Toivo Kärki var den finska schlagerns grand old man och en ledande figur inom populärmusiken i Finland efter andra världskriget. Han var kompositör, pianist och orkesterledare. Till en början spelade Kärki jazz och drömde om en bana som jazzmusiker, men under andra världskriget drogs han alltmer mot en finsknationell schlagermelankoli. Kärki utvecklade den finska tangon, samarbetade med flera sångtextförfattare och var aktiv även som skivproducent.
Toivo Kärki föddes i en stor familj i Nokia. Hans far, Frans Kärki, var prost och sedermera riksdagsledamot för Agrarförbundet. Han härstammade från Tavastland och hade varit emigrantpräst i Nordamerika. Modern, Ester Kurvinen, var från Karelen och hade varit verksam som missionär i Japan.
Toivo Kärki växte upp i Laihela, Österbotten, där fadern var stationerad. Liksom sina bröder gick han i Klassiska lyceet i Tammerfors. Musiken var starkt närvarande i hemmet från den tidigaste barndomen. Kärki själv ansåg att han hade ärvt sin musikalitet av modern, som var ättling till runosångerskan Mateli Kuivalatar, som framfört den mest lyriska delen av eposet Kanteletar för Elias Lönnrot.
Toivo Kärki började ta pianolektioner i fyraårsåldern; senare tog han också violinlektioner. Dessutom spelade han orgelharmonium när fadern höll bönemöten. Längre fram musicerade bröderna Kärki även på danser i Laihelas ungdomsförenings hus, fastän detta inte gillades av fadern. Under skoltiden var Kärki pianist i Tammerfors klassiska lyceums orkester och organist i Alexanderskyrkan i samma stad, som elev till kompositören Hjalmar Backman. Vändpunkten i den unge lyceistens liv inträffade när han som 13-åring för första gången hörde Louis Armstrongs musik. Detta var för honom en livsavgörande upplevelse, enligt egen utsago.
Tjugotalet var ett glatt och internationellt årtionde i Finland med jazz- och schlagermusik. Rundradion och den finländska skivindustrin grundades, och grammofonfebern härjade. Även Toivo Kärki rycktes med av den nya livsstilen. Som gymnasist kunde han ge uttryck för de nya rytmerna i Tammerforsorkestern Carambo. Hösten 1933 blev han student och genast därefter medlem i orkestern på Tammerforsrestaurangen Funkis.
År 1934 flyttade Kärki till Helsingfors, där han till en början spelade i orkestern Roxy på restaurangen Lepakko vid Kajsaniemigatan. Åren 1935–1938 spelade han piano och dragspel i Ramblers, som vid denna tid stod för den mest moderna dansjazzen. Från 1935 och framåt finns inspelningar där man kan höra honom ackompanjera Matti Jurva, Eugen Malmstén, Eero Väre och Arvi Tikkala. Arrangemanget till den berömda schottisen ”Lesken lempi” (Änkans kärlek) var hans. Orkestrarna Dallapé och Rytmi-Pojat spelade i sin tur in Kärkis svängiga foxtroter, av vilka den mest kända var ”Muratin peittämä ikkuna” (Fönster täckt av murgröna), som Eugen Malmstén spelade in 1936.
Med Ramblers gjorde Toivo Kärki inspelningar i Stockholm. Under en månad uppträdde han också i Oslo. Där umgicks han med lokala musiker och kunde under lediga söndagar höra ett argentinskt tangoband. På så sätt föddes Kärkis intresse för tangomusiken.
På 1930-talet var Toivo Kärki en medveten, öppen och ambitiös ung musiker. Han komponerade och arrangerade, studerade amerikansk jazzharmonik, prenumererade på utländska musiktidskrifter och noter, lyssnade nätterna igenom till modern swing- och jazzmusik på Radio London samt umgicks i avantgardistiska jazzkretsar i Helsingfors. Han insöp all tillgänglig kunskap av de amerikafinländska musiker som kommit till Finland, och i Ramblers spelade han tillsammans med den amerikafinländske gitarristen Leo Adamson. Kärki beundrade de svartas blues, och ansåg sig vara själsligt besläktad med dem. Hans dröm var att skapa en karriär i Förenta staterna, vid jazzens, swingens och bluesens källa.
Den engelska musiktidskriften Melody Maker utlyste kort före andra världskrigets utbrott en internationell tävling om tonsättningen av Raymond Wayes ”Things Happen that Way” – en i Toivo Kärkis fall ödesdiger titel. I maj 1939 fick han veta att han vunnit tävlingen. Nu stod världen öppen för den unge Kärki, som hade Amerikabiljetten i fickan, men tragiskt nog stängdes den igen i och med kriget. Vinter- och fortsättningskriget förde honom till fronten för mer än fem år. Krigsförlusterna, sorgen och rädslan, dödens närvaro och Finlands isolering förändrade Kärkis sätt att komponera på ett avgörande sätt, och han sökte sig tillbaka till de finska rötterna, sorgmodet och melankolin, men med ett kreativt och innovativt grepp.
