningsrörelsen kunde blidkas med löften om kompensation för ekonomiska förluster. Som förespråkare för stimulans kom Sorsa att stå mot Koivisto, som i egenskap av chef för Finlands Bank slog vakt om markens värde.
Av SDP:s ekonomisk-politiska initiativ mötte bildrörsfabriken Valco, grundad 1976, den måhända hårdaste kritiken. Sorsa var ordförande i Valcos styrelse fram till april 1978 och fick utstå skarp kritik, särskilt hösten 1979 då fabriken beslöt lägga ner produktionen och säga upp de anställda.
Inom den internationella politiken växte Sorsas auktoritet då han blev ordförande för Socialistiska internationalens arbetsgrupp för nedrustning, senare dess nedrustningskommitté (1978–1996). Särskilt i Sovjetunionen noterade man kommitténs synpunkter. Sorsa var vice ordförande för hela organisationen 1980–1996. I dessa uppdrag stödde han den förändring i relationen till Sovjetunionen som inföll under Koivistos presidentperiod.
Som långvarig maktutövare fick Kalevi Sorsa både brett stöd och starkt motstånd – även inom SDP. Vid partimötet i Esbo 1978 kritiserades Sorsa av Erkki Tuomioja för att vilja diktera politiken. Efter valet året därpå uppstod ett brett missnöje med Sorsas maktfullkomlighet, då han med hänvisning till Honkaförbundet inför presidentvalet 1962 öppet tillbakavisade Urho Kekkonens tanke att ge valsegraren Samlingspartiet tillträde till regeringen.
I presidentvalet 1978 var Sorsa en förgrundsfigur i Kekkonens valkampanj. Valet gick som förväntat och Kekkonen blev vald, men på olika håll fanns det missnöjda som ifrågasatte förfarandet. En skugga föll över hela operationens centrala aktör, Sorsa.
Man hade börjat tala om Sorsa som en möjlig efterträdare till Kekkonen, men enligt en opinionsundersökning från 1978 låg han långt efter Koivisto. De nära relationerna till presidenten var en fördel men i allt högre grad också en belastning, och till skillnad från Koivisto kunde Sorsa inte samla stöd över partigränserna. Vid riksdagsvalet 1979 hade han kommit till slutsatsen att SDP skulle dra fördel av Koivistos popularitet. Efter valet stödde han Koivisto som statsminister, så att denne skulle få erfarenhet och ha ett bra utgångsläge i det kommande presidentvalet. Det var inte lätt för Sorsa att ta beslutet att stödja Koivisto. Han stod utanför regeringen men fortsatte som ordförande för SDP, vilket bidrog till att motsättningarna flöt upp till ytan.
Då presidentvalet närmade sig var det flera instanser som meddelade att de skulle stödja Koivisto, och vid kommunalvalet 1980 stämde Sorsa in och meddelade att Koivisto var SDP:s presidentkandidat. Därigenom ville han i valet både dra fördel av stödet för Koivisto, som nu uppgick till över 40 procent, och få ett slut på spekulationerna om ett presidentspel inom partiet. Som tf. president efter Kekkonens avgång i oktober 1981 stärkte Koivisto sin ställning ytterligare.
När Koivisto 1982 hade blivit vald till president försvann spänningen i relationen mellan honom och Sorsa, och ett åtminstone utåt sett naturligt samarbete tog vid mellan de två. Under Sorsas långa tid som statsminister (1982–1987) förekom det inte sådana konflikter kring lagförslag och förordningar eller utnämningar som under Kekkonens tid.
Kalevi Sorsas tredje regering, bestående av SDP, Centerpartiet, SFP och DFFF, utnämndes den 19 februari 1982. En regeringskris uppstod redan i slutet av året, då DFFF under budgetberedningen röstade mot anslag för nyanskaffningar till försvarsmakten, trots att Sorsa hade gjort det till en förtroendefråga. DFFF:s tre ministrar avgick och ersattes med socialdemokrater.
