OKSALA, Päivö 

(1907–1974) 

Professor i latin 

Päivö Oksala var den första professorn i latin vid Jyväskylä universitet, och han upprätthöll under lång tid också professuren i romersk litteratur vid Helsingfors universitet. Han forskade särskilt i Ciceros och Catullus produktion och var en betydande förfinskare av antikens diktning. Oksala verkade på många områden inom kulturlivet i Jyväskylä. Han hörde till grundarna av evenemanget Jyväskylän Kesä (Jyväskylä Sommar) och var dess mångårige styrelseordförande. 

Päivö Oksala, som var antikforskare och översättare av antikens litteratur, verkade många år vid Helsingfors universitet. Han var emellertid född i Jyväskylä, där han blivit student vid stadens lyceum 1926. Hans far Kaarle Oksala hade länge varit lektor i, som det då hette, själs-, uppfostrings- och undervisningslära vid seminariet i Jyväskylä. Kaarle Oksala lade upp en plan för Pedagogiska högskolan i Jyväskylä och var professor i praktisk pedagogik samt den första rektorn där 1934–1940. 

Päivö Oksala avlade filosofie kandidatexamen vid Helsingfors universitet 1933. Han undervisade i läroverk först i Helsingfors och sedan i Tammerfors, där han var yngre lektor i latin och finska vid Klassiska lyceet 1938–1946. Under vinterkriget var Oksala officer vid fronterna i Summa och Viborg. Under fortsättningskriget var han också upplysningsofficer och organiserade studentskrivningar för soldater i krigets slutskede. 

År 1944 blev Oksala tf. biträdande professor i klassisk filologi vid Helsingfors universitet, och när han hade disputerat 1953 blev han ordinarie innehavare av denna tjänst. Han upprätthöll professuren i romersk litteratur 1956–1966. Den ordinarie innehavaren, Edwin Linkomies, var rektor och kansler vid universitetet och dog 1963. Oksala tillträdde 1971 den nyinrättade professuren i latin vid Jyväskylä universitet, och kvarstod i denna tjänst till sin pensionering 1974. 

I sin tyskspråkiga doktorsavhandling behandlar Oksala grekiska lånord i Ciceros prosa. Ett annat viktigt forskningsobjekt var Catullus. Oksala ägnade dennes dikter en textkritisk undersökning på latin (1965), som han tillägnade minnet av sin lärare Edwin Linkomies, samt studier skrivna på tyska. Han forskade också i bruket av geografiska namn i en del centrala romerska diktares produktion. I skolorna och vid universiteten användes under årtionden den textantologi, Vox Romana, som han hade gett ut tillsammans med Veikko Väänänen. 

Oksala var mycket intresserad av att översätta antikens dikter till finska. Hans mest betydande översättning var den av Catullus dikter, som utkom 1965. Den innefattar grundtext på latin, ingress och kommentar. Från den romerska diktningen förfinskade Oksala de fyra första sångerna i Vergilius epos Aeneiden (1972) samt valda delar av Ovidius och Propertius författarskap. I verket Kreikkalaisia kirjailijakuvia (1965, Grekiska författarporträtt), som han gav ut tillsammans med sin son Teivas Oksala, finns många prov på grekisk diktning. I dikter som Päivö Oksala har översatt till finska har de ursprungliga versmåtten bevarats. Till hans prosaöversättningar hör Platons dialoger ”Kriton” och ”Sokrates försvarstal”. Fastän Oksalas diktöversättningar har kritiserats för sitt arkaiska poetiska språk och för ett alltför strängt krav på att underordna sig versmåttet – Pentti Saarikoskis översättningar har nämnts som motsatser – så var hans verksamhet som översättare desto mer betydande om man beaktar att antikens litteratur på 1950- och 1960-talet bara översattes i liten skala. Oksala förnyade översättningstraditionen från Otto Manninen, speciellt som användare av hexameter. 

För Oksala innebar antiken i många hänseenden ett ideal vars arv i senare kultur (för Finlands del t.ex. i P. Mustapääs produktion) han betonade i olika sammanhang och som han gjorde känt med sina översättningar och skrifter. Han strävade också efter att påverka genom sin undervisning: på Oksalas föreläsningar om antikens litteratur utgjorde hans översättningar – som han presenterade som avslutning på föreläsningen – en väsentlig del i de texter som behandlades. Han var också inspektor i studentföreningen Symposion för studerande i klassisk filologi. Hans sinne för humor kom till uttryck när han kommenterade studenternas misstag vid översättning av text från finska till latin. 

Oksalas kulturpolitiska verksamhet hade nära anknytning till hans hemstad Jyväskylä. Han verkade från början av 1930-talet i över trettio år vid sommaruniversitetet i Jyväskylä, senare som sekreterare och latinlärare under sommarterminen vid Pedagogiska högskolan i staden. Från 1950-talet hade han många förtroendeuppdrag i Jyväskylä. Han blev ordförande i Jyväskyläsällskapet 1955. Han hörde till de grundande medlemmar som tog initiativet till kulturdagarna Jyväskylä Sommar och kvarstod som styrelseordförande under lång tid. Oksala var också intresserad av Alvar Aaltos arkitektur. Han var vän med Aalto och ordförande i museisällskapet Alvar Aalto-museoseura, Jyväskylän taidekokoelmat. Oksala medverkade till att Jyväskylä fick Alvar Aalto-museet och Sihtolas konstsamling. 

Oksalas internationella kontakter hade anknytning speciellt till den tyska antikforskningen. Han besökte tyska universitet som föreläsare och ledde finländska studenters studieresor till Aten och Rom; 1973 deltog han i en kongress i levande latin på Malta. 

Oksalas son Teivas Oksala (f. 1936) har följt i sin fars fotspår inom den klassiska filologin. Teivas Oksala har varit lektor i latin vid Tammerfors universitet och visstidsanställd professor i litteratur vid Jyväskylä universitet. Han har inriktat sin forskning på Horatius och Vergilius samt på arvet från antiken i bl.a. J. L. Runebergs och Eino Leinos produktion. 

H. K. Riikonen 

Päivö Nyyrikki Oksala, född 14.8.1907 i Jyväskylä, död 28.12.1974 i Jyväskylä. Föräldrar professorn i pedagogik, rektorn Kaarle Johannes Oksala och Aina Lydia Sirén. Gift 1935 med Hilkka Hilda Aulikki Kovero. 

PRODUKTION. Die griechischen Lehnwörter in den Prosaschriften Ciceros (1953); Vom Gebrauch geographischer Namen bei den römischen Lyrikern der Blütezeit I. Catull, Vergil, Horaz (1964); Adnotationes criticae ad Catulli carmina (1965); Kreikkalaisia kirjailijakuvia (tills. med T. Oksala, 1965). Se även Finlands författare 1945–1980 (1985). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Palmén, Päivö Oksala kääntäjänä. Kääntäjät kultuurivaikuttajina (1987). 

BILDKÄLLA. Oksala, Päivö. Uusi Suomis bildarkiv.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-5283-1416928957889

Upp