Toivo Kärki själv har karakteriserat den musikaliska omvändelse som andra världskriget medförde som omedveten snarare än ett resultat av medvetna val. Avgörande var bekantskapen med schlagertextförfattaren Kerttu Mustonen, Eugen Malmsténs samarbetspartner på 1930-talet. Mustonens livserfarenhet och romantiska schlagerlyrik passade utmärkt till Kärkis krigstida kompositioner. Deras första gemensamma musikstycke, den 1940 utgivna långsamma sorgvalsen ”Olit Karjala kaunein maa” (Du var det vackraste landet, Karelen), var den första finländska schlagern som handlade om det förlorade Karelen. Parets tango ”On elon retki näin” (Så leder livet vår färd), som handlar om förluster och om att acceptera dem, utgavs också under mellankrigsperioden. Harmony Sisters version har gått till historien. Denna till sin melodi och harmoni exceptionellt djärva tango var mycket viktig för Kärki, och han kunde inte förstå varför den inte rönte samma framgång som tangoklassikerna ”Liljankukka” (Liljan), ”Siks oon mä suruinen” (Nu går jag sorgsen här) och ”Tule hiljaa” (Kom så stilla), som Kärki skrev tillsammans med Mustonen under fortsättningskriget.
Ännu på 1930-talet hade tangon varit en kuriositet; dansorkestrarna spelade tre till fem tangor per kväll. Trots dansförbudet under kriget skrevs och arrangerades schlagerstyckena som dansmusik. Av en även för Toivo Kärki outgrundlig orsak lämpade sig just tangons passion, erotik och påtagliga melankoli bäst för att uttrycka den längtan som de långa skilsmässorna under kriget framkallade.
I Svir 1942 skrev artilleriofficeren Kärki utan instrument med penna och papper den jazziga och av fyrklanger sprudlande musiken till sin mest berömda tango, ”Liljankukka”, och sände den per fältpost till Kerttu Mustonen. Hon sände honom en symbolisk, mångtydig text som han omedelbart blev mycket förtjust i. ”Liljankukka” innebar också en början på den lyriska finska tangon sådan de efterkrigstida generationerna skulle lära känna den. Den förenade finska folkmelodier, slaviskt vemod, latinamerikansk sensualism och afroamerikanska jazzinfluenser. På detta sätt blev Toivo Kärki en nydanare inom den finska tangon. Den från jazzen och swingen lånade fyrklangsharmonin, den känslomättade melodiken och de av kompositören betonade ”falska” tonerna var typiska för hans tangor.
Efter kriget spelade Kärki i Erkki Ahos och Ossi Aaltos orkestrar på Folkets hus i Helsingfors tills han grundade en egen orkester 1946. De följande åren turnerade han flitigt, men han hann också ta privatlektioner för tonsättaren Aarre Merikanto, som han beundrade.
Som motvikt till den efterkrigstida ransoneringen, återuppbyggnaden och de tunga krigsskadestånden väcktes hos finländarna ett stort behov av underhållning. Redan innan dansförbudet slutgiltigt avskaffades 1948 bidrog s.k. soaréturnéer till att fylla detta behov. Soaréerna turnerade runt om i Finland med ett blandat program; efter sång, diktuppläsning, miniatyrskådespel och humorinslag fick publiken enligt gällande regler dansa i en och en halv timme. Förutom Toivo Kärki turnerade bl.a. Olavi Virta samt Tapio Rautavaara, Reino Helismaa, Esa Pakarinen, Henry Theel och Jorma Ikävalko, vilka blivit populära i samband med frontunderhållningen.
Toivo Kärkis och Kerttu Mustonens sista gemensamma arbete var filmmusiken till Tauno Palos film Laulava sydän (Hjärtats sång) 1948, som förutom titelsången inkluderade tangon ”Toukokuu” (Maj). Samma år skrev Kärki tillsammans med schlagerpoeten Reino Helismaa deras första gemensamma slagdänga ”Suutarin tyttären pihalla” (På skomakardotterns gård). I Rundradion, som vid denna tid leddes av Hella Wuolijoki, förbjöds stycket under flera år, och samtidigt var det ett slags tjuvstart för 1950-talets kåddoftande röjarunderhållning, s.k. ”rillumarei”. Under ställningskriget hade Kärki fattat intresse för Reino Helismaas dikt ”Unta vai totta” (Dröm eller verklighet), som blivit publicerad i frontmannaantologin Täällä jossakin (Här någonstans), och bestämt sig för att söka kontakt med honom efter kriget.
År 1951 blev direktören för filmbolaget Suomen Filmiteollisuus Toivo J. Särkkä inspirerad av Toivo Kärkis och Reino Helismaas schottis Rovaniemen markkinoilla (Marknad i Rovaniemi) och bestämde sig för att spela in en film med samma titel. Huvudrollerna besatte Särkkä med den ännu okända trion Esa Pakarinen, Reino Helismaa och Jorma Ikävalko från soaréturnéerna. Kärki fick i uppgift att komponera filmmusiken. Marknad i Rovaniemi blev en guldgruva för Särkkä; denna film som handlade om skogsarbetare och guldgrävare i Lappland ledde till fler liknande uppdrag som sysselsatte Kärki ända till början av 1960-talet.