I riksdagsvalet 1983 vann SDP fem platser till och DFFF förlorade nio. Också Samlingspartiet ökade röstetalet, men på grund av valmatematiken förlorade partiet två platser, så det kunde även i fortsättningen lämnas utanför regeringen. Sorsas fjärde regering bildades i oktober, och något överraskande ingick Finlands landsbygdsparti (FLP), som hade 17 riksdagsledamöter. Dess medverkan grundade sig på kontakter Sorsa och Pekka Vennamo emellan, men också på Centerpartiets önskan om att ge FLP regeringsansvar i stället för att låta partiet gynnas av en ställning i opposition. Med denna regering inträdde en mer stabil period av parlamentarism, som förlitade sig mer på riksdagens än på presidentens stöd. Denna och alla följande regeringar har varit parlamentariska majoritetsregeringar, som suttit hela den fyraåriga valperioden ut. Inget riksdagsparti utesluts på förhand ur regeringen, och partierna har också deltagit i olika regeringskonstellationer.
Som statsminister och partiledare kunde Sorsa påverka det nya principprogram som på 1980-talet bereddes inom SDP. Vid partimötet i Lahtis 1984 refererade han programförslaget, som framhävde etiska synpunkter som motvikt till ekonomisk determinism och lyfte fram likgiltigheten som en hotbild. Programmet antogs vid följande partimöte, 1987, där Sorsa samtidigt lämnade uppdraget som ordförande. Principprogrammet satte på sitt sätt punkt för Sorsas tolv år som ordförande i SDP.
I Sorsas tänkande hade 1980-talets krav på ekonomisk effektivitet en viktig plats. I hans reflexioner om välfärdsstaten synliggjordes problemen med att jämka samman solidaritetskrav med ekonomisk effektivitet. I praktiken drev Sorsas regering en stabil ekonomi och en måttfull arbetsmarknadspolitik.
Finlands ekonomi växte kraftigt under 1980-talet. Paradoxalt nog försvagades Sorsas ställning i samma takt. Boken Tamminiemen pesänjakajat (1981, Ekuddens skiftesmän), anonymt utgiven av medarbetare på Helsingin Sanomats politiska redaktion, vilken på sin tid väckte stor politisk uppståndelse, beskrev Sorsa å ena sidan som en ”känslig tänkare”, som hade en för inhemska politiker ovanlig förmåga till analytiskt tänkande, å andra sidan som en misstänksam, rent av paranoid ränksmidare, som omgav sig med ett hov av lismare. Detta intryck, som delades av många, fick näring i Sorsas vredesutbrott, som blev allmänt kända på 1980-talet. Bland annat klandrade han medierna för antiintellektualism och kallade deras makt för infokrati.
Samarbetet i Sorsas fjärde regering komplicerades av friktionen mellan statsministern och den nye utrikesministern Paavo Väyrynen, en friktion som mot slutet av valperioden fick alltmer personliga drag. De stora regeringspartierna hade också olika intressen att bevaka: det var i allmänhet de socialdemokratiska väljarna och inte centerväljarna som tjänade på strukturomvandlingen i samhället. Motsättningar blev det också av rent maktpolitiska skäl. Sorsa och Väyrynen stred om reviret, då statsministerns aktivitet sträckte sig till utrikespolitiken.
När riksdagsvalet 1987 närmade sig var ”färdkosten uppäten” för Kalevi Sorsas fjärde regering, ett uttryck som syftade på det haltande samarbetet mellan de två stora regeringspartierna. I oktober 1986 konstaterade Sorsa i en tidningsintervju att Samlingspartiet om det omvandlades till ett urbant centerparti skulle kunna komma med i regeringen.
Sorsa blev jämte Koivisto en aktiv arkitekt bakom den rödblå regeringen. Presidenten banade väg genom att ge Samlingspartiets Harri Holkeri uppdraget att bilda regering. Sorsa å sin sida övertalade SDP att ställa sig bakom det nya regeringssamarbetet. Inom partiet var man först skeptisk till projektet, men med stöd av Erkki Liikanen kunde Sorsa i partistyrelsen vinna principiellt bifall till projektet. Den nya regeringen inledde sitt arbete i april 1987, och Sorsa blev dess utrikesminister.