Utifrån Toivo Kärkis schlagermusik inspelades på 1940- och 1950-talen filmerna Hjärtats sång, Fattig sångare, Tösen från Muhos, Esa ”flyger” till Kuopio, Vi kommer med våren, Hei, rillumarei, Två glada stockflötare och Ja’ ringer i afton. Allt som allt komponerade Kärki musik till 50 filmer. Enskilda sånger som blivit örhängen är bl.a. ”Toukokuu”, ”Reppu ja reissumies” (Ryggsäcken och vandraren), ”Hullu hanuri” (Knäpp av dragspel), ”Poskivalssi” (Kind mot kind), ”Täysikuu” (Fullmåne), ”Sinun silmiesi tähden” (För dina ögons skull) och ”Tähdet kertovat” (Skrivet i stjärnorna). Förutom långfilmer skrev Kärki och Helismaa musikaler, revyer för Punainen Mylly och ett flertal humorprogram för radion.
”Rillumarei”, ett ord som förekommer i refrängen till Marknad i Rovaniemi, blev ett begrepp, som utvidgades till att omfatta alla folkliga musikyttringar på 1950-talet som slagdängor, film- och revymusik och radiohumor. Hit hörde också de tretton filmer om Pekka Puupää (Kalle Träskalle) som spelades in 1953–1960 och som Toivo Kärki skrev musiken till. Den folkligt uppburna rillumarei-kulturen stämplade sina upphovsmän, i synnerhet Kärki och Helismaa, i 1950-talets Finland, där konst och underhållning var skarpt åtskilda och där begreppet populärkultur ännu inte existerade. Det var en orsak till att paret använde pseudonymer; t.ex. musikalen Ruoska ja rakkaus (Piskan och kärleken) med text av Väinö Karras och musik av Markku Tienoja drogs in av teatrarna efter den lyckade premiären 1954 sedan det avslöjats vilka som egentligen låg bakom den.
Kärki tröttnade på turnélivet på midsommaren 1955 och började som produktionschef för inhemsk musik på skivbolaget Musik-Fazer vid sidan av komponerandet. Inom några år hade han också lyckats anställa Reino Helismaa som Finlands förste sångtextförfattare med månadslön. Som den bohem han var ville Toivo Kärki lyfta sin lön i form av royalties, vilket också skedde i nästan 25 år.
Som produktionschef på Musik-Fazer anordnade Kärki schlagersångtävlingar runt om i Finland, vid vilka han var domare. Syftet var att finna nya förmågor för att säkra en fortsättning på de ärorika traditionerna inom finländsk underhållning. Efter Reino Helismaas död 1965 började Kärki samarbeta med Juha Vainio. Även Irwin Goodmans gycklande textförfattare Vexi Salmi har berättat att han aldrig skulle ha blivit en mångsidig schlagerpoet utan Toivo Kärki.
Det kan tilläggas att Kärki också tonsatte svenskspråkiga dikter, av bl.a. Lars Huldén, Benedict Zilliacus, Harriet Löwenhielm och Nils Ferlin. Ett urval gavs ut på skiva 2009.
Den unge jazzmusikern som på 1930-talet inlett sin karriär med blues och den amerikanska drömmen hade gått en lång väg mot den finska identiteten, för att efter femtio år via sin egen släktbakgrund landa bland de grundläggande frågorna om konstnärligt skapande. På vägen blev han själv en nationell institution.
Maarit Niiniluoto
Toivo Pietari Johannes Kärki, född 3.12.1915 i Nokia, död 30.4.1992 i Helsingfors. Föräldrar prosten Frans Johannes Aukustinpoika Kärki och missionären Ester Salome Kurvinen. Gift 1936 med Tuulikki Leikas.
VERK. Komponerat ca 1 800 sånger, av vilka ca 1 500 spelats in; se K. Kärki & M. Niemi, Liljankukka nelostiellä. Toivo Kärjen musiikin 80 vuotta (2007).
PRODUKTION. T. Kärki & K. Kaisla, Rytmimusiikki. Opaskirja muusikoille ja musiikin harrastajille (1946); Iloinen testamentti. 115 valittua laulua. Red. T. Kärki (1951); Reino Helismaan lauluja (1967; 2 uppl. 1971).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. von Bagh & I. Hakasalo, Iskelmän kultainen kirja (1986); P. Jalkanen, Pohjolan yössä (1992); M. Niiniluoto, On elon retki näin eli miten viihteestä tuli sodan voittaja (1994); J. Pennanen & K. Mutkala, Reino Helismaa. Jätkäpoika ja runoilija (1994); ”Toivo Kärki – Siks oon mä suruinen”. Dokumentärfilm, 1997; ”Täysikuu”. Konsert vid musikfesten i Valkeakoski 1988; konsert i Asikkala 1999.
BILDKÄLLA. Kärki, Toivo. Uusi Suomis bildarkiv.