Sorsa uppfattade det som problematiskt att den nyvalde partiledaren Pertti Paasio hade hamnat utanför regeringen. För att förbättra samarbetet mellan partiet och regeringen föreslog han den 1 maj 1988 att Paasio skulle få en ministerportfölj. Paasio var dock inte en ledare av Sorsas slag, en som hade velat eller kunnat övertyga någon att ge upp sin post i regeringen. Sorsa blev allt mer otålig och i slutet av året meddelade han om sin avgång från posten som utrikesminister för att bereda Paasio plats i regeringen. Samtidigt meddelade han att han stod till förfogande som riksdagens talman. Så kom han i praktiken att tränga undan talmannen Matti Ahde. Sorsas handlande lämnade bakom sig brutna relationer och befäste intrycket av en maktmänniska som gick hårt fram och sopade undan hinder i sin väg.
Sorsa hade redan 1987 blivit utnämnd till medlem av direktionen för Finlands Bank men började arbeta på heltid i banken först 1991. Som statsminister hade han konsekvent försvarat en stabil valuta, och han fortsatte på samma linje i Finlands Bank. De internationella kapitalrörelserna hade blivit en potentiellt störande faktor, som de europeiska länderna försökte gardera sig mot genom att binda sina inbördes valutakurser. Man erkände också tydligare än förut den inflationsfrämjande effekten av devalveringar.
Finland drabbades 1991 av den djupaste depressionen i landets historia, och många såg en devalvering som ett sätt att stimulera ekonomin. Finlands Bank hade 1989 försökt dämpa den överhettade ekonomin genom revalvering, vilket blev en belastning för den sjunkande priskonkurrenskraften. I juni 1991 fattade Finlands Bank beslutet att knyta marken till Europas gemensamma valuta ecu på basis av rådande kurs. Beslutet fattades med knapp majoritet, direktionen var splittrad, men Sorsas och Markku Puntilas ståndpunkt segrade, och ecu-beslutet godkändes av både regeringen och riksdagen.
President Mauno Koivisto och statsminister Esko Aho bad att Sorsa, som försvarare av en stabil valutakurs, skulle göra ett försök till intern devalvering, så att en ändring i valutakursen skulle kunna undvikas. Sorsa föreslog den 21 oktober 1991 att lönerna skulle sänkas med tre procent och att arbetsgivarens socialskyddsavgift på 4 procent skulle överföras på de anställda. Alla centralorganisationer stödde till att börja med Sorsas förslag, men exportindustrins starka fackförbund, pappers- och metallförbunden, dröjde med sitt svar så länge att man tvingades devalvera när valutareserven sinade. I november enades man om en devalvering på 14 procent och övergav därmed den stabila markens politik. Sorsa, Puntila och chefen för Finlands Bank Rolf Kullberg var beredda att avgå. Koivisto avvisade deras begäran om avsked, och endast Puntila höll fast vid sitt avgångsbeslut. Sorsa var fram till 1996 medlem av direktionen för Finlands Bank.
När Sorsa 1987 inte längre var statsminister eller socialdemokratisk partiledare, öppnade sig rätt naturligt en roll som äldre statsman och blivande presidentkandidat, kanske rent av president. Han lät 1990 meddela att han inte skulle ställa upp i riksdagsval men väl stå till förfogande både som statsminister och president. Centerpartiets valseger 1991 begravde förhoppningarna om posten som statsminister, och Sorsa ansåg att SDP skulle gå i opposition.
När presidentvalet 1994 närmade sig vidtog diskussionen om SDP:s kandidat. Mauno Koivisto dröjde med svaret på frågan om han skulle fortsätta, vilket gav Sorsas motståndare tid att finna en motkandidat, som de också fann i den internationellt renommerade Martti Ahtisaari.
Intresset för politik och aktningen för politiker hade börjat dala på 1980-talet, och Sovjetunionens kollaps i början av 1990-talet följdes av kritik mot Urho Kekkonen och ”finlandiseringen”, en kritik som också Sorsa fick sin beskärda del av. Man ville inte ha en ”förgången tids” yrkespolitiker till president, och i opinionsundersökningarna förlorade Sorsa tidigt mot många, även mot Ahtisaari, trots att ingen kunde komma i närheten av Sorsa i fråga om politisk erfarenhet.
SDP arrangerade i april 1993 ett primärval som var öppet för alla. Det öppna valet drevs främst av Ahtisaaris anhängare, men många av Sorsas anhängare entusiasmerades också av tanken på en folkrörelse. Sorsa förlorade valet med 34 procent av rösterna mot 61 för Ahtisaari. Besviken kritiserade Sorsa Ahtisaari bland annat för dennes alltför positiva inställning till Europeiska unionen. Han deltog inte i makarna Koivistos sista självständighetsbal utan reste till Argentina.
Trots besvikelsen blev Sorsa inte bitter utan framträdde i offentligheten som äldre statsman. Hans skrifter visar prov på litterär talang och ger en bild av en tänkande statsman som följer med sin tid. Sorsas memoarer var tänkta att komma ut i tre band. Första delen Sisäänajo. Politiikan kuvioita 1969–1972 (Inkörning. Politikens mönster 1969–1972) kom ut 1982. Memoarernas andra del Kansankoti ja punamulta. Politiikan kuvioita 1972–1976 (Folkhem och rödmylla. Politikens mönster 1972–1976) kom ut 2003, men den tredje delen blev aldrig färdig. Kalevi Sorsa dog efter en långvarig sjukdom i januari 2004.
Hannu Soikkanen
Taisto Kalevi Sorsa, född 21.12.1930 i Keuruu, död 16.1.2004 i Helsingfors. Föräldrar vägmästaren Kaarlo Oskari Sorsa och Elsa Sofia Leinonen. Gift 1953 med översättaren Irene Lääkäri.
PRODUKTION. Kansanvallan kysymyksiä (1974); Paikallisjunalla Eurooppaan (1991); Uusi Itsenäisyys (1992); Muistikuvia, mielikuvia (1995); Sisäänajo. Politiikan kuvioita 1969‒1972 (1998); Ihmisiä, ilmiöitä (2000); Kansankoti ja punamulta. Politiikan kuvioita 1972‒1976 (2003).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Kalevi Sorsas samling, Arbetararkivet, Helsingfors. A. Blåfield & P. Vuoristo, Kalevi Sorsan suuri rooli (1985); M. Häikiö, Presidentin valinta (1993); U. Hämäläinen, Barrikadi pitkällä sillalla. Helsingin Sanomien kuukausiliite 4/2002; U. Hämäläinen, Kun punamulta rapistui. Helsingin Sanomat 23.3.2003; J. Iloniemi, Kalevi Sorsa. Vallan käytävillä (1999); O. Jouslehto & J. Okker, Tamminiemestä Mäntyniemeen (2000); M. Koski, Sorsa-diagnoosi. Poliitikon julkiset kasvot (1986); L. Lehtinen, Aatosta jaloa ja alhaista mieltä. Urho Kekkosen ja SDP:n suhteet 1944−1981 (2002); H. Paloheimo, Tasavallan presidentit. Kohti yhdentyvää maailmaa 1982−1994 (1994); E. Raatikainen, Kuin punainen varjo vain eli Pienesti pirullisia profiileja luurankokaapista (1980); E. Raatikainen, Vankempi poika. ”Sinä ja Sorsan Kale, kaverukset maailmalla” (1985); K. Rantola, Vallankumouksen aave (2005); J. Seppinen, Neuvostotiedustelu Suomessa 1917−1991. Strategia ja toiminta (2006); J. Suomi, Epävarmuuden vuodet. Mauno Koiviston aika 1984−1986 (2006); J. Suomi, Pysähtyneisyyden vuodet. Mauno Koiviston aika 1981−1984 (2005); J. Suomi, Urho Kekkonen 1972−1976. Liennytyksen akanvirrassa (1998); J. Suomi, Urho Kekkonen 1976−1981. Umpeutuva latu (2000); Urho Kekkosen päiväkirjat I−IV (2001−2004); Tamminiemen pesänjakajat (1981).
BILDKÄLLA. Sorsa, Kalevi. Foto: Kalevi Hujanen, 1989. Uusi Suomis bildarkiv.